Ännu ett fel som mammor gör

Är du mamma? Använder du sociala medier? Fy skäms.

Helsingfors stad sträckte sig så pass långt att de inte bara gled över till det smaklösa utan de tog ett riktigt jävla stort skutt in på att vara rent ut sagt elaka och sårande. Jag pratar förstås om den sämsta kampanjen mot våld som någon kunde komma att tänka på. Kampanjen som går ut på att skuldbelägga mödrar för att det använder telefonen/pekplattan och/eller är aktiva på sociala medier framför sina barn. Mycket kritik får jag stå ut med som mamma, men nu gick det över gränsen. Nu är jag också våldsam tydligen.

Om du mot förmodan vill se den fruktansvärda reklamvideon eller den lika fruktansvärda affischen så kan du se videon här och affischen här.

Det är nu då alltså mödrars användning av sociala medier framför barnen som är det stora problemet i den här staden där jag bor och betalar skatt. Sådant här skit används mina skattepengar till, en kampanj för att få mammor att känna sig skit för att de plockar upp telefonen om den piper till, också när barnet är närvarande.

Kampanjen slår fel på så många nivåer att jag vet inte var jag ska börja.

1. Välkommen till 2016, skärmarna är här för att stanna. Bara för att en har en skärm framför sig betyder det inte att en är så inne i instagrams underbara värld att en inte skulle märka om korpen kommer och tar ens barn.
2. Det har alltid funnits saker som stjäl mammas tid och uppmärksamhet bort från barnen. Matlagning, böcker, tidningen, teven, städning, andra människor (oh the irony) etcetera.
3. Våld? Seriöst. Det finns gott om våld i det här landet, också sådant våld som riktas mot en familjemedlem eller flera. SoMe-användning framför barnen är inte våld.
4. Och hur är det med pappa då? Får han använda sociala medier framför barnen? (Plot twist: enligt staden så är själva budskapet med reklamen att pappa är helt frånvarande, det är alltså papporna här som ska känna att de gör fel, inte mamma. Är du förvirrad? Jag med.)

Gör om, gör rätt. Snälla.

Det finns så många sätt att lyfta problematiken med att sociala medier stjäl en del av den tid som vi kunde ägna åt att göra annat, men det här var inte rätt sätt - det var ett riktigt bottennapp. Jag är uppriktigt ledsen för att Helsingfors stad attackerar mig som mamma på det här sättet. Istället för att bli uppmuntrad, stöttad, stödd och hejad på som mamma så attackeras jag gång på gång av olika instanser, personer, organistationer etcetera. Den här gången var det min egen hemstad som attackerade mig. Det går inte att göra rätt som mamma.

Hur du än vänder dig så har du rumpan bak

Igår var det inkomstdagen igen. Många medier valde att vinkla det så att de lyfte fram att det är så få kvinnor i topp bland de som tjänar mest i Finland. KSF Media skriver att:

Den första kvinnan, Sanomaägaren Rafaela Seppälä, återfinns på 17:e plats. I topp-100 finns bara 13 kvinnor.

Och sedan följer en harang om hur kvinnor a) borde bli företagare och b) borde "tänka stort från början". Här duger det inte med någon mysig liten verksamhet, nej, det ska "kunna bli en kedja". Dessutom ska kvinnor studera teknik och matematiska ämnen. Sagt av Stefan Törnqvist, tidigare bankir (never heard).

Och jag blir lite förvånad och lite ledsen. Ännu en gång har vi här en man som berättar åt kvinnor hur kvinnor borde bete sig för att lyckas, för att bli något i den här världen skapad av män, för män.

Vet du vad? Det finns de som inte vill bli rika, som inte har det som ett mål i livet. Jag är en av dem. Kunde inte bry mig mindre om att vara min egen lyckas smed och försöka bli stor. Jag är nöjd som löntagare med 8 timmars arbetsdag, semester, lediga veckoslut och trygghet.

