För ett år sedan

I dag, eller i morgon, beroende på hur man räknar, är det exakt ett år sedan jag var på arbetsintervju för översättarjobbet på Skogscentralen. Den 22 mars i fjol, på min födelsedag, ringde sedan min nuvarande chef och ville anställa mig. Samma dag hade det varit en terrorattack i Belgien och jag var på väg på kvällstur för att rapportera om det skedda. Det var en konstig dag... Snart är det alltså ett år sedan jag började jobba heltid och det har varit ett år av enorm personlig utveckling och ordförrådet är minst ett par hundra ord större än för ett år sedan...

Nu har jag precis rott i land den enorma ansträngning som vår kundtidning innebär. Den kommer ut på finska och svenska två gånger om året och det är jag som nu för andra gången har översatt alla texter till svenska och ser till så den svenska motsvarar den finska till innehåll och kvalitet.

April närmar sig med stormsteg och det finns få som är gladare över det varmare vädret och den försvinnande snön än vår lilla Essi. I går var det premiär utan rock på ute, ett säkert vårtecken för den här frusikukkun.

Annat som närmar sig är kommunalvalet. Det känns som om jag inte alls haft tid att inse det eller fundera på vem jag ska rösta på... Jag brukar ju ha som princip att rösta på en ung finlandssvensk kvinna. Viktiga frågor för mig just nu är dagvården, familjelivet, jobben, kollektivtrafiken, bibliotek, hälsovård och annan offentlig service, friluftsmöjligheterna i stan och förstås socialpolitiska frågor. Jag är säker på att den rätta kandidaten finns, men jag måste bara hitta henne.

9.11.2016

Vart är världen på väg? Trump blir president och det vägrar sluta snöa i Helsingfors.

Jag har trott i flera år att Hillary Clinton blir USA:s nästa president. Såklart blir hon det! Hon har sina fel och brister och har gjort många misstag, men jag har i långa tider sett henne som det rätta valet. Dels för att hon är kvinna och jag ansett att det varit dags med en kvinna på den här posten. Nehej, in kommer Donald Trump med noll erfarenhet av politik (och därför har han inte heller haft chanser att göra bort sig politiskt) och spottar ur sig vad som helst och v-i-n-n-e-r. Jag kan inte tro att det är sant.

Nu väntar jag på nästa val. Då hoppas jag att Michelle Obama ställer upp och vinner. Jag har ingen aning om hon har planer på det, men jag vet att hon skulle vara det bästa valet oavsett vem som ställer sig upp mot henne.

Jaja. Nu är det väl en dag i taget som gäller och se vad Trump gör med sin makt. Han kan göra vad fan som helst och det är skitskrämmande. Under tiden är det business as usual.

I lördags var det alla helgons dag och vi firade med hemmadag, bastu och tända ljus på kvällen. Ljuset på bilden är en julklapp, det är tillverkat av Taigalyhty och det är inte egentligen ett ljus i ordets rätta bemärkelse utan en lykta. Det vill säga, inget stearin involverat utan lampolja som finns i en behållare under lågan. Tryggt - slocknar om det välter. Lätt att använda, det uppstår inget metallskrot som med värmeljus. Vackert sken. Jag rekommenderar, som julklapp eller åt dig själv. Ljusen finns i en mängd olika utseenden.

Så har jag hunnit läsa bok också. Närmare bestämt Tiggaren av Sofie Sarenbrant. Det här är den sjunde boken jag läser av Sarenbrant och jag kan säkert säga att hon skriver böcker som passar mig - sådana där man kan slappna av och bara låta texten föra en och man behöver liksom inte ansträga sig för att hänga med. I just den här sista boken var intrigen lite för invecklad och karaktärerna lite för många, de tidigare böckerna har varit ännu mer lättlästa, men den här var bra ändå och speciellt på slutet blev det riktigt spännande så jag läste nästan hundra sidor utan att släppa taget om boken. 4/5 om jag måste ge betyg.

Pappaledighet

Från och med igår måndag är min man T hemma med vår son A i fem veckor. T tar ut en del av sin pappaledighet nu eftersom han aldrig tog ut någon föräldraledighet när A var mindre och det här är sista chansen eftersom du bara får vara pappaledig tills barnet fyller 2. Det handlar alltså om de veckor som enligt det finländska systemet är vikta enkom för pappan till barnet. Det finns ungefär nio veckar pappaledigt, eller faderskapspenning/-ledighet, och av dem kan pappan utnyttja tre medan mamman också är hemma när barnet ännu är relativt nytt. I vårt fall blev det här med att vara hemma tillsammans aldrig aktuellt eftersom T ännu var studerande när A föddes och jobbade timmar nu och då och det varken behövdes eller hade varit särskilt enkelt byråkratiskt för honom att vara ledig i tre veckor just då. Han var liksom ändå hemma de där allra första veckorna efter förlossningen.

