Mäktigt

Den här bilden tycker jag är så fin. Det är en kombination av att den är svartvit, av att den visar två män som står och kramar varandra med bar överkropp (det blir knappt mer intimt än så) och av att den ena av de två männen var nära att dö för några år sedan men nu tillsammans med den andra mannen tagit OS-guld i synkroniserat simhopp.

OLYMPIC CHAMPIONS I CANNOT BELIEVE IT!!!! @ChrisMears93 WE DID IT MAN!!!! pic.twitter.com/WNksl8yTLp

— Jack Laugher (@JackLaugher) 10 augusti 2016

OS är fullt av sådana här historier.

Tittade du på fälttävlan? Vilken insats av finske Elmo Jankari och hästen DD! Mannen är inte ens 25 år och har varit med i sitt första OS! Om allt går väl för honom och han får tillgång till bra hästar så kan han gå hur långt som helst!

#Rio2016

Inatt börjar OS officeillt i Rio de Janeiro. Varenda en idrottare på plats vet jag att har jobbat stenhårt för att ta sig dit. Men det finns en idrottare som imponerar speciellt mycket på mig. Yusra Mardini flydde inbördeskriget i Syrien och befann sig i en sjunkande båt på Medelhavet när hon började simma mot land. Och nu ska hon tävla i OS. Här kan du läsa hennes historia. Låt dig bli inspirerad.

Special Olympics, detta underbara evenemang

Jag vill lyfta underbara Sisujengi och deras prestation i Los Angeles i Special Olympics. Vilket gäng alltså! Nu är tävlingarna redan slut men här kan du läsa om gänget och idrotten och deras sisu.

Yle har storsatsat på bevakningen inför och av det som faktiskt var årets största idrottsevenemang och du kan se alla inslag från LA på Arenan. Här kan du se avsnitten inför evenemanget och här inslagen från LA.

Om det här evenemanget någonsin ordnas så att jag kan åka och vara med i arrangemangen som volontär så ska jag vara det. Härligt, tycker jag. Och så viktigt. Att också personer med funktionshinder får idrotta och tävla och åka på storevenemang. Det bästa av allt är att tävlingarna är uppbyggda så att du bara tävlar mot folk du har en chans mot så att säga.

Hästarna i Brunakärr och babysim

Vi har börjat på Folkhälsans babysim, idag var vi där för fjärde gången och A fick dyka för första gången. Han trivs som en fisk i vattnet. Nästa gång blir det fotografering!

När vi promenerar till Seniorhuset där simningen hålls så går vi förbi Brunakärrs häststall och hagarna där och det är så mysigt med hästarna att jag ofta stannar och tittar en stund. Jag var ju hästflicka som ung och det är jag tacksam för för det lärde mig så mycket. Jag skrattar lite åt alla som talar om hästsport som "flickgöra". Försök själv styra en 600 kg häst som har bråttom ut till hagen i bara grimma så får du nog svälja dina ord. Eller försök sitta kvar när hästen skenar, det är inget flickgöra det.

Vi borde gå mera i Brunakärr känner jag för övrigt. Luftkvaliteten i stan är sämre än på flera år sägs det ju och jag har aldrig haft problem med det men tänker på A:s små lungor...

Såhär ljuvligt var det vid hästhagarna idag! Den ena hästen höll på att tappa sin grimma, tror den var sönderriven, och jag kände att det vore skönt om det fanns ett telefonnummer klistrat på staketet dit man kan ringa om sådant. För jag såg framför mig hur hästen eller någon av kompisarna trampar i grimman, fastnar och det slutar illa. Men det finns inget nummer där och jag hann inte gå via stallet heller. Hoppas det slutade bra!

Skid-VM

Just nu pågår skid-VM i Falun i Sverige och det betyder mycket dags-tv här hemma.

Jag är en sådan där bänkidrottare som kan bli riktigt uppeggad när det är dags för VM eller EM eller ännu hellre OS (vilken fest!) men däremellan har jag ingen som helst koll på någon idrott. Jag har alltså ingen aning vem som är bäst, näst bäst och sämst i till exempel skidning för tillfället men jag älskar stämningen under VM så jag kollar i alla fall.

Själv har jag senast skidat då jag var kanske 12. Jag skulle sannolikt falla omkull i första kurvan om jag någonsin försökte mig på det igen...

Låt barnen ha egen tid

Det här kunde vara skrivet av min mamma. Eller av mig. Så mitt i prick.

