Update den här septembertisdagen

Livet rullar på och jag har haft en så sjukt händelserik sommar och inledning på hösten att jag ser fram emot att det lite lugnar ner sig nu i oktober och november. I lördags var vi på kräftskiva med flera stycken gamla vänner och det var roligt att få prata om livet med folk som känner en trots mindre tät kontakt under de senaste åren.

På jobbet är det mer att göra än någonsin just nu... Mest roliga grejer men också kaos och stress. Lagom. Varje morgon när jag kommer till jobbet och varje dag när jag går hem är jag så otroligt tacksam över att ha hittat fast jobb som utförs på kontorstid. Det är inte alla förunnat. Nästa vecka får jag igen börja lära mig nytt i form av en liten kurs och i början av oktober ska jag på en liten jobbresa. Det känns så vuxet att säga att jag ska på jobbresa. Till Seinäjoki, men ändå.

Dock drömmer jag fortfarande om att skriva den där romanen som finns där i huvudet på mig... Peppe Öhman tipsar om hur man ger ut bok och jag förstår ju att jag skulle behöva minst några månader heltidsskrivande för att få den på papper. Just nu ger jag all energi åt jobbet och familjen. Kanske jag bara är lat. Är ju inte som om jag inte har tid på kvällen när A somnar, men jag ser hellre på teve och facebookar än skriver en bok just då. Det kanske betyder att jag inte har tillräckligt stark vilja heller. Skulle jag vilja så skulle jag göra det.

Oh well, kanske någon dag. Jag är ingen sådan som tänker skaffa mig burnout. Kalla mig lat om du så vill.

Räknar ord

Jag kommer inte att lyckas hålla mig till min plan att skriva klart ett manus på min första (och kanske enda) roman före jul. Men jag är på god väg. Cirka 35 000 ord har jag skrivit nu. Det är ganska mycket. Jag googlade snabbt på roman längd ord och hittade bland annat det här inlägget där det sägs att en roman ligger på 40 000 ord uppåt. Här finns också en lista på engelska på bra romaner genom historien och deras ordantal. Väldigt intressant läsning. Lord of the Flies har 59 900 ord. Nu vet vi det!

Arbetet fortsätter alltså. Ett par dagar i veckan försöker jag skriva någon stund. Det går alltså inte i rasande fart, verkligen inte, men jag har berättelsen i huvudet. Det gäller bara att få nerskriven den i romanform. Mitt favoritmantra har verkligen blivit det som Tom Moring, professor i journalistik, lärde mig under det första året på Soc&kom - kill your darlings. Det vill säga, ta bort det du gillar allra mest i texten. Det gör ofta att texten blir bättre.

Min vardag som snart blir en annan vardag

Jaha, sommaren har återvänt och vi har verkligen njutit till fullo av den den här veckan med utomhusprogram tre kvällar av hittills fyra. Ivkäll ska vi slappa, kanske på balkongen och imorgon ska vi åka till Farmors café på Högsåra av alla ställen.

Jag börjar allt mera tänka jobbtankar i och med att jag snart återvänder till jobbet några dagar i veckan men det känns på många sätt bra men ovant, såklart. Tills jag faktiskt återvänder till jobbet ska jag njuta av tiden med A, läsa, skriva och bara vara. Det är underbart att vi har ett system i Finland som möjliggör att ena föräldern är hemma så pass länge, i många länder finns det en mammaledighet som är ett par veckor lång och that's it.

Jag är tacksam för att jag har fått vara hemma nu i snart ett år, men visst behöver jag göra lite annat än bara sköta om A också. Drömmen vore att kunna jobba deltid åtminstone i några år framöver men vi får se vad framtiden för med sig för mig och familjen. Allting är så öppet ännu.

Nu ska jag få fart på romanprojektet!

Förra veckan laddade jag ner skriva roman-programmet Scrivener för en 30 dagar lång gratis prövotid. Och nu, efter några timmars användning älskar jag det och tror bestämt att jag ska köpa det när prövotiden är slut. Det som är bra med programmet är bland annat att du får en helt annan överblick över din text än med till exempel word. Nu jävlar ska jag få fart på mitt romanskrivande.

Jag kan bara inte bestämma mig vad som vore bättre: att ha ett bestämt tecken-, alternativt ordmål per dag/vecka/månad eller att bestämma en deadline, till exempel slutet av året. Sannolikt blir det det senare, för jag känner att jag vill få ut det här nu! Då menar jag ut som i ut från mitt huvud, inte ut som i utgiven. Men det vore ju förstås en trevlig bonus. Och jag kommer med största sannolikhet skicka manuset till något/några förlag när jag är klar. Så får vi se vad som händer sedan.

Texter och drömmar

Mina ögon går i kors.

Idag har jag korrläst en magisteravhandling (i 5 timmar) och jag fick igen en helt ny sorts förståelse för att det förekommer stavfel i till exempel romaner. För det är inget lätt uppdrag. Med anledning av uppdraget började jag fundera på min dröm om att få jobba som korrekturläsare/redaktör på ett bokförlag. Jag skulle sväva på moln i en vecka om jag fick en sådan anställning.

Det är inte som att jag sitter och väntar på att S&S ska ringa mig. Jag vet ju att för att få ett jobb måste en söka. En dag ska jag göra det. Man vet aldrig.