Men nu när A är ett år och tio månader ska T alltså få fem hela veckor med honom medan jag jobbar. En vecka ska de också resa bort tillsammans, mer om det i något annat skede. Nu när A är snart två år gammal så blir det förstås en helt annan sorts ledighet än när han var nyfödd och tills han var drygt ett år. Jag var ju hemma med A "på riktigt" tills han var 10 månader, då började jag jobba timmar nu och då och så tog jag och T hand om A turvis. Men all föräldraledighet och vårdledighet var alltså i mitt namn.

Det finns flera orsaker till att jag hela tiden tyckt att T ska ta ut åtminstone en del av sina pappaveckor. En är statistiken. Det måste synas att pappa varit hemma. Det här är viktigt för mig. Jag vill inte vara ännu en familj i statistiken där pappa inte tog ut en enda dag ledigt (trots att pappa ju varit hemma med sonen hur många dagar som helst, det har bara inte varit "officiellt" eftersom all ersättning kommit till mig hela tiden). Vi hade förstås kunnat ta ut en del av vårdledigheten på T:s namn men det hade bara funkat i någon vecka för i oktober i fjol fick han heltidsjobb och det hade varit en onödigt krånglig byråkratisk process i det skedet. 34 procent av papporna utnyttjade de här veckorna som är vikta bara för papporna under 2014. Generellt är det högutbildade pappor (CHECK) som tar ut pappaveckorna om mamman till barnet också är högutbildad (CHECK) så vi passar bra in i skaran. 1-3 procent av papporna tar ut vårdledigt, så egentligen hade det varit bättre om vi hade fördelat den jämnare... Nu är vi ännu en ful plupp i statistiken...

Alla familjer gör som de vill men om alla familjer väljer exakt lika så fungerar ändå inte den prisade valfriheten. Vårdledigheten är föråldrad. Lyssna till exempel på Heidi Schaumans sommarprat så förstår du varför. Att en kvinna kan välja att vara hemma i tre år betyder att förutsättningarna för ALLA kvinnor på arbetsmarknaden blir sämre, i alla fall så länge som vårdledigheten till 97 procent utnyttjas av kvinnor.

Jag är för 6+6+6-modellen. Ännu mer är jag för den svenska modellen som verkar vara oerhört flexibel men som kanske inte skulle landa så bra här i byråkratiska och tröga Finland. 6+6+6 betyder att mamma får 6 månader, pappa 6 månader och resten fördelar föräldrarna hur de vill (OBS: den här modellen skulle givetvis behöva anpassas så att den passar också familjer som inte består av mamma+pappa+barn). 6+6+6-modellen skulle innebära mycket mindre gråa hår för alla parter - arbetgivare och arbetstagare och kanske också barnen. Sedan är det ju förstås en annan sak att alla inte vill ha barnen på dagis från att de är 18 månader gamla men det går att lösa på en massa olika sätt, till exempel genom deltidsarbete för båda föräldrarna eller flexiblare arbetstider.

Men statistik är förstås inte enda orsaken till att jag vill att T ska vara hemma med A. Tiden som de får tillsammans är en till orsak. Det är värdefullt för alla föräldrar att vara hemma med sina barn en tid. Det är värdefullt för alla barn att få vara med båda sina föräldrar.

Snart juli, ju!

Nu när midsommaren är förbi har sommaren börjat på riktigt. Trots att jag jobbar ännu den här och nästa vecka.

Vår midsommar var avkopplande och energigivande. Enda minuset var att jag vrickade foten på lördagskvällen...

Ett annat tecken på att sommaren har börjat är att sommarpraten har kommit igång. Malena Björndahls prat publicerades idag, det ska jag lyssna på. Så är det fotbolls-EM också, vilken sagolik prestation av Island att komma såhär långt!

Och brexit då? Tja vad finns det att säga. Jag lutar mot att hålla med de som säger att folkomröstningar inte nödvändigtvis är det bästa sättet att avgöra svåra frågor. Om folk inte sätter sig in i saken så blir resultatet fel. Om kampanjerna för eller emot dessutom bygger på lögner så... Jag är övertygad om att EU är en bra sak och något som vi ska fortsätta jobba för. Det går att utveckla EU mot ett ännu bättre håll, lösningen är inte att upplösa unionen. Tyvärr urholkas en stor del av trovärdigheten nu när ett så pass stort medlemsland lämnar (fast det är ju oklart ännu om de verkligen gör det). Det krävs bara att ett eller två länder gör det samma - nu när ett land varit föregångare - så har vi ingen union kvar.

