Humöret är inte på topp. Jag börjar tröttna på att vara gravid nu. Jag har ont, mår illa, har foglossning och så börjar jag tänka mer och mer på förlossningen. I natt har jag sovit 4-5 timmar och det beror på en massa saker men också på graviditeten. Jag är varm hela tiden, jag vaknar varje gång jag ska ändra ställning, jag har svårt att hitta en bekväm ställning, jag har ont i rygg, höft och hela mittkroppen. Jag springer på toa minst fem gånger per natt och jag har börjat undra om jag har urinvägsinfektion, så illa är det...
Allt det här gör mig nedstämd. Jag är inne i en av mina "nere"-perioder nu. Det beror säkert huvudsakligen på graviditeten, men sådana perioder är jag van vid så jag låter mig inte skrämmas av det. Det går förbi. Sedan jag var barn har jag haft bättre och sämre perioder i livet (som alla andra) och när jag var liten sa mamma att "sådant är det, livet går upp och det går ner". Inget att vara rädd för, inget att skämmas för, inget att förneka. Vi människor är emotionella varelser och livet kan inte vara en evig dans på rosor. När jag är inne i en nedstämd period är jag bara. Varken glad eller ledsen, ivrig eller rädd, positiv eller negativ. Jag bara är och ibland gråter jag. Men jag förnekar inte det, försöker inte stoppa känslorna eller komma bort, försöker inte dränka sorgen eller dölja den. Jag pratar inte så mycket om vad jag känner med andra (jobbar på det!) men jag tillåter mig att känna det jag känner. Jag vet att det går förbi och så blir jag mer normal igen. Det går ju inte att njuta till fullo av de lyckliga, lyxiga, glada, bästa stunderna, perioderna, dagarna heller om man aldrig låter sig ha sämre stunder, dagar, perioder. Perioder då livet känns tråkigt och trögt och man inte orkar känna glädje eller iver över något.
Appen påstår att mitt bäcken nu börjar förbereda sig. Det stämmer. Och det gör ont. Fysisk smärta skrämmer mig lika lite som psykisk smärta, men det betyder inte att det inte påverkar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar