Abortlagen i Europa

Abortfrågan. Den har jag kommenterat flera gånger om. Själv anser jag att det inte ska vara någon "fråga". Abort är en självklar rättighet i min värld.
Dagens debatt på Vega igår handlade om aborträtten i Europa och Finland. Lyssna på debatten här.
Alltför många länder i Europa diskuterar för tillfället att stifta strängare abortlagar, Spanien exempelvis. Jag hoppas att Finland inte en dag blir en av de länderna. Aborttalet kan bara fås ner genom aktivare sexualupplysning och tillgång till preventivmedel för precis alla. Den dagen vi ser till att inga oönskade barn kommer till, den dagen har vi nått ett läge där inga aborter görs (men där de nog fortfarande måste vara lagliga). Vi kommer aldrig att nå det läget genom att förbjuda aborterna.
Tvärtom leder abortförbud till olagliga och livsfarliga aborter då kvinnor fortfarande väljer det alternativet i lika hög grad men det inte går att utföra lagligt.
Jag förstår inte hur ofödda personers rätt att finnas till kan gå före en redan existerande persons rätt till liv och sin egen kropp.

Yes I do!

Ibland funderar jag på hurdant livet skulle vara om man skulle leva lite mera som huvudpersonen i filmen Yes Man. Säga jo till allting. Tänk så uppfriskande det skulle vara att aldrig behöva säga nej till förslag eller önskemål. Bara jo.
Det är något jag måste bli bättre på. Jag är en sådan människotyp som är lite försiktig och avvaktande, men på senare tid har jag sagt jo ganska ofta och till stora saker. Som när jag i höstas erbjöds ett nytt inhopparjobb. Det var så skrämmande att säga jo, men jag gjorde det och har inte ångrat det en sekund (jag älskade det gamla jobbet men där fanns inga riktiga chanser för mig att utvecklas, inga utmaningar). Just nu är jag också involverad i ett lagom stort projekt med en kompis. Det krävde mod att säga jo, men jag har inte ångrat det ännu och kommer inte att göra det heller. Alla gånger man säger jo ger man sig själv en chans att utvecklas, alla gånger man säger nej så fastnar man.

Däremot ska man ju inte säga jo till sådant man inte vill göra. Det är en massiv skillnad på saker man inte vill göra och saker man bara är lite nervös och rädd inför.

Tentläsning

Jag har sakta börjat läsa på min tent den 22 mars. Det är ju en tid sen jag senast läste på en tent på det här viset, att det bara är en massa litteratur. Och varje gång jag gör det känns det så otroligt trögt till en början. Nu har jag cirka 800 sidor att plöja igenom och det är är ju inte så kul när man först börjar. Men ofta när jag kommit igång så gillar jag det, att få lära mig nytt och att få ägna fokus åt en så konkret sak som en tentbok. Det är ju också lätt att mäta sina framsteg, varje sida man läser är en sida man aldrig mer läser för första gången.
Men nej, jag kommer inte att sakna tenterna när jag blir klar i maj/juni. Jag börjar vara klar med det nu, seriöst. Nästan 20 år har jag gått i skola utan pauser.

Vem mår egentligen bra?

