Lästips

Och så kom det sig att Linn skrev ett så välformulerat inlägg om skönhetsoperationer med anledning av Smoukahontas avslöjande att hon gjort just en sådan att jag måste uppmana var och en att läsa det.

Män som tror att kvinnor finns till för att behaga dem

Just nu är det någon finsk artist som på finska sjunger om hur han tycker att hans flickvän ska "skala av sig sitt skal", hur hon är "perfekt med alla sina fel" och hur hon ska sluta låtsas vara något hon inte är. Det här alltså på radiokanalen NRJ som av olika orsaker står på i vårt kök nästan hela tiden jag befinner mig där, vilket blir ganska många timmar per dag. Och jag blir så matt av att höra den. I tre-fyra minuter håller han på och försöker övertala den här stackars kvinnan i sitt liv att hon faktiskt duger åt honom, att hon är okej som hon är, att hon är rigit bra. Och jag vill bara ryta att vad fan har du med det att göra hur mycket hon speglar sig och om hon "lägger på ett skal" och vilka alla fel hon har? Varför ska du hålla på och påpeka att du minsann genomskådat henne, sett att det finns något under hennes yttre, som hon tydligen försöker vårda? Det finns liksom ingen rim och reson i den låten...

Men den här artisten är ju tyvärr inte den enda mannen att gå omkring och tro att enda orsaken att kvinnor satsar på utseendet, sminkar sig, speglar sig etcetera är att de ska godkännas av männen omkring dem. Newsflash: kvinnor kan göra allt det här alldeles för sin egen skull. Och dessutom... Vem är den här mannen att säga till kvinnan hur hon ska se ut, att hon inte ska göra ditt och datt för att han tycker att det inte behövs?

Det här är förstås en del av en större struktur där kvinnor i många avseenden antas finnas till för att behaga män. Det leder till att män antar att kvinnor alltid gör något som till exempel sminkar sig för att behaga männen och att det är upp till männen att bestämma när det är för mycket, nu räcker det hördu för du ser ju ut som en hora när du sminkar dig sådär.

Och vad kan vi göra åt det då? Ja, sprida ordet att så inte är fallet. Det är inte en kvinnas uppgift i livet att behaga männen omkring henne. Hon kan få skriva fisprupp i pannan och ingen man ska säga åt henne att ta bort det där för du är så mycket snyggare utan. Det är upp till henne själv.

Om nu någon mot förmodan vill höra den här låten jag så öppet dissar så hittar du den här. Och nu blev jag ännu mer ledsen när jag för första gången såg videon... Att dessutom plocka in en otroligt söt ung kvinna som den som spelar artistens flickvän... Ne, det här var ett riktigt bottennapp.

Längst ner på listan

Jag nämnde redan att jag imorgon publicerar en årsresumé. Men jag bara måste tjuvstarta lite genom att säga att året som gått verkligen varit året då jag tvingats omprioritera. Sedan jag blev först gravid och sedan mamma har jag börjat tänka först på A, sedan på T och sedan på hunden (ibland kommer hunden före T dock...) och till sist på mig själv.
Jag kom till insikt om det här i samband med att vi alla fyra blev inbjudna till våra kompisar i Åbo över nyåret. Min spontana tanke var jaa vi kommer, det blir hur roligt som helst! Men sen började jag noja mig...
A har inte sovit borta en enda natt sedan vi kom hem från bb. Vi har aldrig åkt tåg så långt hela familjen. Hunden är inte van att resa sådana sträckor. Vad vill T? Hur packar man för två vuxna, bebis och hund när man åker tåg? Hur sover vi?
Ja, jag tänkte liksom på allt och glömde säkert massor. Men så bestämde vi ändå oss för att åka. Jag är nervös, det blir första gången vi åker så långt och första gången vi sover borta sedan A kom. Men det är nyttigt för oss, boostar självförtroendet.

Mina tankar om fitness, eller varför jag tycker det är irrelevant om du tycker någon är snygg eller inte

Jag funderade länge på om jag ska orka ta tag i ämnet, men så bestämde jag mig för att det är värt det. I helgen var det nämligen Nordic Fitness Expo i Lahtis och jag är inte alls insatt eller speciellt intresserad men mitt Facebookflöde och min mediekonsumtion råkar nu vara sådan att jag såg och läste en del om det här evenemanget. Fitness har blivit en trend påstår många medier och det enda jag ser av den trenden är att en hel massa folk påpekar att det minsann är helt huvudlöst att hålla på med fitness och bodybuilding för det är inte friskt och det ser ju bara fult ut.

