Holmström om kvinnodagen idag

Den fantastiska författaren Johanna Holmström skriver i en kolumn för Svenska Yle idag om den internationella kvinnodagen, sin personliga relation till feminismen och exakt varför kvinnodagen behövs.

Jag citerar:

Varje generation måste föra sin egen kamp för att jämställdheten ska gå framåt och det är där vi är just nu. Det vi ofta glömmer är att hårt vunna förmåner mycket väl kan försvinna i ett trollslag medan vi lutar oss tillbaka och tänker "Jaha men det är ju fixat då! Skönt!"

Låt oss inte låta den internationella kvinnodagen bli ännu en dag av "grattis, lite blommor varsågod!". För den står för något helt annat. Att gratulera en kvinna på kvinnodagen är som att gratulera en hiv-positiv på internationella aidsdagen. Tack, liksom. Nej, det är bättre att du till exempel läser på om Rachel Edgren eller Katherine Johnson eller bekantar dig med till exempel abortlagstiftningen i olika länder i världen eller varför inte funderar en stund på varför det ska vara så förbaskat lång väg för så förbaskat många kvinnor i Finland och världen till närmaste förlossningssjukhus.

Köp mindre och lucka 11

Jag läser på Svenska Yle att finländarna kommer att spendera mer pengar på julen i år än de gjorde i fjol. Det är lite tråkigt kan jag tycka. Ledsamt kanske?

"Finländarens julbudget ligger i snitt på 517 euro. Vi använder i medeltal 305 euro på julklappar och 212 euro på andra julinförskaffningar för julfirandet, visar Nordeas undersökning."

212 euro på införskaffningar, kan jag förstå. Jag kan bra tänka mig att vi använder ungefär så mycket på mat och godis inför julen i vårt hushåll. Men 305 euro på julklappar, nehej då. Jag antar att de där siffrorna dessutom är per person, då blir det ännu mer uppseendeväckande. Jag och T har faktiskt varit extra sparsamma i år med just den saken. Snålt kanske någon tycker, men vi tänker väl ungefär att varför sätta pengar på onödigt krimskrams? Det finns saker nog i det här världen utan att vi köper mer av det till andra människor. Vi har försökt slå ihop hela familjer så det får en sak gemensamt och så gjorde jag en del riktigt bra fynd tidigare i år. A får några böcker från loppis och en större sak som han kommer att älska om jag och pappa T alls känner honom.

Alla får såklart använda exakt den summa de vill på julklappar. Men det är synd när så många julklappar köps och så hamnar de i skåpet och glöms bort eller så säljs de vidare eller så förs de tillbaka till affären. Den som påstår något annat ljuger: de flesta julklappar är helt fel. Men jag är ingen sådan som tycker att det inte ska vara alls julklappar, nej, några tycker jag det ska vara - alla förtjänar minst en julklapp (och julmat och sällskap på julen!) men liksom med måtta. Det blir så tokigt när man köper för att nu något måste köpas. Som att det är det viktigaste, att du har köpt. Helst då en sak. Köp hellre en tjänst då om du måste köpa något och inte vet vad du ska köpa.

Så. Lucka 11 i kalendern.

Vad är din dröm som du tror är omöjligt att uppnå?

Åh, jag drömmer om mycket. Att bli riktigt framgångsrik i någon hundgren någon dag i framtiden (tillsammans med en hund då alltså, som ej ännu finns). Att äga en Audi Q-någonting (helst Q5-finns det en snyggare bil?!?!). Att ha en bra balans i livet mellan jobb och fritid, att få behålla hälsan och ha en lycklig familj och att kunna äta så mycket choklad jag vill utan att det påverkar mig negativt. Hehhe. Jag är ingen drömmare. Jag har fötterna på jorden och är för det mesta nöjd med livet. Men om jag nu måste välja en orealistisk dröm så är det nog den om en Audi Q5. De kostar kring 40 000 euro och uppåt...

Ännu ett fel som mammor gör

Är du mamma? Använder du sociala medier? Fy skäms.

Helsingfors stad sträckte sig så pass långt att de inte bara gled över till det smaklösa utan de tog ett riktigt jävla stort skutt in på att vara rent ut sagt elaka och sårande. Jag pratar förstås om den sämsta kampanjen mot våld som någon kunde komma att tänka på. Kampanjen som går ut på att skuldbelägga mödrar för att det använder telefonen/pekplattan och/eller är aktiva på sociala medier framför sina barn. Mycket kritik får jag stå ut med som mamma, men nu gick det över gränsen. Nu är jag också våldsam tydligen.

Om du mot förmodan vill se den fruktansvärda reklamvideon eller den lika fruktansvärda affischen så kan du se videon här och affischen här.

Det är nu då alltså mödrars användning av sociala medier framför barnen som är det stora problemet i den här staden där jag bor och betalar skatt. Sådant här skit används mina skattepengar till, en kampanj för att få mammor att känna sig skit för att de plockar upp telefonen om den piper till, också när barnet är närvarande.

