En vecka ifrån sonen

Jag har aldrig kört bil i sådant regnväder som det var i lördags när jag körde A, min son, inte ens två år gammal, och T, min man som jag bott med i sju år, till flygplatsen. När jag körde hem försökte jag fokusera på rutten och på att hålla bilen på vägen. Hemma tittade jag på ett avsnitt av Marcella på Netflix och ett avsnitt På resande not i teven och sedan gick jag och sova. När T sedan ringde på natten för att meddela att de hade landat så sade jag väl ungefär okej bra och så somnade jag om.

Nu har det snart gått en vecka sedan de for till Spanien. De har haft det hur bra som helst och jag har fått regelbundna uppdateringar med bilder och meddelanden. Och så har vi haft videosamtal - thank god för modern teknik. "Mamma" säger A när han ser mig i rutan. Och så vill han gärna se Essi också.

Jag då? Det har inte alls varit lika tufft som jag såg framför mig att det skulle vara. Någon gång i maj tror jag det var fick jag ett totalt sammanbrott över tanken på att A skulle vara borta en vecka men så har tanken mognat under sommaren och när de åkte i lördags kände jag ingen panik utan mest saknad och en konstig känsla av vad ska jag göra med mig själv?

Jag hade en vision om att städa hela hemmet, tvätta alla fönster, ordna upp alla skåp och torka alla golv. Jag kan berätta att riktigt så mycket tid har jag inte haft. Det blir inte många timmar över för annat när en jobbar heltid, ska ut med hunden tre gånger om dagen (helst mer än bara vända på gården och in igen om hunden ska klara mer än 8 timmar ensam dagligen) och gärna tar det lite lugnt i soffan också. Men jag har i alla fall dammsugit och avfrostat frysen. Golvet i köket torkade jag också.

Den här veckan har varit en känslornas berg-och-dalbana. Ena stunden njuter jag av att bara ha hunden och mig att ta ansvar för, andra saknar jag A & T så det gör ont. Skönast har nätterna varit. Jag har fått sova ostört i åtta timmar i en hel vecka!!! Inatt sov jag från 23-05:50 utan att vakna en endaste en gång!!! Det har inte hänt sedan... Jag bodde ensam?

Ikväll ska jag fixa lite mat i reserv åt hela familjen och så ska jag nog se en film och ligga i soffan med tända ljus och godis. Imorgon den här tiden är familjen hoppeligen återförenad igen. Inte en minut för tidigt.

Morgonpromenad klockan 6.45 i Gumtäkt.

Morgonmål klockan 7.00. Yle-muggen, HBL i paddan och gröt.

Råholmen, Rajasaari igår kväll. Kvalitetstid med Essi.

Kroppen då, nu och sedan

Långt inlägg, jag har jobbat på det i flera dagar, om du bara har tid och ork för en del så hoppa till sista stycket. Läs inte om du vill slippa kroppshetsen, det är mycket kropp här nu, men slutsatsen strävar efter att vara något i stil med att jag försöker att inte kroppshetsa.

 "Så får du din kropp tillbaka efter graviditeten." "Hur länge tog det för dig att bli av med mammakilona?" "Min kropp blev helt förstörd av graviditeten!" "Du kan inte längre skylla din övervikt på att du varit gravid!" "Jag vill gå upp så lite som möjligt under graviditeten." "Vad är normal viktuppgång under en graviditet?" "En kvinna går vanligtvis upp 8-12 kilo under en graviditet, men hon gick upp 25!" "Hur gick du ner så snabbt efter förlossningen?" "Det tar nio månader att gå upp och nio månader att gå ner!" "Jag förstår inte hur någon kan låta sig bli så stor under en graviditet!" "På henne syns det inte alls att hon ska få barn om två månader!" "Hon lät sig helt förfalla efter graviditeten!"

