Bokmål - läsa på finska!

Jag fick ett infall en kväll när jag promenerade med hunden.

Jag skrev ju tidigare om jobbfunderingar och jag och T pratade om det här en dag. Att med en politices magister-examen i fickan, utmärkta betyg under hela skoltiden, en hel del jobberfarenhet och väldigt fina rekommendationsbrev från alla mina arbeten så torde det inte var en omöjlighet för mig att hitta ett jobb som vill ha mig.

Men så tänkte jag vidare på saken och kom till att om jag måste hitta en svag punkt i mig själv så är det finskan. Den är alltså inte dålig på något sätt men den kan bli bättre. Jag skrev Laudatur i alla ämnen i studentexamen förutom finskan, där fick jag ett E. Jag har helt enkelt inte en tillräckligt stark finska för att jobba med finska språket som mitt verktyg. Om jag hade det så skulle genast antalet teoretiskt potentiella arbetsgivare öka med tja, hur mycket som helst. Och nu kommer vi alltså till mitt infall: jag ska börja läsa mera på finska. Att läsa är bästa sättet att få ett bättre språk och nu har jag ju verkligen tid att göra just det. Jag funderade på att ha något mål, kanske 2 romaner per månad på finska. Det ska jag klara galant. Imorgon styr jag till bibban, alltså!

Tips tas emot!

Jag är trött på att alltid vara en andra klassens medborgare

Idag är jag bitter. Riktigt bitter. Kalla mig bitterfitta. Skulle jag fortfarande ha kvar mina Borgåuttryck skulle jag säga nu e ja rigit fittoger.

För det första vill jag skälla på Helsingfors stad och deras svenskspråkiga tjänster för blivande föräldrar. Dom suger. För det första får man söka med ljus och lykta för att hitta en rådgivning där de kan ge ens lite service på svenska. Vi åker regelbundet genom hela stan för att få träffa en hälsovårdare som har svenska som modersmål (fast senast vi var där hade hon med sig en (överlag väldigt proffsig och trevlig och kunnig) barnmorskestuderande som nog förstår lite svenska men kanske vi alla kan tala finska i alla fall? Visst kan vi det, perkele!). Notera att när jag träffar rådgivningsläkaren så talar jag finska, precis som vi talat finska på besöket på Barnmorskeinstitutet, på labbet när jag lämnat mina prover och på alla ultraljud som gjorts. Men det handlar inte bara om språket. Jag har aldrig sett röken av några testresultat när jag varit och gett urinprov eller blodprov, får tydligen lita på att någon nog säger om något inte stämmer (fast det gör ingen, har jag insett). Informationen är bristfällig, jag har många gånger gjort fel för att någon inte förklarat för mig hur jag ska göra (ett urinprov lämnade jag in på tok för sent exempelvis), olika personer säger olika saker (det första läkarebesöket var enligt läkaren i fel vecka men enligt hälsovårdaren i rätt vecka), man får bara tag på rådgivningspersonalen mellan 8 och 13 måndag till fredag (idag hade jag exempelvis klockan 14:30 en fråga jag ville ha svar på nu men nej, jag måste vänta till imorgon), det sägs att det ska göras en kontroll men så är det något helt annat som görs med mera med mera. Och igår när jag försökte ta reda på om familjeförberedelsekursens tredje tillfälle hålls den 16.9 (enligt pappret från rådgivningen och ett mejl jag fått) eller den 17.9 (enligt ett annat mejl) så sade personen som tagit emot anmälningarna till kursen att hon inte vet. Vi åkte till platsen kl 16, satt där en stund men åkte sedan hem igen för ingen dök upp. Vaktmästaren på platsen säger att ingen har reserverat utrymmet för idag kl 16, så vi bestämde att skita i saken. Känns inte lönt att åka dit bara för att kanske åka hem genast igen.
De flesta tjänster för blivande föräldrar är gratis, det är bra att det ändå finns lite service att få på svenska, men såhär kan det ju inte vara, att man själv ska gissa sig fram, tillbringa tid i telefonköer och ha ångest flera gånger under de nio månaderna det gäller över att man igen har gjort något fel och inte fattat bättre.

För det andra är jag trött på att som finlandssvensk konstant få urusel service. Eller ja, service får jag ju, men den går på finska. Idag besökte vi FPA:s kontor i centrum. Vi hade bokat tid för ett möte redan för två veckor sedan, på svenska (det handlar om vår privatekonomi så vi ville gärna prata svenska, plus att det rör sig om statens tjänst så de ska enligt lag erbjuda oss service på svenska). 45 minuter före bokad tid ringer en kvinna och undrar om vi trots allt kan tala finska. Visst kan vi det, perkele! Efter besöket tackar hon oss för att det gick att sköta mötet på finska. Varsågod, perkele!