Mina tankar om fitness, eller varför jag tycker det är irrelevant om du tycker någon är snygg eller inte

Jag funderade länge på om jag ska orka ta tag i ämnet, men så bestämde jag mig för att det är värt det. I helgen var det nämligen Nordic Fitness Expo i Lahtis och jag är inte alls insatt eller speciellt intresserad men mitt Facebookflöde och min mediekonsumtion råkar nu vara sådan att jag såg och läste en del om det här evenemanget. Fitness har blivit en trend påstår många medier och det enda jag ser av den trenden är att en hel massa folk påpekar att det minsann är helt huvudlöst att hålla på med fitness och bodybuilding för det är inte friskt och det ser ju bara fult ut.

Och jag bara jaha, så den där kvinnan med ungefär lika mycket fett på kroppen som det finns i en liter lättmjölk är ful i dina ögon? Vet du vad? Du är inte så vacker du heller men vad har det med saken att göra?

Att män bygger muskler, dietar och ställer sig på scen för att få hela kroppen bedömd av en rad domare är relativt tolererat och inte lika chockerande som när kvinnor gör det. Direkt kommer folk med det där är inte hälsosamt, hon är ingen bra förebild, det är ingen sport, hon ser ut som en man, det där kan inte vara bra för kroppen, hon kommer knappast någonsin att kunna få barn eller, favoriten det ser ju bara fult ut!
Och jag vet alltså ingenting om fitness. Det finns olika kategorier och krav och nivåer, det förstår jag, men i det stora hela så handlar det om att få kroppen att se ut på ett visst sätt för det är det som sedan bedöms. Inte ens prestationer, eller hur hårt man har dietat eller vad man väger, utan hur man ser ut på scen den där ena korta stunden man står där. Så får man sin bedömning och den vinner som såg ut som domarna den dagen tyckte att var mest korrekt. Rätta mig om jag har fel...
Och det har noll och ingenting att göra med vad som är snyggt eller fult, hälsosamt eller ohälsosamt, bra eller dåligt för kroppen, det har att göra med vad man har bestämt att är kriterierna i just den här grenen av fitness på just den här nivån just nu. Igen, rätta mig om jag har fel, men så har jag tolkat det.
Vet du vad? Det är inte det minsta hälsosamt i mina ögon heller. Som jag kan förstå det så krävs en minimal fettprocent också på kvinnor och nej, det vägrar jag skriva under att är hälsosamt för det betyder att din kropp slutar fungera som den ska. Men jag vet tusen och en saker som folk håller på med som inte är hälsosamt. Visa mig en elitidrottare som är frisk. Det går inte. Tror du att Kenenisa Bekele mådde så bra under sina toppår? Knappast, men han vann. Det var inte hälsosamt någonstans, hans kropp var sannolikt i konstant stress, men han vann om och om igen. Var han ful? Det är en smaksak. Men det har noll och inget att göra med det att han var bäst i världen på det han gjorde.
Fitness handlar om hur man ser ut men det betyder ju inte att den som vinner är den som är vackrast, eller att du måste tycka att personen är vacker (eller att du ens måste ha en åsikt om det). Det betyder bara att personen just nu inför de här domarna uppfyllde kriterierna bäst. Kanske personerna som står där på scen till och med står och tänker att fan vad jag är ful idag, jag har aldrig varit såhär ful, men jag kommer att vinna med den här kroppen!!

Fitness är inte hälsosamt, det kanske inte är vackert, det kanske inte är en sport, det kanske bara är fåfänga personer som börjar med den grenen. Men bara för att det är kvinnor som ställer sig på scen i lite kläder så betyder det inte att du måste ha en åsikt om huruvida de ser bra ut eller inte.

400 kg!

Vegas sommarprat har kommit igång! I veckan lyssnade jag bland annat på Fredrik Smulter. Riktigt bra berättare är han, med klar och tydlig och framförallt fängslande story i sitt sommarprat. Lyssna här!
Smulter är alltså världsmästare i bänkpress. Han talar bland annat om hur han äter 3000-7000 kcal per dag och hur han vet att det tär på kroppen och att det inte är något han kan hålla på med resten av livet. Han talar också om hur alla hans vm-guld tycks hänga ihop med sjukhus och ohälsa. Och så talar han om den där dagen då han insåg att lyfta tungt är det han är född att göra.