Det är mycket fokus på kroppen och nästan ännu mera på vikten före, under och efter en graviditet. Citaten ovan är sådant som man kan läsa på vilket som helst mamma/föräldra/barn-diskussionforum på nätet, i valfri damtidning, i alla bebistidningar, höra folk diskutera eller någon säga till en bekant, en vän eller om en helt okänd person.
Jag vill först poängtera att jag är tacksam för (trots att det borde vara en självklarhet) att jag sluppit de flesta kommentarer om min vikt och kropp under graviditeten. Jag var beredd på att få höra det ena och det andra eftersom det ofta sägs att när man är gravid har alla något att säga om ens kropp, men kommentarerna kan till all tur räknas på en hand. Det var den klumpiga läkaren, ett par personer som konstaterat att "du rullar snart fram, höhöhö" (mentalt mittfinger coming your way) och så var det en kvinnlig bekant ungefär i min ålder som frågade när jag har beräknad tid och när jag sade att det är om två månader utbrast hon "först om två månader, du är ju helt enorm redan!" (jag mumlade något om hur det är så olika hur man ser ut i de olika månaderna och hon konstaterade skamset att jo, visst, man ska kanske inte högt förundras över andra personers magar - hoppas hon tog åt sig och aldrig säger något om någon som är gravid igen.)

Men det här är ju ändå sådant jag går och tänker på nu som då. Kroppen och vikten, det vill säga. Jag hade redan kommit lite ifrån det, tack vare en aktiv process som pågått sedan någon gång i tonåren då jag blev sjuk i anorexi, blev frisk och sakta lärde mig att kroppen är inte allt och vikten spelar ingen roll, förutom om den hotar din hälsa. Men det har varit en bra sak att jag tvingats fundera på det här igen, jag har under graviditeten verkligen varit tvungen att processa min kropp och min relation till min kropp på ett helt nytt sätt. Det har inte gått för mig att undvika att förändringar sker, både utseendemässigt och inne i kroppen och därmed också i huvudet. Och det känns som att jag har blivit så mycket mognare. Det har varit en positivt process och jag tror att jag kommer att komma ur det här med mindre kropps- och viktfokus än jag haft tidigare. Nu vet jag ju inte vad som sker i huvudet efter förlossningen och inte heller vad som sker i kroppen, men det kan vi ta sen. Nu skriver jag om hur jag tänker just nu.