Jag betalar samma jävla skatt, samma serviceavgifter som alla finskspråkiga men ändå är det så otrooooligt svårt för staten och staden att ordna service åt mej på svenska, mitt modersmål. Jag kan finska, det handlar inte om det (men alla kan inte sköta exempelvis en diskussion om hur det känns inför förlossningen - än mindre en förlossning på finska), det handlar om att jag har rätt att få service på mitt modersmål, det språk jag bäst kan uttrycka mig på av båda staten och staden. Jag är trött på att hålla tyst om det här, jag är trött på att alltid svara kyllä se sopii när någon på finska frågar mig om vi inte kan tala finska för det är så mycket enklare för hen. Men jag orkar inte kräva heller. Jag orkar inte varje gång kräva att få service på svenska. Det ska jag inte behöva kämpa för, eller?

Jag önskar att alla dom som skrivit under för att få bort svenskan från skolorna ens en gång skulle få uppleva hur det känns att behöva förklara för en läkare på ett språk som inte är ens modersmål hur saker känns och vad man funderar på och vad man behöver hjälp med och varför. Att de som högljutt kräver att finskspråkiga elever inte ska behöva lära sig svenska skulle tvingas sitta och prata med en psykolog på ett språk som inte är deras modersmål. Att de som tycker att alla finlandssvenskar kan ju finska skulle tvingas läsa på om hur en förlossning går till på ett språk som inte är deras modersmål för att de vet att de måste känna till termerna på det språket för det är ändå det språket som kommer att användas. Att de som insisterar på att ryskan är viktigare skulle tvingas sitta på FPA:s kontor och försöka hitta de rätta orden på ett språk som inte är deras modersmål för att förklara att det här förstår jag nu inte riktigt. Jag önskar att alla som kräver att svenskan ska bort, som kräver att de måste få studera vad de vill istället för att studera svenska, skulle inse hur det känns att vara andra klassens medborgare i sitt eget fosterland. Jag är född här och jag kommer att dö här men jag kommer alltid att vara en andra klassens medborgare.

Om att inte höra hemma där man hör hemma

Jag tycker alla ska läsa Peppes och alla andras funderingar kring det här med att känna sig lite (mycket?) ovälkommen och "fel" i sitt eget hemland.
Du hittar inläggen och diskussionerna här och här.

Jag känner mig ofta främmande i Finland. Som att jag inte riktigt hör hemma här. Det blir väl så när man lever 90 procent av sitt liv på ett annat språk än 90 procent av befolkningen gör (drog de siffrorna från huvudet, vet inte hur många i Finland som lever sitt liv på finska). Ofta undviker jag att låta det bli tydligt att jag har svenska som modersmål. Jag vill smälta in. Usch, det är så hemskt när man tänker på det...

Det inflammerade lilla ordet hen

Jag involverades i en hetsig debatt på Facebook under helgen där vi diskuterade ordet hen och varför det är bra/dåligt, ska/inte ska användas och isåfall när/när inte. Debatten gick som den brukar (höhhö - hen betyder ju höna var det vanligaste argumentet mot ordet), men det jag inte ännu fått förklarat för mig är varför så många är så mot det här ordet. Hen är mycket behändigt, det kommer vi inte ifrån. Men motståndet är massivt och det skrämmer mig.
Det handlar ju givetvis om fobi mot transpersoner då folk säger att "jag tycker inte om ordet!". Folk kan inte tolerera att det faktiskt finns personer som inte är han eller hon, utan envisas med att "det finns bara män och kvinnor". Fast det faktiskt finns hur många som helst som inte är eller vill vara man eller kvinna utan något annat. Dem kan man referera till som hen, liksom i fall då man inte vet personens kön (mycket behändigt exempelvis för oss journalister när vi rapporterar om olycksfall och dylikt).
Det är synd att intoleransen är så utbredd. Varför inte bara låta folk vara eller inte vara hen bäst de vill? Varför kämpa mot det?