438 dagar

Mmkay. Så jag lånade 438 dagar på bibblan och har knappt släppt den sedan första sidan. Svårt att tro att det här verkligen har hänt. Svårt att tro att liknande händer hela tiden, oftast i total tystnad för västerländska medier och bokläsare...

Regeringen krossar jämställdheten

Svenska Yle bjuder idag på en tankeväckande analys kring regeringens obefintliga jämställdhetstänk.

- Regeringen har från början visat med tanke och handling att de inte beaktar kön som en fråga som ska beaktas i varje beslutsfattande. Men det är inte den enda variabeln, också tanken på klass och etnicitet tycks lysa med sin frånvaro,

säger Karin Palmén, samhällsvetare.

En visste ju inte om en skulle skratta eller gråta när det skrevs in i regeringsprogrammet att Finland är jämställt. Nu ser vi vad den skrivelsen leder till. Bland annat har dagvården naggats i kanterna samtidigt som avgifterna höjs. Det här vet man att leder till att kvinnor hellre stannar hemma med barnen än jobbar.

- Det här är inte petig irritation eller ett argsint brandtal om feminism utan det handlar verkligen om att rättsstaten och demokratin ska överleva. Då måste dess olika grupperingar höras och synas i beslutsfattandet,

säger Karin Palmén.

Vi talar om stora beslut som fattas nu. Just nu.

Om varför det är dåligt att rätten till dagvård begränsas

Vår, ursäkta ordvalet, skitdåliga regering har drivit igenom en begränsning av den subjektiva rätten till dagvård för våra barn. Yle Huvudstadsregionen skrev såhär i höstas

Enligt regeringens lagändring skulle barn till föräldrar som är arbetslösa eller vårdlediga med ett yngre syskon ha rätt till dagvård bara 20 timmar i veckan, det vill säga bara hälften av den tiden som andra barn har rätt till

Helsingfors hör till de städer som trotsat regeringen i frågan. Här är det alltså inte aktuellt. Men det finns kommuner där barn från och med i höst inte får vara på dagis heltid om deras förälder inte jobbar heltid. Ska verkligen barn som har en arbetslös eller deltidsarbetande förälder eller ännu värre föräldraledig förälder vara på daghem? Det kan väl inte vara bra för dem? Eller?

Blev det tydligt hur förbannat dumt jag tycker det är att ta bort den subjektiva rätten till dagvård?

Vår lille son är på dagis. Officiellt har han en heltidsplats, eftersom det nu bara är markerat så i byråkratin. I praktiken är han där väldigt varierande tider. De 7-8 timmar långa dagarna har kanske varit 2-3 till antalet sedan han började på dagis. Oftast är han där en halv dag. Vissa veckor är han där bara några timmar någon dag och är sedan hemma resten av tiden. Men han har en heltidsplats precis som han har rätt till. Och det är den bästa lösningen för den här familjen! Varför det då?

Jag ska berätta. A:s pappa jobbar på heltid. Han har kontorsarbetstider så ja, 8-16, måndag till fredag. Jag jobbar på ett nollavtal. I praktiken har jag jobb 1-4 dagar per vecka. Ibland 0 vardagar. Ibland blir det alltså 0 timmar per vecka som både jag och T är på jobb, den här veckan har det varit kring 30 timmar. Ett barn som har en heltidsplats får vara på dagis 40 timmar per vecka sådär officiellt. Nå, enligt den nya lagen så skulle A bara få ha deltidsplats eftersom jag inte jobbar heltid. Då skulle han alltså få ha 20 timmar. Det skulle betyda att jag inför varje ny turlista skulle vara tvungen att meddela att OBS OBS OBS bara 20 timmar per vecka åt mej!!! Inte mer! Och så skulle inkomsterna i familjen sjunka betydligt plus att jag inte skulle få jobba så mycket som jag vill. Jag skulle vara tvungen att tacka nej till jobb som erbjuds för att sonen inte har vård. För att inte tala om byråkratin. Som det är nu betalar vi såklart för en heltidsplats och så är han där så mycket vi behöver. Enkelt. Flexibelt. Bra.

Ett barn ska ha rätt till vård. Alltid.


SFP:s Carl Haglund formulerar det väl på Facebook, tack för det! Frågan debatterades också i Slaget efter tolv i dag men är inte uppe på arenan ännu så kan inte länka.

 

För lättare stämning bifogas bild på dagens sushilunch. Fördelen med att börja jobba 4.30? Att en kan äta lunch hemma! Arbetsdag 6/6 rodd i land. Nu tar jag veckoslut i fyra dagar.