Jag tycker att Törnqvists resonemang andas lite att såklart vill alla bli rika. Men nej, om jag skulle bli egenföretagare så skulle jag antingen börja livnära mig på att skriva i någon form eller så skulle jag starta hunddagis. Inte något en blir rik på och inte något som "kan bli en kedja" - men något som jag skulle vilja göra. Jag avundas inte de som arbetat hårt och blivit rika på det ett dugg för jag vet slitet bakom och nej, det skulle jag aldrig orka med.

Ska man göra det här med bara 13 kvinnor i topp-100 till en jämställdhetsfråga så kan man i alla fall ta fram en expert som klarar av att analysera frågan lite bättre än Törnqvist som ungefär säger att kvinnor är lata och utbildar sig inom fel ämnen. Tack för det liksom, ännu några saker som kvinnor gör fel här i livet.

Pappaledighet

Från och med igår måndag är min man T hemma med vår son A i fem veckor. T tar ut en del av sin pappaledighet nu eftersom han aldrig tog ut någon föräldraledighet när A var mindre och det här är sista chansen eftersom du bara får vara pappaledig tills barnet fyller 2. Det handlar alltså om de veckor som enligt det finländska systemet är vikta enkom för pappan till barnet. Det finns ungefär nio veckar pappaledigt, eller faderskapspenning/-ledighet, och av dem kan pappan utnyttja tre medan mamman också är hemma när barnet ännu är relativt nytt. I vårt fall blev det här med att vara hemma tillsammans aldrig aktuellt eftersom T ännu var studerande när A föddes och jobbade timmar nu och då och det varken behövdes eller hade varit särskilt enkelt byråkratiskt för honom att vara ledig i tre veckor just då. Han var liksom ändå hemma de där allra första veckorna efter förlossningen.

Men nu när A är ett år och tio månader ska T alltså få fem hela veckor med honom medan jag jobbar. En vecka ska de också resa bort tillsammans, mer om det i något annat skede. Nu när A är snart två år gammal så blir det förstås en helt annan sorts ledighet än när han var nyfödd och tills han var drygt ett år. Jag var ju hemma med A "på riktigt" tills han var 10 månader, då började jag jobba timmar nu och då och så tog jag och T hand om A turvis. Men all föräldraledighet och vårdledighet var alltså i mitt namn.

Det finns flera orsaker till att jag hela tiden tyckt att T ska ta ut åtminstone en del av sina pappaveckor. En är statistiken. Det måste synas att pappa varit hemma. Det här är viktigt för mig. Jag vill inte vara ännu en familj i statistiken där pappa inte tog ut en enda dag ledigt (trots att pappa ju varit hemma med sonen hur många dagar som helst, det har bara inte varit "officiellt" eftersom all ersättning kommit till mig hela tiden). Vi hade förstås kunnat ta ut en del av vårdledigheten på T:s namn men det hade bara funkat i någon vecka för i oktober i fjol fick han heltidsjobb och det hade varit en onödigt krånglig byråkratisk process i det skedet. 34 procent av papporna utnyttjade de här veckorna som är vikta bara för papporna under 2014. Generellt är det högutbildade pappor (CHECK) som tar ut pappaveckorna om mamman till barnet också är högutbildad (CHECK) så vi passar bra in i skaran. 1-3 procent av papporna tar ut vårdledigt, så egentligen hade det varit bättre om vi hade fördelat den jämnare... Nu är vi ännu en ful plupp i statistiken...

Alla familjer gör som de vill men om alla familjer väljer exakt lika så fungerar ändå inte den prisade valfriheten. Vårdledigheten är föråldrad. Lyssna till exempel på Heidi Schaumans sommarprat så förstår du varför. Att en kvinna kan välja att vara hemma i tre år betyder att förutsättningarna för ALLA kvinnor på arbetsmarknaden blir sämre, i alla fall så länge som vårdledigheten till 97 procent utnyttjas av kvinnor.