Och jag bara jaha, så den där kvinnan med ungefär lika mycket fett på kroppen som det finns i en liter lättmjölk är ful i dina ögon? Vet du vad? Du är inte så vacker du heller men vad har det med saken att göra?

Att män bygger muskler, dietar och ställer sig på scen för att få hela kroppen bedömd av en rad domare är relativt tolererat och inte lika chockerande som när kvinnor gör det. Direkt kommer folk med det där är inte hälsosamt, hon är ingen bra förebild, det är ingen sport, hon ser ut som en man, det där kan inte vara bra för kroppen, hon kommer knappast någonsin att kunna få barn eller, favoriten det ser ju bara fult ut!
Och jag vet alltså ingenting om fitness. Det finns olika kategorier och krav och nivåer, det förstår jag, men i det stora hela så handlar det om att få kroppen att se ut på ett visst sätt för det är det som sedan bedöms. Inte ens prestationer, eller hur hårt man har dietat eller vad man väger, utan hur man ser ut på scen den där ena korta stunden man står där. Så får man sin bedömning och den vinner som såg ut som domarna den dagen tyckte att var mest korrekt. Rätta mig om jag har fel...
Och det har noll och ingenting att göra med vad som är snyggt eller fult, hälsosamt eller ohälsosamt, bra eller dåligt för kroppen, det har att göra med vad man har bestämt att är kriterierna i just den här grenen av fitness på just den här nivån just nu. Igen, rätta mig om jag har fel, men så har jag tolkat det.
Vet du vad? Det är inte det minsta hälsosamt i mina ögon heller. Som jag kan förstå det så krävs en minimal fettprocent också på kvinnor och nej, det vägrar jag skriva under att är hälsosamt för det betyder att din kropp slutar fungera som den ska. Men jag vet tusen och en saker som folk håller på med som inte är hälsosamt. Visa mig en elitidrottare som är frisk. Det går inte. Tror du att Kenenisa Bekele mådde så bra under sina toppår? Knappast, men han vann. Det var inte hälsosamt någonstans, hans kropp var sannolikt i konstant stress, men han vann om och om igen. Var han ful? Det är en smaksak. Men det har noll och inget att göra med det att han var bäst i världen på det han gjorde.
Fitness handlar om hur man ser ut men det betyder ju inte att den som vinner är den som är vackrast, eller att du måste tycka att personen är vacker (eller att du ens måste ha en åsikt om det). Det betyder bara att personen just nu inför de här domarna uppfyllde kriterierna bäst. Kanske personerna som står där på scen till och med står och tänker att fan vad jag är ful idag, jag har aldrig varit såhär ful, men jag kommer att vinna med den här kroppen!!

Fitness är inte hälsosamt, det kanske inte är vackert, det kanske inte är en sport, det kanske bara är fåfänga personer som börjar med den grenen. Men bara för att det är kvinnor som ställer sig på scen i lite kläder så betyder det inte att du måste ha en åsikt om huruvida de ser bra ut eller inte.

Oktobertorsdagstips

Jaha, vad bloggar en om när en är gravid i vecka 41 och pretty much antingen sitter hemma och läser bloggar, googlar "hur få igång en förlossning", glor på teve eller är ute på promenad med hunden? Nå en kan alltid tipsa om något intressant inlägg på någon av de bloggar en läser.

Elaine Eksvärd skriver om hur coolt hon tycker att det är att en kvinna som är gravid i åttonde månaden gör en muscle up. Ingen har frågat vad jag tycker men här kommer det i alla fall: jag skiter i vad andra gravida gör eller inte gör med sina kroppar men för mig själv har det varit viktigt att inte bli stillasittande utan att hålla igång alla dagar, om så bara för en 30 minuters promenad med hunden. Jag har välsignats med en kropp som aldrig strejkat, lite foglossning har jag lidit av men aldrig så illa att det har fått mig att villa säga nej till rörelse. Om jag hade haft mera hälsoproblem hade jag kanske tänkt annorlunda.

Eva Frantz skriver ett mycket läsvärt inlägg om hur hon är lite sur (läs: med all rätt mycket kritisk) för att dom på H&M säljer barnkläder under kategorin generous fit. Alltså kläder för flickor som är lite knubbiga.