Igår kväll när jag var på en 30 minuters Voima-timme, alltså som gymträning men i form av ett effektivt 30 minuter långt gruppträningspass (rekommenderas varmt av mig för alla som känner att det som fattas i vardagen är lite rå styrka men som inte, precis som jag, har lust att vandra runt på något gym utan mål och en blekblå aning om vad man egentligen förväntas göra med alla maskiner) och så en 30 minuters streching direkt efter blev jag igen påmind om vad det är som drar mig till den där gruppträningen gång efter gång. Jag älskar gruppträning för jag blir så jäkla taggad av att ha den där höga musiken omkring mig och den där ena typen där framme som är så otroligt peppande (oftast är de det). Och så älskar jag känslan efteråt, efter att man utmanat sina muskler, sin ork. När endorfinerna pumpar i blodet och man inte kan låta bli att vara så otroligt nöjd med livet. Muskelvärken kommer ju ofta på köpet och det är ju liksom ett nödvändigt ont. Inte alltid så kul men man vet att man gjort något bra.
För mig räcker det med dagliga hundpromenader och den där en timmen i veckan på gruppträning för att må bra. Min definition av må bra är just nu att jag sover någorlunda bra, äter någorlunda bra, orkar med vardagen och dessutom klarar av att nu och då utmana mig riktigt ordentligt exempelvis i form av Damtian som jag deltagit i de senaste fyra åren med en helt ok tid.
Men på tal om att må bra så tycker jag du ska läsa den här texten av Nina Åkestam. Om den moderna hälsohetsen i länder som USA, Sverige och också Finland. Hur mår man egentligen då man mår bra? Det är en omöjlig fråga och jag tycker det är upp till var och en att avgöra när en själv mår bra.
Det är mycket ironiskt att vi i dagens västerländska samhälle har mer kunskap än någonsin om mat, hälsa, vikt, träning, dieter, blodvärden, sömn, dygnsrytm, ergonomi, rusmedel och läkemedel med mera men ändå är helt lost i allt det där. Kanske är det just för att informationen är så enorm. Ena dagen är kaffe livsfarligt och andra dagen är det bra att dricka minst fyra koppar om dagen - och båda undersökningarna kommer jag åt tack vare det moderna informationssamhället. Ena dagen är LCHF det bästa för kroppen, andra dagen är smör det farligaste du kan stoppa i dig.
Det är nästan så att jag har lust att studera till näringsterapeut eller något för jag är så oerhört fascinerad av det här.
Sen är det ju ett sorgligt faktum att de mentala problemen och direkta sjukdomarna ökar i den moderna världen. Eller åtminstone ökar antalet personer som vågra medge att de har problem. Tidigare pratade man inte om sådant.
Vi lever i en värld där kunskapen om och forskningen kring hälsa är större än någonsin, men där folk är mer borttappade än någonsin och också sjukare både mentalt och fysiskt. Alla verktyg finns för att fler personer än någonsin tidigare ska kunna leva så friskt som möjligt men ändå sker inte det.

Våren i naturen

Den här vintern har varit en av de mest udda i mitt liv sett till vädret. Men jag är så glad att det på riktigt börjar verka som om våren småningom tar över! Sådana här hittade vi på långlänken igår. Videkissor!

Men jag fattar inte...

I eftermiddag sitter åtminstone jag framför teven. Finland möter Sverige klockan 14 i OS-hockeyturneringens semifinal.
Jag har kollat på de stora hockeyturneringarna sedan jag var två år gammal men kan fortfarande inte reglerna. En dag försökte jag förklara för T hur jag känner. Att en gång blir det utvisning för en sak, en annan gång reagerar ingen på samma sak. Han bara "reglerna är tydliga och domaren avgör" och jag bara "men om domaren avgör så betyder det att reglerna inte alls är tydliga". Och så kom jag typ fram till att om någon får sjukt är det ofta mot reglerna. Men där finns också undantag. Jag försöker och försöker men kan inte se något mönster. Det finns kanske där, jag vet inte.

"Tänk på barnen!" - Om hur alla som motsätter sig en jämlik äktenskapslag bara är homofober