Kampanjen slår fel på så många nivåer att jag vet inte var jag ska börja.

1. Välkommen till 2016, skärmarna är här för att stanna. Bara för att en har en skärm framför sig betyder det inte att en är så inne i instagrams underbara värld att en inte skulle märka om korpen kommer och tar ens barn.
2. Det har alltid funnits saker som stjäl mammas tid och uppmärksamhet bort från barnen. Matlagning, böcker, tidningen, teven, städning, andra människor (oh the irony) etcetera.
3. Våld? Seriöst. Det finns gott om våld i det här landet, också sådant våld som riktas mot en familjemedlem eller flera. SoMe-användning framför barnen är inte våld.
4. Och hur är det med pappa då? Får han använda sociala medier framför barnen? (Plot twist: enligt staden så är själva budskapet med reklamen att pappa är helt frånvarande, det är alltså papporna här som ska känna att de gör fel, inte mamma. Är du förvirrad? Jag med.)

Gör om, gör rätt. Snälla.

Det finns så många sätt att lyfta problematiken med att sociala medier stjäl en del av den tid som vi kunde ägna åt att göra annat, men det här var inte rätt sätt - det var ett riktigt bottennapp. Jag är uppriktigt ledsen för att Helsingfors stad attackerar mig som mamma på det här sättet. Istället för att bli uppmuntrad, stöttad, stödd och hejad på som mamma så attackeras jag gång på gång av olika instanser, personer, organistationer etcetera. Den här gången var det min egen hemstad som attackerade mig. Det går inte att göra rätt som mamma.

Hur du än vänder dig så har du rumpan bak

Igår var det inkomstdagen igen. Många medier valde att vinkla det så att de lyfte fram att det är så få kvinnor i topp bland de som tjänar mest i Finland. KSF Media skriver att:

Den första kvinnan, Sanomaägaren Rafaela Seppälä, återfinns på 17:e plats. I topp-100 finns bara 13 kvinnor.

Och sedan följer en harang om hur kvinnor a) borde bli företagare och b) borde "tänka stort från början". Här duger det inte med någon mysig liten verksamhet, nej, det ska "kunna bli en kedja". Dessutom ska kvinnor studera teknik och matematiska ämnen. Sagt av Stefan Törnqvist, tidigare bankir (never heard).

Och jag blir lite förvånad och lite ledsen. Ännu en gång har vi här en man som berättar åt kvinnor hur kvinnor borde bete sig för att lyckas, för att bli något i den här världen skapad av män, för män.

Vet du vad? Det finns de som inte vill bli rika, som inte har det som ett mål i livet. Jag är en av dem. Kunde inte bry mig mindre om att vara min egen lyckas smed och försöka bli stor. Jag är nöjd som löntagare med 8 timmars arbetsdag, semester, lediga veckoslut och trygghet.

Jag tycker att Törnqvists resonemang andas lite att såklart vill alla bli rika. Men nej, om jag skulle bli egenföretagare så skulle jag antingen börja livnära mig på att skriva i någon form eller så skulle jag starta hunddagis. Inte något en blir rik på och inte något som "kan bli en kedja" - men något som jag skulle vilja göra. Jag avundas inte de som arbetat hårt och blivit rika på det ett dugg för jag vet slitet bakom och nej, det skulle jag aldrig orka med.

Ska man göra det här med bara 13 kvinnor i topp-100 till en jämställdhetsfråga så kan man i alla fall ta fram en expert som klarar av att analysera frågan lite bättre än Törnqvist som ungefär säger att kvinnor är lata och utbildar sig inom fel ämnen. Tack för det liksom, ännu några saker som kvinnor gör fel här i livet.

Barn online

Jag läser för tillfället en handfull bloggar på daglig basis. Dessutom är jag aktiv på Facebook med nästan 300 "vänner". Jag bloggar också själv, jag har instagram och Facebook och delar bilder på mig och andra personer på internet nu och då. Ett par av bloggarna jag läser är renodlade familjebloggar där fokus ligger på barn/-et. Jag har också en del Facebookvänner som delar med sig väldigt öppet om sitt/sina barn eller barnbarn, både i form av text och bilder. Själv är jag väldigt restriktiv med att dela med mig av bilder eller information om sonen.

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Lotta Lundberg om hur så många barn nuförtiden aldrig får vila från kamerans lins. Konstant är föräldrarna eller någon annan där och fotograferar dem och blixtsnabbt är bilden ute på nätet så hundratals, tusentals, miljontals kan se den. Syftet? Att den som står bakom bilden ska ha något att visa upp.

Lotta Lundberg skriver:

När vi sitter och tittar i gamla album blir fotografiet en berättelse. Kring varje bild fanns en novell. Dagens foton saknas narrativ. De har blivit ett utställnings/uppvisningsobjekt. Allt är vänt ut och in, avklätt, exponerat, ett slags reklambild för tomma egon.