Jag är för 6+6+6-modellen. Ännu mer är jag för den svenska modellen som verkar vara oerhört flexibel men som kanske inte skulle landa så bra här i byråkratiska och tröga Finland. 6+6+6 betyder att mamma får 6 månader, pappa 6 månader och resten fördelar föräldrarna hur de vill (OBS: den här modellen skulle givetvis behöva anpassas så att den passar också familjer som inte består av mamma+pappa+barn). 6+6+6-modellen skulle innebära mycket mindre gråa hår för alla parter - arbetgivare och arbetstagare och kanske också barnen. Sedan är det ju förstås en annan sak att alla inte vill ha barnen på dagis från att de är 18 månader gamla men det går att lösa på en massa olika sätt, till exempel genom deltidsarbete för båda föräldrarna eller flexiblare arbetstider.

Men statistik är förstås inte enda orsaken till att jag vill att T ska vara hemma med A. Tiden som de får tillsammans är en till orsak. Det är värdefullt för alla föräldrar att vara hemma med sina barn en tid. Det är värdefullt för alla barn att få vara med båda sina föräldrar.

Regeringen krossar jämställdheten

Svenska Yle bjuder idag på en tankeväckande analys kring regeringens obefintliga jämställdhetstänk.

- Regeringen har från början visat med tanke och handling att de inte beaktar kön som en fråga som ska beaktas i varje beslutsfattande. Men det är inte den enda variabeln, också tanken på klass och etnicitet tycks lysa med sin frånvaro,

säger Karin Palmén, samhällsvetare.

En visste ju inte om en skulle skratta eller gråta när det skrevs in i regeringsprogrammet att Finland är jämställt. Nu ser vi vad den skrivelsen leder till. Bland annat har dagvården naggats i kanterna samtidigt som avgifterna höjs. Det här vet man att leder till att kvinnor hellre stannar hemma med barnen än jobbar.

- Det här är inte petig irritation eller ett argsint brandtal om feminism utan det handlar verkligen om att rättsstaten och demokratin ska överleva. Då måste dess olika grupperingar höras och synas i beslutsfattandet,

säger Karin Palmén.

Vi talar om stora beslut som fattas nu. Just nu.

Om varför det är dåligt att rätten till dagvård begränsas

Vår, ursäkta ordvalet, skitdåliga regering har drivit igenom en begränsning av den subjektiva rätten till dagvård för våra barn. Yle Huvudstadsregionen skrev såhär i höstas

Enligt regeringens lagändring skulle barn till föräldrar som är arbetslösa eller vårdlediga med ett yngre syskon ha rätt till dagvård bara 20 timmar i veckan, det vill säga bara hälften av den tiden som andra barn har rätt till

Helsingfors hör till de städer som trotsat regeringen i frågan. Här är det alltså inte aktuellt. Men det finns kommuner där barn från och med i höst inte får vara på dagis heltid om deras förälder inte jobbar heltid. Ska verkligen barn som har en arbetslös eller deltidsarbetande förälder eller ännu värre föräldraledig förälder vara på daghem? Det kan väl inte vara bra för dem? Eller?

Blev det tydligt hur förbannat dumt jag tycker det är att ta bort den subjektiva rätten till dagvård?

Vår lille son är på dagis. Officiellt har han en heltidsplats, eftersom det nu bara är markerat så i byråkratin. I praktiken är han där väldigt varierande tider. De 7-8 timmar långa dagarna har kanske varit 2-3 till antalet sedan han började på dagis. Oftast är han där en halv dag. Vissa veckor är han där bara några timmar någon dag och är sedan hemma resten av tiden. Men han har en heltidsplats precis som han har rätt till. Och det är den bästa lösningen för den här familjen! Varför det då?