Idag ska Finlands riksdag diskutera lagförslaget om en könsneutral äktenskapslag. Inga beslut ska fattas, det är endast en inledande debatt. Lagförslaget tas ju upp som en följd av att ett medborgarinitiativ samlade 166 000 namn för just en sådan lag. Jag var en av dom som skrev på det initiativet för jag kan inte se någon enda orsak till att inte homosexuella par ska få ha precis samma rättigheter och skyldigheter som alla andra par. Äktenskap är något mycket vackert men det är också ett juridiskt avtal. Vi kan inte ha en lagstiftning som särbehandlar folk utgående från könet på personen de älskar.
Nå, alla håller ju inte med mig. Det finns gott om personer i Finland som anser att homosexuella inte alls ska få gifta sig. Det finns en adress på nätet som samlat 40 000 namn för att äktenskap ska vara något som fortsätter att vara något mellan man och kvinna. Den sannfinländska riksdagsledamoten Pentti Oinonen skrev nyligen ett pressmeddelande om den här namninsamlingen och varför han tycker att bara man och kvinna ska få gifta sig. Du kan läsa hans budskap här.
Oinonen säger bland annat att en av de viktigaste orsakerna till att skydda äktenskapet som det nu är känt är att garantera barnens rättigheter. Rätten till en mamma och pappa, alltså, som Oinonen menar att är en subjektiv rätt som alla barn har. Oinonen tolkar alltså äktenskap som något som automatiskt leder till barn. Att om två homosexuella gifter sig så får de också barn. Oinonen har kanske missat den biologilektionen i skolan, men två homosexuella kan inte få barn bara genom att är tillsammans. De måste antingen adoptera eller på annat sätt "få" barnet.
Just det där med adoption är ju det som ofta diskuteras. Att om vi tillåter homosexuella äktenskap så tillåter vi också att homosexuella adopterar. Kanske Oinonen och andra inte riktigt känner till hur adoptionsprocesser går till... Det är ju ingalunda så att ett par som vill adoptera får framför sig en katalog med alla världens barn som kan adopteras och så bara väljer ut ett. "Det där vill vi inte ha, hon är inte söt, han har för mörk hy, det där tar vi! Det är perfekt!" Och sen får barnet levererat till dörren. Nej, adoptionsprocesser är komplicerade. Inte ens alla heterosexuella par adopterar barn bara sådär, inte närapå. Det är en väldigt komplicerad process där de potentiella blivande föräldrarna bedöms ända ner till vad de väger.
Bara för att Finland stiftar en jämlik äktenskapslag betyder det inte att alla homosexuella par eller ens ett enda homosexuellt par kommer att kunna adoptera barn. Det är inte upp till Finland som land att avgöra, det är upp till organisationerna som sköter adoptionerna. Det här tycker jag att är synd, medan många säkert tycker att det är just så det ska vara.
Och så frågar jag mig. Varför antar Oinonen att homosexuella par vill ha barn. Alla vill inte det. Tvärtom förfasas det ofta över hur så många människor i dagsläget skjuter upp beslutet att bli förälder tills de är för gamla för det. Det är inte automatiskt så att bara för att man är homosexuell och gift så är ens högsta dröm att bli förälder.
Oinonen avslutar sitt ställningstagande med ett riktigt bottennapp. Han säger att "om vi godkänner att homosexuella gifter sig är det bara en tidsfråga innan vi diskuterar månggifte (och surrogatmödraskap)". Jag förstår överhuvudtaget inte kopplingen, men vi låtsas för en stund att kopplingen finns. Då tänker jag, so what om vi diskuterar månggifte? Det här är en demokrati, här diskuterar vi.
Det där med barnens rätt till en mamma och en pappa kan man diskutera hur länge som helst. Personligen är jag övertygad om att barn inte bryr sig så mycket om de har två mammor, två pappor, mamma och pappa, en pappa eller en mamma hemma. Barn bryr sig om andra saker. Som mat på bordet, säng att sova i, leksaker att leka med, trygghet, kärlek och en plats de kan kalla hem. Jag är också helt övertygad om att barn som växer upp i hem där det finns två mammor eller två pappor eller en mamma eller en pappa, alltså det som inte är "normen" aldrig tänker att det är något konstigt förrän en vuxen säger åt dom att det är konstigt, fel.
Är det faktiskt så otroligt viktigt för det här landet att det enda godkända juridiskt bindande förhållandet är det mellan en man och en kvinna? Nej. De som påstår det är homofober som inte godkänner att andra människor älskar vem fan de vill älska. Jag önskar bara att de skulle säga det då, erkänna sanningen. Inte blanda in barn och "värderingar". Vad fan är det för "värdering", att vi ska ha lagar som delar in folk i grupper enligt vem de älskar.

Läs Jani Toivolas text i dagens Hbl. Om hur det känns att sen man är barn önska att få bli pappa. Nu är han det. Och jag är så otroligt glad för hans skull.

Pjäs om människohandel på Svenskis

Jag har tidigare skrivit om människohandel och då specifikt i syfte att tvinga kvinnor och barn att sälja sex. Svenska Teatern lägger nu upp en pjäs som handlar om just det, Kvinna till salu.
Det är Hbl:s journalist Jeanette Björkqvist, också röst i Eftersnack på Vega som gjort research för pjäsen. Och då är det garanterat att det blir bra.
Här hittar du också länkar för mer info om människohandel. Premiären är den här veckan.

Inte här, läs där istället...