Dagen efter självständighetsdagen

Igår var jag en av många yleiter på jobb under självständighetsdagens festligheter. Den på slottet då i första hand.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur lustig självständighetsdag vi har i Finland. Inte lustig som i rolig utan lustig som i konstig. Alltså, jag älskar att kolla på slottsbalen och alla fina klänningar och höra senaste skvallret, men, samtidigt pågår det blodiga demonstrationer utanför och de fattigaste firar utomhus i regnet samtidigt som den stora massan sitter hemma i tv-soffan och kollar på eliten via rutan. I de flesta andra länder är det parad och flaggor och blommor och karneval. Det känns som att självständighetsdagen i Finland splittrar folket mer än den enar.

Kanske har det att göra med tidpunkten då självständighetsdagen infaller? 6 december är liksom den mörkaste dagen på året i och med att snön sällan har anlänt, istället regnar det nästan varje år. En annan fråga är om det alls är möjligt att flytta dagen? Eller ja, varför skulle det inte vara det, men sådär i praktiken kanske det skulle bli alltför omständigt? Varför inte fira självständigheten mitt i juli? Varmt, vackert väder, blommor och sol och semesterglatt folk. Kunde vara en succé!

Jag känner att här finns plats för ett medborgarinitiativ...

När regeringen sätter barnen i olika fack

HBL skriver idag om regeringens åtgärder som vidgar klyftorna mellan barnfamiljer. Då handlar det bland annat om att barns rätt till subjektiv dagvård ska tas ifrån dem. Planen är att barn inte längre ska få vara i dagvård om de har en förälder hemma. Det handlar i praktiken om barn som till exempel har en arbetslös eller föräldraledig förälder.

Jag hör till dem som anser att den finländska dagvården är något att vara stolt över. Dagisarna är i regel väldigt bra platser att vara på för våra barn. Och jag hör till dem som anser att det finns många situationer där barn behöver dagvård trots att en förälder är hemma. Jag hör också till dem som anser att det är upp till föräldrarna att avgöra om ett barn ska vara hemma eller i vård. Med andra ord tycker jag att det inte är bra att skära i den subjektiva rätten till dagvård.

Det finns en massa familjer där barn har det bättre på dagis än hemma. Men så finns det också massor av familjer där det helt enkelt är föräldrarnas val att ha barnet i dagvård trots att de är hemma och då är det deras val och inget som någon ska försöka stoppa. Och så finns det en massa föräldrar där en förälder är hemma, där hemmet är i balans och alla har det bra men där det ändå är bättre för barnet att vara på dagis nu och då än hemma. Jag hävdar att till exempel den familj jag är en del av hör till den här senaste gruppen. Enligt planen ska A börja på dagis efter årsskftet och det är inte ett dugg för tidigt. Jag kommer inte att jobba alla dagar, men de timmar A kommer att vara på dagis kommer att göra gott för oss alla.

Dagvård för alla barn är en av grundpelarna i vårt välfärdssamhälle. Länge har alla barn haft samma förutsättningar till en bra start i livet. Nu ska den rätten tas bort. Det är inte rätt ställe att spara, tvärtom kommer det att kosta i framtiden.

Photoshoot och ekohöns som inte mår bra

Idag har vi haft photoshoot här hemma. Det ska ju skickas julkort också den här julen, varsågod bara för påminnelsen. Det var en minst sagt tydlig förbättring i modellens beredskap att just modella jämfört med när vi för ett år sedan försökte ta liknande bilder. Då var han visserligen bara några veckor gammal så han blir förlåten.

Och så verkar det ju som om regeringen faller... När har det senast hänt? Och vad händer nu? Ingen aning...

Also. Här i veckan läste jag någonstans, minns inte var, om ekoägg versus andra ägg (hönsägg pratar vi nu) och att om en vill köpa ägg som kommer från välmående höns så ska en absolut inte köpa ekoägg... Jag har sällan varit lika förvirrad.

Det handlar om att ekohöns lever i sådana populationer att deras mentala hälsa lider av det. Höns har nämligen en hackordning men för att den ska funka så får flocken bara vara en viss storlek. Blir den större så hackar de på varandra till höger och vänster. Bokstavligen... En snabb googling visar att ekohöns i Sverige lever i flockar på upp till 3000. I Finland är regeln att det får finnas 6 höns per kvadratmeter om det är fråga om ekohöns, uppger Animalia. I konventionell äggproduktion med frigående höns får det finnas 9 höns per kvadratmeter. Det kan jämföras med att varje höna i bur måste ha minst 600 kvadratcm utrymme. Ja jag vet inte. Det är svårt att göra bra val i matbutiken. Jag har verkligen levt i tron att eko garanterar att djuren haft det bättre, men vet inte hur jag ska tolka det här. Blir att läsa på ytterligare.