Jag ser själv dagligen de där bilderna på folks barn på nätet. Barn som skrattar, leker, simmar, cyklar, pratar, läser, sover, gör vad som helst som barn nu gör. Ibland gillar jag, ibland säger jag till mannen att igen har x lagt ut en bild på y, ska barnets hela vardag finnas här? Jag har svårt för det här att barnens liv ska finnas online från att de knappt har kommit ut. Allt allt allt ska finnas på nätet. Det är som en sjukdom, ett beroende, folk kan inte sluta lägga upp när de en gång har börjat för det är ju så populärt. Folk älskar att se foton på andras barn eller barnbarn. Jag kan förstå det, det är väldigt mänskligt. Att visa upp det finaste man har. Men var finns barnets vilja i det hela? Den finns förstås inte, i alla fall inte när det gäller små barn.

Jag är ingen sådan som tycker att sociala medier är fördärvligt, mänsklighetens undergång. Men jag tycker det är självklart att alla vars hela liv delas där ska få vara med och påverka vad som sägs och vad som visas. Så är inte fallet idag.

Men föräldrar fattar ju hela tiden beslut om barnen utan att fråga dem? Jovisst. Och barn inser hela tiden att de har blivit, i sin egen mening, fel behandlade av sina föräldrar. Men det är här är nu ett beslut där det är enkelt att säga nej, jag utsätter inte mitt barn för det. Det finns ingen orsak att dela med sig av barnets hela vardag på nätet. Enstaka stunder, visst. Men då gäller det att ha klart för sig varför man gör det. Jag tänker ungefär att en bild på sonen som jag kan tänka mig att visa upp för hela världen utan några som helst restriktioner, den kan jag lägga upp på nätet. I fjol när jag tog julkortsbilder på honom så lade jag upp en av bilderna på Facebook. Det var en bild där han satt i soffan och poserade. Alla kläder på, inget kladd, han visste (som nu en ettåring kan veta) att jag tog bilden. Han kunde förstås inte välja om den ska ut, det beslutet fattade jag och det beslutet står jag bakom enligt de värderingar jag har.

Kartellerna

Det var inte meningen men plötsligt satt jag där och stirrade in i teven igår kväll. Yle-programmet Docventures visade dokumentären Cartel Land och jag kunde inte slita mig. Dokumentären beskriver två män som tagit lagen i egna händer och för sitt eget krig mot drogkartellerna i Mexiko. Kathryn Bigelow är en av upphovsmakarna och dokumentären är just så bra som det namnet antyder.

Kriget mot knark handlar ju liksom inte om alla de där människorna som mister livet eller hälsan för att de använder knark. Det handlar om alla de där människorna som mister livet, nära och kära, sitt hem, sin inkomst, sin hälsa för att de dragits in i knarktillverkning, knarksmuggling, knarkförsäljning eller bara råkar befinna sig på ett område där något av ovanstående pågår. Människor som är rädda, arga, förbannade, ledsna, förtvivlade, sura, som blir skjutna, misshandlade, våldtagna och utnyttjade. Som bara vill leva ett normalt liv. En person i dokumentären säger att han inte bryr sig vem som garanterar säkerheten i hans hemby bara han vet att det är tryggt att leva där och han får leva sitt liv som han vill.

Där någon riktar vapen mot någon annan människa tenderar vapen också att riktas tillbaka.

En av huvudpersonerna i dokumentären, Timothy Foley, säger:

There's an imaginary line out there between right and wrong, good and evil. I believe what I am doing is good. And I believe what I'm standing up against is evil.

Om du inte ännu sett Breaking Bad så ska du göra det. Hela serien, från början till slut. I den blir det så tydligt hur alla förlorar på knark. Det finns ingen happy ending när det handlar om droger. Alla lider, också helt oskyldiga personer som inte har något med saken att göra. Så är serien också sjukt bra, den bästa som någonsin gjorts. Fylld av svart humor men inte ett dugg överdriven.

Timothy Foley i Cartel Land:

So, the cycles can change. It just takes somebody to change them. But we're stuck in a cycle where nobody wants to change. They're spouting they're changing but they're not doing anything.They're doing the same thing but just with a different look.

Amos Arv

Jag kan inte låta bli att vara stolt över att min kurskamrat från Soc&kom Annica Lindström har varit en så stor del i projektet Amos Arv som du kan köpa i e-form här. Riktigt bra jobb hon och Lina Laurent har gjort! Jag väntar med spänning på vad deras nästa projekt kommer att vara!