Eller så kan en tipsa om något bra tv-program. Vi har inte så oväntat kollat på Livs Toisenlaiset äidit nu under hösten. I varje avsnitt får man följa en familj eller ett par alldeles under slutet av graviditeten, förlossningen och den första tiden med barnet. Som titeln antyder så handlar det inte om de där allra vanligaste graviditeterna, utan det finns alltid något som är speciellt med just den familjen. Gårdagens avsnitt var nog det som berörde både mig och T mest av alla avsnitt. Utan att spoila så kan jag säga att det handlar om ett ungt par som får sitt första barn mitt i mannens kamp mot cancer. Du kan se avsnittet på ruutu.fi.

Kroppen då, nu och sedan

Långt inlägg, jag har jobbat på det i flera dagar, om du bara har tid och ork för en del så hoppa till sista stycket. Läs inte om du vill slippa kroppshetsen, det är mycket kropp här nu, men slutsatsen strävar efter att vara något i stil med att jag försöker att inte kroppshetsa.

 "Så får du din kropp tillbaka efter graviditeten." "Hur länge tog det för dig att bli av med mammakilona?" "Min kropp blev helt förstörd av graviditeten!" "Du kan inte längre skylla din övervikt på att du varit gravid!" "Jag vill gå upp så lite som möjligt under graviditeten." "Vad är normal viktuppgång under en graviditet?" "En kvinna går vanligtvis upp 8-12 kilo under en graviditet, men hon gick upp 25!" "Hur gick du ner så snabbt efter förlossningen?" "Det tar nio månader att gå upp och nio månader att gå ner!" "Jag förstår inte hur någon kan låta sig bli så stor under en graviditet!" "På henne syns det inte alls att hon ska få barn om två månader!" "Hon lät sig helt förfalla efter graviditeten!"

Det är mycket fokus på kroppen och nästan ännu mera på vikten före, under och efter en graviditet. Citaten ovan är sådant som man kan läsa på vilket som helst mamma/föräldra/barn-diskussionforum på nätet, i valfri damtidning, i alla bebistidningar, höra folk diskutera eller någon säga till en bekant, en vän eller om en helt okänd person.
Jag vill först poängtera att jag är tacksam för (trots att det borde vara en självklarhet) att jag sluppit de flesta kommentarer om min vikt och kropp under graviditeten. Jag var beredd på att få höra det ena och det andra eftersom det ofta sägs att när man är gravid har alla något att säga om ens kropp, men kommentarerna kan till all tur räknas på en hand. Det var den klumpiga läkaren, ett par personer som konstaterat att "du rullar snart fram, höhöhö" (mentalt mittfinger coming your way) och så var det en kvinnlig bekant ungefär i min ålder som frågade när jag har beräknad tid och när jag sade att det är om två månader utbrast hon "först om två månader, du är ju helt enorm redan!" (jag mumlade något om hur det är så olika hur man ser ut i de olika månaderna och hon konstaterade skamset att jo, visst, man ska kanske inte högt förundras över andra personers magar - hoppas hon tog åt sig och aldrig säger något om någon som är gravid igen.)

Men det här är ju ändå sådant jag går och tänker på nu som då. Kroppen och vikten, det vill säga. Jag hade redan kommit lite ifrån det, tack vare en aktiv process som pågått sedan någon gång i tonåren då jag blev sjuk i anorexi, blev frisk och sakta lärde mig att kroppen är inte allt och vikten spelar ingen roll, förutom om den hotar din hälsa. Men det har varit en bra sak att jag tvingats fundera på det här igen, jag har under graviditeten verkligen varit tvungen att processa min kropp och min relation till min kropp på ett helt nytt sätt. Det har inte gått för mig att undvika att förändringar sker, både utseendemässigt och inne i kroppen och därmed också i huvudet. Och det känns som att jag har blivit så mycket mognare. Det har varit en positivt process och jag tror att jag kommer att komma ur det här med mindre kropps- och viktfokus än jag haft tidigare. Nu vet jag ju inte vad som sker i huvudet efter förlossningen och inte heller vad som sker i kroppen, men det kan vi ta sen. Nu skriver jag om hur jag tänker just nu.