Nej man måste inte få säga det

Linn skriver om folk som tycker att de måste få säga sådant som är rasistiskt, sexistiskt, you name it bara för att nog måste man få säga det. In och läs.
För såhär är det. Vissa saker får man inte säga i det här landet, för att man inte får säga det. Ganska enkelt. Det är inte fråga om censur, det är fråga om att debatten i det här landet ska hållas på en nivå där alla respekteras, där demokrati, jämlikhet och allas lika värde inte är något som bara kan åsidosättas för att "det här måste man också få debattera".
Rasister är experter på det där med att man måste få säga som det är. För det första: i nio fall av tio är det inte så, du har hittat på det, för det andra: man måste inte alls få säga det.
Förresten. Om du av någon orsak känner för att påpeka att en person eller en grupp inte är vithyad så är till exempel mörkhyad ett bra ord. Det där andra ordet använder vi inte längre.  En enkel liten googling ger ett utmärkt svar på varför, om du är en sådan som inte bara kan respektera det här utan behöver en orsak.
Samma regel gäller också i diskussioner om enskilda personer, kanske sådana man känner. Om du efter en kommentar till eller om en person måste tillägga att "det måste man väl få säga" så betyder det att man inte får säga det. Håll det för dig själv eller ta möjligtvis, om du måste och efter noggrann eftertanke, upp det med den person du har allra närmast (partner eller närmaste vän eller dylikt) - förutsatt att kommentaren inte gäller hen.

Språkdebatten fortsätter

Mitt inlägg från några veckor tillbaka om skolsvenskan, eller som jag valde att kalla det, svenskans ställning i Finland, har väckt debatt på vapaakielivalinta.fi (men de som debatterar har inte velat stressa upp mig genom att kommentera på min blogg eftersom jag är gravid - hahha så roligt titta så jag skrattar!).
Debatten fortsätter och det är bra, det här är en demokrati och här debatterar vi. Jag vägrar ändå se hur det att finskspråkiga lär sig svenska i skolan på något vis är bort från dem, om de så bor i Villmanstrand, Uleåborg, Tammerfors, Helsingfors eller Ekenäs. Varje språk är en rikedom för individen och för kollektivet och det här landet har och ska ha två nationalspråk. Och jo, jag tror stenhårt att skolsvenskan och svenskans ställning i det här landet hänger samman. Det är inte två skilda diskussioner.

Insändaren. Ilskan.

Igår publicerade Hbl en insändare jag skrivit. Här är den.

Peter Elg kritiserar i Hbl den 12 januari det förslag som han påstår att främst kvinnor framfört om att sluta använda han och hon i skrift och tal. Elg kritiserar de facto helt fel sak, då det sällan eller aldrig varit tal om att avskaffa han och hon i det svenska språket. Däremot har det varit tal om att göra det ännu mer vanligt än det redan är att använda ordet hen som ett komplement till han och hon.
Jag skriver själv texter i olika former dagligen och välkomna ordet hen med öppna armar. Det är ett behändigt ord som går att använda då man inte vet könet på en person eller då man anser att det är oväsentligt att lyfta fram en persons kön. Elg säger att han tror att de flesta av oss i alla sammanhang vill bli identifierade som man eller kvinna och jag förstår inte riktigt hur han tänker då. Men även om det är så, att någon tycker att ens kön är det allra viktigaste i alla sammanhang, på vilket vis betyder det att ordet hen inte behövs?
Elg tar också upp det gamla argumentet att hen inte kan användas på grund av dess betydelse på engelska. Jag anser att vad ord betyder på andra språk inte har någon relevans för vilka ord vi ska ha i svenskan. Svenskan utvecklas hela tiden och exempelvis 2013 fick språket en massa nya ord som selfie och klicktivism, något som också Hbl rapporterade om i slutet av året. Nya ord behövs eftersom vi är människor. Vi lever våra liv, vi diskuterar och funderar och går både framåt och bakåt lite om varandra. Att börja använda hen som ett nytt behändigt alternativ i språket hotar ingen man eller kvinna. Det är bara ett nytt ord bland en massa andra, ett ord som gör språket ännu rikare.