Jag ska berätta. A:s pappa jobbar på heltid. Han har kontorsarbetstider så ja, 8-16, måndag till fredag. Jag jobbar på ett nollavtal. I praktiken har jag jobb 1-4 dagar per vecka. Ibland 0 vardagar. Ibland blir det alltså 0 timmar per vecka som både jag och T är på jobb, den här veckan har det varit kring 30 timmar. Ett barn som har en heltidsplats får vara på dagis 40 timmar per vecka sådär officiellt. Nå, enligt den nya lagen så skulle A bara få ha deltidsplats eftersom jag inte jobbar heltid. Då skulle han alltså få ha 20 timmar. Det skulle betyda att jag inför varje ny turlista skulle vara tvungen att meddela att OBS OBS OBS bara 20 timmar per vecka åt mej!!! Inte mer! Och så skulle inkomsterna i familjen sjunka betydligt plus att jag inte skulle få jobba så mycket som jag vill. Jag skulle vara tvungen att tacka nej till jobb som erbjuds för att sonen inte har vård. För att inte tala om byråkratin. Som det är nu betalar vi såklart för en heltidsplats och så är han där så mycket vi behöver. Enkelt. Flexibelt. Bra.

Ett barn ska ha rätt till vård. Alltid.


SFP:s Carl Haglund formulerar det väl på Facebook, tack för det! Frågan debatterades också i Slaget efter tolv i dag men är inte uppe på arenan ännu så kan inte länka.

 

För lättare stämning bifogas bild på dagens sushilunch. Fördelen med att börja jobba 4.30? Att en kan äta lunch hemma! Arbetsdag 6/6 rodd i land. Nu tar jag veckoslut i fyra dagar.

Män som tror att kvinnor finns till för att behaga dem

Just nu är det någon finsk artist som på finska sjunger om hur han tycker att hans flickvän ska "skala av sig sitt skal", hur hon är "perfekt med alla sina fel" och hur hon ska sluta låtsas vara något hon inte är. Det här alltså på radiokanalen NRJ som av olika orsaker står på i vårt kök nästan hela tiden jag befinner mig där, vilket blir ganska många timmar per dag. Och jag blir så matt av att höra den. I tre-fyra minuter håller han på och försöker övertala den här stackars kvinnan i sitt liv att hon faktiskt duger åt honom, att hon är okej som hon är, att hon är rigit bra. Och jag vill bara ryta att vad fan har du med det att göra hur mycket hon speglar sig och om hon "lägger på ett skal" och vilka alla fel hon har? Varför ska du hålla på och påpeka att du minsann genomskådat henne, sett att det finns något under hennes yttre, som hon tydligen försöker vårda? Det finns liksom ingen rim och reson i den låten...

Men den här artisten är ju tyvärr inte den enda mannen att gå omkring och tro att enda orsaken att kvinnor satsar på utseendet, sminkar sig, speglar sig etcetera är att de ska godkännas av männen omkring dem. Newsflash: kvinnor kan göra allt det här alldeles för sin egen skull. Och dessutom... Vem är den här mannen att säga till kvinnan hur hon ska se ut, att hon inte ska göra ditt och datt för att han tycker att det inte behövs?

Det här är förstås en del av en större struktur där kvinnor i många avseenden antas finnas till för att behaga män. Det leder till att män antar att kvinnor alltid gör något som till exempel sminkar sig för att behaga männen och att det är upp till männen att bestämma när det är för mycket, nu räcker det hördu för du ser ju ut som en hora när du sminkar dig sådär.

Och vad kan vi göra åt det då? Ja, sprida ordet att så inte är fallet. Det är inte en kvinnas uppgift i livet att behaga männen omkring henne. Hon kan få skriva fisprupp i pannan och ingen man ska säga åt henne att ta bort det där för du är så mycket snyggare utan. Det är upp till henne själv.

Om nu någon mot förmodan vill höra den här låten jag så öppet dissar så hittar du den här. Och nu blev jag ännu mer ledsen när jag för första gången såg videon... Att dessutom plocka in en otroligt söt ung kvinna som den som spelar artistens flickvän... Ne, det här var ett riktigt bottennapp.

Små steg

Det finns många saker jag önskar ändra på i den här världen. Som tur är så finns det en massa folk där ute som just nu as we speak gör något konkret för att göra den här världen till en lite bättre plats istället för att som jag sitta och skriva om det på en blogg. Ta den här mannen på videon till exempel. Och tänk på vilken enorm skillnad han gör för sina barn. Istället för att säga nej du ska leka med det här säger han du får leka med vad du vill. Det betyder något på riktigt.