Riktigt dålig insats av Svenska Yle i det hela dock... OBS Debatt förra veckan var en katastrof. När man kunde bjuda in kloka människor med kloka tankar och visioner så bjuder man in en gammal man med ena foten i graven och noll visioner och så den stora boven i dramat som dessutom inte ens klarar av normalt hyfs utan hotar med att gå hem om han inte får diktera villkoren för direktsändningen... Jag hoppas K-G Bergh skäms näsan av sig efter det han gjort. Först bottennappet i intervjun i Amos Arv  - han tror inte att de finlandssvenska tidningarna har någon framtid och han tycker att alla lika bra kan läsa på finska eller engelska - och så debattcirkusen. Förstår inte varför han sitter kvar.

Jag är så glad att jag hittat jobb utanför de finlandssvenska medierna och kan följa med deras utveckling från utsidan. För läget är svårt, det kan knappast någon förneka. Papperstidningen har ingen framtid men de finlandssvenska tidningarna vill jag tro att har en. De behöver bara göras om rejält. Hur? Så att de är nära människan och samtidigt globala. Det får inte kosta för mycket att få ut dem till läsaren - de pengarna ska istället investeras i journalistiken. Papperstidningen är död, men de finlandssvenska tidningarna lever - ännu.

Pappaledighet

Från och med igår måndag är min man T hemma med vår son A i fem veckor. T tar ut en del av sin pappaledighet nu eftersom han aldrig tog ut någon föräldraledighet när A var mindre och det här är sista chansen eftersom du bara får vara pappaledig tills barnet fyller 2. Det handlar alltså om de veckor som enligt det finländska systemet är vikta enkom för pappan till barnet. Det finns ungefär nio veckar pappaledigt, eller faderskapspenning/-ledighet, och av dem kan pappan utnyttja tre medan mamman också är hemma när barnet ännu är relativt nytt. I vårt fall blev det här med att vara hemma tillsammans aldrig aktuellt eftersom T ännu var studerande när A föddes och jobbade timmar nu och då och det varken behövdes eller hade varit särskilt enkelt byråkratiskt för honom att vara ledig i tre veckor just då. Han var liksom ändå hemma de där allra första veckorna efter förlossningen.

Men nu när A är ett år och tio månader ska T alltså få fem hela veckor med honom medan jag jobbar. En vecka ska de också resa bort tillsammans, mer om det i något annat skede. Nu när A är snart två år gammal så blir det förstås en helt annan sorts ledighet än när han var nyfödd och tills han var drygt ett år. Jag var ju hemma med A "på riktigt" tills han var 10 månader, då började jag jobba timmar nu och då och så tog jag och T hand om A turvis. Men all föräldraledighet och vårdledighet var alltså i mitt namn.

Det finns flera orsaker till att jag hela tiden tyckt att T ska ta ut åtminstone en del av sina pappaveckor. En är statistiken. Det måste synas att pappa varit hemma. Det här är viktigt för mig. Jag vill inte vara ännu en familj i statistiken där pappa inte tog ut en enda dag ledigt (trots att pappa ju varit hemma med sonen hur många dagar som helst, det har bara inte varit "officiellt" eftersom all ersättning kommit till mig hela tiden). Vi hade förstås kunnat ta ut en del av vårdledigheten på T:s namn men det hade bara funkat i någon vecka för i oktober i fjol fick han heltidsjobb och det hade varit en onödigt krånglig byråkratisk process i det skedet. 34 procent av papporna utnyttjade de här veckorna som är vikta bara för papporna under 2014. Generellt är det högutbildade pappor (CHECK) som tar ut pappaveckorna om mamman till barnet också är högutbildad (CHECK) så vi passar bra in i skaran. 1-3 procent av papporna tar ut vårdledigt, så egentligen hade det varit bättre om vi hade fördelat den jämnare... Nu är vi ännu en ful plupp i statistiken...

Alla familjer gör som de vill men om alla familjer väljer exakt lika så fungerar ändå inte den prisade valfriheten. Vårdledigheten är föråldrad. Lyssna till exempel på Heidi Schaumans sommarprat så förstår du varför. Att en kvinna kan välja att vara hemma i tre år betyder att förutsättningarna för ALLA kvinnor på arbetsmarknaden blir sämre, i alla fall så länge som vårdledigheten till 97 procent utnyttjas av kvinnor.

Jag är för 6+6+6-modellen. Ännu mer är jag för den svenska modellen som verkar vara oerhört flexibel men som kanske inte skulle landa så bra här i byråkratiska och tröga Finland. 6+6+6 betyder att mamma får 6 månader, pappa 6 månader och resten fördelar föräldrarna hur de vill (OBS: den här modellen skulle givetvis behöva anpassas så att den passar också familjer som inte består av mamma+pappa+barn). 6+6+6-modellen skulle innebära mycket mindre gråa hår för alla parter - arbetgivare och arbetstagare och kanske också barnen. Sedan är det ju förstås en annan sak att alla inte vill ha barnen på dagis från att de är 18 månader gamla men det går att lösa på en massa olika sätt, till exempel genom deltidsarbete för båda föräldrarna eller flexiblare arbetstider.