Jag har drabbats av ganska akut och mycket svår idétorka på bloggen på grund av lite olika orsaker, men det är å andra sidan bra för er för då kan jag slussa er vidare till andra bloggar. Först nyligen upptäckte jag Lady Dahmer och är nu helt sjukt imponerad av hennes attityd. Mera sånt behövs.

Med sånt avses alltså personer som inte är sådär försiktigt störda på något men inte vill trampa någon på tårna utan personer som är riktigt fucking arga och bara fuck you till alla som försöker få personen på andra tankar. Diskussion är bra, men vart skulle världen vara just nu om det inte vore för alla personer genom historien som var på riktigt arga?

Lite OS-tankar

Få kan säkert undgå att det för tillfället går lite bättre för Sverige än Finland i pågående OS. Ja, överlag går det ju inte så jättebra för Finland (påstår många - personligen tycker jag att de hittills två silvermedaljerna är helt ok för ett land med 5 miljoner invånare och ganska crappy förutsättningar för att bli riktigt riktigt bra idrottare). Det här diskuteras upp och ner i alla forum just nu känns det som, men jag kan inte låta bli att slänga in en kommentar. I något diskussionsprogram sa någon, jag tror det var Kaj Kunnas att exempelvis Sverige i Vancouver-OS 2010 hade 6 stycken psykologer med i teamet kring idrottarna medan Finland i år för första gången skickade 1 (EN!) psykolog med idrottarna. Om jag var en av experterna som ska fundera på Finlands framtid som vintersportland så skulle jag börja där.

Ett reellt medaljhopp har väl Finland ändå i herrarnas hockeylag. Det skulle vara mycket mer njutningsfullt att titta på matcherna utan de där eviga slipsarna överallt. Jag tittar gärna på matcherna, men det där är något som stört mig så ofantligt mycket i flera år nu. Det är svårt att hitta ett mer homogent område i samhället än en herr-hockeymatch på OS-nivå. Ta ett papper och penna någon dag när du tittar på Finlands match (onsdag är nästa chans) och gör en plupp för alla karlar du hittar som kommentator, expert, reporter, allmän tycktillare eller varför inte coach eller annan bakgrundsfigur. Du kommer att få göra många pluppar. Försök sedan hitta en enda kvinna...
Ännu värre är att alla karlar är vita medelålders och alltid klädda i kostym med billig slips.
Jag vägrar tro att det exempelvis inte finns en enda mörkhyad person som klarar av att kommentera hockey på OS-nivå. Ge oss ens en kvinna, det är en bra början!

Hur är det meningen att man ska klara av det?

Hmm, det jobbigaste med att bli klar i vår blir nog vid närmare eftertanke att man måste ge upp sin @helsinki-mejl. Jag vet inte hur lång tid man har på sig före den stängs efter att man blir klar, men klart är att man i det skedet borde ha koll på vem/vilka instanser som har ens helsinki-mejl och på något vis göra klart att man inte längre kommer åt den. Tips?

Min!

Det går inte att förklara för folk som inte förstår sig på relationen mellan en hund och en människa hur mycket glädje man kan ha av en hund. Ibland skapar Essi gråa hår på mitt huvud, men för det mesta är jag så glad och stolt över att ha henne. Jag tror alla människor skulle bli lite bättre människor av att ha en hund. Det förändrar dig.

En söt liten gris och bredvid henne ett mjukisdjur.

Studierna som var

Det känns lite konstigt att jag nu har reserverat och lånat de böcker jag behöver för att skriva min sista tent på uni. Härriguuud det ska bli skönt att lämna tentsalen den 22 mars, men jag kommer också att sakna att vara studerande. Du är så fri, du kan planera dina dagar mycket mer självständigt än när du jobbar. Och jag älskar att lära mig nytt. Såklart kommer jag att lära mig nytt hela livet, men inte på samma sätt.
Plussidorna är att jag får mer tid för att läsa annat än tentböcker eller min egen gradu. Samt att jag slipper all ångest över att aldrig ha en ledig dag med gott samvete. Du har alltid studierna där, oavsett om det är en måndag i oktober eller julafton, när du är studerande (åtminstone har jag haft det, andra kanske kan planera bättre och släppa studierna över jullovet).