När jag blev gravid tänkte jag att ja, ja vad som än händer med kroppen så kommer det att komma en dag då jag inte längre är gravid och då kan jag göra vad jag vill med den igen. Jag tänkte att det kommer en dag då jag får min kropp tillbaka, på sätt eller annat (vissa får den tillbaka gratis, andra måste jobba för det). Sedan började jag känna av förändringarna.
Först var det illamåendet. Jag måste anpassa min kost för att klara av att ta mig från morgon till kväll. Vikten påverkades, man började sakta se en mage, boobsen blev gigantiska och ömma. Jag blev granskad av hälsovårdare, läkare, fick lämna in blodprov och urinprov och svara på frågor om vad jag äter, väger, hur jag rör på mig. Folk frågade mig hur jag mår. T fanns där hela tiden och tyckte förändringarna var spännande (nå, inte illamåendet såklart). I april/maj fick jag ont i höften och det påverkade mitt rörelsemönster men också mentalt, jag grät ett par gånger för att det var så sjukt. Jag fortsatte må illa nu och då, men jag började också känna bebisen i magen. Några kurvor runt höften har jag aldrig haft, men nu under sommaren har både låren, vaderna och rumpan verkligen försvunnit och de mammabyxor som i maj var spända över låren hänger nu. Brösten sjönk i något skede tillbaka lite, och just nu vet jag inte riktigt var de ligger, formen är inte vad den var tidigare men bh-storleken tyder på att de är större. Jag har smörjt magen och brösten med olja ett par gånger i veckan mest för att det är mysigt, oljan har nog ingen betydelse för om man får bristningar eller inte.
Och i allt det här så studerade jag mig själv. Det skulle ha varit så lätt att tänka att snart är det här förbi, då får jag nog min kropp tillbaka. Men i något skede under månadernas lopp insåg jag att det som just nu pågår i kroppen inte är någon parentes i livet. Det är en del av livet, mitt liv. Min kropp utvecklas hela tiden och har alltid gjort det, från det att jag föddes, var barn, tonåring, sjukdomen, gick upp, låg på en stabil vikt och stabil kondition med lagom mycket motion i flera år och nu är gravid. En dag kommer jag inte att vara gravid längre, kanske är kroppen då som den var i januari, kanske är den något helt annat. Det vet jag inte. Men en sak är säker. Det här är min kropp, som det alltid varit. Det var min kropp före graviditeten, det har varit min kropp under graviditeten och det är min kropp efter graviditeten. Jag har bara fått en sådan och jag trivs bättre med den ju äldre jag blir. Inte enbart för att jag tycker att den ser helt ok ut utan också för att jag älskar vad den kan göra. Jag älskar att den tar mig till platser, möjliggör att jag känner smaker och dofter, jag ser, jag hör, jag kan känna T:s händer när han masserar min fötter och jag kan vara trött i musklerna, jag kan producera ljud med munnen och jag kan laga mat med händerna och mycket mycket mer. Och så kan jag bära ett barn i nio månader (hoppas vi, inte riktigt där ännu), jag kan kanske föda fram barnet (ut kommer det ju på sätt eller annat, men en vaginal förlossning är aldrig garanterad) och jag kan ge barnet näring och närhet med min kropp. Min kropp. Alltid. Graviditeten förorsakar förändringar i kropppen, men förändringar sker det ju ändå hela tiden. Jag ser det inte som något negativt, det är en del av den livslånga processen och inte någon orsak att ha ångest, hata kroppen, bestraffa den.
Man behöver inte älska sin kropp, det vore helt omänskligt att kräva att vi alla ska älska vår kropp hela tiden, alla delar av den. Men det man inte gillar kan man helt enkelt skita i, onödigt att fästa uppmärksamhet vid det. Eller så kan man bara acceptera att okej, det här gillar jag inte och så är det. Livet är fullt av saker som vi ogillar, vi kan antingen låta det dra ner oss eller så kan vi acceptera läget och leva med det. Såklart är det en helt annan sak om man på riktigt mår dåligt över något, mentalt eller fysiskt, men det är inte det jag talar om nu. Anyway, jag försöker tänka som så att min kropp behöver inte vara perfekt på något sätt i mina ögon för att jag ska kunna uppskatta den, gilla den. Det finns bitar som jag älskar, som att den klarar av att bära ett växande barn i nio månader utan desto större problem, och det finns bitar som jag ogillar, som att den nu under graviditeten orsakat mig smärta till och från eller att en del av mitt kroppsfett tenderar att samlas runt magen när jag inte är gravid (jag gillar kroppsfettet, men det skulle gärna få distribueras lite jämnare på kroppen). Men liksom i det stora hela så är min kropp den bästa kroppen som finns för just mig, för den är min oavsett vad som händer. Jag ser inte (längre) kroppen som min fiende, något att hitta fel i, inte heller som något projekt som jag måste jobba på. Kroppen är där, den hänger med mig vart jag än går och den kan göra vidunderliga saker och den utvecklas och förändras hela tiden både till det yttre och till det inre, precis som allt annat i livet.
Sedan kan ju andra personer också ha åsikter om ens kropp, speciellt då man är eller har varit gravid. Det är inte förbjudet att ha åsikter, men om ens åsikter handlar om en annan persons kropp kan man hålla dom för sig själv. Ganska enkelt. Jag har som sagt haft turen att inte behöva höra på andra personers åsikter om min kropp varken nu under graviditeten eller så hemskt mycket före det heller (med undantag för en del personer som envisas med att truga sötsaker och ohälsosam mat på personer som ju är så smala så du nog kan ta lite till), men jag vet ärligt inte hur jag skulle tänka om jag hade tvingats lyssna på vad andra tycker. Det är lätt att säga att men skit bara i det men i praktiken kan det vara svårt att göra. Jag är ingen övermänniska. Skulle du säga något om min kropp som sårar mig eller får mig att känna mig ful eller otillräcklig eller på något sätt fel så skulle jag högst sannolikt påverkas av det. Jag vet inte hur, men det är inte som att man bara kan borsta av sig det andra säger om en. Så håll alltså dina åsikter för dig själv, eller om du måste säga något, säg något trevligt.
Summan av kardemumman är alltså: för mig existerar ingen strävan att få tillbaka min kropp efter graviditeten. Det här är min kropp, gravid eller inte. Däremot kommer ju förändringar att ske, det är oundvikligt. En gravid kropp är inte det samma som en icke-gravid kropp och sannolikt kan inte kroppen efter graviditeten att se ut eller kännas som kroppen före graviditeten. Kanske kommer jag att gå ner i vikt, gå upp i vikt, få höfter, få en helt ny mage, tappa brösten eller få ännu större bröst, och mycket mycket mer, och allt det lever jag med. Det kommer att finnas element jag älskar, gillar, ogillar, kanske hatar, står ut med, framhäver, tänker lite extra på eller försöker glömma - det har det alltid funnits och kommer alltid att finnas, men det är min kropp. Inget projekt, inget att jobba på utan helt enkelt det jag lever i, ibland bestämmer över och ibland inte.