Men jag fattar inte...

I eftermiddag sitter åtminstone jag framför teven. Finland möter Sverige klockan 14 i OS-hockeyturneringens semifinal.
Jag har kollat på de stora hockeyturneringarna sedan jag var två år gammal men kan fortfarande inte reglerna. En dag försökte jag förklara för T hur jag känner. Att en gång blir det utvisning för en sak, en annan gång reagerar ingen på samma sak. Han bara "reglerna är tydliga och domaren avgör" och jag bara "men om domaren avgör så betyder det att reglerna inte alls är tydliga". Och så kom jag typ fram till att om någon får sjukt är det ofta mot reglerna. Men där finns också undantag. Jag försöker och försöker men kan inte se något mönster. Det finns kanske där, jag vet inte.

Lite OS-tankar

Få kan säkert undgå att det för tillfället går lite bättre för Sverige än Finland i pågående OS. Ja, överlag går det ju inte så jättebra för Finland (påstår många - personligen tycker jag att de hittills två silvermedaljerna är helt ok för ett land med 5 miljoner invånare och ganska crappy förutsättningar för att bli riktigt riktigt bra idrottare). Det här diskuteras upp och ner i alla forum just nu känns det som, men jag kan inte låta bli att slänga in en kommentar. I något diskussionsprogram sa någon, jag tror det var Kaj Kunnas att exempelvis Sverige i Vancouver-OS 2010 hade 6 stycken psykologer med i teamet kring idrottarna medan Finland i år för första gången skickade 1 (EN!) psykolog med idrottarna. Om jag var en av experterna som ska fundera på Finlands framtid som vintersportland så skulle jag börja där.

Ett reellt medaljhopp har väl Finland ändå i herrarnas hockeylag. Det skulle vara mycket mer njutningsfullt att titta på matcherna utan de där eviga slipsarna överallt. Jag tittar gärna på matcherna, men det där är något som stört mig så ofantligt mycket i flera år nu. Det är svårt att hitta ett mer homogent område i samhället än en herr-hockeymatch på OS-nivå. Ta ett papper och penna någon dag när du tittar på Finlands match (onsdag är nästa chans) och gör en plupp för alla karlar du hittar som kommentator, expert, reporter, allmän tycktillare eller varför inte coach eller annan bakgrundsfigur. Du kommer att få göra många pluppar. Försök sedan hitta en enda kvinna...
Ännu värre är att alla karlar är vita medelålders och alltid klädda i kostym med billig slips.
Jag vägrar tro att det exempelvis inte finns en enda mörkhyad person som klarar av att kommentera hockey på OS-nivå. Ge oss ens en kvinna, det är en bra början!

OS 2014

Yes! OS har inletts. Det betyder många timmar framför teven de kommande veckorna. Jag älskar att titta på stortävlingar, det är något visst med stämningen. I vinter-OS gillar jag speciellt skidningen samt alla grenar man normalt inte ens kan se i teven, som snowboardingen och bobsleigh.
Nu är det dessutom sådant otroligt härligt vinterväder också här i Helsingfors. Februari är definitivt min favorit vintermånad. Sol, lagom kallt/varmt, ljusare dagar, du kan gå på isen, du vet att det snart blir vår.

Westös 1938

I julas fick jag den här av mina svärföräldrar. Kjell Westös Hägring 38.
Jag insåg någongång i gymnasiet att Westö hör till de främsta författarna i det här landet. Vad han än producerar så är det fest varje gång det kan läsas av allmänheten. Visst kan han vår historia och säkert är han mycket korrekt och sanningsenlig när han skriver, men jag förstår inte helt what the fuss is all about. Men så hör jag inte till målgruppen heller. Jag är inte så hemskt intresserad av Finlands detaljerade historia, trots att jag tycker att det hör till min och allas allmänbildning att känna till huvuddragen i hur vårt land kommit till den punkt vi befinner oss nu.
Men jag orkar liksom inte bli engagerad i allt det som Westö är så insatt i. Westö har sin läsarkrets, men jag hör inte riktigt dit.
Dessutom tycker jag den här boken är lite väl tråkig. Det händer ingenting.
Däremot tycker jag ju att alla författare som engagerar sig på samma sätt som Westö förtjänar alla priser de bara kan få och alla läsare som vill läsa böckerna. Stort plus för att lyfta fram frågor som en del redan hunnit glömma. Som det som skedde 1938 i fallet Abraham Tokazier.