Jag vill inte falla ner i den där nuskaviallahyllamannensomgörnågotbraförjämställdhetenochfeminismenförtittasåklokhanärtrotsattenmassakvinnorsagtdethärihundraår. Här är helt enkelt en klok person i en video där han berättar hur han tänker och hur han behandlar sina barn och det är en pyttepytte liten sak i hans liv (tror jag) men gör så stor skillnad för hans barn.

Vad ska du med mina underbyxor till?

En sekund funderade jag på om det är jag som är lättkränkt/gammalmodig/rabiat/överreagerande eftersom jag upprörs av en sådan text. Men sedan tänkte jag att nee, det är fan inte ok.

Det var nämligen så att på länken idag mötte jag en man, kanske 25-30 år gammal. Han hade en t-skjorta på sig med texten A penny for your thoughts, a *jag hann tyvärr inte läsa* for your panties. Panties.

Vad fan ska du med mina underbyxor till?

A penny for your thoughts är ju något man säger när man undrar vad en person som verkar fundersam tänker på, inget konstigt där. Men den här mannen ville alltså också ha mina underbyxor. Jag blir äcklad. Kan jag inte få gå på promenad ifred utan att någon ska villa ha mina underbyxor?

"Men de är ju bara ett skämt!" Ser du hur jag skrattar. Jag gör inte det. Och du har inte rätt att haahaa, skämtar ju bara om vad som helst om folk blir illa till mods av det.

Jag överreagerar inte. Sådana där texter och de män som ogenerat går omkring med sådana bidrar till att kvinnor känner sig otrygga, till att sexistiska skämt anses ok, till att kvinnors upplevelse av att ha blivit sårade viftas bort. Det spelar ingen roll vad mannen skulle ha gett mig för mina underbyxor. Han ska inte gå omkring och vara intresserad av dem.

Ämne män som köper använda underbyxor behandlas förresten också i den nyaste säsongen av Orange Is The New Black.

Friheten att välja och välja bort huvudduken

Jag älskar det upplägg Buzzfeed har, då de lyfter fram fenomen, trender, tankar och händelser kort och koncist men ändå så läsaren förstår sammanhanget. Nu läste jag den här artikeln om iranska kvinnor som visar sitt hår i ett försök att uppnå lite större jämställdhet och rättvisa i sitt land. På Facebooksidan My Stealthy Freedom laddar kvinnor och också män upp bilder där de uttrycker att de anser att alla kvinnor i Iran ska få välja om de har eller inte har huvudduk, hijab på sig. I dagens läge är det lag på att alla kvinnor ska ha det.

Jag kan knappast ens börja försöka förstå hurdant det är att leva i ett land där du som kvinna måste läsa lagen för att lära dig vad du får och inte får ha på dig. Men det är självklart att jag stöttar de här kvinnorna som önskar att de skulle få välja själva om de använder eller inte använder hijab. Det ska vara självklart både i Iran och överallt annanstans i världen att en person själv avgör vad en har och inte har på sig. Det får vi inte glömma här i Finland heller. Att folk måste få välja. Visst undrar jag ibland när jag ser en kvinna i burka om hon valt det själv och i så fall varför. För mig är tanken på att lägga på mig en burka lika främmande som tanken om att jag skulle låta någon annan bestämma att jag inte får ha på mig en burka eller vad jag nu råkar villa ha på mig. Men jag vet att många kvinnor också i Finland väljer att ha på sig olika huvuddukar för att de vill det och att orsakerna säkert är lika många som antalet kvinnor.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av frågor som handlar om till exempel muslimska kvinnors val av kläder att läsa Johanna Holmströms Asfaltsänglar. Jag rescenserade boken för två år sedan, texten kan du läsa här. Svenska Yle har skrivit om boken här.

Sipilä och jämställdheten

Ja, vad finns det att säga om det faktum att vår nuvarande regering i regeringsprogrammet fastslår att Finland är jämställt? Inte mycket. Jag har ingen aning hur man reagerar på en sådan sak. Det är förstås inte sant, det kan jag i alla fall säga. Och precis som Anu Koivunen skriver i dagens HBL så kommer det allra minst att bli mer jämställt om alla föreslagna åtgärder genomförs. "Snarare riskerar programmet främja ett system med manliga familjeförsörjare. I Finland 2015 där regeringen samtidigt vill höja sysselsättningsgraden", skriver Koivunen.