Vi måste vara öppna för de här människorna

För tillfället befinner sig 60 miljoner människor på flykt i världen. 60 miljoner. Det är 12 gånger Finlands befolkning. De här människorna flyr bland annat från terror, krig, svält, förtryck, odrägliga levnadsförhållanden och våld. En del av dem söker sig till EU, inte alla men en del. De flesta söker sig de facto till ett grannland, där det i vissa fall är lika odrägligt som i hemlandet, men en del kommer alltså till EU.

60 miljoner på flykt och vi ser en allt ökande rasism i Europa och i Finland. De här två verkar hänga ihop. Fler flyktingar ger ökad rasism.

Flytkingkris, säger politikerna och medierna. De här människorna som försöker hitta ett lite bättre liv flyr till exempel i en skranglig, fullpackad gummibåt över Medelhavet. Många av dem når aldrig Europa utan drunknar i det salta vattnet. Andra flyr till bättre länder genom att tränga in sig i en långtradare där de packas så tätt intill andra flyktingar att de kvävs ihjäl under färden. En del försöker ta sig till en bättre tillvaro över eller under de stängsel som myndigheterna börjat bygga upp och där utsätts de för våld av personer som försöker hindra dem.

En del av de här flyktingarna kommer till Finland. Kring 600 per vecka, uppger HBL idag. De inkvarteras i nya, provisoriska flytkingboenden till en del finländares förtret. Finländare är rädda och mörka krafter spär på den rädslan genom att sprida lögner och skräckbudskap.

Rasism är rasism. Det är inte polisen som avgör vad som är rasism, även om i alla fall en medlem i Sannfinländarna verkar tro det. All rasism är inte brottslig verksamhet, men en del är det. Jag skrev högre upp att antalet flyktingar verkar korrelera med rasismen. Det måste ändå inte vara så. Det ena föder inte det andra per automatik. Nej, det handlar om ett val en människa gör, att vara rasist. Det är bara för alla rasister att sluta vara rasist så försvinner rasismen. Rasism är inget som skapas av flyktingarna, det skapas av rasisterna.

Jag har ingen lösning på läget som råder just nu. Hade jag det så hade jag omedelbart ringt upp Merkel eller annan inflytelserik person, inte suttit här och skrivit ett blogginlägg. Men en dellösning är i alla fall att vi alla öppnar våra hjärtan, våra sinnen och våra gränser för de här människorna som söker en trygg tillvaro. Jag uppmanar dig, utmanar dig, var öppen för de här människorna. EU kan inte rädda dem alla, Finland kan inte rädda dem alla, men att stänga gränserna och ägna sig åt rasism är inte rätt väg att gå, det hjälper ingen.

Sipilä och jämställdheten

Ja, vad finns det att säga om det faktum att vår nuvarande regering i regeringsprogrammet fastslår att Finland är jämställt? Inte mycket. Jag har ingen aning hur man reagerar på en sådan sak. Det är förstås inte sant, det kan jag i alla fall säga. Och precis som Anu Koivunen skriver i dagens HBL så kommer det allra minst att bli mer jämställt om alla föreslagna åtgärder genomförs. "Snarare riskerar programmet främja ett system med manliga familjeförsörjare. I Finland 2015 där regeringen samtidigt vill höja sysselsättningsgraden", skriver Koivunen.

Läs hennes kolumn i dagens HBL.

"Borde du inte bete dig lite bättre lilla flicka?"

Det här är en skärmdump från dagens Hbl. Det är Li Andersson som intervjuas med anledning av den massiva mängden röster hon fick i valet (go Li, du är så otroligt klok och lyckas alltid i de debattet du är med i!). Jag vet inte vad det är jag har missat, men jag förstår inte alls varför Staffan Bruun ställer henne den här frågan. Omedelbart sätter jag taggarna utåt och vill börja gorma om att det här har något att göra med att hon är ung framgångsrik kvinna, men kanske handlar det om något annat. En väldigt onödig fråga tycker jag hur som helst. Knappast hade en man fått samma fråga (med undantag för Hakkarainen eller dylika karlar som alla vet har gjort bort sig både en och annan gång).

Valet och en sexmånaderspojke!

Jaha, vet inte riktigt vad jag ska säga om valresultatet annat än att jag är glad att De gröna klarade sig så bra, det är sådan politik som de för som vi behöver i Finland. Jag är förstås lika upprörd och nedslagen som många andra över Sannfinländarnas framgång, men jag hoppas nästan de sitter i regeringen den här perioden så att deras anhängare ser just hurdant resultatet blir när de styr och sedan väljer ett annat parti i nästa val.

Idag fyller vår son 6 månader. Den 20 oktober var också en måndag. Klockan 13.30 plockades han ut och släppte sitt första skrik. Igår var jag och T på bio, inte för att fira A:s sexmånadersdag, men för att vi nu råkade ha två fribiljetter (en julklapp från J&E). Det var också första gången A var med mommo och mofa, ja första gången överhuvudtaget vi hade barnvakt om man inte räknar den gången då vi var på begravning och A:s famo tog en promenad med A i vagnen.