Kjell Westös Hägring 38 finns i en bibba nära dig.

Veckans "haha det är så roligt att skämta om att kvinnors enda uppgift i livet bestäms av männen runt dom"

Det undgår mitt förstånd hur det kan vara så otroligt roligt att skämta om vad kvinnor kan, inte kan, ska och inte ska. Den här veckan är det ett gym i Karleby och en fotbollstränare i Frankrike som gjort bort sig.

När ska folk fatta att det inte är kul?
Läs Malins inlägg (bakom länken) för en ypperlig kommentar på vad det där gymet i Karleby egentligen håller på med när de tror att de är roliga. Och lyssna på Johanna Frändéns sommarprat i P1 för tankar kring att vara kvinna och sportjournalist.

Idag åker vi till Borgå för att träffa gamla kompisar och för att fira jul. Jag ska försöka vara utåtriktad, positiv, lugn, avkopplad och närvarande. Och så ska jag önska mig glädje och ro. Och god mat.

Farten, spänningen

Vi såg på lördagen en film vi skulle ha sett för länge sedan, men sådär blir det ju ibland att "jo vi ska, vi ska, vi ska". Det var filmen Rush. Om Niki Lauda och James Hunt i F1 och deras kamp om världsmästerskapet 1976.
Jag är lite insatt i F1-världen, mest för att jag hela mitt liv varit omgiven av personer som är mycket intresserade av den världen. När jag var barn och ung såg vi alltid på F1 på tävlingsdagarna och numera tittar T på det. Det har såklart gjort mig också intresserad och jag har alltid tyckt att det är något spännande i en tävling i den här grenen, bilsportens högsta klass. Däremot kan jag debattera varför grenen inte ska kallas en sport hur länge som helst och jag tycker dessutom att själva upplägget är helt huvudlöst med ett tjugotal tävlingar per säsong i de rikaste länderna i världen, ofta i stater styrda av diktatorer, med utgångspunkten att män är med för att köra och kvinnor är med för att se bra ut och med helt hutlösa summor som går åt till någon liten detajl i en bil för att göra den 0,2 sekunder snabbare. Och vi behöver inte ens tala om det huvudlösa i att 20 bilar kör runt runt runt, först några varv som träning, sedan några varv som tidskörning, sedan några varv som tävling och sedan flyttas allting till ett annat land där man gör allt på nytt och på nytt och på nytt.
Med det sagt: jag förstår spänningen i F1, både för åskådarna och för förarna. Och det här är något som Rush långt bygger på. Varför köra bil runt runt runt med livet som insats? Lauda säger i filmen att han är beredd att ta en 20 procents risk för att dö varje gång han sätter sig i bilen, men inte en enda procent högre. 20 procent. Nuförtiden är risken såklart mindre, men då på 70-talet dog det enligt filmen flera förare per år. Också Lauda skadade sig under säsongen -76 och bär än idag spåren av den olyckan. Men det hindrade inte honom från att fortsätta köra, för att han ville vinna. Den här filmen lyckas fånga just det, orsaken till att människor riskera sitt liv och sin hälsa för att klara sig bra i något. Vad det är som gör en del personer till sådana som konstant söker fara och risk.
Filmen är i princip två personporträtt, Lauda och Hunt. Och, för den riktigt insatta kan ju nämnas att Kimi Räikkönen idag och James Hunt då kunde vara en och samma person, så massiva likheter har de. De älskar att ha kul och festa loss och bryr sig inte så mycket om allt vad etikett heter och vill mest göra det de gör bäst: köra bil.
Det är spännande det här med personer som behöver känna adrenalinet pumpa i blodet för att på riktigt känna att de lever livet. Förra veckan lyssnade jag på Jessica Grabowsky i Hon som inte rodnar som också säger att hon är en person som behöver sitt adrenalin för att må bra. Hon håller förstås på med helt annat, teater och film, men det är mycket likheter i det där med att söka efter en premiärspänning och att söka efter spänningen i att köra fort. Själv är jag en person som älskar att leva det trygga livet och inte utsätta mig för onödigt spännande händelser. Det farligaste jag har varit med om är nog alla gånger jag har flugit av en häst. Och det är bra så, mer spännande än så behöver det inte vara för att jag ska må bra. Kanske det är just därför jag är så fascinerad av att höra personer tala om det härliga i att sätta sig själva på spel på olika sätt.
För att säga det kort: se Rush. Den är 2 timmar lång men precis som i F1 så händer det hela tiden något. Filmen har väldigt lite dialog och bygger mest på fart och att genom karaktärernas beslut och handlingar beskriva varför de gillar farten. Och kom ihåg när du ser filmen att både Lauda och Hunt är riktiga personer. Filmen har också en del riktigt material från verkliga tävlingar under säsongen -76. Och den där kraschen där Lauda skadar sig den hände faktiskt. Kom ihåg det.