Men statistik är förstås inte enda orsaken till att jag vill att T ska vara hemma med A. Tiden som de får tillsammans är en till orsak. Det är värdefullt för alla föräldrar att vara hemma med sina barn en tid. Det är värdefullt för alla barn att få vara med båda sina föräldrar.

Regeringen krossar jämställdheten

Svenska Yle bjuder idag på en tankeväckande analys kring regeringens obefintliga jämställdhetstänk.

- Regeringen har från början visat med tanke och handling att de inte beaktar kön som en fråga som ska beaktas i varje beslutsfattande. Men det är inte den enda variabeln, också tanken på klass och etnicitet tycks lysa med sin frånvaro,

säger Karin Palmén, samhällsvetare.

En visste ju inte om en skulle skratta eller gråta när det skrevs in i regeringsprogrammet att Finland är jämställt. Nu ser vi vad den skrivelsen leder till. Bland annat har dagvården naggats i kanterna samtidigt som avgifterna höjs. Det här vet man att leder till att kvinnor hellre stannar hemma med barnen än jobbar.

- Det här är inte petig irritation eller ett argsint brandtal om feminism utan det handlar verkligen om att rättsstaten och demokratin ska överleva. Då måste dess olika grupperingar höras och synas i beslutsfattandet,

säger Karin Palmén.

Vi talar om stora beslut som fattas nu. Just nu.

Om varför det är dåligt att rätten till dagvård begränsas

Vår, ursäkta ordvalet, skitdåliga regering har drivit igenom en begränsning av den subjektiva rätten till dagvård för våra barn. Yle Huvudstadsregionen skrev såhär i höstas

Enligt regeringens lagändring skulle barn till föräldrar som är arbetslösa eller vårdlediga med ett yngre syskon ha rätt till dagvård bara 20 timmar i veckan, det vill säga bara hälften av den tiden som andra barn har rätt till

Helsingfors hör till de städer som trotsat regeringen i frågan. Här är det alltså inte aktuellt. Men det finns kommuner där barn från och med i höst inte får vara på dagis heltid om deras förälder inte jobbar heltid. Ska verkligen barn som har en arbetslös eller deltidsarbetande förälder eller ännu värre föräldraledig förälder vara på daghem? Det kan väl inte vara bra för dem? Eller?

Blev det tydligt hur förbannat dumt jag tycker det är att ta bort den subjektiva rätten till dagvård?

Vår lille son är på dagis. Officiellt har han en heltidsplats, eftersom det nu bara är markerat så i byråkratin. I praktiken är han där väldigt varierande tider. De 7-8 timmar långa dagarna har kanske varit 2-3 till antalet sedan han började på dagis. Oftast är han där en halv dag. Vissa veckor är han där bara några timmar någon dag och är sedan hemma resten av tiden. Men han har en heltidsplats precis som han har rätt till. Och det är den bästa lösningen för den här familjen! Varför det då?

Jag ska berätta. A:s pappa jobbar på heltid. Han har kontorsarbetstider så ja, 8-16, måndag till fredag. Jag jobbar på ett nollavtal. I praktiken har jag jobb 1-4 dagar per vecka. Ibland 0 vardagar. Ibland blir det alltså 0 timmar per vecka som både jag och T är på jobb, den här veckan har det varit kring 30 timmar. Ett barn som har en heltidsplats får vara på dagis 40 timmar per vecka sådär officiellt. Nå, enligt den nya lagen så skulle A bara få ha deltidsplats eftersom jag inte jobbar heltid. Då skulle han alltså få ha 20 timmar. Det skulle betyda att jag inför varje ny turlista skulle vara tvungen att meddela att OBS OBS OBS bara 20 timmar per vecka åt mej!!! Inte mer! Och så skulle inkomsterna i familjen sjunka betydligt plus att jag inte skulle få jobba så mycket som jag vill. Jag skulle vara tvungen att tacka nej till jobb som erbjuds för att sonen inte har vård. För att inte tala om byråkratin. Som det är nu betalar vi såklart för en heltidsplats och så är han där så mycket vi behöver. Enkelt. Flexibelt. Bra.

Ett barn ska ha rätt till vård. Alltid.


SFP:s Carl Haglund formulerar det väl på Facebook, tack för det! Frågan debatterades också i Slaget efter tolv i dag men är inte uppe på arenan ännu så kan inte länka.

 

För lättare stämning bifogas bild på dagens sushilunch. Fördelen med att börja jobba 4.30? Att en kan äta lunch hemma! Arbetsdag 6/6 rodd i land. Nu tar jag veckoslut i fyra dagar.

Jag skulle vilja

Jag skulle vilja säga något klokt om bröstdebatten men jag känner bara att ska vi verkligen diskutera kvinnors bröst nu igen?

Jag skulle vilja säga något klokt om Teemu Selännes och andra idolers makt och ansvar men jag känner bara att kan inte folk lära sig att flyktingfrågan är en känslig fråga och det gäller att väga orden extra noga?