Läs hennes kolumn i dagens HBL.

"The dad bod" - om hur en helt vanlig kropp blev accepterad

Nu blir det väldigt mycket kropp i bloggen märker jag, men jag måste lyfta den här texten av Elsa Kemppainen på Svenska Yle. Pappakroppen, ja. Den är nu trendig. Den är accepterad. Smaka på det ordet litegrann. Peppe skriver förresten också om pappakroppen.

"Det är givetvis ingen slump att the dad bod är en trend exklusivt för killkroppen."

skriver Peppe.

Ja, ni kan ju läsa båda texterna. Jag har inget annat smart att säga än att jag undrar när vi ska sluta prata om kroppar som accepterade eller icke-accepterade. Jag menar, sådant man kan låta bli att acceptera är väl saker som rasism, sexism, våld, diskriminering. Men kroppar? Nej.

Små steg

Dagens bästa nyhet?

Helt klart den om att Iltalehti slutar med sin Iltatyttö, det vill säga halvnaken kvinna på bild.

Money money money

Jag vill inte säga desto mer om ekonomin i det här hushållet, men det kan jag säga att det inte finns några mina och dina pengar, det finns bara våra. Det är bäst för oss men säkert sämst för någon annan. Det kan jag också säga att vi har sparkonton och sparmål, nu drömmer vi till exempel om att köpa en bordsdator någon vacker dag. Och så kan jag ännu säga att det går att leva på föräldrapenning plus studiestöd (minus bostadstillägget) plus några dags löner per månad och barnbidraget. Det är inte lätt och man kan inte köpa vad man vill när man vill men det går.

Lady Dahmer skriver om pengar, hushållsekonomi, feminism och jämställdhet och jag uppmanar alla att läsa inlägget och diskussionen. Det är intressant och viktigt att de här frågorna lyfts. Och det går att diskutera ekonomi utan att behöva avslöja ens egna månadsinkomster eller hur mycket man har på kontot. Inte för att jag ser något fel i det heller. Pengar är inte tabu, tycker jag.
Jag har aldrig sett pengar som ett självändamål. Pengar behöver jag för att leva och har jag extra någon gång så köper jag en restaurangmiddag, en hotellnatt, skumppa eller ny teve. Jag lägger inte tid och energi på att fundera på investeringar eller aktier och på att fundera om det jag köpt håller sitt värde eller inte. Jag har en ganska problemfri relation till pengar påstår jag. Och ännu har de inte tagit slut!

Men alltså. I en relation är det viktigt med gemensamma spelregler. Vad är mitt, ditt, vårt? Och det är viktigt att tänka på framtiden. Alla förhållanden varar inte för evigt.

"För flickor"

Och det här med att i bokhandeln fråga efter tips på bokgåva en kan köpa till pojke som snart är tonåring, peka på en bok en själv sett som film och tyckt om och fråga om den rekommenderas och få svaret "den är nog mer för flickor".

Jag blir så stum när det händer. Vet inte i vilken ände jag ska börja. Handlar det liksom om att författaren är kvinna, att huvudrollen är flicka/kvinna eller något helt annat? För jag har sett filmen och vet ju handlingen och kände aldrig att åh så flickigt det här är!

Vi köpte boken. För att vi tyckte den passar födelsedagsbarnet.

Den här familjen är nu helt utmattad efter lite födelsedagspresentshopping.

8 mars handlar inte om rosor och choko

Idag är det Internationella kvinnodagen, en dag som lär vara tyska Clara Zetkins idé. Jag hoppas att alla som läser det här har en bra dag fylld med underbara kvinnor och ännu underbarare män.