Prestera och kritisera - om hur folk lär sig hitta felen i sin kropp

Jag är ju en stark försvarare av att inte ta stress över sådant som utseende, vikt eller mängden kalorier per dag. Istället tycker jag vi alla (förutom då de som kanske är supermodeller och som faktiskt måste hetsa över varje litet gram fett som finns på kroppen) ska fokusera mera på att vara lyckliga i den kropp vi har. Att sluta noja över kalorier in och ut och istället fokusera på att må bra och ha en stark kropp med vilken vi kan göra sådant som vi gillar. För låt oss vara ärliga, och det här har jag sagt förut. Om du väger 55 kilo eller 65 kilo påverkar inte ditt liv på något sätt, så länge din kropp fungerar, du är frisk, du har en frisk relation till mat, du fungerar normalt och du klarar av det du vill göra med din kropp. Om det du vill göra inte motsvarar det som omvärlden säger att du borde göra med din kropp så är det omvärlden det är fel på. Inte dig.
Jag har också skrivit om det att man ska fokusera på vad kroppen kan göra för en istället för att fundera på vad man kan göra för kroppen. Exempel: klarar kroppen av att ta en med cykel genom ens vackra hemstad ut till en härlig strand där man kan ta ett härligt dopp i vattnet en underbar sommarkväll? Perfekt!
Man kan göra det ena och det andra för kroppen: banta den, håna den, se ner på den, hata den, pina den, tvinga den att klara sig på för lite näring, försöka forma den till något den inte är. Eller älska den och göra det man vill att ska vara dens bästa av dem. Jag tycker man hellre kan göra det senare.
Hälsa och välmående är viktigt. Men det att du går på gym 4 eller 6 gånger i veckan eller istället hittar något annat du kan göra med kroppen för att må bra spelar ingen roll.
Jag har någongång försökt filosofera kring det med att alla mer och mindre extrema idrottsevenemang för amatörer ökar i popularitet och det här med att fokusera på kroppens goda sidor istället för på allt det man kan ändra på i kroppen. Vi vet att folk gillar att delta i olika sportevenemang, träna hårt och tävla mot andra amatöridrottare. Maraton, halvmaraton och thriathlon är evenemang som lockar mer och mer folk i Finland. Här finns exempelvis en artikel om Finntriathlon vars deltagarlista blev full på 22 timmar. Folk älskar att använda kroppen för olika fysiska utmaningar. Och det är ju bra, folk har hittat glädjen i att göra saker med kroppen.
Det jag är lite skeptisk till är det här fokuset på prestation. Att du ska träna är bra. Att du ska träna för att klara av att springa 42 kilometer på en specifik dag kanske inte passar alla. Men det känns som att det har blivit viktigt att kunna säga att jag springer maraton. Då kommer vi igen in på fel spår. För då får man fortfarande inte röra på sig på sitt eget sätt så att man mår bra, utan då måste man träna för att klara av just en specifik sak trots att ens kropp kanske inte alls gillar det. Då är det inte längre bara det att man kanske väger för mycket som är fel på en. Det är dessutom det att man inte klarar av att göra si och så med kroppen.

Kräftis och hockey

Vi hade vänner här på fredagen på kräftskiva och som alltid när jag dricker vittvin så slutade det med att vi gjorde absolut ingenting annat än såg en film (Side Effects, jättebra) på lördagen.

På söndagen gjorde jag sedan en sak jag aldrig gjort förut. Vi var på en ligamatch i hockey! Det var IFK-Jokerit i arenan och det var en upplevelse. Jag är inget enormt fan av hockey men, visst, stämningen och allt det... Jag förstår att folk gillar sporten.