Skriva, skriva, skriva

Imorgon publicerar jag ett inlägg om den här familjens amningsresa så här långt. Det blir ett lååångt inlägg, men det är skönt att få ut sina tankar om saken. Ibland blir jag väldigt ivrig med mina bloggtexter, men jag älskar helt enkelt att skriva. Jag inser också varje vecka att jag sällan lyckas få in så många bilder som jag hade önskat i bloggen... Oh well, det är tur att jag har också ett annat, större skrivprojekt på gång annars skulle bloggen svämma över av text.

Mera bloggar!

Snart har jag haft bloggen i två år. Helt sjukt så mycket text jag har skrivit. Och jag älskar det! (Obviously, vad skulle vara idén annars...)

I min drömvärld skulle alla skriva en blogg. Inte Facebook eller Instagram eller Twitter med 100-någonting tecken, utan en blogg med några meningar text varje dag. Det skulle inte behöva vara privata bloggar med en massa detaljer ur ens liv, världen kan bara handskas med ett begränsat antal det här åt jag till lunch idag-inlägg per dag, utan tankar och reflektioner. Tänk vilket samhälle det skulle skapa!

Du som läser det här nu, har du en blogg? Länka då gärna. Har du inte en blogg, skapa en och länka sedan! Jag vill läsa.

Bloggen

Just när jag skrev att jag skulle minska på bloggandet har jag bloggat mer än någonsin förr.

Jag antar att det är ganska vanligt att bloggandet hela tiden söker sin form. Det har varit lite mer privat på senare tid, mer än jag kanske skulle vilja. Planen är inte att skriva en blogg om mitt liv utan en blogg om mina tankar. Jag försöker hålla folk i min närhet utanför bloggen, men ibland blir jag ivrig och så är A plötsligt med i varannat inlägg.

Den här bloggen är en process som pågår hela tiden. Jag behöver skriva av mig och jag balanserar hela tiden på gränsen mellan personligt och privat. Jag skriver under eget namn så jag måste också tänka professionellt, som den utbildade journalist jag är. Det här är min personliga/privata blogg, men jag är också hela tiden mitt professionella jag.

Boktips: Borgåprofiler av BoGys elever

Den här boken fick vi i julkapp av svärisarna. Den är skriven av nuvarande elever vid Borgå Gymnasium där också jag blev student 2008.
Jag tycker det är så bra, smart och positivt på alla sätt att gymnasieeleverna får vara med i sådana här projekt, bättre sätt att sporra till skrivande finns inte. Det var faktiskt under gymnasietiden som mitt intresse för att skriva startade (jag hade alltid älskat att läsa!). Jag var bland annat med och skrev årsboken, om jag inte minns helt fel var det under andra läsåret där. Sedan började jag ju också skriva för Borgåbladet Ung under tiden i BoGy. Och det är ett intresse som finns kvar, bland annat därför har jag ju bloggen också, för att få skriva.

I Borgåprofiler kan man alltså läsa om kända Borgåansikten som Anne Hietanen och Klaus Härö. Är tyvärr inte helt säker på var man får tag på boken, men det lär gymnasiet kunna svara på, så slå en signal om du letar efter den!

Hemma, borta, att åka vart man vill

Som sannolikt framgått ett par gånger så håller jag alltså på med min gradu just nu (och har gjort det senaste året och kommer att göra ännu många månader). Temat är romska tiggare i Hbl, mer klarar jag inte av att förklara just nu då jag fortfarande irrar ganska mycket. Hur som helst så är jag relativt insatt i frågan och går ibland också när jag inte just i den stunden jobbar på gradun omkring och funderar på sådant som har med temat att göra. Som fri rörlighet i EU, en vilja att skapa sig ett bättre liv, diskriminering, rasism, sociala problem, politik, förbud, att hjälpa andra människor, att resa, att tigga. Jag tänker på hur mycket energi en del människor lägger på att tala för att vi ska se till att "oönskade personer" inte kommer till Finland. Jag tänker på hur en del personer lägger ner många arbetstimmar per dag på att klura ut hur vi kan stoppa folk från att komma hit. Jag tänker på unga människor som organiserar sig och håller möten för att skriva ihop program och utlåtanden där det står hur Finland bäst kan undvika att ta emot personer som inte "passar in här". Jag tänker på hur romska tiggare, somalier, flyktingar, mörkhyade, asiater, kategoriseras och stämplas. De där. Vi mot dom.
Och så tänker jag på hur så många unga människor i Finland drömmer och fantiserar, visionerar och planerar ett liv någon annanstans i ett annat land där de tror att de får det bättre än de har nu, där livet är mera kul, där folket är trevligare, där allt är så bra som det bara kan vara, bättre än allting är här hemma. Hur de ser det som självklart att personer som vill resa till andra sidan världen för att skapa sig ett annorlunda liv än de kan få i sitt hemland faktiskt gör det.

Skrivregel

En bra regel att ha när man håller på och skriver saker som inte publiceras just nu utan är någon typ av större projekt är att man aldrig ska skriva klart en tanke, utan sluta skriva så att man nästa gång man fortsätter jobba på texten genast har ett ställe där man kan fortsätta skriva för att man senast lämnade det på hälft.
Det är också en bra ursäkt att ha när man inte orkar skriva längre. Jag måste sätta punkt nu så att jag kan fortsätta här nästa gång.