När jag blev gravid tänkte jag att ja, ja vad som än händer med kroppen så kommer det att komma en dag då jag inte längre är gravid och då kan jag göra vad jag vill med den igen. Jag tänkte att det kommer en dag då jag får min kropp tillbaka, på sätt eller annat (vissa får den tillbaka gratis, andra måste jobba för det). Sedan började jag känna av förändringarna.
Först var det illamåendet. Jag måste anpassa min kost för att klara av att ta mig från morgon till kväll. Vikten påverkades, man började sakta se en mage, boobsen blev gigantiska och ömma. Jag blev granskad av hälsovårdare, läkare, fick lämna in blodprov och urinprov och svara på frågor om vad jag äter, väger, hur jag rör på mig. Folk frågade mig hur jag mår. T fanns där hela tiden och tyckte förändringarna var spännande (nå, inte illamåendet såklart). I april/maj fick jag ont i höften och det påverkade mitt rörelsemönster men också mentalt, jag grät ett par gånger för att det var så sjukt. Jag fortsatte må illa nu och då, men jag började också känna bebisen i magen. Några kurvor runt höften har jag aldrig haft, men nu under sommaren har både låren, vaderna och rumpan verkligen försvunnit och de mammabyxor som i maj var spända över låren hänger nu. Brösten sjönk i något skede tillbaka lite, och just nu vet jag inte riktigt var de ligger, formen är inte vad den var tidigare men bh-storleken tyder på att de är större. Jag har smörjt magen och brösten med olja ett par gånger i veckan mest för att det är mysigt, oljan har nog ingen betydelse för om man får bristningar eller inte.
Och i allt det här så studerade jag mig själv. Det skulle ha varit så lätt att tänka att snart är det här förbi, då får jag nog min kropp tillbaka. Men i något skede under månadernas lopp insåg jag att det som just nu pågår i kroppen inte är någon parentes i livet. Det är en del av livet, mitt liv. Min kropp utvecklas hela tiden och har alltid gjort det, från det att jag föddes, var barn, tonåring, sjukdomen, gick upp, låg på en stabil vikt och stabil kondition med lagom mycket motion i flera år och nu är gravid. En dag kommer jag inte att vara gravid längre, kanske är kroppen då som den var i januari, kanske är den något helt annat. Det vet jag inte. Men en sak är säker. Det här är min kropp, som det alltid varit. Det var min kropp före graviditeten, det har varit min kropp under graviditeten och det är min kropp efter graviditeten. Jag har bara fått en sådan och jag trivs bättre med den ju äldre jag blir. Inte enbart för att jag tycker att den ser helt ok ut utan också för att jag älskar vad den kan göra. Jag älskar att den tar mig till platser, möjliggör att jag känner smaker och dofter, jag ser, jag hör, jag kan känna T:s händer när han masserar min fötter och jag kan vara trött i musklerna, jag kan producera ljud med munnen och jag kan laga mat med händerna och mycket mycket mer. Och så kan jag bära ett barn i nio månader (hoppas vi, inte riktigt där ännu), jag kan kanske föda fram barnet (ut kommer det ju på sätt eller annat, men en vaginal förlossning är aldrig garanterad) och jag kan ge barnet näring och närhet med min kropp. Min kropp. Alltid. Graviditeten förorsakar förändringar i kropppen, men förändringar sker det ju ändå hela tiden. Jag ser det inte som något negativt, det är en del av den livslånga processen och inte någon orsak att ha ångest, hata kroppen, bestraffa den.
Man behöver inte älska sin kropp, det vore helt omänskligt att kräva att vi alla ska älska vår kropp hela tiden, alla delar av den. Men det man inte gillar kan man helt enkelt skita i, onödigt att fästa uppmärksamhet vid det. Eller så kan man bara acceptera att okej, det här gillar jag inte och så är det. Livet är fullt av saker som vi ogillar, vi kan antingen låta det dra ner oss eller så kan vi acceptera läget och leva med det. Såklart är det en helt annan sak om man på riktigt mår dåligt över något, mentalt eller fysiskt, men det är inte det jag talar om nu. Anyway, jag försöker tänka som så att min kropp behöver inte vara perfekt på något sätt i mina ögon för att jag ska kunna uppskatta den, gilla den. Det finns bitar som jag älskar, som att den klarar av att bära ett växande barn i nio månader utan desto större problem, och det finns bitar som jag ogillar, som att den nu under graviditeten orsakat mig smärta till och från eller att en del av mitt kroppsfett tenderar att samlas runt magen när jag inte är gravid (jag gillar kroppsfettet, men det skulle gärna få distribueras lite jämnare på kroppen). Men liksom i det stora hela så är min kropp den bästa kroppen som finns för just mig, för den är min oavsett vad som händer. Jag ser inte (längre) kroppen som min fiende, något att hitta fel i, inte heller som något projekt som jag måste jobba på. Kroppen är där, den hänger med mig vart jag än går och den kan göra vidunderliga saker och den utvecklas och förändras hela tiden både till det yttre och till det inre, precis som allt annat i livet.
Sedan kan ju andra personer också ha åsikter om ens kropp, speciellt då man är eller har varit gravid. Det är inte förbjudet att ha åsikter, men om ens åsikter handlar om en annan persons kropp kan man hålla dom för sig själv. Ganska enkelt. Jag har som sagt haft turen att inte behöva höra på andra personers åsikter om min kropp varken nu under graviditeten eller så hemskt mycket före det heller (med undantag för en del personer som envisas med att truga sötsaker och ohälsosam mat på personer som ju är så smala så du nog kan ta lite till), men jag vet ärligt inte hur jag skulle tänka om jag hade tvingats lyssna på vad andra tycker. Det är lätt att säga att men skit bara i det men i praktiken kan det vara svårt att göra. Jag är ingen övermänniska. Skulle du säga något om min kropp som sårar mig eller får mig att känna mig ful eller otillräcklig eller på något sätt fel så skulle jag högst sannolikt påverkas av det. Jag vet inte hur, men det är inte som att man bara kan borsta av sig det andra säger om en. Så håll alltså dina åsikter för dig själv, eller om du måste säga något, säg något trevligt.
Summan av kardemumman är alltså: för mig existerar ingen strävan att få tillbaka min kropp efter graviditeten. Det här är min kropp, gravid eller inte. Däremot kommer ju förändringar att ske, det är oundvikligt. En gravid kropp är inte det samma som en icke-gravid kropp och sannolikt kan inte kroppen efter graviditeten att se ut eller kännas som kroppen före graviditeten. Kanske kommer jag att gå ner i vikt, gå upp i vikt, få höfter, få en helt ny mage, tappa brösten eller få ännu större bröst, och mycket mycket mer, och allt det lever jag med. Det kommer att finnas element jag älskar, gillar, ogillar, kanske hatar, står ut med, framhäver, tänker lite extra på eller försöker glömma - det har det alltid funnits och kommer alltid att finnas, men det är min kropp. Inget projekt, inget att jobba på utan helt enkelt det jag lever i, ibland bestämmer över och ibland inte.