Vi såg förresten filmen Insurgent, uppföljaren till Divergent. Det är en riktigt bra filmserie på många sätt tycker jag, inte minst på grund av alla starka kvinnor i den.

På lördag ska vi förresten på Mamma Mia på Svenskis! Det blir andra gången vi har barnvakt.

Tips till alla bebisföräldrar: bebisar gillar att kolla på tvättmaskinen.

Debattkommentar

Igår hade MTV3 en längre valdebatt med alla riksdagspartiers "stora namn", det vill säga icke-partiledare men annars kända och debattglada namn. Bland annat Li Andersson och Jani Toivola var med och var såklart väldigt smarta och bra som alltid. Men jag kunde inte hjälpa att bli så otroligt provocerad av att kanalen hade valt att göra debatten till ett underhållningsprogram fullt av sexism, skvaller och onödigheter istället för att låta deltagarna debattera sakfrågor.

Jag provocerades också av debattdeltagarnas uttalanden om att "työperäinen maahanmuutto", kanske "arbetskraftsinvandring", behövs, utan att specificera hurdan invandring som inte är sådan. Jag förstår att de ju menar flyktingar, men det vågar ingen säga högt (med undantag för de allra mest rasistiska kandidaterna). Och det är så sorgligt att det är dit vi har kommit. Flyktingar är en börda, men vad kan man vänta sig av folk som har flytt hals över huvud från sitt hemland? Det är helt galet att tänka sig att de ska vara så fans anpassade och färdiga att börja "betala tillbaka" för att de "fått komma hit".

Val 2015

Det slog mig i dag morse när jag läste tidningen att det bara är veckor kvar tills det är riksdagsval i det här landet. Jag vet precis vilket parti jag önskar att förlorar stort men inte vilket parti jag önskar att vinner stort. Jag blir också, för varje val jag röstar i, mer och mer osäker på om jag verkligen ska rösta på det parti jag oftast röstar på (undantaget var presidentvalet). För deras värderingar motsvarar inte alltid mina medan jag lätt hittar kandidater i andra partier som har värderingar som mer liknar mina.

Årets valfrågor tycker jag borde vara

1. hälsa och välfärd och då syftar jag speciellt på hur vi ska ta hand om våra äldre och hur vi ska ta hand om de specialgrupper som riskerar att få sämre service i och med social- och hälsovårdsreformen - som de finlandssvenska funktionshindrade,
2. landets ekonomi och hur vi ska få sysselsättning åt flera,
3. vår relation med Ryssland och med EU samt speciellt med Sverige och övriga Norden,
4. jämställdheten i samhället, inte minst på arbetsmarknaden och vid vård av barn.

Det är också de här frågorna som mycket styr hur jag röstar i just det här valet. Dessutom är djur- och miljöskyddsfrågor viktiga för mig. Jag har också märkt att jag börjar intressera mig allt mera för sådant som handlar om barnens välfärd, icke så överraskande kanske.

Som vanligt tycker jag det är viktigt att alla använder sin rätt att lägga en röst i det här kommande riksdagsvalet. Att inte rösta är som att skjuta sig själv i foten, inget blir bättre av det.

Hallonbåten seglar bara västerut

Igår kväll såg vi på Hallonbåtsflyktingen. En mycket underhållande film, jag skulle nog ge den 4 av 5 om någon frågade. Men så har ju inte jag läst boken så jag vet inte om det stämmer att boken är mycket bättre. Igår lyssnade jag också på Slaget efter tolv som handlade om den påstådda konflikten mellan arbetslösa i Finland och invandrare som tar våra jobb.

Osökt kopplade jag de här till varandra - finne flyttar till Sverige för att han vill och invandrare får inte komma till Finland för att de vill för det finns arbetslösa finnar.

Det här fick mig att börja fundera på det här med att folk går omkring och tänker och säger att det är så förkastligt att invandrare kommer till Finland och lever på våra socialbidrag samtidigt som det är förkastligt att invandrare kommer till Finland och tar våra jobb. Det folk egentligen säger är alltså att vi inte ska välkomna invandrare överhuvudtaget. Men jag tycker det luktar dubbelmoral när finländare går omkring och tycker att ingen ska få flytta till Finland i jakt på ett drägligare, bättre liv, medan finländare hela tiden åker iväg till andra länder för att de gillar det landet bättre. Kanske har de fått jobb i USA eller så vill de surfa i Australien eller så är det de billiga levnadskostnaderna i Thailand som lockar. Men hit till det här underbara landet får ingen komma och leta sin lycka.

Kvinnligt och normen

Finland fick idag två nya ministrar. Två kvinnliga ministrar, ursäkta. En ung kvinna och en kvinna.