Vårt västra grannland

Det är så otroligt fascinerande tycker jag, hur Finland är så olika sina grannländer i öst och väst. Finland har en gemensam historia med både Sverige och Ryssland, men för tillfället tror jag skillnaderna är större än någonsin.
Jag tänker till exempel på Sveriges offentliga rum som är mycket mer mångsidigt än Finlands motsvarande. Politik, underhållning, debatt, teve och film är så mycket mer mångkulturellt och också på andra sätt mer mångsidigt i Sverige. I Finland är det fortfarande vita heterosexuella personer som är normen i det offentliga rummet och det är synd.
Varje år när vi tittar på Melodifestivalens deltävlingar slås jag av hur exempelvis mörkhyade artister och också mörkhyade programledare är vardag i Sverige. I Finland har vi väl inte en enda mörkhyad programledare i teven? Mörkhyade artister? Svåra att hitta. Drag queens på scen skulle utmålas som en freakshow i Finland men i Melodifestivalen är det ett årligen återkommande bidrag. Och jag behöver knappast ens börja prata om Yohio, sådant skulle hånskrattas åt i Finland men så vitt jag kan se älskar svenskarna honom.

Det här bidraget gillade jag för övrigt mycket, från lördagens deltävling i Melodifestivalen.

Hundraåringen

Igår såg vi Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann på bio. Mina föräldrar hade sett den och skrattade åt den och så frågade några kompisar om vi ville komma med dom och se den och vi tänkte att det blir ju roligt. Och den var mycket mycket sevärd!

Det är något visst med svensk humor, kan inte ens jämföras med finsk humor. Visst fanns där den där våldshumorn som jag har lite svårt för och som är vanligt också i finsk humor, men resten av filmen var så bra så det blev en balans.

Vi tittar ibland på Putous på MTV3 på lördagar och det har nog krävt en hel del övning från min sida att lära mig gilla den typens humor. Det går, men hellre ser jag på exempelvis Melodofestivalen som är rolig på helt annat och mer stilfullt sätt.

OS 2014

Yes! OS har inletts. Det betyder många timmar framför teven de kommande veckorna. Jag älskar att titta på stortävlingar, det är något visst med stämningen. I vinter-OS gillar jag speciellt skidningen samt alla grenar man normalt inte ens kan se i teven, som snowboardingen och bobsleigh.
Nu är det dessutom sådant otroligt härligt vinterväder också här i Helsingfors. Februari är definitivt min favorit vintermånad. Sol, lagom kallt/varmt, ljusare dagar, du kan gå på isen, du vet att det snart blir vår.

Hej, tack, ursäkta mig, varsågod!

Jag är inte en sådan människa som är bra på att småprata om ditt och datt med halvbekanta och i precis alla lägen. Tvärtom är jag mer tystlåten och lyssnar hellre än jag leder diskussionen. Men en sak som är mycket viktig mig är att alltid vara trevlig i min kommunikation med andra människor.
Jag försöker inte vara glad om jag inte är det, jag är inte alltid så himla positiv eller så otroligt framåt, men jag strävar efter att alltid vara trevlig. Det här är speciellt viktigt för mig i sammanhang där jag umgås med personer jag inte valt att umgås med men ändå måste komma överens med. Som på jobbet, i studierna eller när jag sköter ärenden.
Såhär ser jag på saken: jag har i de flesta fall inte valt mina kolleger utan jag har valt mitt jobb. På jobbet finns ändå personer jag måste umgås med oavsett om min personlighet klickar med de andras eller inte. Jag slipper inte personerna och de slipper inte mig, vi måste inte älska varandra men vi måste kunna kommunicera. Då är det otroligt viktigt att vi är trevliga och respekterande. Jag behöver inte gilla varenda människa omkring mig, men jag måste i många fall ha människan omkring mig. Då är det bara negativt för alla att vara otrevlig.
Det är inte som med vänner eller ens partner. Gillar man inte någon vän kan man dumpa personen, gillar man inte sin partner ska man avsluta relationen. Men det är mycket jobbigt att sluta på jobbet för att man inte gillar någon kollega. Därför är min utgångspunkt alltid att få kollegerna att uppfatta mig som trevlig och artig. Om jag märker att någon är otrevlig så försöker jag bara ännu hårdare. Tack, snälla, förlåt, hej, ursäkta, kan du, vill du, har du lust att, varsågod - alla är mycket viktiga ord. Har jag någon i min närhet som jag anser att inte använder de orden tillräckligt så försöker jag istället använda dom ännu mera. Bara på det viset kan man få den andra att också börja använda dom. Att snäsa tillbaka är aldrig lösningen.
Det är mycket destruktivt att tänka att man inte gillar en person alltså kan man inte jobba/studera med personen. Vi stöter hela tiden på personer vi inte gillar, sånt är livet. Då ska man inte låtsas gilla personen, det är onödigt, men man kan åtminstone vara artig och saklig.