Kroppar kommer i alla former men bara en form är bra nog

Jag höll på att missa den här "jag älskar min kropp"-diskussionen i Sverige, men råkade sedan se Mollys foto på Facebook. Lady Dahmer har skrivit en massa inlägg om saken, här hittar du ett av dom.
Molly Sandén lade alltså upp ett foto på sig själv naken på Instagram och skrev om hur hon nu fått nog av att skämmas över sin kropp. Och folk hyllade henne. Underbart, äntligen en kvinna som vågar visa hur en riktigt kvinna ser ut (vilket vidrigt uttryck, jag hatar det). Problemet är bara att Molly Sandén är både smal och vacker enligt den rådande standarden.

"kroppsacceptans är bara accepterat hos kvinnor som uppfyller den smala vita vackra normen. Är man tjock så får man aldrig vara nöjd, aldrig acceptera sin kropp och definitivt aldrig visa upp den i dessa syften." skriver Lady Dahmer.

Jag är med både Molly och Lady Dahmer här, det här är inte någon kamp. Men Molly, det blev visst lite fel nu. Och det är inte ditt fel, du är en produkt av samhället omkring dig.

Så länge man ser ut just som man ska se ut får man beröm och hyllningar för att man vågar "komma ut" med sina kroppskomplex och sin ångest över hur vi alla måste se ut på ett visst sätt för att duga. Ser man ut på något annat sätt ska man hålla käften, för då är man fel.

Och så kan man ju fråga sig varför det är så fans viktigt att vi kvinnor ska lära oss att acceptera våra kroppar, älska våra kroppar, inse att alla är vackra som dom är, sluta noja oss över det som är fult på kroppen och istället hylla det som ser bra ut, framhäva våra bästa sidor, sluta fokusera på vikten och istället fokusera på hälsan, komma över våra komplex med mera med mera med mera. Listan kan göras oändlig. Kvinnor måste alltid göra ditt och datt för att kunna leva med sig själva. Säger man att "jag gillar min kropp som den är, inga problem har jag med den och så har det alltid varit" så är man mer kontroversiell än en kvinna som säger att hennes favoritsyssla är att dränka kattungar. En kvinna är aldrig nöjd med sin kropp, säger samhället. En kvinna måste alltid jobba på det så att hon sen kan berätta vad allt hon gjort för att kunna älska sig själv som hon är. Det ska alltid diskuteras vad allt man hatar/hatat med sin kropp och varför och hur man gör/gjort för att komma över det. Kroppen är en evig fiende för oss kvinnor. Något vi alltid kämpar mot, aldrig med, säger normen.