Bara när man varit ledsen kan man bli glad igen

Jaha, den dagen är här. Jag börjar idag kl 13 min sista arbetstur före mammaledigheten. Och jag vet inte när jag återkommer. Jag har sökt om föräldraledighet till 16.7.2015, men det gäller ju att leva med eventuella förändringar som sker.

Humöret är inte på topp. Jag börjar tröttna på att vara gravid nu. Jag har ont, mår illa, har foglossning och så börjar jag tänka mer och mer på förlossningen. I natt har jag sovit 4-5 timmar och det beror på en massa saker men också på graviditeten. Jag är varm hela tiden, jag vaknar varje gång jag ska ändra ställning, jag har svårt att hitta en bekväm ställning, jag har ont i rygg, höft och hela mittkroppen. Jag springer på toa minst fem gånger per natt och jag har börjat undra om jag har urinvägsinfektion, så illa är det...

Allt det här gör mig nedstämd. Jag är inne i en av mina "nere"-perioder nu. Det beror säkert huvudsakligen på graviditeten, men sådana perioder är jag van vid så jag låter mig inte skrämmas av det. Det går förbi. Sedan jag var barn har jag haft bättre och sämre perioder i livet (som alla andra) och när jag var liten sa mamma att "sådant är det, livet går upp och det går ner". Inget att vara rädd för, inget att skämmas för, inget att förneka. Vi människor är emotionella varelser och livet kan inte vara en evig dans på rosor. När jag är inne i en nedstämd period är jag bara. Varken glad eller ledsen, ivrig eller rädd, positiv eller negativ. Jag bara är och ibland gråter jag. Men jag förnekar inte det, försöker inte stoppa känslorna eller komma bort, försöker inte dränka sorgen eller dölja den. Jag pratar inte så mycket om vad jag känner med andra (jobbar på det!) men jag tillåter mig att känna det jag känner. Jag vet att det går förbi och så blir jag mer normal igen. Det går ju inte att njuta till fullo av de lyckliga, lyxiga, glada, bästa stunderna, perioderna, dagarna heller om man aldrig låter sig ha sämre stunder, dagar, perioder. Perioder då livet känns tråkigt och trögt och man inte orkar känna glädje eller iver över något.

Appen påstår att mitt bäcken nu börjar förbereda sig. Det stämmer. Och det gör ont. Fysisk smärta skrämmer mig lika lite som psykisk smärta, men det betyder inte att det inte påverkar mig.

Hälsan i balans

Jag läste det här inlägget på Alexandra Brings blogg och ville dela med mig. Alexandra skriver om vad träning gör i din kropp. Och så läser jag det här inlägget av Johan Lindholm på Svenska Yles webb och tänker att jo, om flera människor skulle inse de här sakerna - träningens och den rätta matens fördelar - så skulle vi ha ett bra mycket friskare samhälle.
Jag hurrar lite i mitt huvud och mitt hjärta varje gång jag hör någon säga eller läser någon text där någon påstår att hen inte äter eller tränar si och så för att vara smal/fit utan för att må bra. Att vara smal/fit kan också vara att må bra. Men en människa med rätt bmi kan vara sjukare än en med högt bmi som lever bättre.
Sömn, kost, alkoholvanor, gener, boendeort, munhygien, fritidsvanor, jobb, motionsvanor, mediciner. Allt och ännu mera påverkar hela oss. Vi har ännu en lååååång väg att gå i forskningen för att verkligen förstå hur allt det här hänger samman.
Men vi kan ju alla börja med att bara försöka vara mer hälsosamma. Tänk inte smal, fit, ner i vikt, upp i vikt, bättre kondition. Tänk hälsa. Och känn efter. Det här är något jag borde öva på. Just nu äter jag och rör på mig liksom som jag alltid gjort. Vad är det som säger att det är så bra? Jag håller vikten, men är jag på riktigt frisk? Kan jag känna mig bättre än jag gör nu. Det är jag ganska säker på.

