För ett år sedan

I dag, eller i morgon, beroende på hur man räknar, är det exakt ett år sedan jag var på arbetsintervju för översättarjobbet på Skogscentralen. Den 22 mars i fjol, på min födelsedag, ringde sedan min nuvarande chef och ville anställa mig. Samma dag hade det varit en terrorattack i Belgien och jag var på väg på kvällstur för att rapportera om det skedda. Det var en konstig dag... Snart är det alltså ett år sedan jag började jobba heltid och det har varit ett år av enorm personlig utveckling och ordförrådet är minst ett par hundra ord större än för ett år sedan...

Nu har jag precis rott i land den enorma ansträngning som vår kundtidning innebär. Den kommer ut på finska och svenska två gånger om året och det är jag som nu för andra gången har översatt alla texter till svenska och ser till så den svenska motsvarar den finska till innehåll och kvalitet.

April närmar sig med stormsteg och det finns få som är gladare över det varmare vädret och den försvinnande snön än vår lilla Essi. I går var det premiär utan rock på ute, ett säkert vårtecken för den här frusikukkun.

Annat som närmar sig är kommunalvalet. Det känns som om jag inte alls haft tid att inse det eller fundera på vem jag ska rösta på... Jag brukar ju ha som princip att rösta på en ung finlandssvensk kvinna. Viktiga frågor för mig just nu är dagvården, familjelivet, jobben, kollektivtrafiken, bibliotek, hälsovård och annan offentlig service, friluftsmöjligheterna i stan och förstås socialpolitiska frågor. Jag är säker på att den rätta kandidaten finns, men jag måste bara hitta henne.

Mellofinal!

På lördag klockan 21 smäller det. Då är det dags för final i årets Melodifestivalen och oh my god så bra bidrag det är i finalen i år!!!

Hela startlistan ser du här och du kan också titta på bidragen så som de såg ut i deltävlingarna. Det finns 12 bidrag i finalen och de är nästan alla verkligt, verkligt bra!

För min del kan vem som helst vinna. Eller nej, det finns ett bidrag som jag tycker att absolut inte hör hemma i finalen, men vi ids inte vara så negativa nu *host*det finns en plats för 87-åriga män och det är inte Melloscenen*host*.

Men eftersom nu ingen frågade så tänker jag berätta vilka mina favoriter är. Ace Wilder såklart, hon levererar kvalitet som alltid när hon är med. Mariette är jättebra och har en mäktig låt och Wiktoria också. Jon Henrik Fjällgren och Aninia kommer inte att vinna, men det är absolut den låten i årets startfält som jag skulle kunna lyssna på om och om igen utan att tröttna. Robin Bengtsson (det skadar ju inte att han ser ut som en gud, förresten) ska definitivt vara i topp tre annars blir jag ledsen, he knows his shit och han är så otroligt självsäker på scen, det är underbart att titta på honom (och lyssna, förstås, det här är en sångtävling inte Sveriges nästa toppmodell). Lisa Ajax är också super! Åh, kan inte välja..! Det är tur att jag inte behöver göra det heller, jag kan bara titta och vänta med spänning på att få veta vem som tar hem det.

Okej, men här kommer en tippning i alla fall: i topp tre finns Mariette, Bengtsson och Ace Wilder. Så. Vad får jag om jag har rätt?

Det kan vi i alla fall konstatera redan nu, att om Sverige bara skickar någon av de elva deltagare som man kan ta på allvar *host*87-åringen kanske inte ens lever i maj*host* så kommer de igen att tillhöra tio i topp i ESC.

Ifall nu någon undrar så kan jag berätta att nej, jag har inget bättre för mig på en lördag klockan 21. Jag sitter där i soffan och tittar på mello! Jag älskar det! Bättre tv finns knappt.

Holmström om kvinnodagen idag

Den fantastiska författaren Johanna Holmström skriver i en kolumn för Svenska Yle idag om den internationella kvinnodagen, sin personliga relation till feminismen och exakt varför kvinnodagen behövs.

Jag citerar:

Varje generation måste föra sin egen kamp för att jämställdheten ska gå framåt och det är där vi är just nu. Det vi ofta glömmer är att hårt vunna förmåner mycket väl kan försvinna i ett trollslag medan vi lutar oss tillbaka och tänker "Jaha men det är ju fixat då! Skönt!"

Låt oss inte låta den internationella kvinnodagen bli ännu en dag av "grattis, lite blommor varsågod!". För den står för något helt annat. Att gratulera en kvinna på kvinnodagen är som att gratulera en hiv-positiv på internationella aidsdagen. Tack, liksom. Nej, det är bättre att du till exempel läser på om Rachel Edgren eller Katherine Johnson eller bekantar dig med till exempel abortlagstiftningen i olika länder i världen eller varför inte funderar en stund på varför det ska vara så förbaskat lång väg för så förbaskat många kvinnor i Finland och världen till närmaste förlossningssjukhus.