Rättstavning på nätet

Alltså, jag vet inte... Jag kommer ofta på mig själv med att bara stavas det faktiskt sådär?!
Ofta händer det när jag läser någon bloggs kommentarer. Språket är inte alltid det bästa på nätet, av olika skäl, och ibland undrar man om personen som skrivit något faktiskt tror att det skrivs så eller bara slarvat. Men ännu oftare kommer jag på mig själv med att liksom titta på ordet, studera det, läsa det om och om igen och bara nej, jo, nej sådär heter det inte... Eller...
Och jag har ändå koll största delen av tiden. Jag antar att om du läser ett och samma ord stavat på ett par tre olika sätt flera gånger om dagen så börjar du i något skede tvivla på att just du har rätt.
Nu är jag inte någon som säger att vi alla alltid måste stava rätt när vi skriver saker på nätet. Men. Ett bra språk gör dig så mycket mera trovärdig och så mycket enklare att förstå. Det handlar också om respekt för den andra, att inte tvinga den som läser din text att gissa vad du menar. Fantasi är bra. Men att fantisera ihop helt nya ord för att man inte vet hur ordet stavas på riktigt är att ta det till en helt ny nivå. Ibland läser jag något och så är jag bara att hur kan man ens komma på något sådant där ord?!
Felaktigheter sprids ju också och det är synd. Jag tycker att språk är och ska vara levande och utvecklas i takt med att människorna och världen utvecklas men jag tycker inte att utvecklingen innefattar att vi ska sluta göra skillnad mellan ända och enda. Jag tycker också att man inte ska ta felaktigheter på nätet på alltför stort allvar, en bloggkommentar är ändå bara en bloggkommentar. Men jag tycker det finns orsak att reflektera lite över det faktum att allt flera personer tillbringar allt mera tid på nätet där språket inte alltid är det perfekta. Jag tycker också det är helt underbart att så många lär sig så mycket engelska på nätet! Här finns ju ändå förstås samma problem med rättstavning och ett korrekt/inkorrekt språk överlag.
Observera att i sammanhanget är "nätet" ofta synonymt med just snabba texter. "Nätet" är i texten ovan inte exempelvis tidningstexter, där jag utgår från att samma regler fortfarande gäller som i tidningstexter på tryckt papper, det vill säga krav på ett utmärkt språk.
Hur få folk att ha ett bättre språk? Introducera det bättre språket för dem. När man läser tillräckligt mycket med ett tillräckligt bra språk så lär man sig småningom hur det heter "på riktigt".

Notera hur jag genom hela inlägget lyckades undvika ordet unga. För problemet gäller inte unga. Det gäller alla.

Söndag i solen

Jag gick en lång länk med en ny bekant. Hon är från Danmark och det är alltid en utmaning att hitta ett gemensamt språk. Det är mycket fascinerande att bli medveten om precis hur man uttrycker sig, alla finlandismer med mera. Härligt.

Och shit alltså vilket sommarväder vi har!

Språk en rikedom, inte en last

En egenskap jag är mycket stolt över, en fördel jag har i livet är det att jag behärskar tre språk flytande. Jag läser, skriver, talar och förstår svenska (som är mitt modersmål), engelska och finska. Med alla språk klarar jag mig i alla situationer, garanterat.
Tre språk kan verka som lite. Någon kanske fnyser åt det och tycker att det är ingenting, så många språk lär man sig på nolltid. Det kan jag också tycka ibland, för jag har inte lagt ner särdeles mycket energi på något av språken, det har inte känts tungt eller jobbigt att lära sig någotdera av dem. Det har varit roligt och jag har känt att det är härligt att få utöka sitt ordförråd, att få känna att yes, nu kan jag göra ännu mera på alla tre språken! Jag kan läsa böcker, titta på teve, lära mig, studera, prata, debattera, hänga med i diskussioner, se filmer och pjäser, gå till läkaren, handskas med myndigheter, läsa avtal, beställa mat, köpa saker, med mera med mera på alla tre språken. Det är en otroligt stor värld man får på det viset.
Om det är något jag ångrar så är det att jag inte lärt mig ännu mera språk. Tyska, franska, spanska, japanska, nederländska, swahili, arabiska. Människan kan lära sig precis de språk hen vill, så länge det finns undervisning och en chans att faktiskt öva sig. Språk är så oerhört berikande att jag inte förstår hur man kan, om språket erbjuds som en del av ens skolgång, tacka nej till det. Säga jag vill inte lära mig det! Och det bästa är att varje nytt språk man lär sig öppnar för ännu mera språk. Språk har skapats tillsammans, de är inga isolerade fenomen. Ett ord kan finnas i olika varianter i hur många språk som helst. Och det är helt underbart. Som att lägga ett pussel.

Hur man kan tacka nej till den rikedom som ett till språk ger, dessutom när det ges åt en på silverbricka, gratis som en del av skolgången, förstår jag inte. Hur man kan säga att ett språk man tvingas lära sig är bort från något annat förstår jag inte. Hur man kan säga att våra barn ska lära sig mindre i skolan förstår jag inte. Vi har "den bästa skolan" i världen. Vi har alla verktyg som behövs för att lära barnen allt vi vill att de ska lära sig. Ska vi verkligen som landet med den titeln säga att vi kan inte lära barnen svenska, det andra nationalspråket i landet. Och ännu till med motiveringen att de vuxna finländarna kan inte ändå svenska, alltså fungerar undervisningen inte, alltså måste vi lägga ner den helt.
I see what you did there. Not.

Om undervisningen är kass så gör man den bättre. Man utvecklar den så att alla faktiskt kan svenska när de är klara med skolan. Man uppmuntrar och motiverar.