Så tycker jag du ska läsa Anne Hietanens inlägg om Beach 2014.

Att hålla fast

När jag läste Gone Girl blev jag hemskt tagen av det faktum att huvudpersonerna, mannen som misstänks för att ha mördat sin hustru och den försvunna hustrun, hade ett så destruktivt förhållande. Det här är något jag ofta tänker på: parförhållanden som är så otroligt destruktiva för båda parter och som inte ger någon något men där den ena eller båda inte klarar av att släppa taget. Och främst av allt funderar jag på vad det kan tänkas bero på.
Nå, jag vet ju att det beror på makt och kärlek och hur de två samverkar, men jag kan liksom inte förstå att människohjärnan fungerar på det viset. Att om du har en man som slår dig, så klarar du inte av att inse att han aldrig kommer att förändras. Eller om ert förhållande sedan länge endast är något ni upprätthåller bara för att det är så jobbigt att dela på all egendom, att ni ändå inte kan erkänna för varandra att det aldrig kommer att bli bra igen.
Om jag skulle bli en psykolog så är det här något jag skulle engagera mig i.
Förresten, boktipset gäller fortfarande. Läs Gone Girl! Det är en av de bästa kriminalromanerna jag någonsin läst.

Farten, spänningen

Vi såg på lördagen en film vi skulle ha sett för länge sedan, men sådär blir det ju ibland att "jo vi ska, vi ska, vi ska". Det var filmen Rush. Om Niki Lauda och James Hunt i F1 och deras kamp om världsmästerskapet 1976.
Jag är lite insatt i F1-världen, mest för att jag hela mitt liv varit omgiven av personer som är mycket intresserade av den världen. När jag var barn och ung såg vi alltid på F1 på tävlingsdagarna och numera tittar T på det. Det har såklart gjort mig också intresserad och jag har alltid tyckt att det är något spännande i en tävling i den här grenen, bilsportens högsta klass. Däremot kan jag debattera varför grenen inte ska kallas en sport hur länge som helst och jag tycker dessutom att själva upplägget är helt huvudlöst med ett tjugotal tävlingar per säsong i de rikaste länderna i världen, ofta i stater styrda av diktatorer, med utgångspunkten att män är med för att köra och kvinnor är med för att se bra ut och med helt hutlösa summor som går åt till någon liten detajl i en bil för att göra den 0,2 sekunder snabbare. Och vi behöver inte ens tala om det huvudlösa i att 20 bilar kör runt runt runt, först några varv som träning, sedan några varv som tidskörning, sedan några varv som tävling och sedan flyttas allting till ett annat land där man gör allt på nytt och på nytt och på nytt.
Med det sagt: jag förstår spänningen i F1, både för åskådarna och för förarna. Och det här är något som Rush långt bygger på. Varför köra bil runt runt runt med livet som insats? Lauda säger i filmen att han är beredd att ta en 20 procents risk för att dö varje gång han sätter sig i bilen, men inte en enda procent högre. 20 procent. Nuförtiden är risken såklart mindre, men då på 70-talet dog det enligt filmen flera förare per år. Också Lauda skadade sig under säsongen -76 och bär än idag spåren av den olyckan. Men det hindrade inte honom från att fortsätta köra, för att han ville vinna. Den här filmen lyckas fånga just det, orsaken till att människor riskera sitt liv och sin hälsa för att klara sig bra i något. Vad det är som gör en del personer till sådana som konstant söker fara och risk.
Filmen är i princip två personporträtt, Lauda och Hunt. Och, för den riktigt insatta kan ju nämnas att Kimi Räikkönen idag och James Hunt då kunde vara en och samma person, så massiva likheter har de. De älskar att ha kul och festa loss och bryr sig inte så mycket om allt vad etikett heter och vill mest göra det de gör bäst: köra bil.
Det är spännande det här med personer som behöver känna adrenalinet pumpa i blodet för att på riktigt känna att de lever livet. Förra veckan lyssnade jag på Jessica Grabowsky i Hon som inte rodnar som också säger att hon är en person som behöver sitt adrenalin för att må bra. Hon håller förstås på med helt annat, teater och film, men det är mycket likheter i det där med att söka efter en premiärspänning och att söka efter spänningen i att köra fort. Själv är jag en person som älskar att leva det trygga livet och inte utsätta mig för onödigt spännande händelser. Det farligaste jag har varit med om är nog alla gånger jag har flugit av en häst. Och det är bra så, mer spännande än så behöver det inte vara för att jag ska må bra. Kanske det är just därför jag är så fascinerad av att höra personer tala om det härliga i att sätta sig själva på spel på olika sätt.
För att säga det kort: se Rush. Den är 2 timmar lång men precis som i F1 så händer det hela tiden något. Filmen har väldigt lite dialog och bygger mest på fart och att genom karaktärernas beslut och handlingar beskriva varför de gillar farten. Och kom ihåg när du ser filmen att både Lauda och Hunt är riktiga personer. Filmen har också en del riktigt material från verkliga tävlingar under säsongen -76. Och den där kraschen där Lauda skadar sig den hände faktiskt. Kom ihåg det.