Sjuka barn på dagis

Svenska Yle kastar ut en brandfackla med den minst sagt provocerande rubriken Själviska föräldrar för smittbärande barn till dagis. Det här är ett tema som ligger mig nära just nu.

Jag och T har haft sådan otrolig tur med A i och med att han har varit ett oerhört friskt barn. Kanske är det hans gener, kanske amningen, kanske just ren och skär tur. Hans sjukdagar kan nog räknas på två händer - under hela hans livstid. Det är inte mycket när jag jämför med hur många andra småbarnsfamiljer har det. Då räknar jag förstås inte med snordagar, för A precis som alla barn i dagisåldern är snorig varannan vecka och det räknar jag inte som att han är sjuk. Sjuk är han när han har till exempel feber eller spysjuka.

Vi hade spysjuka tidigare i februari och det var hemskt. A fick det först och sedan två veckor senare blev T sjuk och sedan jag. A var hemma i två dygn efter den sista spyan, jag och T inte riktigt lika länge.

Förstås tänker vi på andra människor, ännu mer på människorna på dagis - det vill säga barnen och personalen (herregud så personalen utsätts för det ena och det andra!). Jag vet att det finns barn som redan i grunden har någon sjukdom som gör dem extra utsatta för smittor och att de kan bli mycket sämre än A blir när han blir sjuk. Jag vill förstås inte att vi i den här familjen ska smitta någon annan. Men förstås är det krångligt varje gång som A eller man själv är sjuk. Varje sjukdag (på en vardag) betyder förlorade arbetstimmar.

Mitt jobb görs inte av någon annan när jag är borta utan jobbet samlar sig på hög. Är det extra mycket på jobbet, som det var förra veckan när jag blev sjuk, så är det extra stressande att vara hemma sjuk. Är A sjuk är det förstås extra jobbigt att inte tänka på arbete när man är hemma - man mår ju själv bra men tar hand om A.

Eftersom jag och T har kanske två frånvarodagar från jobbet per man på grund av A:s sjukdom så har vi inte desto vidare pratat om vem av oss som tar vilken sjukdag. Vi har ungefär bara konstaterat att det är varannan som gäller. Sedan om A någongång är sjuk en längre tid så får vi kanske diskutera saken mer ingående, det är ju tre frånvarodagar man kan ha per gång med sjukt barn.

Summa summarum: det är inte roligt med sjukt barn. Det är inte roligt att behöva säga åt arbetsgivaren att man är hemma, vare sig det är en själv eller barnet som är sjukt. Det är inte roligt med jobb som samlas på hög. Men vi ska inte ha sjuka barn på dagis heller. Det gynnar ingen, inte föräldrarna och inte arbetsgivarna och allra minst barnen - för då går alla smittor bara runt, runt och varje smitta snurrar mycket längre.

Köp mindre och lucka 11

Jag läser på Svenska Yle att finländarna kommer att spendera mer pengar på julen i år än de gjorde i fjol. Det är lite tråkigt kan jag tycka. Ledsamt kanske?

"Finländarens julbudget ligger i snitt på 517 euro. Vi använder i medeltal 305 euro på julklappar och 212 euro på andra julinförskaffningar för julfirandet, visar Nordeas undersökning."

212 euro på införskaffningar, kan jag förstå. Jag kan bra tänka mig att vi använder ungefär så mycket på mat och godis inför julen i vårt hushåll. Men 305 euro på julklappar, nehej då. Jag antar att de där siffrorna dessutom är per person, då blir det ännu mer uppseendeväckande. Jag och T har faktiskt varit extra sparsamma i år med just den saken. Snålt kanske någon tycker, men vi tänker väl ungefär att varför sätta pengar på onödigt krimskrams? Det finns saker nog i det här världen utan att vi köper mer av det till andra människor. Vi har försökt slå ihop hela familjer så det får en sak gemensamt och så gjorde jag en del riktigt bra fynd tidigare i år. A får några böcker från loppis och en större sak som han kommer att älska om jag och pappa T alls känner honom.

Alla får såklart använda exakt den summa de vill på julklappar. Men det är synd när så många julklappar köps och så hamnar de i skåpet och glöms bort eller så säljs de vidare eller så förs de tillbaka till affären. Den som påstår något annat ljuger: de flesta julklappar är helt fel. Men jag är ingen sådan som tycker att det inte ska vara alls julklappar, nej, några tycker jag det ska vara - alla förtjänar minst en julklapp (och julmat och sällskap på julen!) men liksom med måtta. Det blir så tokigt när man köper för att nu något måste köpas. Som att det är det viktigaste, att du har köpt. Helst då en sak. Köp hellre en tjänst då om du måste köpa något och inte vet vad du ska köpa.

Så. Lucka 11 i kalendern.

Vad är din dröm som du tror är omöjligt att uppnå?