Jag skulle vilja säga något klokt om vad det innebär att asylsökande är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken och vad det innebär att HBL skriver artikel på det men jag känner bara att varför blev det här en fråga nu när det blev klart att asylsökande också våldtar när det inte varit en fråga trots att finländska män våldtar tusentals gånger per år?

Jag orkar bara inte.

Kan vi prata om något annat? Zikavirus. Okej nej. Ett virus som knappt märks hos de flesta smittade men som drabbar ofödda barn... Som från en riktigt obehaglig horrorfilm. Men det är verklighet.

Kan vi prata om Making a Murderer? Aj fan, det gjorde jag redan. Men jag kan inte släppa det... Om du slår upp justitiemord i ordboken så hittar du Brendan Dasseys fall där. Helt j***a otroligt.

Kan vi prata om Justin Theroux dokumentärer? Här kan du se en av dem. Jag kan inte bestämma mig om jag gillar eller ogillar hans teknik. Hur han är så "med" hela tiden. Hur han själv har huvudrollen i sina dokumentärer.

Fredag idag. Vi ska ha en bra helg. Längtar.

Har du också sett den?

Making a Murderer. Den mest hajpade Netflixserien just nu. När du sett första avsnittet är det ännu möjligt att sluta titta, men när du sett andra så tittar du på de åtta återstående så snabbt du bara hinner. En dokumentärserie filmad under tio års tid om två män som åtalas för ett mord och där processen som leder till att de döms för mordet är minst sagt orättvis. Ett rent justitiemord är vad det är.

En enkel googling visar att det finns några bevis som inte presenteras i dokumentärserien och som talar för att de här männen faktiskt kan ha mördat Teresa Halbach. Men så vitt jag kan hitta finns inga bevis som visar att de faktiskt gjorde det, bara sådant som tyder på att de kan tänkas ha gjort det. Och det spelar egentligen ingen roll om de gjorde det eller inte för att processen som ledde fram till domarna var så orättvis. De hade aldrig en chans. Att en 16-åring med utvecklingsstörning kan dömas för ett mord bara för att han svarar ja när polisen pressar honom på huruvida han gjorde det eller inte gör mig illamående och rädd. Är det faktiskt så lätt att fälla någon? I Finland kunde den här 16-åringen aldrig ens ha åtalats. Inte ett enda fysiskt bevis knyter honom till brottet eller brottsplatsen. Det enda som knyter honom till brottet är hans egen historia, som han berättade efter att polisen ljugit för honom, pressat honom, förvirrat honom och skrämt honom.

Att Steven Avery, den ena åtalade dessutom redan före mordet satt fängslad i 18 år för en våldtäkt han inte gjorde och där dna sedan befriande honom... Helt ofattbart är vad det är. Som den ena försvarsadvokaten säger i det sista avsnittet: jag hoppas verkligen att Steven Avery mördade kvinnan för tanken på att han igen sitter i fängelse för ett brott han inte gjort står jag inte ut med.

Jag hoppas vi någon dag får svar på frågan vem som dödade Teresa Halbach. För jag anser inte vi har fått det. Visst kan det vara Steven Avery som gjorde det, kanske var 16-åringen Brendan Dassey också inblandad, men jag vill ha bevisen.

En hälsning till Teri Niitti och veckoupdate

Jag lovade att skriva några rader på #teriniitti -gaten. Nu har förstås stormen redan blåst förbi, men... Det är något rörande med en vuxen man, dessutom en stylist, som blir så inihelvetesupprörd av att en mamma sitter bredvid honom på ett flygplan och ammar att han måste ta foto och dela med sig av sin upprördhet på instagram.

Sagan i korthet: Vuxen man, Teri Niitti (stylist, nevähörd före uppståndelsen), sitter på Finnair-flyg mot New York, ser kvinna bredvid sig som ammar sitt barn, tar bild, shamear mamman på Instagram, får a shitload of shit över sig och ber om ursäkt samt gör sitt instagramkonto privat. Han så att säga fick svansen mellan benen när han insåg att mödrar (generellt) håller samman i den här frågan: det är ok att amma sitt barn där hen blir hungrig.

Hej Teri Niitti! Vet du vad? Jag står upp för barnen, eftersom vi alltid måste skydda de svaga i samhället, i detta fall barnen, och tycker att barnens rätt till bröstmjök går före din rätt att välja medpassagerare och/eller styra deras beteende på ett flygplan eller någon annanstans. Det går alltid att titta bort, vet du?

Före någon kommer med "det är fan inte okej att slänga upp brösten på bordet när som helst och var som helst!!!" så vill jag bara säga att nej det är det väl inte. Men den här kvinnan sitter på ett flygplan med sitt barn. Vart ska hon ta vägen? Och varför?