Som kvinna får man mer beröm om man säger att man klarat av att acceptera sin kropp som den är än om man säger att man promenerat genom Afrika trots att man har bara ett ben och inte hade något dricksvatten med sig. Men det gäller bara om man ser ut som samhället vill att man ska se ut. Ser man ut på annat sätt får man höra att man borde göra något åt sitt utseende för det är fan inte snyggt.

Jag ska skriva mer om kroppen någon dag. För jag är fascinerad av diskussionen.

Det som händer någongång i oktober

Sakta börjar jag mer och mer känna mig som någons mamma. Snart har vi vårt barn här med oss. Jag är lagom självsäker: jag vet att jag har noll koll, men jag vet också att jag kommer att göra så gott jag kan och det kommer att vara det enda som krävs. Jag har inga drömmar om att göra allt rätt, vara den bästa mamman, skriva en bok om hur man tar hand om barn. Jag ska bara vara mamma.
Jag är ingen sådan som njuuuuuter av att vara gravid. Det har varit tungt. Jag mår fortfarande illa, hela den här veckan har jag mått illa från morgon till kväll. Jag hade ont i höften i flera veckor, jag börjar känna mig klumpig, jag är rädd för förlossningen och amningen och jag har gråtit över hur jobbigt det är med den här ovissheten och allt man borde känna, tänka, göra. Dessutom saknar jag att kunna ta ett glas rödvin en fredagskväll, det tänker jag inte ljuga om. Och så saknar jag att vara smidig och mjuk. Och att kunna kissa med tryck. Och att få trycka i mig 200 gram lakrits om jag så vill.
En tid tänkte jag att det ju blir bättre sen när ungen är ute, då delar vi på ansvaret - det ansvar som nu är hundra procent mitt, det vill säga hålla ungen i liv. Sen insåg jag att vi inte alls kommer att dela på ansvaret. Ammar du så är ansvaret fortfarande hundra procent ditt. Du är den enda personen som bebisen behöver för att hållas i liv. Min närvaro är det som avgör om ungen äter eller inte och mat är relativt viktigt för en bebis. Nå, det kan ju hända att amningen inte fungerar och det gäller ju att få vardagen att fungera oberoende hur det går. Men shit alltså - det är liksom lite larger than life när man på riktigt börjar fundera på det där med att det finns en annan person vars välmående i princip hänger på att jag gör ett bra jobb som mamma, kvinna, person.

Yes I do!

Ibland funderar jag på hurdant livet skulle vara om man skulle leva lite mera som huvudpersonen i filmen Yes Man. Säga jo till allting. Tänk så uppfriskande det skulle vara att aldrig behöva säga nej till förslag eller önskemål. Bara jo.
Det är något jag måste bli bättre på. Jag är en sådan människotyp som är lite försiktig och avvaktande, men på senare tid har jag sagt jo ganska ofta och till stora saker. Som när jag i höstas erbjöds ett nytt inhopparjobb. Det var så skrämmande att säga jo, men jag gjorde det och har inte ångrat det en sekund (jag älskade det gamla jobbet men där fanns inga riktiga chanser för mig att utvecklas, inga utmaningar). Just nu är jag också involverad i ett lagom stort projekt med en kompis. Det krävde mod att säga jo, men jag har inte ångrat det ännu och kommer inte att göra det heller. Alla gånger man säger jo ger man sig själv en chans att utvecklas, alla gånger man säger nej så fastnar man.

Däremot ska man ju inte säga jo till sådant man inte vill göra. Det är en massiv skillnad på saker man inte vill göra och saker man bara är lite nervös och rädd inför.

Den snäva representationen

Mycket av den reklam, film, bilder, tankar och förhållningssätt som är aktuellt här och som skapar debatt här kommer från USA. För varje film jag ser som inte är från Hollywood ser jag kanske 10 filmer som är från Hollywood. Jag vågar ännu påstå att USA hör till de mäktigaste länderna i världen, om än det kommre att förändras inom några år. Det är alltså bra att känna till en del om landet. För en bild av hur man i det enorma landet ser på kvinnor kan man kolla dokumentären Miss Representation (på bland annat Netflix).
På Youtube finns också en längre trailer.