Men jag hoppas inte ni kvinnor som läser får choklad och rosor och jag hoppas inte heller att ni män som läser köper choklad eller rosor till kvinnorna i ert liv. Eller, alltså, inget fel på choklad och rosor (tvärtom: mera sådant!) men det hör inte ihop med kvinnodagen på något sätt. Kvinnodagen handlar inte om att du ska skämma bort frun/flickvännen/sambon/mamma med kommersiellt skit som hjärtformad choklad. Kvinnodagen handlar om att uppmärksamma orättvisor och brist på jämställdhet och våld mot kvinnor. Bland annat.

Också idag löper tusentals kvinnor bara i Finland risk att dödas av den man de någon gång älskat, kanske fortfarande älskar. Det finns hjälp att få.

Läs också Jussi Pullinens text kring temat kvinnodag.

Männens roll

I det individualistiska samhälle vi lever i är det lätt tänkt att det jag vill är det enda som spelar roll och påverkar bara mig. Men det är en lögn. Alla beslut du fattar är en del av en helhet. Dina beslut bildar ett mönster tillsammans med alla andras beslut.

Därför diskuterar vi föräldraledigheter och vårdledigheter så mycket. Alla de där individuella lösningarna har bildat ett ohållbart mönster. Det kan inte fortsätta vara så att mammorna tar nästan all ledighet med barnen.

Nyaste Familjeliv är mycket bra. Där belyses problematiken ur flera synvinklar. Tyvärr var rubriksättningen på texten som ska puffa programmet totalt misslyckad, men motsvarar alltså inte programmet.

Det här är inte kvinnors ansvar att fixa. Det ligger i männens, barnens och kvinnornas intresse att det blir en ändring så alla måste vara med.

Julen kom tidigt i år

I lördags smällde vi ihop en liten vibörjarfirajulentidigtiår-bjudning. Vi bjöd in närmaste familjen och så värmde vi lite glögg och bakade lite julstjärnor och så beundrade vi alla lille Alexander. När jag bjöd in mamma och pappa sa mamma "du vet väl att man inte behöver ordna bjudningar när man har så litet barn som ni har?". Då sa jag "jo, men vi vill."
Det var viktigt för oss när A föddes att genast börja göra saker. Inte sitta hemma, utan åka till stan, åka till Borgå, bjuda in folk och gå på promenader och bada honom och ta med honom till matbutiken och ditt och datt. För att om man inte gör allt det så blir tröskeln så mycket högre för varje dag som går. Jag vet att en del föräldrar väntar, en del tycker väl också att ungen inte ska släpas med på olika ställen som så liten, men vi ville inte bli sittande med honom. Däremot har jag aldrig ännu varit någonstans på egen hand med honom... Om man inte räknar promenader då.
Allting är så mycket enklare när man är två, det är jag helt övertygad om. För oss var det helt självklart att vi båda ska vara hundra procent med från början. Det var liksom inget vi satte oss ner och pratade om, att är det nu viktigt för oss båda att vara hundra procentig förälder, utan det kom helt naturligt för oss. Och det känns så självklart. Och jag märker till min stora glädje att jag inte håller på och säger till T at gör såhär istället för det är bättre. Det gör inte han heller, vilket ju är skönt! Men alltså, risken var ju att jag som kvinna skulle ha tagit på mig rollen som den allvetande mamman och han skulle ha tagit på sig rollen som jag gör ändå alltid fel enligt henne så jag gör ingenting alls! Det har inte hänt och vi hoppas det inte händer heller.