Utmaning i höst

För någon vecka sedan fattade jag ett beslut jag borde ha fattat för länge sedan. Jag anmälde mig till en kurs i pilates på underbara Unisport. I höst ska jag alltså delta i en några veckor lång kurs med sessioner varje fredag och jag ska försöka få ut allt jag bara kan av det.
Jag har länge gått på gruppträning på Unisport, men då handlar det ju antingen om cardio eller någon sorts funktionell träning och sällan något mer lugnt och avslappnande i stunden. Träning får mig visserligen alltid att slappna av och det är alltid under den där ena timmen per vecka jag har chansen att helt koppla loss och bara fokusera på just nu, just här. Men jag har ändå känt att jag behöver något mer än så, något verktyg för att få kroppen att slappna av samtidigt som jag blir stark och hjärnan likaså utan att det behöver ske i enormt tempo och med hög puls samt krav på att prestera. Därför tror jag att pilates passar mig perfekt. Efter kursen hoppas jag sedan kunna ta med mig det jag lär mig och göra olika övningar hemma. Avslappning är något jag måste lära mig och en stark kropp vill jag ha. Pilates kan ge mig just det (googla det om du inte känner till träningsformen).
Jag har alltid varit en sådan där oerhört aktiv person, myror i brallorna kunde man säga att jag har. Det är ett personlighetsdrag (det finns likadana karaktärer i släkten). Jag går ofta på högvarv utan någon egentlig anledning och jag har svårt att sitta stilla utan att "göra något". Just därför måste jag öva mig på det.

Elitbarnen inte enda alternativet

Friidrotts-VM är över och det får mig alltid att tänka på idrott överlag. Elitidrottarna satsar sitt hela liv på det de gör bäst, de andas idrotten, de äter idrotten, de tänker idrotten och de planerar allt de gör runt idrotten. Elitidrottare är personer jag beundrar mycket, att man orkar pusha sin kropp på det viset, varje dag och varje år, år efter år. Och att man klarar av den mentala biten, pressen, att ladda upp inför ett mästerskap. Jag skulle aldrig klara av det, jag får lös mage bara av att tänka att jag ska spela minigolf mot min bror och sambo. Och jag är inte ens det minsta tävlingsinriktad, det är liksom prestationen i sig som får mig att stressa.
Det sägs ofta att det inte finns något hälsosamt i elitidrott och det är givetvis sant. Att hålla på i år efter år med att försöka bli bäst i världen på en enda gren med precis samma påfrestningar på kroppen varje dag är inte bra. Du slits och din kropp kommer att säga upp i något skede. Dessutom krävs det enorm disciplin, mathets, vikthets, mentala bilder om hur man slår alla andra. Notera nu att jag skriver med noll erfarenhet av att vara toppidrottare. Jag bara tänker mig hurdant det är och så har jag hört och läst intervjuer precis som alla andra. Men att titta på elitidrottare för att få vägledning för en hälsosam livsstil fungerar alltså inte, du kommer inte att bli hälsosam genom att leva som de lever.
Däremot kan de ju fungera som idoler, inspiration, förebilder. Så länge de inte dopar sig alltså. Ingen idrottare som använder preparat ska idoliseras, de ska inte få vara med. Så länge som det finns regler om dopningen så ska idrotten vara ren. Eller så ska alla få dopa sig, då måste vi ändra synsätt. (Jag tycker egentligen att det är dags att släppa dopningen fri, men det är en annan diskussion.)
Elitidrottare kan väcka många ungas gnista för att sporta och röra på sig, testa sig själv, göra saker, drömma, bli bättre och bättre. Många unga älskar att försöka sträva efter att bli bättre och bättre. De går med i lag och de lyser upp när de får vara med och spela i en turnering. De ska få drömma och sikta mot stjärnorna, så länge någon vuxen övervakar att det inte går överstyr med sådant som kroppsfixering och mathets som följd. Det finns idag ett stort utbud olika sporter som barn och unga utövar på fritiden. De satsar hårt, tävlar mot varandra och vinner eller förlorar. Ibland satsas det lite för hårt, jag tycker inte barn ska behöva åka hem från en träning gråtande. (En gång simmade jag i en simhall tillsammans med ett gäng unga simmare i ett lag. Den ena flickan var tydligen inte bra nog och började plötsligt gråta när tränaren skrek åt henne om hur hon borde göra si och så. Tränaren gick bara iväg och flickan fick trösta sig själv.)
Jag förstår allt det här om att ska man på riktigt bli bra så måste man hålla på ändå från barnsben på allvar, flera gånger i veckan och då faller de sämsta bort i något skede. Men alla blir inte stjärnor och vad händer med alla dem som bara vill sparka lite boll eller tycker om att hoppa längdhopp eller gärna spelar hockey men i lugn takt? Alla barn vill inte tävla mot de andra barnen... Nå, de idrottar ofta inte alls för att allt utbud antingen handlar om att toppsatsa eller så inte göra något alls. Sedan har vi ju skolidrotten men den är ett sådant skämt att vi inte ens ska dra in den i diskussionen. Det enda skolidrotten gör är förstör de flestas intresse för att alls röra på sig.
Det jag efterlyser är alltså, från barnsben, grupper där barn får leka, sporta, röra på sig, utan att tvingas elitsatsa. Där de bara får göra. Barn utvecklas nog i alla grenar utan att de måste tvingas till att utvecklas. Ofta leder tvång bara till att man ger upp, om man inte är sådan typ att man på riktigt vill bli bättre, bättre, bättre oavsett vad.
När jag var barn hittade jag till sist en grupp flickor som spelade innebandy en gång i veckan för att de gillade det men utan att hårdsatsa. Det var hur kul som helst! Problemet är väl att hitta någon som vill dra något sådant där alla är med bara för att det är kul. Sådant har vi liksom glömt bort. Att ha kul.