En nedsättande syn på kvinnor hos både män och kvinnor är inget som uppstår för att det "finns biologiska skillnader" (dom finns, det är alla överens om, kan vi sluta marra om det?). En nedsättande syn på kvinnor är något som kvinnor och män lär sig. Ser du bara reklam, filmer och tidningsartiklar där det betonas att en kvinnas värde mäts i hennes vikt, sexappeal och ålder så lär du dig att så är det. Glöm aldrig det.

Tack till Peppe för tipset!

Låt aldrig någon kontrollera dig

När du hinner ska du läsa den här viktiga bloggtexten på fittjournalen. Nä förresten, inte när du hinner, utan gör det nu!
Om att kvinnor inte måste acceptera psykiskt eller fysiskt våldsamma karlar. Ingen ska acceptera sådant.
En person som älskar dig försöker inte styra över dig. Äger inte dig. Kontrollerar inte dig.

Det perfekta kan alltid bli ännu bättre, eller hur man hamnar i en ond cirkel med sin vikt

Jag har tidigare länkat till Soelas blogg och nu tänker jag göra det igen. Kanske det finns en läsare som kämpar med samma tankar jag och Soelas kämpar med alla dagar som ännu inte hittat något sätt att processa alla de tankarna. Den läsaren ska genast gå in på Soelas blogg och bara börja läsa. Jag önskar att jag hade ens hälften av hennes förmåga att sätta ord på det som snurrar i ens huvud alla dagar, om vad man får och inte får äta, borde och inte borde göra, hur man måste se ut och hur man inte får se ut.

Jag har starka dagar och jag har svaga dagar. Jag har dagar då jag tittar mig i spegeln och bara "you go girl!" och jag har dagar då jag förbjuder mig själv att äta något jag vill ha men som jag redan "ätit för mycket av". I det stora hela mår jag hur bra som helst, jag orkar, jag har energi och min kropp mår bra med det den får in och det jag gör av med. Jag känner igen de sakerna och de situationerna som får min hjärna att börja tänka i gamla banor och jag försöker undvika det. För jag vet att jag skulle må toppen av att börja begränsa mitt kaloriintag, banta och granska det jag äter ännu noggrannare än jag redan gör, men att jag efter en tid, vet inte hur länge, skulle sitta fast igen. Att banta ger dig en kick som inte går att förklara för någon som inte upplevt det. Du blir unbeatable. Sen blir du, om du har anlag för anorexi, svagare, kontrollen går överstyr, du magrar, du tvinar bort, men du ser inte det själv för du är så upptagen med att räkna antalet kalorier i dagens måltider. Plötsligt är du inte herre över din kropp, dina sjuka tankar styr alla dina livsval, det finns inget du kan göra utan att först fråga vad ana i huvudet tycker om saken. Och svaret är alltid nej, det ska du inte göra.

Det Soelas och jag vill säga är att livet är så mycket härligare än så. Livet blir inte bättre av att räkna kalorier, såvida man inte är sjuk (överviktig) och därför måste gå ner i vikt. Livet blir inte bättre om du nu väger 67 kilo och går ner till 65 kilo, oavsett hur mycket damtidningarna och omvärlden försöker övertyga dig att du måste gå ner i vikt, att det blir bättre då. Tro inte på det. Livet blir inte heller bättre av att du har stenkoll på allt du sätter i dig och exakt hur mycket du motionerar. Det är falskt. Livet blir bättre av att du är i balans.

Jag tänkte också då som tonåring att "går jag ner i vikt blir allting bättre". Det blev det inte. Jag gick ner och ner och ner och inget hände förutom att jag åt mindre och mindre och mindre och till sist nästan ingenting. Jag blev sjuk och allting blev sämre. Jag höll på att förstöra mitt liv och att jag skriver det här idag är en vinst. Jag vann kampen.

Barnens ankomst

Ratatas Karin har fött barn och skriver om det i sin blogg. Alltid när jag läser sådant så känner jag en massiv tudelning. Tänk om jag någongång måste göra det där jag kommer att dö och vau, så coolt det vill jag också uppleva!
Jag är fullt övertygad om att föda barn är något av det häftigaste och mest skrämmande en kvinna kan göra i sitt liv. Hoppa fallskärm, dyka med hajar, bli vd för Google, klättra på Mount Everest, starta ett mångmiljonföretag, bli racerförare, uppfostra barn, dö och återvända från döden... Allt det är som barnlek i jämförelse med att föda barn tycker jag. Och om jag någon gång får uppleva det, en helt vanlig förlossning (som ju inte existerar och vadå vanlig men ni kanske förstår) så kommer jag att känna mig helt awesome och otroligt lyckligt lottad. Jag kommer också att ha oerhört höga tankar om mig själv efter det.
All respekt till alla kvinnor som någonsin fött barn, ni är ascoola!