Hoppas Teri Niitti och andra som gärna skammar kvinnor som ammar "offentligt" (vad betyder ens det?!?) fick sig en tankeställare av den massiva skitstorm som Niitti fick på sig av inlägget. Vad en än tycker om amning "offentligt" så är det inte okej att lägga ut bilder och skamma ammande mammor.

Peace out.

-------------------------------------------

Den här veckan har den här familjen på tre personer och två djur haft två saker på agendan.

1. Påbörja inskolning på dagis med A.
2. Få A att sova när det är sovdags.

Jag har också hunnit vara med en kompis och titta på brudklänning till henne. I augusti gäller det! Då är jag en av fyra brudtärnor och T är en av tre bestmans på bröllop i domkyrkan i Borgå. Det är stort, det.

En jobbtur hann jag också klämma in den här veckan. I helgen ska vi njuta av varandras sällskap och varva ner. Året har börjat i rekordfart, verkligen.

Kaffe i soffan

Hoppas året börjat bra för er alla. Mitt år har börjat mycket bra. Jag har haft fullt upp och så kommer det att vara i alla fall den här veckan. Kaffe håller mig igång tills det är dags att öppna rödvinet.

Jag har lust att skriva ett längre inlägg angående #teriniitti och hela den debatten men det får bli senare i veckan. Just nu säger jag bara att amma på alla fantastiska mammor där ute!

Rätt och fel kring barn på nätet

Jag har medvetet valt att inte göra det här till en föräldrablogg även om jag inser att det mer och mer smugit in inlägg som mycket handlar om A. Målet är ändå att hålla honom och hans liv och detaljer kring mitt föräldraskap utanför bloggen. Dels på grund av stämningen "där ute", det vill säga på nätet. För ja, det kan gå riktigt rått till. Folk är så engagerade i andras barns hälsa och värlfärd att de direkt tar till fula ord, påhopp och dumförklaringar. Jag vet, för jag är bland annat med i en stor mammagrupp på Facebook och där spårar det rejält flera gånger om dagen...

Jessica Lagergren skriver i ett inlägg om hurdant det kan vara när en avslöjar sådant kring sitt föräldraskap som retar upp andra.

Karolina Åsmus skapade också storm i ankdammens bloggosfär när hon skrev om barn och snabbmat och ja, var lite sådär lätt kritiserande gentemot föräldrar som låter småbarn äta skräpmat.

Jag tror på demokrati och diskussion men jag har också självbevarelsedrift och inser att det bästa sättet att slippa pekpinnar och förmaningar är att låta bli att berätta vissa saker. Nu låter det som om vi vanvårdar A här hemma, men riktigt så är det inte, hehhe. Jag bara vet att om jag skulle berätta att A fått smaka på och älskar pizza så skulle jag bli hotad med halshuggning av en del där ute. Så det berättar jag inte.

Nu ska jag försöka komma in i julmode på riktigt. Jag jobbar kväll torsdag, fredag, måndag, tisdag. På lördag är det en heldag i Borgå som gäller, kalas och film och lite bröllopsplanering, och på söndag är det julfix och en tur till matbutiken som står på schemat. Sedan är det att börja förbereda maten och ja, om en vecka är det julafton ju!

Fredagsläsning

Lästips:

Den här artikeln på Svenska Yle som än en gång visar hur komplex frågan om terrororganisationer är.

Den här bloggtexten av Angelica Lagergren om hur en kan tänka kring att fira jul.

Den här bloggtexten av Peppe Öhman som handlar om kopplingen mellan asylsökande och våldtäkter i Finland. Och kommentarerna där.

Finns det ingen tomte?

Julgubben, tomten, julfar, julbocken. Kalla honom vad du vill men ska vi vara riktigt ärliga så finns han ju faktiskt inte. Något som en predikant i Österbotten nyligen avslöjade för en skara småbarn och sedermera har fått ta redigt med skäll för.

För några år sedan var jag tvärsäker på att jag inte skulle låta mina barn tro på julgubben. Nej, klapparna köps och hämtas av släktingar, vänner, vem som nu köper dem och så ska man säga tack för dem och lära sig uppskatta att folk lägger ner tid och pengar på att skaffa julklappar till en.

Men jag har tänkt om! Jag har blivit äldre och visare och insett att det är en del av att vara barn att tro på ditt och datt och hitta på saker och fantisera. Så mitt/mina barn ska få tro på julgubben om de så vill, där ska jag inte stå i vägen. Jag kommer inte att försöka övertala A att tro på julgubben men om han säger att mamma vet du vad? det finns en julgubbe som hämtar julklappar till barn på julafton så kommer jag att säga säger du det? hur ser han ut då? Det här utesluter ju förstås inte att barn lär sig vara tacksamma för gåvor de får, det inser jag.