VM-tankar

Åh det är friidrotts-VM pågång och jag märker hur jag inte kan låta bli att titta på det, igen! I min familj, när jag var barn tittade vi alltid på stora idrottsevenemang och jag lärde mig älska stämningen och den där förväntan inför evenemangen. Min fästman gillar det också så vi tittar nästan alltid. Det blir också en sådan där vanesak. Man lär sig att det är OS  var fjärde år och då tittar man. Jag är ingen fan i ordets rätta betydelse, känner inte till alla deltagare och deras resultat, men jag hänger med och jag tycker att det är givande.

Just nu är friidrotts-VM i ett land där man inte får tala om gaypersoner och det kunde man tala om för evigt. Jag tycker för övrigt att politik och sport inte går att hålla isär så det är ingen vits att ens försöka. Men nu skriver jag inte om gaylagar i Ryssland.

Jag skriver istället om hur härligt det är med stora internationella tävlingar där folk från alla världsdelar samlas för att uppleva saker tillsammans. Och hur härligt det är att titta på personer som är fulla av adrenalin, ger sitt allt, äntligen nått den stunden i livet de tränat inför och väntat på sedan de var barn. Kanske går det bra, kanske sämre. Men de är där och gör det tillsammans! Sport är härligt!

Allt det här hittar du ännu i några dagar på Yle nära dig.

Kvinnor som sportar och sport

Petra Månström skriver om det här med kvinnor som idkar sport och så resten av folket som idkar sport. Om hur kvinnor som idrottar, exempelvis springer lopp ofta får en mys-stämpel. De gör det liksom för att det är mysigt och kul och för att det är sociala evenemang. Roligt och trevligt.

Så läser jag också om hur Virginia Wade 1977 vann Wimbledon, men att det trots det enligt flera medier gått 77 år sedan en britt senast vann Wimbledon. Andy Murray vann nämligen nu i helgen. Och han är alltså den första britten på 77 år att vinna, om man ska tro många medier.

Dessutom, mycket tennis här nu, borde Marion Bartoli som vann Wimbledon i år inte ha fått vinna. För att hon är så ful. Hon är fet, hon är en hora, hon är en fitta och hon är äcklig.
Bartoli förtjänade alltså inte att vinna Wimledon för att hon ser ut på ett visst sätt, ett sätt som tydligen inte tillfredsställer de manliga tittarna.

Allt det här fick mig att tänka på det här med sport och damsport. Jag undrar om kvinnor någonsin kommer att få samma uppskattning och samma hjältestatus som många manliga idrottare får. Om de någonsin kommer att uppskattas för annat än att de ser sexiga ut. Om kvinnor någonsin kommer att få idrotta hårt och svettigt och på allvar, drömma om makalösa prestationer och bara köra på utan att de i första hand måste se bra ut och i andra hand göra det för att det är så roligt.
Sport är roligt och trevligt och mysigt. Men det är också blodigt allvar om man vill det. Blodigt allvar och stenhårda prestationer kräver inte ett visst kön. Och ett mästerskap är ett mästerskap. Är en person bäst på sin sport så är hen det oavestt kön.