Den snäva representationen

Mycket av den reklam, film, bilder, tankar och förhållningssätt som är aktuellt här och som skapar debatt här kommer från USA. För varje film jag ser som inte är från Hollywood ser jag kanske 10 filmer som är från Hollywood. Jag vågar ännu påstå att USA hör till de mäktigaste länderna i världen, om än det kommre att förändras inom några år. Det är alltså bra att känna till en del om landet. För en bild av hur man i det enorma landet ser på kvinnor kan man kolla dokumentären Miss Representation (på bland annat Netflix).
På Youtube finns också en längre trailer.

En nedsättande syn på kvinnor hos både män och kvinnor är inget som uppstår för att det "finns biologiska skillnader" (dom finns, det är alla överens om, kan vi sluta marra om det?). En nedsättande syn på kvinnor är något som kvinnor och män lär sig. Ser du bara reklam, filmer och tidningsartiklar där det betonas att en kvinnas värde mäts i hennes vikt, sexappeal och ålder så lär du dig att så är det. Glöm aldrig det.

Tack till Peppe för tipset!

Graduuppdatering, skoltankar, jobbtankar

Min graduhandledare återkom förresten förra veckan med lite feedback angående den text jag lämnade in efter så otroligt mycket slit. Hon skrev ungefär texten kan bli godkänd i den nuvarande formen, men det här kan du göra för att göra den ännu bättre och jag blev så glad så glad.
Jag känner väldigt lite press just nu, det får bli så bra som det blir. Jag vet att jag har gjort mitt bästa och att det här med vetenskaplig text inte nödvändigtvis passar mig så himla bra. Jag är stolt och nöjd. Den här resan har varit det mest utmanande i mitt liv på vägen till att "bli klar" och en av de mest utmanande sakerna i mitt hela liv. Snart är det förbi. Snart är jag politices magister med huvudämnet kommunikationslära. Jag är fortfarande inte helt på det klara med vad det ger mig för möjligheter men det tar jag sedan i något skede. Jag har jobb och lite projekt på gång just nu, så jag har ingen stress med att hitta något fast. Det hade jag ännu för någon månad sedan, men sedan insåg jag att livet tar mig dit det är meningen att jag ska.
Och så har jag ju en tent ännu att skriva. Den ska jag göra i mars, på min födelsedag.

Burgare som i The states

Ibland, men bara ibland får jag riktiga snilleblixtar i köket. Då menar jag inte att jag står i köket när de kommer, för sådant gillar jag inte utan brukar bara ignorera, men när jag skriver inköpslista. För någon dag sedan fick jag idén att om vi på dagen äter pulled pork så kan man ju på kvällen laga hamburgare med det kött som blir över. Och herremingud vilken idé det var!
På fredagen insåg jag dessutom att Melodifestivalen inleds på lördagen. Vi hade det ganska mysigt kan jag berätta.

Enkel semla, tomat, sallat, kött, bbq-sås. Det var det.

Knasigt

Jag gjorde det igen! Jag skyller på lågt blodsocker och ett sug efter något mera lättsamt än Kjell Westö, gradukällor och jobb.

Jag köpte Cosmopolitan.

Det allra knasigaste i det här numret var deras "Fråga karlarna"-sidor.
Den sista bilden tar i och för sig upp bra frågeställningar. De första är bara helt tokiga, kränkande mot kvinnor och väldigt konstiga.
De flesta svaren är ändå helt vettiga, thank god. Fast jag skulle nog inte som man besvara en sådan fråga som den första. Eller den på andra bilden.

"Du åker hem med en kvinna från baren och hon har kondomer med sig, vad tycker du om det?"

"Tror du på kvinnor som säger att de lider av biverkningar av p-piller?"

"Vem ska betala för preventivmedel? Och när kan man skippa kondomen?"