Ung kvinnlig minister är man när man är 30-någonting och har en snippa, kvinnlig minister är man när man har snippa men i övrigt verkar vara som ministrar brukar vara - minst 45 år, vit, hetero, ett par barn i nästan vuxen ålder, helst gift men frånskild funkar också. Är man enbart kvinnlig minister är man numera inte så där värst uppseendeväckande, förutom att det såklart ska redas ut vad ens barn heter, hur gamla de är och vad man tycker om dagvården/skolan/annat som har med barn i varierande ålder att göra.

Unga kvinnliga ministrar som Sanni Grahn-Laasonen väcker däremot mycket uppmärksamhet och debatt varje gång de dyker upp. Jag tror det skrivits fler rader om Grahn-Laasonen än det skrevs om Alexander Stubb när han tog över statsministerposten, och då blir hon bara en ung kvinnlig minister bland alla andra ministrar. MTV hade till och med Grahn-Laasonens pappa att berätta vad han tycker om henne och det nya jobbet ("hämmentävää", ungefär förbryllande sa han). Lite "nu ska pappa ge sitt godkännande till dotterns nya uppdrag" -känsla över det...

Alltid när en ung kvinna kommer in på en arena som anses som männens arena: beslutsfattande, byråkrati, politik på hög nivå (som inte har med social- och hälsovård att göra), viktiga ärenden, så talas det om hur lite erfarenhet hon har och hur hon fått så mycket stöd av män omkring henne för att ta sig fram. Inget har hon gjort själv, lite kan hon, var är hennes prestationer och erfarenhet?

Jag är ingen sierska och kan inte säga hur Grahn-Laasonen klarar uppdraget. Det kan skita på sig. Men då tar vi det sen.

Jag är trött på att alltid vara en andra klassens medborgare

Idag är jag bitter. Riktigt bitter. Kalla mig bitterfitta. Skulle jag fortfarande ha kvar mina Borgåuttryck skulle jag säga nu e ja rigit fittoger.

För det första vill jag skälla på Helsingfors stad och deras svenskspråkiga tjänster för blivande föräldrar. Dom suger. För det första får man söka med ljus och lykta för att hitta en rådgivning där de kan ge ens lite service på svenska. Vi åker regelbundet genom hela stan för att få träffa en hälsovårdare som har svenska som modersmål (fast senast vi var där hade hon med sig en (överlag väldigt proffsig och trevlig och kunnig) barnmorskestuderande som nog förstår lite svenska men kanske vi alla kan tala finska i alla fall? Visst kan vi det, perkele!). Notera att när jag träffar rådgivningsläkaren så talar jag finska, precis som vi talat finska på besöket på Barnmorskeinstitutet, på labbet när jag lämnat mina prover och på alla ultraljud som gjorts. Men det handlar inte bara om språket. Jag har aldrig sett röken av några testresultat när jag varit och gett urinprov eller blodprov, får tydligen lita på att någon nog säger om något inte stämmer (fast det gör ingen, har jag insett). Informationen är bristfällig, jag har många gånger gjort fel för att någon inte förklarat för mig hur jag ska göra (ett urinprov lämnade jag in på tok för sent exempelvis), olika personer säger olika saker (det första läkarebesöket var enligt läkaren i fel vecka men enligt hälsovårdaren i rätt vecka), man får bara tag på rådgivningspersonalen mellan 8 och 13 måndag till fredag (idag hade jag exempelvis klockan 14:30 en fråga jag ville ha svar på nu men nej, jag måste vänta till imorgon), det sägs att det ska göras en kontroll men så är det något helt annat som görs med mera med mera. Och igår när jag försökte ta reda på om familjeförberedelsekursens tredje tillfälle hålls den 16.9 (enligt pappret från rådgivningen och ett mejl jag fått) eller den 17.9 (enligt ett annat mejl) så sade personen som tagit emot anmälningarna till kursen att hon inte vet. Vi åkte till platsen kl 16, satt där en stund men åkte sedan hem igen för ingen dök upp. Vaktmästaren på platsen säger att ingen har reserverat utrymmet för idag kl 16, så vi bestämde att skita i saken. Känns inte lönt att åka dit bara för att kanske åka hem genast igen.
De flesta tjänster för blivande föräldrar är gratis, det är bra att det ändå finns lite service att få på svenska, men såhär kan det ju inte vara, att man själv ska gissa sig fram, tillbringa tid i telefonköer och ha ångest flera gånger under de nio månaderna det gäller över att man igen har gjort något fel och inte fattat bättre.