Den fula sanningen om kärlek

Jag har en teori om äkta kärlek. Äkta kärlek är sådan kärlek där den som älskas inte behöver låtsas, göra sig till, planera och fundera, göra upp strategier och fundera på vilken av de sju outfitalternativen man ska ha på sig på dejten. Äkta kärlek söker upp de två berörda personerna och för dem samman oavsett om den andra "gjort bort sig" någon gång eller har fel yrke eller inte ser ut som en sådan som kan tänkas vara den andra personens "typ". Äkta kärlek kräver inte att den ena kör en viss bil eller klär sig på ett visst sätt eller gör något för att imponera på den andra.
Jag tror att folk blir kära när de blir det, sådant kan ingen annan påverka, inte ens den som personen blir kär i.
Jag tror att folk gör det hela svårare än det på riktigt är. Antingen gillar någon dig eller så gör de inte det. Om du måste spela en roll, dölja saker, ljuga, förvränga sanningen eller göra sådant och agera på ett sätt som inte alls är du kan det hända att personen blir kär i dig, men hur länge klarar du av att upprätthålla fasaden? Hur roligt och hållbart är det att lura en person att älska dig? Nej, tänkte väl det.
Många Hollywoodfilmer älskar det här temat: hur lura en person att gilla dig tillräckligt mycket för att bli kär i dig trots att hela du är en lögn.
Den här var underhållande för några år sedan. Numera blir jag mest ledsen när jag ser den. Jag antar att det har att göra med att jag blivit äldre och fått mer självförtroende. Idag inser jag att den jag är är den jag är. Och jag rockar.

Pilates, day one

Jag känner mig som en ny människa efter dagens pilatespass, det första på kursen! Det är helt underbart att lära sig andas på "rätt sätt" för att stärka musklerna istället för att bara köra hårt, som man ju ofta gör i träning.

Dock förstår jag mig inte helt på folk som kommer till en pilateskurs, första sessionen, och genast högt och ljudligt börjar dissa sig själva. "Jag har inga djupa magmuskler, jag kan inte, jag hålls inte i den här ställningen, etcetera. Man vill bara liksom "vi är här för att lära oss, slappna av och släpp dina krav på dig själ!" Folk är så prestationsinriktade numera. Det ska genast "gå bra" annars var de inte värt tiden... Oavsett vad saken gäller. Och klarar man inte något genast börjar man hacka ner på sig själv.

Nej, folk. Sluta med det! DU är bäst på att vara DU och allt du vill göra kan du bara öva, öva, öva och bli bättre på.