Den perfekta kvinnan är alltid perfekt

Nu har jag egentligen lovat mig själv att satsa stenhårt på min gradu under de dagar i oktober jag inte jobbar (med undantag för 1-2 lediga dagar per vecka, ofta under veckoslutet) men här sitter jag ändå och funderar på något helt annat.
Jag funderar på det här med att det bara är vackra kvinnor som vågar säga högt att det är den inre skönheten som är viktig och att hur man ser ut på utsidan inte spelar någon roll.
Det finns hur mycket som helst kvinnor där ute, öppna valfri damtidning, blogg eller tv-intervju där någon framgångsrik kvinna delar med sig av sin livshistoria och du kommer att se att hon gladeligen talar om för dig hur du ska "fokusera på det inre" och hur hon "inte bryr sig om sitt utseende" och hur hon "helst går omkring osminkad" och hur "unga kvinnor måste fokusera mindre på det ytliga". Samtidigt som hon poserar med ett ansikte som krävt minst en timme hos make up-artisten. Det är alltid kvinnor som ser perfekta ut som säger att det inte spelar någon roll hur man ser ut, det är insidan som räknas. OBS: det finns också gott om kvinnor som faktiskt säger att utseendet är viktigt för dem, men de är sällan framgångsrika. Det är som om det vore en lag, att för att bli framgångsrik som kvinna så måste du se bra ut, men du får inte se ut som om eller verka eller säga att utseendet är viktigt för dig.
Och så sitter man där och tittar på en kvinna med perfekt hy, hår, tänder och läppar och tänker att "ja kanske jag också ska börja fokusera på det inre så kommer jag en dag att se ut sådär". Eller någonting.

Jag väljer att berömma hellre än att stjälpa any day!

Jag tror det är en sådan sak som kommer med livserfarenhet. Det här med att framhäva det positiva i sig själv och andra istället för det negativa. Det har också att göra med ens självkänsla, självförtroende och livssyn men jag tror också det handlar om ens erfarenheter och visdom.
Hannah Norrena tangerar ämnet i intervjun i Hon som inte rodnar. Att det är enkelt att säga åt någon vad personen gör fel eller hur ful personen är, men svårare att säga att bra jobbat.
Det är lika enkelt att säga åt sig själv att det och det gör du fel, det och det kan du inte, si och så ful är du och si och så borde du aldrig ha gjort och lika svårt att berömma sig själv. Det är till och med svårt att berömma sig själv när ingen annan hör, tycker jag. När jag var yngre var jag expert på att hacka ner på mig själv. Jag dög till ingenting tills jag hittade en sak jag var bra på och det var att gå ner i vikt. Så då gjorde jag det. Det behöver knappast upprepas att det var ett oerhört destruktivt beteende och ett svart hål jag hoppas ingen annan ska behöva hamna i.
Numera har jag blivit visare och äldre och också fått en person i mitt liv som konstant påminner mig om hur bra jag är på mycket annat än att gå ner i vikt (och ner i vikt har jag ju inte gått på länge, minus den normala variationen i vikten som vi alla har beroende på årstid och livssituation). Jag har till och med börjat göra försiktiga försök att berömma mig själv för saker jag är bra på. Det är fortfarande oerhört svårt att göra publikt, men för mig själv har jag ibland klarat av det. Lite enklare är det att berömma andra för det de gör bra och jag försöker så gott jag kan att inte hacka ner på andra för sådant jag tycker att de kunde göra bättre, a.k.a gör fel eller är dåliga på eller misslyckats med.
För så är det ju: ingen får ut någon glädje av att jag kritiserar en annan person. Ingen. Däremot kan en massa personer få glädje av att jag berömmer någon annan, eller till och med få glädje av att jag berömmer mig själv. Och jag sprider hellre glädje än illamående och dålig fiilis. Sen är det ju också så att ju mer du berömmer andra personer desto mer får du sannolikt tillbaka. Och det är ju mer än bra, förutsatt att du också kan ta emot beröm. Det kan inte alla, men det är också en sak man lär sig och ska satsa på att lära sig.
Att hacka ner på en annan tar inte heller personen någonvart. Det gagnar inte heller dig på något sätt. Däremot kan vi alla bli bättre personer genom att berömma varandra och oss själva.
Så nästa gång någon säger att "det gjorde du bra" säg tack! Och nästa gång du känner att någon annan gjorde något bra - säg det.