För det andra är jag trött på att som finlandssvensk konstant få urusel service. Eller ja, service får jag ju, men den går på finska. Idag besökte vi FPA:s kontor i centrum. Vi hade bokat tid för ett möte redan för två veckor sedan, på svenska (det handlar om vår privatekonomi så vi ville gärna prata svenska, plus att det rör sig om statens tjänst så de ska enligt lag erbjuda oss service på svenska). 45 minuter före bokad tid ringer en kvinna och undrar om vi trots allt kan tala finska. Visst kan vi det, perkele! Efter besöket tackar hon oss för att det gick att sköta mötet på finska. Varsågod, perkele!

Jag betalar samma jävla skatt, samma serviceavgifter som alla finskspråkiga men ändå är det så otrooooligt svårt för staten och staden att ordna service åt mej på svenska, mitt modersmål. Jag kan finska, det handlar inte om det (men alla kan inte sköta exempelvis en diskussion om hur det känns inför förlossningen - än mindre en förlossning på finska), det handlar om att jag har rätt att få service på mitt modersmål, det språk jag bäst kan uttrycka mig på av båda staten och staden. Jag är trött på att hålla tyst om det här, jag är trött på att alltid svara kyllä se sopii när någon på finska frågar mig om vi inte kan tala finska för det är så mycket enklare för hen. Men jag orkar inte kräva heller. Jag orkar inte varje gång kräva att få service på svenska. Det ska jag inte behöva kämpa för, eller?

Jag önskar att alla dom som skrivit under för att få bort svenskan från skolorna ens en gång skulle få uppleva hur det känns att behöva förklara för en läkare på ett språk som inte är ens modersmål hur saker känns och vad man funderar på och vad man behöver hjälp med och varför. Att de som högljutt kräver att finskspråkiga elever inte ska behöva lära sig svenska skulle tvingas sitta och prata med en psykolog på ett språk som inte är deras modersmål. Att de som tycker att alla finlandssvenskar kan ju finska skulle tvingas läsa på om hur en förlossning går till på ett språk som inte är deras modersmål för att de vet att de måste känna till termerna på det språket för det är ändå det språket som kommer att användas. Att de som insisterar på att ryskan är viktigare skulle tvingas sitta på FPA:s kontor och försöka hitta de rätta orden på ett språk som inte är deras modersmål för att förklara att det här förstår jag nu inte riktigt. Jag önskar att alla som kräver att svenskan ska bort, som kräver att de måste få studera vad de vill istället för att studera svenska, skulle inse hur det känns att vara andra klassens medborgare i sitt eget fosterland. Jag är född här och jag kommer att dö här men jag kommer alltid att vara en andra klassens medborgare.

Kvinnors och mäns lön

I Hbl har det under de senaste veckorna varit livlig debatt om kvinnors och mäns lön, bland annat på insändarsidorna. Mannens euro är 80 cent för kvinnan. En del debattörer hävdar att "så kan man inte säga", andra att det är helt falskt, en del att visst är det just så och en del att vi måste sluta tjata om det här nu för vi lever i ett fritt land och alla kan faktiskt få den lön de vill ha.

Jag förstår, och det gör nog precis alla med en normal vuxen människa hjärna, att alla kvinnor inte har mindre lön än männen har. Jag vet att min timlön är betydligt högre än många mäns. Men jag vet också att statistiskt tjänar kvinnor mindre än män och det beror på hur många saker som helst. Till exempel att kvinnor oftare har deltidsavtal, men också för att de oftare är till exempel kommunalt anställa inom vårdbranschen och den timlönen inte är något att skryta med.

Det är ett problem att kvinnor statistiskt ofta tjänar mindre per timme och per månad och per livstid. För det skapar en obalans. En obalans som påverkar samhället i stort. Exempelvis har kvinnor svårare att klara sig självständigt, statistiskt sett. Och det gör till exempel att flickor uppfostras att hitta en man åt sig snabbt och tyvärr ofta uppmanas hålla fast vid också en man som inte passar dom, för hur ska du annars klara dig? Kvinnor har också mindre ekonomisk makt på grund av den här obalansen. Kvinnors insats i samhället värderas lägre för hon gör bara sådant där skitjobb. Kvinnor tar ut mera av föräldraledigheten/är oftare hemma med sjuka barn för hennes lön är ändå lägre. Kvinnor förväntas göra jobb för dålig lön för hon är inte ovärderlig som närvårdare.

Pengar är makt, det kan ingen blunda för.

Det är synd att så många hellre vänder debatten till hur små skillnaderna är, varför de inte spelar någon roll och vad kvinnor kan göra för att inte få en så dålig lön (=sök dig bort från de lågbetalda jobben - jovisst men vem ska då torka gamla människors rumpor?) istället för att vi skulle diskutera hur vi kommer till en mer jämställd arbetsmarknad.

Jämställa löner är oerhört viktigt för ett jämställt samhälle.