Jag tycker inte det är någon vuxen människas plats att säga att nu hörni alla barn ska ni sluta tro på julgubben. Och det var ju inte heller så som predikanten sa. Jag tycker att reaktionerna kanske har varit lite väl hårda... Det hade varit lätt att låta det passera. Och jag blir lite illa berörd av att folk nu igen tar tillfället i akt att attackera kyrkan. Ska kyrkan stå och säga att fantasigubbar inte existerar, höhöhö, de är ju rätta instansen att göra det, läser jag överallt. Nej, let's not go there. Låt det passera. Jag är säker på att de allra flesta barnen som hörde sanningen avslöjas kommer att ha en bra jul i år också.

Amanda Audas-Kass skrev det bästa inlägget i debatten.

Kostdebatten

Vi har påbörjat en ny läggningsrutin här hemma. Den heter mamma försöker söva A medan A skriker sig hes så tårarna sprutar åt alla håll tills pappa tar över och A somnar på 4 minuter. Det är väldigt mysigt.

Igår kväll hade jag alltså en kvart tid för mig själv i soffan medan T sövde A efter att jag först hade gjort ett misslyckat försök. Den kvarten ägnade jag åt att titta på slutet av Obs Debatt, som handlade om kostråden - kan vi lita på dem eller inte och livets stora fråga hur ska man egentligen äta och vad?

Det var en väldigt bra debatt med många kloka åsikter. Alltså jag beundrar Mikael Fogelholm något otroligt. Att han gång på gång orkar stå upp för den hederliga kostcirkeln och näringspyramiden trots allt motstånd som dykt upp nu under senare tid. Det är både läkare och andra experter men också "vanligt folk" som envist påstår att kostcirkeln är från röven och att ingen mår bra av att äta så men Fogelholm sitter ändå i debatt efter debatt och försvarar den.

Var jag står i debatten? Helt ärligt så har jag inte en aning om vem som har rätt eller fel men följer tills vidare kostråden (största skämtet ever - jag lever på kaffe, choko och lite för mycket potis och makaroner för att det ska vara bra). Det känns som ett bra val, gör som myndigheterna säger. Tills vidare.

När regeringen sätter barnen i olika fack

HBL skriver idag om regeringens åtgärder som vidgar klyftorna mellan barnfamiljer. Då handlar det bland annat om att barns rätt till subjektiv dagvård ska tas ifrån dem. Planen är att barn inte längre ska få vara i dagvård om de har en förälder hemma. Det handlar i praktiken om barn som till exempel har en arbetslös eller föräldraledig förälder.

Jag hör till dem som anser att den finländska dagvården är något att vara stolt över. Dagisarna är i regel väldigt bra platser att vara på för våra barn. Och jag hör till dem som anser att det finns många situationer där barn behöver dagvård trots att en förälder är hemma. Jag hör också till dem som anser att det är upp till föräldrarna att avgöra om ett barn ska vara hemma eller i vård. Med andra ord tycker jag att det inte är bra att skära i den subjektiva rätten till dagvård.

Det finns en massa familjer där barn har det bättre på dagis än hemma. Men så finns det också massor av familjer där det helt enkelt är föräldrarnas val att ha barnet i dagvård trots att de är hemma och då är det deras val och inget som någon ska försöka stoppa. Och så finns det en massa föräldrar där en förälder är hemma, där hemmet är i balans och alla har det bra men där det ändå är bättre för barnet att vara på dagis nu och då än hemma. Jag hävdar att till exempel den familj jag är en del av hör till den här senaste gruppen. Enligt planen ska A börja på dagis efter årsskftet och det är inte ett dugg för tidigt. Jag kommer inte att jobba alla dagar, men de timmar A kommer att vara på dagis kommer att göra gott för oss alla.

Dagvård för alla barn är en av grundpelarna i vårt välfärdssamhälle. Länge har alla barn haft samma förutsättningar till en bra start i livet. Nu ska den rätten tas bort. Det är inte rätt ställe att spara, tvärtom kommer det att kosta i framtiden.

Sockersött och fejkat och Hello på dig med

Vad har jag tänkt på den här veckan?

Socker. Ann Fernholm, svensk vetenskapsjournalist och "sockerexpert" (författaren till Ett sötare blod och Det sötaste vi har) kritiserar praxisen att servera sötsaker till varje måltid på våra äldreboenden. Jag håller med henne. Jag har jobbat på åldringshem och det är ju verkligen så det är, sockret är där konstant. Samtidigt äter jag själv så sjukt mycket socker att det måste få ett slut, snart. På måndag. Efter jul. Vi får se...

Essena O'Neill deklarerade att allt på sociala medier är fejk och alla ba typ "åh du är vår hjälte". Och jag ba typ "ska vi ta den här diskussionen nu för 1513:e gången? PÅ RIKTIGT?"

Adele sjöng Hello och hela världen grät. Jag med. Hon måste vara en av få artister som går hem hos alla.

Men jag måste medge att det vore fräscht att höra Adele sjunga om något annat än brustna hjärtan. Anything!