Den duktige mannen med ett uppdrag

Jag länkar väldigt ofta till Lady Dahmer märker jag. Men hennes ord och främst av allt de diskussioner som uppstår på bloggen är så bra så det är helt oundvikligt. Nu skriver hon om den seglivade myten att kvinnor har så otroligt mycket makt i hemmet. Det är inte fråga om makt, det är fråga om ett ansvar att sköta allt det där jobbiga, tunga, obetalda som männen inte orkar eller vill sköta och därför påstår att kvinnor gör det så mycket bättre. Läs, det är tankeväckande på många sätt.
En av de som kommenterat tangerar ämnet man som gör något i hemmet och som sedan ska ha beröm för det. Jag kunde inte låta bli att kommentera då jag läste det, för jag känner igen det där med att männen ska ha beröm för minsta lilla grej de gör hemma all too well. Nu pratar jag inte om T, tillsvidare har jag sett mycket lite sådana tendenser hos honom (men om du tar fram en grill och en köttbit och placerar honom framför grillen kommer du att få höra historien om den perfekt grillade köttbiten i flera veckor efteråt), utan om en del äldre män i min närhet.
Min egen pappa, som nog alltid deltagit i hemsysslorna (och som numera väl sköter det mesta i hemmet om vardagarna då han är pensionär) men som tyvärr aldrig hade samma övergripande ansvar som mamma för att få familjens vardag att rulla är en sådan man. Han gör nog det mesta i vardagen utan att kräva en massa hyllningar i gengäld, men blir det fest eller middagsbjudning så ser han gärna till att gästerna får höra vad han gjort inför tillställningen. Och så spelar alla med i spelet och berömmer. Och han är inte den enda mannen jag vet att gör så. Ofta tar mannen på sig ansvaret för något stort, som att fixa julskinkan inför jul. När sedan gästerna kommer så ska alla få höra hur stort jobb och enormt ansvar han haft inför julen och så ska alla smaka på hans julskinka och säga hur duktig han är (spelar ingen roll vad de tycker om skinkan, alla berömmer honom ändå). Trots att det är kvinnan som fixat allt annat och som städar undan efteråt.

Kvinnligt och normen

Finland fick idag två nya ministrar. Två kvinnliga ministrar, ursäkta. En ung kvinna och en kvinna.

Ung kvinnlig minister är man när man är 30-någonting och har en snippa, kvinnlig minister är man när man har snippa men i övrigt verkar vara som ministrar brukar vara - minst 45 år, vit, hetero, ett par barn i nästan vuxen ålder, helst gift men frånskild funkar också. Är man enbart kvinnlig minister är man numera inte så där värst uppseendeväckande, förutom att det såklart ska redas ut vad ens barn heter, hur gamla de är och vad man tycker om dagvården/skolan/annat som har med barn i varierande ålder att göra.

Unga kvinnliga ministrar som Sanni Grahn-Laasonen väcker däremot mycket uppmärksamhet och debatt varje gång de dyker upp. Jag tror det skrivits fler rader om Grahn-Laasonen än det skrevs om Alexander Stubb när han tog över statsministerposten, och då blir hon bara en ung kvinnlig minister bland alla andra ministrar. MTV hade till och med Grahn-Laasonens pappa att berätta vad han tycker om henne och det nya jobbet ("hämmentävää", ungefär förbryllande sa han). Lite "nu ska pappa ge sitt godkännande till dotterns nya uppdrag" -känsla över det...

Alltid när en ung kvinna kommer in på en arena som anses som männens arena: beslutsfattande, byråkrati, politik på hög nivå (som inte har med social- och hälsovård att göra), viktiga ärenden, så talas det om hur lite erfarenhet hon har och hur hon fått så mycket stöd av män omkring henne för att ta sig fram. Inget har hon gjort själv, lite kan hon, var är hennes prestationer och erfarenhet?

Jag är ingen sierska och kan inte säga hur Grahn-Laasonen klarar uppdraget. Det kan skita på sig. Men då tar vi det sen.

Grönt är skönt - boktips

Om du hör till de där kvinnorna som äter p-piller för att du aldrig riktigt insett vilka alternativ du har så rekommenderar jag den här boken. Om du hör till de män som anser att p-piller ju är det bästa ever och varför skulle man använda något annat preventivmedel så rekommenderar jag den här boken. Grönt är skönt av Irene Ivarsson och Birgit Linderoth. P-piller är inte det enda alternativet och p-piller är mycket skadligt för miljön.

Den här boken borde alla läsa i den tidiga vuxendomen, för här förklaras verkligen på ett sätt som alla förstår hur reproduktionen funkar hos kvinnor och män. Den är därför också ypperlig för alla som vill få barn just nu och inte sen.