Språkpolisen antecknar

Ibland när jag sitter och läser en blogg eller en tidningstext eller kanske lyssnar på svensk radio så vaknar journalisten i mig till liv. Inte så att jag tänker "åh, det borde man göra juttu på" utan mera "det heter inte PÅ LÖRDAGEN om det är imorgon, det heter PÅ LÖRDAG!!" När ska folk lära sig? Aldrig.

En annan sak jag stör mig på, som verkar vara mycket svårt i Sverige, är användningen av "dem" överallt. "Dem vet inte vad dem talar om!" NEJ! Jag får loppor...

Tack, nu ska jag återgå till mitt händelselösa liv som granskare av folks ofullständiga svenska.

Språk - ord som engagerar

Vill man ha en reaktion i en diskussion gällande det svenska språket så finns det två ord som garanterar en just det. Det första är ordet hen, som så många ser som ett feministiskt påhitt för att göra världen könslös och sen dessutom ge all makt åt kvinnorna (trots att det inte finns några kön kvar). Ordet hen är en symbol för hur löjlig världen har blivit när man inte ens längre ska få säga om en person är en man eller kvinna. Hen är ett dumt påhitt av några pk-idioter som låtsas att ordet ska göra samhället jämställt. Och det kan inte tillåtas. Ordet får inte börja användas. Det ska förbjudas!

Själv tycker jag, som de flesta som försvarar ordet att det är ett praktiskt alternativ om man inte vet könet eller om personen som får pronomenet hen inte vill definiera sitt kön.

Det andra ordet är ordet neger. Som absolut inte får sluta användas. För så sade man ju "när jag gick i skolan". Och vad är det liksom för fel på ordet anyway? Alla som vill förbjuda ordet är egentligen antingen rasister själva eller så vill de att alla gränser mellan folk ska suddas ut. Varför ska man liksom förbjuda ett sådant, helt neutralt ord som beskriver en typ av människor.

Själv tycker jag att ordet är oerhört rasistiskt och hör till en förgången tid. Vi kan inte blunda för allt vad ordet har inneburit genom historien. Att använda det idag är att stöda de tankesätt som ordet en gång gett uttryck för.

Det hatade språket

Jag är så oerhört glad över att Nordens största dagstidning Helsingin Sanomat idag tar ställning för att det också i framtiden ska talas och skrivas på svenska i Finland.

Det svenska språket tycks vara en av de saker i Finland som väcker mest debatt. Och visst får man debattera språk. Man får komma med argument för att alla inte ska tvingas lära sig svenska. Man får undra varför allting ska översättas till båda språken. Man får tycka att svenska är svårt. Man får debattera Yles svenskspråkiga utbud och vad det kostar. Man får till och med säga åt sina barn att svenska, det kommer du aldrig att behöva, satsa på ryska istället.

Det man inte får är hota och hata. Man får inte förbjuda folk att tala precis vad de vill. Man får inte kräva sädant som lagen inte ger utrymme för (däremot nog, igen, debattera varför man inte kan kräva sådant). Man får inte mobba. Man får inte sprida lögner. Man får inte förbise lagen. Man får inte strunta i landets historia. Och man får inte vara respektlös.

Det enda jag önskar mig är ett slut på allt hat, alla hot, all ilska och alla missförstånd. Så länge sådant tillåts florera så kommer vi ingenvart i diskussionen om språk i Finland.

Komma ut

Jag har funderat på det här uttrycket att "komma ut" som homosexuell. Ibland ska man till och med ut från skåpet, men det börjar visst bli lite förlegat.
Varför finns det ett behov av att komma ut som homosexuell? Har du någonsin träffat en person som kommit ut som heterosexuell? Nej, just det. Heterosexuella orkar inte bry sig om att berätta att de är just det.
För det är det som är normen. Man kan liksom anta att någon är hetero och om de inte är det så förväntas de berätta om det.
Alltid när man säger att någon kommit ut som homo så förstärker man ju det här, att det är det avvikande som det finns ett behov av att berätta och att man liksom stigit ut från något, man liksom "tadaaa jag kommer ut nu!!"

Kan vi inte bara börja säga, om det finns ett behov av det, att en person helt enkelt är homo eller hetero?

Ordval har större betydelse än vi tror att de har.

Språkskratt

Humorn är enastående när man jobbat i 9 timmar efter 4 timmars sömn. Därför måste jag dela med mig av den här översättningen. Vi vet ju alla att vi finlandssvenskar förväntas klaga högt och ljudligt när vi hittar översättningsfel! Klag, klag, klag, då alltså.

En sak jag ofta undrar är det här med kana och kyckling. Samma sak? I think not.