Åh, jag drömmer om mycket. Att bli riktigt framgångsrik i någon hundgren någon dag i framtiden (tillsammans med en hund då alltså, som ej ännu finns). Att äga en Audi Q-någonting (helst Q5-finns det en snyggare bil?!?!). Att ha en bra balans i livet mellan jobb och fritid, att få behålla hälsan och ha en lycklig familj och att kunna äta så mycket choklad jag vill utan att det påverkar mig negativt. Hehhe. Jag är ingen drömmare. Jag har fötterna på jorden och är för det mesta nöjd med livet. Men om jag nu måste välja en orealistisk dröm så är det nog den om en Audi Q5. De kostar kring 40 000 euro och uppåt...

Självständighetsledigheten och fråga 7 i julkalendern

Efter fyra dagars ledighet var det igen svårt att komma igång på jobbet i dag morse. Jag är sällan en sådan som kommer tillbaka efter en längre ledighet och bara let's go, nu köööör vi!!! utan jag startar långsamt. Nu är det inte länge kvar till jul och då har jag tio dagar ledigt så ska försöka få undan det mesta jobbet nu under de här två veckorna fram tills det så det är bara att slappa sedan.

På tal om jul... Behöver du tips på något att bjuda åt kompisarna när de kommer på kaffe eller något att ta med till jobbet till julglöggen? Här varsågod! Kavla ut pepperkaksdeg, smula på blåmögelost, rulla som en rulltårta, in i ugnen på 200 grader i 10 minuter. Skär i lämpliga bitar. Det här gör dig garanterat populär bland alla som smakar.

Tomtarna har dykt upp i vårt hem. "Alexanders tomte", tyckte sonen.

Lucka 7 i Kajsons julkalender då (6 kommer kanske senare)?

Vem skulle du vilja sända extra kärlek till idag?

Med anledning av gårdagens fest på slottet (jag tittar varje år, utan undantag) så vill jag svara: våra krigsveteraner. Både nulevande och redan döda, som min morfar som dog 2007. Och till alla hästar som var med i kriget. Jag läste en riktigt gripande artikel om ämnet i HS och började nästan gråta. Nu hittar jag inte hela artikeln på webben, men här (klicka) finns i alla fall bilder som tydligt visar vad de tusentals hästarna som skickades till kriget tvingades gå igenom. Var fjärde häst kom aldrig hem igen. Djur förtjänar också kärlek, det är alls vår skyldighet, djurägare och alla andra, i dagens värld att se till att djuren aldrig behöver lida på samma sätt som djur förut har lidit.

Igår tog vi en lång promenad "runt" Arabiastranden. Jag vågade mig ut på isen, men inte längre än typ 3 meter från stranden. Ibland när vi vill gå en längre promenad på lediga dagar så försöker vi tajma så att A sover i vagnen medan vi går. Det lyckades riktigt bra igår, med undantag för de allra sista 15 minuterna när A vaknade och ville "bort härifrån". Det betyder på klarspråk: mamma ska bära mig hela vägen hem. Vem behöver gym när man har en två-åring?

Fredag den 25 november

Fredag igen, sjukt vad tiden går. Å andra sidan är det rätt skönt att jag inte när jag vaknar behöver fundera på vad jag ska gör under dagen. Det är upp och iväg som gäller, sedan hem via dagis, mat, plock och fix (alternativt ligga i soffan) och så är det ungefär sovdags. Jag önskar bara det kunde komma snö för lite mer ljus i vår tillvaro...

Den här veckan berättade Yle vem som deltar i så kallade UMK i vår. Jag blev överraskad av att så många bidrag är på engelska. Det brukar ju vara flera finskspråkiga bidrag men inte i år. Jag älskar ju ESC och nästan ännu mer älskar jag Melodifestivalen i Sverige. UMK har inte nått upp till samma nivå, inte alls, och det känns som att nivån gick ner ytterligare av att det nu bara ordnas en enda "stor" final. I Sverige ordnas det ju en turné som sträcker sig över flera månader med deltävling efter deltävling. Lite annan klass helt enkelt. Det är då jag känner mig extra glad över att jag har den här naturliga kontakten till Sverige och nöjeslivet där, den som nästan kommer på köpet som finlandssvensk. För Melodifestivalen är ett årligt nöje jag inte skulle vilja missa.

Annat den här veckan? Massor, men vi tar det en sak i taget.

Imorgon ska vi hur som helst gå på BUU-dagen här i Yle i Böle jag och A. Det blir första gången som vi går på något riktigt barnsligt evenemang jag och han och det kommer nog antingen att vara katastrof på grund av ovillig A eller succé på grund av villig A. Livet är ett lotteri!

Förresten så vill jag rekommendera Black Mirrors på Netflix. Det första avsnittet kan få en att må lite illa men sedan blir det bara bättre och bättre och varje avsnitt tvingar en att reflektera över sitt liv, sin verklighet och världen omkring oss. Det är en så kallad antologiserie där varje avsnitt är en skild helhet, så det går att se ett avsnitt nu och då, som vi gör.

Ha en skön första advent! Senast nu är det dags att ta fram glöggen och äta de första pepparkakorna!

Ännu ett fel som mammor gör

Är du mamma? Använder du sociala medier? Fy skäms.

Helsingfors stad sträckte sig så pass långt att de inte bara gled över till det smaklösa utan de tog ett riktigt jävla stort skutt in på att vara rent ut sagt elaka och sårande. Jag pratar förstås om den sämsta kampanjen mot våld som någon kunde komma att tänka på. Kampanjen som går ut på att skuldbelägga mödrar för att det använder telefonen/pekplattan och/eller är aktiva på sociala medier framför sina barn. Mycket kritik får jag stå ut med som mamma, men nu gick det över gränsen. Nu är jag också våldsam tydligen.

Om du mot förmodan vill se den fruktansvärda reklamvideon eller den lika fruktansvärda affischen så kan du se videon här och affischen här.

Det är nu då alltså mödrars användning av sociala medier framför barnen som är det stora problemet i den här staden där jag bor och betalar skatt. Sådant här skit används mina skattepengar till, en kampanj för att få mammor att känna sig skit för att de plockar upp telefonen om den piper till, också när barnet är närvarande.

Kampanjen slår fel på så många nivåer att jag vet inte var jag ska börja.

1. Välkommen till 2016, skärmarna är här för att stanna. Bara för att en har en skärm framför sig betyder det inte att en är så inne i instagrams underbara värld att en inte skulle märka om korpen kommer och tar ens barn.
2. Det har alltid funnits saker som stjäl mammas tid och uppmärksamhet bort från barnen. Matlagning, böcker, tidningen, teven, städning, andra människor (oh the irony) etcetera.
3. Våld? Seriöst. Det finns gott om våld i det här landet, också sådant våld som riktas mot en familjemedlem eller flera. SoMe-användning framför barnen är inte våld.
4. Och hur är det med pappa då? Får han använda sociala medier framför barnen? (Plot twist: enligt staden så är själva budskapet med reklamen att pappa är helt frånvarande, det är alltså papporna här som ska känna att de gör fel, inte mamma. Är du förvirrad? Jag med.)

Gör om, gör rätt. Snälla.

Det finns så många sätt att lyfta problematiken med att sociala medier stjäl en del av den tid som vi kunde ägna åt att göra annat, men det här var inte rätt sätt - det var ett riktigt bottennapp. Jag är uppriktigt ledsen för att Helsingfors stad attackerar mig som mamma på det här sättet. Istället för att bli uppmuntrad, stöttad, stödd och hejad på som mamma så attackeras jag gång på gång av olika instanser, personer, organistationer etcetera. Den här gången var det min egen hemstad som attackerade mig. Det går inte att göra rätt som mamma.

Sjuka barn och döda barn - och lite fredagstankar på det

Dagens bästa nyhet var definitivt den här, om att barnadödligheten minskar. Mera sådant, tack!

"Uttryckt på ett annat sätt dog det dagligen 11 000 färre barn i fjol, jämfört med år 2000. Alltså nästan åtta barn färre i minuten"¨

skriver Svenska Yle.

Åtta barn färre i minuten. Tänk vilket framsteg det är. Går knappt att greppa.

Sent igår kväll läste jag också den här texten (på finska) om en patolog som analyserar små barns cancerprover. Shit, det är sådana här personer som jag beundrar.

Tack för kommentarerna på inlägget om pengar. Det här är en process, förstås, och jag antar att det är något vi gör fel eftersom läget är som det är. Då gäller det att ändra sätt så slutresultatet blir ett som är mer önskat - finns liksom ingen genväg här inte!

Den här helgen är det förstås farsdag, det firas med ett besök i Borgå. Farsdag har fått en annan innebörd i den här familjen sedan A föddes. Tänk att på farsdag för två år sedan var han alldeles ny, en liten, liten plutt bara. Då åkte vi också till Borgå på besök och det var så nervöst att åka iväg med honom. Jag minns att jag då i början oftast helst hade stannat hemma. Nu är det förstås bara skönt och roligt att komma bort och träffa släkt och familj. A älskar det också och sken upp som en sol när jag förklarade att ikväll åker vi till mommo och mofa.

Och efter farsdag får en börja ha julfiilis riktigt på riktigt. Längtar! 

9.11.2016

Vart är världen på väg? Trump blir president och det vägrar sluta snöa i Helsingfors.

Jag har trott i flera år att Hillary Clinton blir USA:s nästa president. Såklart blir hon det! Hon har sina fel och brister och har gjort många misstag, men jag har i långa tider sett henne som det rätta valet. Dels för att hon är kvinna och jag ansett att det varit dags med en kvinna på den här posten. Nehej, in kommer Donald Trump med noll erfarenhet av politik (och därför har han inte heller haft chanser att göra bort sig politiskt) och spottar ur sig vad som helst och v-i-n-n-e-r. Jag kan inte tro att det är sant.

Nu väntar jag på nästa val. Då hoppas jag att Michelle Obama ställer upp och vinner. Jag har ingen aning om hon har planer på det, men jag vet att hon skulle vara det bästa valet oavsett vem som ställer sig upp mot henne.

Jaja. Nu är det väl en dag i taget som gäller och se vad Trump gör med sin makt. Han kan göra vad fan som helst och det är skitskrämmande. Under tiden är det business as usual.

I lördags var det alla helgons dag och vi firade med hemmadag, bastu och tända ljus på kvällen. Ljuset på bilden är en julklapp, det är tillverkat av Taigalyhty och det är inte egentligen ett ljus i ordets rätta bemärkelse utan en lykta. Det vill säga, inget stearin involverat utan lampolja som finns i en behållare under lågan. Tryggt - slocknar om det välter. Lätt att använda, det uppstår inget metallskrot som med värmeljus. Vackert sken. Jag rekommenderar, som julklapp eller åt dig själv. Ljusen finns i en mängd olika utseenden.

Så har jag hunnit läsa bok också. Närmare bestämt Tiggaren av Sofie Sarenbrant. Det här är den sjunde boken jag läser av Sarenbrant och jag kan säkert säga att hon skriver böcker som passar mig - sådana där man kan slappna av och bara låta texten föra en och man behöver liksom inte ansträga sig för att hänga med. I just den här sista boken var intrigen lite för invecklad och karaktärerna lite för många, de tidigare böckerna har varit ännu mer lättlästa, men den här var bra ändå och speciellt på slutet blev det riktigt spännande så jag läste nästan hundra sidor utan att släppa taget om boken. 4/5 om jag måste ge betyg.

Ensam i mörkret

Snön kom tidigt i år och det passar mig riktigt bra! Det blev så ljust plötsligt! Underbart. Men halt... Den eländiga halkan... Om jag skulle få bestämma så skulle det finnas snö under cirka 4 månader per år (halva november till halva mars) men ingen halka. Och så cirka 0...-5 grader kallt hela den tiden. Perfekt! Synd att jag inte är vädergud...

Såhär såg det ut igår kväll vid 19:45-tiden när jag promenerade i Kottby idrottspark med hunden. När man går här så kan man inte tro att man är mitt i stan. Det är alltid så dött ute den här tiden på kvällen när jag går med hunden i just den här idrottsparken eller i Gumtäktsparken som också är alldeles nära. Vi bor verkligen perfekt med tanke på jobb, A:s dagis och hunden. Perfekta områden för att promenera i men ändå mitt i stan och nära till bådas arbetsplatser. Perfekt med tanke på att vi åker till Borgå så ofta också, tar 10 minuter om du har en grön våg så är du på motorvägen på väg mot Borgå, sedan tar det 30-40 minuter beroende på exakta adressen i Borgå du ska till.

Jag har aldrig förut i mitt liv varit rädd för att gå ensam ute, men jag måste erkänna att en kombination av åldern, ett barn att ta hand (den där dödsångesten som föräldrar lider av är på riktigt) om och de här eländiga clownerna som härjat den här hösten har fått mig att bli lite smånervös varje gång jag är ute på kvällen eller på tidiga morgnar. Jag har inte sett någon clown men T såg en för någon dag sedan och jag ryser i hela kroppen av bara tanken. Fy, har folk inte bättre att göra?!?

Hur du än vänder dig så har du rumpan bak

Igår var det inkomstdagen igen. Många medier valde att vinkla det så att de lyfte fram att det är så få kvinnor i topp bland de som tjänar mest i Finland. KSF Media skriver att:

Den första kvinnan, Sanomaägaren Rafaela Seppälä, återfinns på 17:e plats. I topp-100 finns bara 13 kvinnor.

Och sedan följer en harang om hur kvinnor a) borde bli företagare och b) borde "tänka stort från början". Här duger det inte med någon mysig liten verksamhet, nej, det ska "kunna bli en kedja". Dessutom ska kvinnor studera teknik och matematiska ämnen. Sagt av Stefan Törnqvist, tidigare bankir (never heard).

Och jag blir lite förvånad och lite ledsen. Ännu en gång har vi här en man som berättar åt kvinnor hur kvinnor borde bete sig för att lyckas, för att bli något i den här världen skapad av män, för män.

Vet du vad? Det finns de som inte vill bli rika, som inte har det som ett mål i livet. Jag är en av dem. Kunde inte bry mig mindre om att vara min egen lyckas smed och försöka bli stor. Jag är nöjd som löntagare med 8 timmars arbetsdag, semester, lediga veckoslut och trygghet.

