Holmström om kvinnodagen idag

Den fantastiska författaren Johanna Holmström skriver i en kolumn för Svenska Yle idag om den internationella kvinnodagen, sin personliga relation till feminismen och exakt varför kvinnodagen behövs.

Jag citerar:

Varje generation måste föra sin egen kamp för att jämställdheten ska gå framåt och det är där vi är just nu. Det vi ofta glömmer är att hårt vunna förmåner mycket väl kan försvinna i ett trollslag medan vi lutar oss tillbaka och tänker "Jaha men det är ju fixat då! Skönt!"

Låt oss inte låta den internationella kvinnodagen bli ännu en dag av "grattis, lite blommor varsågod!". För den står för något helt annat. Att gratulera en kvinna på kvinnodagen är som att gratulera en hiv-positiv på internationella aidsdagen. Tack, liksom. Nej, det är bättre att du till exempel läser på om Rachel Edgren eller Katherine Johnson eller bekantar dig med till exempel abortlagstiftningen i olika länder i världen eller varför inte funderar en stund på varför det ska vara så förbaskat lång väg för så förbaskat många kvinnor i Finland och världen till närmaste förlossningssjukhus.

Sjuka barn på dagis

Svenska Yle kastar ut en brandfackla med den minst sagt provocerande rubriken Själviska föräldrar för smittbärande barn till dagis. Det här är ett tema som ligger mig nära just nu.

Jag och T har haft sådan otrolig tur med A i och med att han har varit ett oerhört friskt barn. Kanske är det hans gener, kanske amningen, kanske just ren och skär tur. Hans sjukdagar kan nog räknas på två händer - under hela hans livstid. Det är inte mycket när jag jämför med hur många andra småbarnsfamiljer har det. Då räknar jag förstås inte med snordagar, för A precis som alla barn i dagisåldern är snorig varannan vecka och det räknar jag inte som att han är sjuk. Sjuk är han när han har till exempel feber eller spysjuka.

Vi hade spysjuka tidigare i februari och det var hemskt. A fick det först och sedan två veckor senare blev T sjuk och sedan jag. A var hemma i två dygn efter den sista spyan, jag och T inte riktigt lika länge.

Förstås tänker vi på andra människor, ännu mer på människorna på dagis - det vill säga barnen och personalen (herregud så personalen utsätts för det ena och det andra!). Jag vet att det finns barn som redan i grunden har någon sjukdom som gör dem extra utsatta för smittor och att de kan bli mycket sämre än A blir när han blir sjuk. Jag vill förstås inte att vi i den här familjen ska smitta någon annan. Men förstås är det krångligt varje gång som A eller man själv är sjuk. Varje sjukdag (på en vardag) betyder förlorade arbetstimmar.

Mitt jobb görs inte av någon annan när jag är borta utan jobbet samlar sig på hög. Är det extra mycket på jobbet, som det var förra veckan när jag blev sjuk, så är det extra stressande att vara hemma sjuk. Är A sjuk är det förstås extra jobbigt att inte tänka på arbete när man är hemma - man mår ju själv bra men tar hand om A.

Eftersom jag och T har kanske två frånvarodagar från jobbet per man på grund av A:s sjukdom så har vi inte desto vidare pratat om vem av oss som tar vilken sjukdag. Vi har ungefär bara konstaterat att det är varannan som gäller. Sedan om A någongång är sjuk en längre tid så får vi kanske diskutera saken mer ingående, det är ju tre frånvarodagar man kan ha per gång med sjukt barn.

Summa summarum: det är inte roligt med sjukt barn. Det är inte roligt att behöva säga åt arbetsgivaren att man är hemma, vare sig det är en själv eller barnet som är sjukt. Det är inte roligt med jobb som samlas på hög. Men vi ska inte ha sjuka barn på dagis heller. Det gynnar ingen, inte föräldrarna och inte arbetsgivarna och allra minst barnen - för då går alla smittor bara runt, runt och varje smitta snurrar mycket längre.

Köp mindre och lucka 11

Jag läser på Svenska Yle att finländarna kommer att spendera mer pengar på julen i år än de gjorde i fjol. Det är lite tråkigt kan jag tycka. Ledsamt kanske?

"Finländarens julbudget ligger i snitt på 517 euro. Vi använder i medeltal 305 euro på julklappar och 212 euro på andra julinförskaffningar för julfirandet, visar Nordeas undersökning."

212 euro på införskaffningar, kan jag förstå. Jag kan bra tänka mig att vi använder ungefär så mycket på mat och godis inför julen i vårt hushåll. Men 305 euro på julklappar, nehej då. Jag antar att de där siffrorna dessutom är per person, då blir det ännu mer uppseendeväckande. Jag och T har faktiskt varit extra sparsamma i år med just den saken. Snålt kanske någon tycker, men vi tänker väl ungefär att varför sätta pengar på onödigt krimskrams? Det finns saker nog i det här världen utan att vi köper mer av det till andra människor. Vi har försökt slå ihop hela familjer så det får en sak gemensamt och så gjorde jag en del riktigt bra fynd tidigare i år. A får några böcker från loppis och en större sak som han kommer att älska om jag och pappa T alls känner honom.

Alla får såklart använda exakt den summa de vill på julklappar. Men det är synd när så många julklappar köps och så hamnar de i skåpet och glöms bort eller så säljs de vidare eller så förs de tillbaka till affären. Den som påstår något annat ljuger: de flesta julklappar är helt fel. Men jag är ingen sådan som tycker att det inte ska vara alls julklappar, nej, några tycker jag det ska vara - alla förtjänar minst en julklapp (och julmat och sällskap på julen!) men liksom med måtta. Det blir så tokigt när man köper för att nu något måste köpas. Som att det är det viktigaste, att du har köpt. Helst då en sak. Köp hellre en tjänst då om du måste köpa något och inte vet vad du ska köpa.

Så. Lucka 11 i kalendern.

Vad är din dröm som du tror är omöjligt att uppnå?

Åh, jag drömmer om mycket. Att bli riktigt framgångsrik i någon hundgren någon dag i framtiden (tillsammans med en hund då alltså, som ej ännu finns). Att äga en Audi Q-någonting (helst Q5-finns det en snyggare bil?!?!). Att ha en bra balans i livet mellan jobb och fritid, att få behålla hälsan och ha en lycklig familj och att kunna äta så mycket choklad jag vill utan att det påverkar mig negativt. Hehhe. Jag är ingen drömmare. Jag har fötterna på jorden och är för det mesta nöjd med livet. Men om jag nu måste välja en orealistisk dröm så är det nog den om en Audi Q5. De kostar kring 40 000 euro och uppåt...

Ännu ett fel som mammor gör

Är du mamma? Använder du sociala medier? Fy skäms.

Helsingfors stad sträckte sig så pass långt att de inte bara gled över till det smaklösa utan de tog ett riktigt jävla stort skutt in på att vara rent ut sagt elaka och sårande. Jag pratar förstås om den sämsta kampanjen mot våld som någon kunde komma att tänka på. Kampanjen som går ut på att skuldbelägga mödrar för att det använder telefonen/pekplattan och/eller är aktiva på sociala medier framför sina barn. Mycket kritik får jag stå ut med som mamma, men nu gick det över gränsen. Nu är jag också våldsam tydligen.

Om du mot förmodan vill se den fruktansvärda reklamvideon eller den lika fruktansvärda affischen så kan du se videon här och affischen här.

Det är nu då alltså mödrars användning av sociala medier framför barnen som är det stora problemet i den här staden där jag bor och betalar skatt. Sådant här skit används mina skattepengar till, en kampanj för att få mammor att känna sig skit för att de plockar upp telefonen om den piper till, också när barnet är närvarande.

Kampanjen slår fel på så många nivåer att jag vet inte var jag ska börja.

1. Välkommen till 2016, skärmarna är här för att stanna. Bara för att en har en skärm framför sig betyder det inte att en är så inne i instagrams underbara värld att en inte skulle märka om korpen kommer och tar ens barn.
2. Det har alltid funnits saker som stjäl mammas tid och uppmärksamhet bort från barnen. Matlagning, böcker, tidningen, teven, städning, andra människor (oh the irony) etcetera.
3. Våld? Seriöst. Det finns gott om våld i det här landet, också sådant våld som riktas mot en familjemedlem eller flera. SoMe-användning framför barnen är inte våld.
4. Och hur är det med pappa då? Får han använda sociala medier framför barnen? (Plot twist: enligt staden så är själva budskapet med reklamen att pappa är helt frånvarande, det är alltså papporna här som ska känna att de gör fel, inte mamma. Är du förvirrad? Jag med.)

Gör om, gör rätt. Snälla.

Det finns så många sätt att lyfta problematiken med att sociala medier stjäl en del av den tid som vi kunde ägna åt att göra annat, men det här var inte rätt sätt - det var ett riktigt bottennapp. Jag är uppriktigt ledsen för att Helsingfors stad attackerar mig som mamma på det här sättet. Istället för att bli uppmuntrad, stöttad, stödd och hejad på som mamma så attackeras jag gång på gång av olika instanser, personer, organistationer etcetera. Den här gången var det min egen hemstad som attackerade mig. Det går inte att göra rätt som mamma.

Sjuka barn och döda barn - och lite fredagstankar på det

Dagens bästa nyhet var definitivt den här, om att barnadödligheten minskar. Mera sådant, tack!

"Uttryckt på ett annat sätt dog det dagligen 11 000 färre barn i fjol, jämfört med år 2000. Alltså nästan åtta barn färre i minuten"¨

skriver Svenska Yle.

Åtta barn färre i minuten. Tänk vilket framsteg det är. Går knappt att greppa.

Sent igår kväll läste jag också den här texten (på finska) om en patolog som analyserar små barns cancerprover. Shit, det är sådana här personer som jag beundrar.

Tack för kommentarerna på inlägget om pengar. Det här är en process, förstås, och jag antar att det är något vi gör fel eftersom läget är som det är. Då gäller det att ändra sätt så slutresultatet blir ett som är mer önskat - finns liksom ingen genväg här inte!

Den här helgen är det förstås farsdag, det firas med ett besök i Borgå. Farsdag har fått en annan innebörd i den här familjen sedan A föddes. Tänk att på farsdag för två år sedan var han alldeles ny, en liten, liten plutt bara. Då åkte vi också till Borgå på besök och det var så nervöst att åka iväg med honom. Jag minns att jag då i början oftast helst hade stannat hemma. Nu är det förstås bara skönt och roligt att komma bort och träffa släkt och familj. A älskar det också och sken upp som en sol när jag förklarade att ikväll åker vi till mommo och mofa.

Och efter farsdag får en börja ha julfiilis riktigt på riktigt. Längtar! 

Hur du än vänder dig så har du rumpan bak

Igår var det inkomstdagen igen. Många medier valde att vinkla det så att de lyfte fram att det är så få kvinnor i topp bland de som tjänar mest i Finland. KSF Media skriver att:

Den första kvinnan, Sanomaägaren Rafaela Seppälä, återfinns på 17:e plats. I topp-100 finns bara 13 kvinnor.

Och sedan följer en harang om hur kvinnor a) borde bli företagare och b) borde "tänka stort från början". Här duger det inte med någon mysig liten verksamhet, nej, det ska "kunna bli en kedja". Dessutom ska kvinnor studera teknik och matematiska ämnen. Sagt av Stefan Törnqvist, tidigare bankir (never heard).

Och jag blir lite förvånad och lite ledsen. Ännu en gång har vi här en man som berättar åt kvinnor hur kvinnor borde bete sig för att lyckas, för att bli något i den här världen skapad av män, för män.

Vet du vad? Det finns de som inte vill bli rika, som inte har det som ett mål i livet. Jag är en av dem. Kunde inte bry mig mindre om att vara min egen lyckas smed och försöka bli stor. Jag är nöjd som löntagare med 8 timmars arbetsdag, semester, lediga veckoslut och trygghet.

Jag tycker att Törnqvists resonemang andas lite att såklart vill alla bli rika. Men nej, om jag skulle bli egenföretagare så skulle jag antingen börja livnära mig på att skriva i någon form eller så skulle jag starta hunddagis. Inte något en blir rik på och inte något som "kan bli en kedja" - men något som jag skulle vilja göra. Jag avundas inte de som arbetat hårt och blivit rika på det ett dugg för jag vet slitet bakom och nej, det skulle jag aldrig orka med.

Ska man göra det här med bara 13 kvinnor i topp-100 till en jämställdhetsfråga så kan man i alla fall ta fram en expert som klarar av att analysera frågan lite bättre än Törnqvist som ungefär säger att kvinnor är lata och utbildar sig inom fel ämnen. Tack för det liksom, ännu några saker som kvinnor gör fel här i livet.

Att hålla den i sin hand

Nu är den här. Direkt från tryckeriet. MinSkog-tidningen, Skogscentralens kundtidning som jag har översatt helt ensam (och dessutom gjort ett skitbra jobb om jag får säga det själv)!

Den här tidningen kan du få läsa till exempel genom att besöka Skogsmässan i Mässcentrum i Helsingfors i november. Väldigt intressanta texter och mycket nyttigt för skogsägare och andra intresserade av skog och natur (bland annat en väldigt inspirerande ung man som sysslar med naturfotografering - därför 7 tips för naturbilden på pärmen). Du kan också läsa artiklarna på webben.

Jag är riktigt stolt över mig själv.

Originalet syns alltså till vänster och den svenska tidningen är en översättning av den finska, ord för ord.

Hunger

Nästan en vecka har gått sedan det senaste blogginlägget och det har verkligen varit fullt upp. Vi har en liten som fyller 2 nästa vecka och förberedelserna inför det har kommit igång. Jag har också varit på kurskväll för att lära mig ännu mer om skogen. Ute är det kallt och imorgon ska vi med jobbet och vara hurtiga i Centralparken. En lite annorlunda arbetsdag.

Ska du läsa en text idag ska du läsa den här på Svenska Yle om Hunger. Hunger är Martín Caparrós bok och texten är en sorts recension eller sammanfattning av just den. En del som kommenterat menar att det inte kanske riktigt ligger till så som sägs i boken och jag vet ärligt talat inte vad som är rätt, men jag tycker att en bredare inblick i varför så många är hungriga inte skadar. Mathjälp är en sak men att på riktigt få bukt med orsakerna till svälten är en annan.

Barn online

Jag läser för tillfället en handfull bloggar på daglig basis. Dessutom är jag aktiv på Facebook med nästan 300 "vänner". Jag bloggar också själv, jag har instagram och Facebook och delar bilder på mig och andra personer på internet nu och då. Ett par av bloggarna jag läser är renodlade familjebloggar där fokus ligger på barn/-et. Jag har också en del Facebookvänner som delar med sig väldigt öppet om sitt/sina barn eller barnbarn, både i form av text och bilder. Själv är jag väldigt restriktiv med att dela med mig av bilder eller information om sonen.

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Lotta Lundberg om hur så många barn nuförtiden aldrig får vila från kamerans lins. Konstant är föräldrarna eller någon annan där och fotograferar dem och blixtsnabbt är bilden ute på nätet så hundratals, tusentals, miljontals kan se den. Syftet? Att den som står bakom bilden ska ha något att visa upp.

Lotta Lundberg skriver:

När vi sitter och tittar i gamla album blir fotografiet en berättelse. Kring varje bild fanns en novell. Dagens foton saknas narrativ. De har blivit ett utställnings/uppvisningsobjekt. Allt är vänt ut och in, avklätt, exponerat, ett slags reklambild för tomma egon.

Jag ser själv dagligen de där bilderna på folks barn på nätet. Barn som skrattar, leker, simmar, cyklar, pratar, läser, sover, gör vad som helst som barn nu gör. Ibland gillar jag, ibland säger jag till mannen att igen har x lagt ut en bild på y, ska barnets hela vardag finnas här? Jag har svårt för det här att barnens liv ska finnas online från att de knappt har kommit ut. Allt allt allt ska finnas på nätet. Det är som en sjukdom, ett beroende, folk kan inte sluta lägga upp när de en gång har börjat för det är ju så populärt. Folk älskar att se foton på andras barn eller barnbarn. Jag kan förstå det, det är väldigt mänskligt. Att visa upp det finaste man har. Men var finns barnets vilja i det hela? Den finns förstås inte, i alla fall inte när det gäller små barn.

Jag är ingen sådan som tycker att sociala medier är fördärvligt, mänsklighetens undergång. Men jag tycker det är självklart att alla vars hela liv delas där ska få vara med och påverka vad som sägs och vad som visas. Så är inte fallet idag.

Men föräldrar fattar ju hela tiden beslut om barnen utan att fråga dem? Jovisst. Och barn inser hela tiden att de har blivit, i sin egen mening, fel behandlade av sina föräldrar. Men det är här är nu ett beslut där det är enkelt att säga nej, jag utsätter inte mitt barn för det. Det finns ingen orsak att dela med sig av barnets hela vardag på nätet. Enstaka stunder, visst. Men då gäller det att ha klart för sig varför man gör det. Jag tänker ungefär att en bild på sonen som jag kan tänka mig att visa upp för hela världen utan några som helst restriktioner, den kan jag lägga upp på nätet. I fjol när jag tog julkortsbilder på honom så lade jag upp en av bilderna på Facebook. Det var en bild där han satt i soffan och poserade. Alla kläder på, inget kladd, han visste (som nu en ettåring kan veta) att jag tog bilden. Han kunde förstås inte välja om den ska ut, det beslutet fattade jag och det beslutet står jag bakom enligt de värderingar jag har.

Bråttom 24/7

Ojoj vad det var nyttigt att läsa Linn Jungs inlägg om att ha brådis, brådis, brådis hela tiden. Just sådan är jag också och tydligen en del andra också, utgående från kommentarsfältet. Jag har också stenkoll på klockan hela tiden. Och jag klarar inte av att gå långsamt. Alltså fy fan vad jag hatar att promenera med personer som går pikupikulite långsammare än jag tycker om att gå. Det kan förstöra en hel dag för mig och är ett ständigt ämne för gräl mellan mig och maken.

När jag för någon vecka sedan lyssnade på Kropp&Själ i P1 så var det tal om samma sak: att det är destruktivt att alltid göra allt så effektivt och att det är bra att öva på att a) göra saker långsammare och b) göra en sak i taget. Jag är usel på båda. Jag kan inte gå en promenad med hunden utan en podcast i öronen och då också plockar jag fram telefonen minst en gång för att kolla facebook eller nyheterna. Det är på riktigt skrämmande.

Det här veckoslutet blir det första på flera veckor som familjen inte har några planer egentligen. Riktigt bra, det.

Kartellerna

Det var inte meningen men plötsligt satt jag där och stirrade in i teven igår kväll. Yle-programmet Docventures visade dokumentären Cartel Land och jag kunde inte slita mig. Dokumentären beskriver två män som tagit lagen i egna händer och för sitt eget krig mot drogkartellerna i Mexiko. Kathryn Bigelow är en av upphovsmakarna och dokumentären är just så bra som det namnet antyder.

Kriget mot knark handlar ju liksom inte om alla de där människorna som mister livet eller hälsan för att de använder knark. Det handlar om alla de där människorna som mister livet, nära och kära, sitt hem, sin inkomst, sin hälsa för att de dragits in i knarktillverkning, knarksmuggling, knarkförsäljning eller bara råkar befinna sig på ett område där något av ovanstående pågår. Människor som är rädda, arga, förbannade, ledsna, förtvivlade, sura, som blir skjutna, misshandlade, våldtagna och utnyttjade. Som bara vill leva ett normalt liv. En person i dokumentären säger att han inte bryr sig vem som garanterar säkerheten i hans hemby bara han vet att det är tryggt att leva där och han får leva sitt liv som han vill.

Där någon riktar vapen mot någon annan människa tenderar vapen också att riktas tillbaka.

En av huvudpersonerna i dokumentären, Timothy Foley, säger:

There's an imaginary line out there between right and wrong, good and evil. I believe what I am doing is good. And I believe what I'm standing up against is evil.

Om du inte ännu sett Breaking Bad så ska du göra det. Hela serien, från början till slut. I den blir det så tydligt hur alla förlorar på knark. Det finns ingen happy ending när det handlar om droger. Alla lider, också helt oskyldiga personer som inte har något med saken att göra. Så är serien också sjukt bra, den bästa som någonsin gjorts. Fylld av svart humor men inte ett dugg överdriven.

Timothy Foley i Cartel Land:

So, the cycles can change. It just takes somebody to change them. But we're stuck in a cycle where nobody wants to change. They're spouting they're changing but they're not doing anything.They're doing the same thing but just with a different look.

Update den här septembertisdagen

Livet rullar på och jag har haft en så sjukt händelserik sommar och inledning på hösten att jag ser fram emot att det lite lugnar ner sig nu i oktober och november. I lördags var vi på kräftskiva med flera stycken gamla vänner och det var roligt att få prata om livet med folk som känner en trots mindre tät kontakt under de senaste åren.

På jobbet är det mer att göra än någonsin just nu... Mest roliga grejer men också kaos och stress. Lagom. Varje morgon när jag kommer till jobbet och varje dag när jag går hem är jag så otroligt tacksam över att ha hittat fast jobb som utförs på kontorstid. Det är inte alla förunnat. Nästa vecka får jag igen börja lära mig nytt i form av en liten kurs och i början av oktober ska jag på en liten jobbresa. Det känns så vuxet att säga att jag ska på jobbresa. Till Seinäjoki, men ändå.

Dock drömmer jag fortfarande om att skriva den där romanen som finns där i huvudet på mig... Peppe Öhman tipsar om hur man ger ut bok och jag förstår ju att jag skulle behöva minst några månader heltidsskrivande för att få den på papper. Just nu ger jag all energi åt jobbet och familjen. Kanske jag bara är lat. Är ju inte som om jag inte har tid på kvällen när A somnar, men jag ser hellre på teve och facebookar än skriver en bok just då. Det kanske betyder att jag inte har tillräckligt stark vilja heller. Skulle jag vilja så skulle jag göra det.

Oh well, kanske någon dag. Jag är ingen sådan som tänker skaffa mig burnout. Kalla mig lat om du så vill.

Människohandel och garderoben

Okay. Fredag.

Jag läser Jeanette Björkqvists reportage på Svenka Yles sidor (och i HBL) och ryser över hur många karlar det finns där ute som skiter i sådant som mänskliga rättigheter, lagen, respekt och integritet. Alla dessa karlar som är beredda att utnyttja kvinnor och barn... Jag vet liksom inte vad som ska kunna stoppa dem. Björkqvist gör förstås ett otroligt beundransvärt arbete i att försöka få upp ögonen för det här - TACK!!! - men det är en droppe i havet.

"Hon minns den första bilen som stannade. Mannen var ljushårig och hette Erik. Även om han genomförde sitt köp, trots att Promise grät hela tiden, så tyckte han synd om henne. Han kom flera gånger på nytt och sa varje gång att han ska försöka hjälpa henne bort."

Ursäkta men whatthefuck? Eller nej, jag är inte alls förvånad egentligen. Det är ju just såhär det är. Män som våldtar sexslavar och sedan betalar någon annan för att få göra det bryr sig inte om offret. Jag menar, om den här "Erik" hade velat hjälpa Promise så hade han gjort det istället för att komma tillbaka (antagligen för att våldta henne igen?) och lova henne att hjälpa henne.

Annat då?

Jag blir lite frestad att anta Linn Jungs utmaning om att räkna plaggen i garderoben. Men jag vågar knappast. Mitt största problem gällande garderoben är att jag a) har en strikt indelning i jobbkläder, hemmakläder och fritidskläder och b) inte har hittat min stil trots att jag är 27 år gammal.

Senast i förrgår hade vi ett samtal med min man som löd ungefär såhär:

jag: vad ska jag ha på mig på kräftskivan på lördag - det här eller det här? *visar alternativen, som är ännu ett exempel på hur jag plötsligt kan få för mig att pröva något nytt*

mannen: du kan ha på dig det och det, det är mer din stil *avser något helt annat än det jag visat upp som alternativ*

jag: nejmen det går inte för det är ju mina arbetskläder som jag har på på jobbet!

mannen: varför kan du inte ha det på dig?!? *fattar noll*

jag: tja, hmmm, det går bara inte

end of discussion *vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig*

Amos Arv

Jag kan inte låta bli att vara stolt över att min kurskamrat från Soc&kom Annica Lindström har varit en så stor del i projektet Amos Arv som du kan köpa i e-form här. Riktigt bra jobb hon och Lina Laurent har gjort! Jag väntar med spänning på vad deras nästa projekt kommer att vara!

Riktigt dålig insats av Svenska Yle i det hela dock... OBS Debatt förra veckan var en katastrof. När man kunde bjuda in kloka människor med kloka tankar och visioner så bjuder man in en gammal man med ena foten i graven och noll visioner och så den stora boven i dramat som dessutom inte ens klarar av normalt hyfs utan hotar med att gå hem om han inte får diktera villkoren för direktsändningen... Jag hoppas K-G Bergh skäms näsan av sig efter det han gjort. Först bottennappet i intervjun i Amos Arv  - han tror inte att de finlandssvenska tidningarna har någon framtid och han tycker att alla lika bra kan läsa på finska eller engelska - och så debattcirkusen. Förstår inte varför han sitter kvar.

Jag är så glad att jag hittat jobb utanför de finlandssvenska medierna och kan följa med deras utveckling från utsidan. För läget är svårt, det kan knappast någon förneka. Papperstidningen har ingen framtid men de finlandssvenska tidningarna vill jag tro att har en. De behöver bara göras om rejält. Hur? Så att de är nära människan och samtidigt globala. Det får inte kosta för mycket att få ut dem till läsaren - de pengarna ska istället investeras i journalistiken. Papperstidningen är död, men de finlandssvenska tidningarna lever - ännu.

Att komma tillbaka

Ålrajt hörni. Sofie Sarenbrant. Jag är nu inne på femte boken av henne och jag vill läsa dom alla (finns sju stycken). Det är precis en lagom blandning av rysare, drama, mord, blod och intrig för min smak. Perfekt som avkoppling i 20 minuter före läggdags på kvällen.

En annan bok som finns på min läslista är förstås Peppes Livet&Patriarkatet.

Annat då. Jag läste om Ann-Mari Lindberg som var inlåst på Lappvikens sjukhus i 1,5 år och skrevs ut med 13 mediciner och tvingades lära sig leva utan dem på egen hand. Men så är det väl med de flesta psykiska sjukdomar - du kan få hjälp ("hjälp") och mediciner men du måste göra den där lilla sista kraftansträngningen på egen hand och med egen vilja.

"Lindberg har varit medicinfri sedan 1989. Hon låter det onda kännas, skriver ner det eller har någon att prata med om det som tär."

Glöm inte det. Tryck inte undan känslorna, låt dom komma ut, låt dom kännas. Man behöver inte alltid vara så förbaskat behärskad.

Poddtips om att skratta sjukdomen rätt upp i ansiktet

Ett av mina favoritprogram på Radio Vega är Samtal om livet. Jag hör inte alla avsnitt utan jag läser alltid den korta beskrivningen och så beslutar jag om det är intressant för mig eller inte. När jag läste den korta texten som beskrev avsnittet om Kajsa och Mårten Mattbäck så visste jag att jag måste höra avsnittet. Och jag lyssnade och önskade att det hade funnits en timme till ljud. Vilket par och vilken samhörighet de har.

Ofrivillig barnlöshet

Den här veckans poddtips är definitivt Anneli Heikkilä-Nordmyrs sommarprat om ofrivillig barnlöshet. Läs också Svenska Yles intervju med Ellen Strömberg kring samma tema. Slut på poddtips.

Snart juli, ju!

Nu när midsommaren är förbi har sommaren börjat på riktigt. Trots att jag jobbar ännu den här och nästa vecka.

Vår midsommar var avkopplande och energigivande. Enda minuset var att jag vrickade foten på lördagskvällen...

Ett annat tecken på att sommaren har börjat är att sommarpraten har kommit igång. Malena Björndahls prat publicerades idag, det ska jag lyssna på. Så är det fotbolls-EM också, vilken sagolik prestation av Island att komma såhär långt!

Och brexit då? Tja vad finns det att säga. Jag lutar mot att hålla med de som säger att folkomröstningar inte nödvändigtvis är det bästa sättet att avgöra svåra frågor. Om folk inte sätter sig in i saken så blir resultatet fel. Om kampanjerna för eller emot dessutom bygger på lögner så... Jag är övertygad om att EU är en bra sak och något som vi ska fortsätta jobba för. Det går att utveckla EU mot ett ännu bättre håll, lösningen är inte att upplösa unionen. Tyvärr urholkas en stor del av trovärdigheten nu när ett så pass stort medlemsland lämnar (fast det är ju oklart ännu om de verkligen gör det). Det krävs bara att ett eller två länder gör det samma - nu när ett land varit föregångare - så har vi ingen union kvar.

Planerar semestergöra

Den 8 juli har jag sista arbetsdagen före en tre veckor lång ledighet och då planerar jag (vid sidan av att hänga med A, såklart) att resa bort några dagar, att läsa massor av bra böcker (återkommer om vilka!) och att lyssna på Radio Vegas samt P1:s sommarprat.

Nu när jag jobbar väldigt självständigt som översättare så tycker jag det är viktigt att läsa, läsa, läsa mycket också på fritiden. På det viset upprätthåller jag det goda språket och faller inte in i en ond cirkel av att bara skriva och läsa det jag själv översatt och så blir språket sämre och sämre hela tiden. Dessutom älskar jag ju att läsa! Ofta hinner jag med 15-30 minuter om kvällarna men på semestern hoppas jag förstås hinna läsa mer än det.

Bli frisk

"Den första finländska självhjälpsboken om bulimi" kallas Nälkäinen sydän - Parane bulimiasta. Jag har inte läst den själv men jag tipsar ändå om den eftersom vi behöver fler böcker om hur en tillfrisknar från ätstörning.

"Rekommendationen är att äta med 3-4 timmars mellanrum. Det blir i praktiken 5 gånger per dag, morgonmål, lunch och middag samt två mellanmål. Det gäller också att unna sig god mat."

så säger Riikka Viljanen, näringsterapeut, i Svenska Yles artikel. Så är det förstås. Men det är också ett tecken på tillfrisknande att komma bort från den där 4 timmars regeln. Jag minns hur tvångsmässigt jag en lång tid försökte hålla mig till just 4 timmars mellanrum mellan måltiderna, men den dagen jag kände att jag vågade släppa det så började tillfrisknandet på riktigt. Numera äter jag regelbundet men försöker inte hålla tidtabellen på ett tvångsmässigt sätt.

Det syns inte alltid på en person om denne har ett sjukt förhållande till mat. Alla med ett felaktigt förhållande till mat är inte feta eller supersmala. De kan se ut som att de är just lagom medan deras hjärna säger att de är helt fel.