Jag tycker att Törnqvists resonemang andas lite att såklart vill alla bli rika. Men nej, om jag skulle bli egenföretagare så skulle jag antingen börja livnära mig på att skriva i någon form eller så skulle jag starta hunddagis. Inte något en blir rik på och inte något som "kan bli en kedja" - men något som jag skulle vilja göra. Jag avundas inte de som arbetat hårt och blivit rika på det ett dugg för jag vet slitet bakom och nej, det skulle jag aldrig orka med.

Ska man göra det här med bara 13 kvinnor i topp-100 till en jämställdhetsfråga så kan man i alla fall ta fram en expert som klarar av att analysera frågan lite bättre än Törnqvist som ungefär säger att kvinnor är lata och utbildar sig inom fel ämnen. Tack för det liksom, ännu några saker som kvinnor gör fel här i livet.

Måndag igen! Och snart är det jul också!

Det är måndag igen och jobb som gäller. Jag säger det igen, jag är så otroligt tacksam för att jag fick det här jobbet som görs på kontorstider må-fre. Varje veckoslut är ledigt veckoslut och det blir en bra, skön, bekväm rytm i livet. Men om några veckor ska jag faktiskt jobba på söndag! Jag ska representera på Skogsmässan.

Vi firade A hela förra veckan känns det som. Han fick massa roliga presenter och det är så roligt att se hur han har börjat förstå att det är något åt honom inne i pappret och hur han river upp det.

Nu kan vi börja fundera på julen - l-j-u-v-l-i-g-t. Jag älskar julmat och julchoklad. Och gröna kulor! OMG! Skulle kunna leva på dem hela december. Jag tror jag ska föreslå ett glögglas åt T i kväll medan vi ser på The Walking Dead som har börjat igen (med det hemskaste avsnittet hittills, påstår internet).

Före julen kommer förstås både alla helgons dag och farsdag, båda två helger som jag tycker att har spårat ur. Alla helgons dag handlar om att hedra de döda, tända ljus och besöka graven, inte om att springa runt och tigga godis och hota med att söndra fönster om man inte får godis. Och farsdag handlar om att barnen ska göra något kul för pappa, ett kort eller en liten present och förstås hör kaffe och kaka till, kanske lite god mat också (barnen kan göra det här om de är gamla nog). Det räcker. Men okej, jag är ju inte pappa heller, så jag kan inte veta vad papporna vill. Kanske papporna i Finland vill ha slipsar och strumpor och cigarrer. Jag kan tycka att det mer borde handla om tid med barnen och samvaro, inte köpa köpa köpa.

Att hålla den i sin hand

Nu är den här. Direkt från tryckeriet. MinSkog-tidningen, Skogscentralens kundtidning som jag har översatt helt ensam (och dessutom gjort ett skitbra jobb om jag får säga det själv)!

Den här tidningen kan du få läsa till exempel genom att besöka Skogsmässan i Mässcentrum i Helsingfors i november. Väldigt intressanta texter och mycket nyttigt för skogsägare och andra intresserade av skog och natur (bland annat en väldigt inspirerande ung man som sysslar med naturfotografering - därför 7 tips för naturbilden på pärmen). Du kan också läsa artiklarna på webben.

Jag är riktigt stolt över mig själv.

Originalet syns alltså till vänster och den svenska tidningen är en översättning av den finska, ord för ord.

Fredag - söndag

Jaha, nu är hösten här på allvar. Det är ruskigt, mörkt och vått. Boken Sommarön är kanske inte perfekt höstläsning till sin titel, men desto mer till sitt innehåll. Vilken jävla bra bok Eva Frantz har skrivit! Det enda lilla minuset jag har att komma med så här halv vägs genom romanen är att det finns lite för många karaktärer. Stackars hjärnan min hänger inte riktigt med. Jag ger boken 4/5!

I fredags hade jag friluftsdag med jobbet. 10 kilometer vandrade vi i vackra Centralparken i Helsingfors. Och det kändes på kvällen OCH nästa dag (det känns fortfarande!). Jag går ju massor, men sällan numera en så lång sträcka. Riktigt skönt var det.

Höstfärger. Rosa skor, svarta byxor, lönnlöv i alla höstens färger.

Rocken har åkt på också på hunden. Nu är det ett år sedan veterinären konstaterade att Essis livmoder måste bort. Vi upptäckte en växt i ena bröstvårtan och sedan var det snabba ryck som gällde. Växten var till all tur godartad, men livmodern är i alla fall borta och Essi mår hur bra som helst också utan den.

Jag har redan börjat se fram emot julen. Älskar den tiden på året av så många orsaker. Men först ska vi fira pojkens 2-års dag den här veckan!

Hunger

Nästan en vecka har gått sedan det senaste blogginlägget och det har verkligen varit fullt upp. Vi har en liten som fyller 2 nästa vecka och förberedelserna inför det har kommit igång. Jag har också varit på kurskväll för att lära mig ännu mer om skogen. Ute är det kallt och imorgon ska vi med jobbet och vara hurtiga i Centralparken. En lite annorlunda arbetsdag.

Ska du läsa en text idag ska du läsa den här på Svenska Yle om Hunger. Hunger är Martín Caparrós bok och texten är en sorts recension eller sammanfattning av just den. En del som kommenterat menar att det inte kanske riktigt ligger till så som sägs i boken och jag vet ärligt talat inte vad som är rätt, men jag tycker att en bredare inblick i varför så många är hungriga inte skadar. Mathjälp är en sak men att på riktigt få bukt med orsakerna till svälten är en annan.

Barn online

Jag läser för tillfället en handfull bloggar på daglig basis. Dessutom är jag aktiv på Facebook med nästan 300 "vänner". Jag bloggar också själv, jag har instagram och Facebook och delar bilder på mig och andra personer på internet nu och då. Ett par av bloggarna jag läser är renodlade familjebloggar där fokus ligger på barn/-et. Jag har också en del Facebookvänner som delar med sig väldigt öppet om sitt/sina barn eller barnbarn, både i form av text och bilder. Själv är jag väldigt restriktiv med att dela med mig av bilder eller information om sonen.

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Lotta Lundberg om hur så många barn nuförtiden aldrig får vila från kamerans lins. Konstant är föräldrarna eller någon annan där och fotograferar dem och blixtsnabbt är bilden ute på nätet så hundratals, tusentals, miljontals kan se den. Syftet? Att den som står bakom bilden ska ha något att visa upp.

Lotta Lundberg skriver:

När vi sitter och tittar i gamla album blir fotografiet en berättelse. Kring varje bild fanns en novell. Dagens foton saknas narrativ. De har blivit ett utställnings/uppvisningsobjekt. Allt är vänt ut och in, avklätt, exponerat, ett slags reklambild för tomma egon.

Jag ser själv dagligen de där bilderna på folks barn på nätet. Barn som skrattar, leker, simmar, cyklar, pratar, läser, sover, gör vad som helst som barn nu gör. Ibland gillar jag, ibland säger jag till mannen att igen har x lagt ut en bild på y, ska barnets hela vardag finnas här? Jag har svårt för det här att barnens liv ska finnas online från att de knappt har kommit ut. Allt allt allt ska finnas på nätet. Det är som en sjukdom, ett beroende, folk kan inte sluta lägga upp när de en gång har börjat för det är ju så populärt. Folk älskar att se foton på andras barn eller barnbarn. Jag kan förstå det, det är väldigt mänskligt. Att visa upp det finaste man har. Men var finns barnets vilja i det hela? Den finns förstås inte, i alla fall inte när det gäller små barn.

Jag är ingen sådan som tycker att sociala medier är fördärvligt, mänsklighetens undergång. Men jag tycker det är självklart att alla vars hela liv delas där ska få vara med och påverka vad som sägs och vad som visas. Så är inte fallet idag.

Men föräldrar fattar ju hela tiden beslut om barnen utan att fråga dem? Jovisst. Och barn inser hela tiden att de har blivit, i sin egen mening, fel behandlade av sina föräldrar. Men det är här är nu ett beslut där det är enkelt att säga nej, jag utsätter inte mitt barn för det. Det finns ingen orsak att dela med sig av barnets hela vardag på nätet. Enstaka stunder, visst. Men då gäller det att ha klart för sig varför man gör det. Jag tänker ungefär att en bild på sonen som jag kan tänka mig att visa upp för hela världen utan några som helst restriktioner, den kan jag lägga upp på nätet. I fjol när jag tog julkortsbilder på honom så lade jag upp en av bilderna på Facebook. Det var en bild där han satt i soffan och poserade. Alla kläder på, inget kladd, han visste (som nu en ettåring kan veta) att jag tog bilden. Han kunde förstås inte välja om den ska ut, det beslutet fattade jag och det beslutet står jag bakom enligt de värderingar jag har.

Kartellerna

Det var inte meningen men plötsligt satt jag där och stirrade in i teven igår kväll. Yle-programmet Docventures visade dokumentären Cartel Land och jag kunde inte slita mig. Dokumentären beskriver två män som tagit lagen i egna händer och för sitt eget krig mot drogkartellerna i Mexiko. Kathryn Bigelow är en av upphovsmakarna och dokumentären är just så bra som det namnet antyder.

Kriget mot knark handlar ju liksom inte om alla de där människorna som mister livet eller hälsan för att de använder knark. Det handlar om alla de där människorna som mister livet, nära och kära, sitt hem, sin inkomst, sin hälsa för att de dragits in i knarktillverkning, knarksmuggling, knarkförsäljning eller bara råkar befinna sig på ett område där något av ovanstående pågår. Människor som är rädda, arga, förbannade, ledsna, förtvivlade, sura, som blir skjutna, misshandlade, våldtagna och utnyttjade. Som bara vill leva ett normalt liv. En person i dokumentären säger att han inte bryr sig vem som garanterar säkerheten i hans hemby bara han vet att det är tryggt att leva där och han får leva sitt liv som han vill.

Där någon riktar vapen mot någon annan människa tenderar vapen också att riktas tillbaka.

En av huvudpersonerna i dokumentären, Timothy Foley, säger:

There's an imaginary line out there between right and wrong, good and evil. I believe what I am doing is good. And I believe what I'm standing up against is evil.

Om du inte ännu sett Breaking Bad så ska du göra det. Hela serien, från början till slut. I den blir det så tydligt hur alla förlorar på knark. Det finns ingen happy ending när det handlar om droger. Alla lider, också helt oskyldiga personer som inte har något med saken att göra. Så är serien också sjukt bra, den bästa som någonsin gjorts. Fylld av svart humor men inte ett dugg överdriven.

Timothy Foley i Cartel Land:

So, the cycles can change. It just takes somebody to change them. But we're stuck in a cycle where nobody wants to change. They're spouting they're changing but they're not doing anything.They're doing the same thing but just with a different look.

Människohandel och garderoben

Okay. Fredag.

Jag läser Jeanette Björkqvists reportage på Svenka Yles sidor (och i HBL) och ryser över hur många karlar det finns där ute som skiter i sådant som mänskliga rättigheter, lagen, respekt och integritet. Alla dessa karlar som är beredda att utnyttja kvinnor och barn... Jag vet liksom inte vad som ska kunna stoppa dem. Björkqvist gör förstås ett otroligt beundransvärt arbete i att försöka få upp ögonen för det här - TACK!!! - men det är en droppe i havet.

"Hon minns den första bilen som stannade. Mannen var ljushårig och hette Erik. Även om han genomförde sitt köp, trots att Promise grät hela tiden, så tyckte han synd om henne. Han kom flera gånger på nytt och sa varje gång att han ska försöka hjälpa henne bort."

Ursäkta men whatthefuck? Eller nej, jag är inte alls förvånad egentligen. Det är ju just såhär det är. Män som våldtar sexslavar och sedan betalar någon annan för att få göra det bryr sig inte om offret. Jag menar, om den här "Erik" hade velat hjälpa Promise så hade han gjort det istället för att komma tillbaka (antagligen för att våldta henne igen?) och lova henne att hjälpa henne.

Annat då?

Jag blir lite frestad att anta Linn Jungs utmaning om att räkna plaggen i garderoben. Men jag vågar knappast. Mitt största problem gällande garderoben är att jag a) har en strikt indelning i jobbkläder, hemmakläder och fritidskläder och b) inte har hittat min stil trots att jag är 27 år gammal.

Senast i förrgår hade vi ett samtal med min man som löd ungefär såhär:

jag: vad ska jag ha på mig på kräftskivan på lördag - det här eller det här? *visar alternativen, som är ännu ett exempel på hur jag plötsligt kan få för mig att pröva något nytt*

mannen: du kan ha på dig det och det, det är mer din stil *avser något helt annat än det jag visat upp som alternativ*

jag: nejmen det går inte för det är ju mina arbetskläder som jag har på på jobbet!

mannen: varför kan du inte ha det på dig?!? *fattar noll*

jag: tja, hmmm, det går bara inte

end of discussion *vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig*

Amos Arv

Jag kan inte låta bli att vara stolt över att min kurskamrat från Soc&kom Annica Lindström har varit en så stor del i projektet Amos Arv som du kan köpa i e-form här. Riktigt bra jobb hon och Lina Laurent har gjort! Jag väntar med spänning på vad deras nästa projekt kommer att vara!

Riktigt dålig insats av Svenska Yle i det hela dock... OBS Debatt förra veckan var en katastrof. När man kunde bjuda in kloka människor med kloka tankar och visioner så bjuder man in en gammal man med ena foten i graven och noll visioner och så den stora boven i dramat som dessutom inte ens klarar av normalt hyfs utan hotar med att gå hem om han inte får diktera villkoren för direktsändningen... Jag hoppas K-G Bergh skäms näsan av sig efter det han gjort. Först bottennappet i intervjun i Amos Arv  - han tror inte att de finlandssvenska tidningarna har någon framtid och han tycker att alla lika bra kan läsa på finska eller engelska - och så debattcirkusen. Förstår inte varför han sitter kvar.

Jag är så glad att jag hittat jobb utanför de finlandssvenska medierna och kan följa med deras utveckling från utsidan. För läget är svårt, det kan knappast någon förneka. Papperstidningen har ingen framtid men de finlandssvenska tidningarna vill jag tro att har en. De behöver bara göras om rejält. Hur? Så att de är nära människan och samtidigt globala. Det får inte kosta för mycket att få ut dem till läsaren - de pengarna ska istället investeras i journalistiken. Papperstidningen är död, men de finlandssvenska tidningarna lever - ännu.