Ny blogg!

Efter lite mer än 4 år med Blogger så har jag bestämt att börja blogga på Wordpress istället. Det är enklare och en modernare plattform. Så. I framtiden kan mina blogginlägg läsas på evaskriverblog.wordpress.com.

En vacker dag kanske jag till och med lyckas föra över inläggen från den här bloggen till den sajten. Men om inte så sörjer vi inte det heller.

Ha ett bra veckoslut så bloggar vi mer igen nästa vecka, då på den nya webbplatsen!

Ny vecka

... Och så är ännu ett veckoslut bakom oss. Ett härligt veckoslut hemma med familjen (och några timmar jobb på lördag). Vi har varit ute, badat bastu, sett på mumin och såklart sett på Mello-finalen! Robin Stjernberg levererade och jag önskar honom lycka till i Ukraina i maj! Skitbra låt har han och ett sådant otroligt självförtroende på scen.

Jag blir så otroligt berörd av att läsa Elaine Eksvärds inlägg om sin dotter som har Williams syndrom. Elaine är så klok i sina ord så inget av det jag säger kan mätas mot hennes ord men jag vill i alla fall säga att Elaine och hela hennes familj har sådan tur att ha varandra. En funktionsavvikelse kan vara en superkraft, som Elaine skriver. Det handlar mest om att skapa förutsättningarna för att barnet ska kunna göra det mesta av sina egenskaper och sin personlighet.

Livet & Patriarkatet

Boktips: Livet & Patriarkatet av bästa Peppe Öhman som skriver så att alla förstår varför vi alla borde vara feminister. Det här känns verkligen som en bok som kan passa också de som inte redan vill kalla sig feminister men som behöver en liten knuff över kanten, liksom. Lättläst och intressant är den. Och så tycker jag om att den är så personlig med gott om små anekdoter från Peppes eget liv och vardag.

4/5 om du frågar mig! Och det gör du ju eftersom du läst ända hit, hehhe. Den enda orsaken att det inte blev 5/5 var att jag gärna hade sett en tydligare kapitelindelning. Jag gillar kapitel!

Ännu ett fel som mammor gör

Är du mamma? Använder du sociala medier? Fy skäms.

Helsingfors stad sträckte sig så pass långt att de inte bara gled över till det smaklösa utan de tog ett riktigt jävla stort skutt in på att vara rent ut sagt elaka och sårande. Jag pratar förstås om den sämsta kampanjen mot våld som någon kunde komma att tänka på. Kampanjen som går ut på att skuldbelägga mödrar för att det använder telefonen/pekplattan och/eller är aktiva på sociala medier framför sina barn. Mycket kritik får jag stå ut med som mamma, men nu gick det över gränsen. Nu är jag också våldsam tydligen.

Om du mot förmodan vill se den fruktansvärda reklamvideon eller den lika fruktansvärda affischen så kan du se videon här och affischen här.

Det är nu då alltså mödrars användning av sociala medier framför barnen som är det stora problemet i den här staden där jag bor och betalar skatt. Sådant här skit används mina skattepengar till, en kampanj för att få mammor att känna sig skit för att de plockar upp telefonen om den piper till, också när barnet är närvarande.

Kampanjen slår fel på så många nivåer att jag vet inte var jag ska börja.

1. Välkommen till 2016, skärmarna är här för att stanna. Bara för att en har en skärm framför sig betyder det inte att en är så inne i instagrams underbara värld att en inte skulle märka om korpen kommer och tar ens barn.
2. Det har alltid funnits saker som stjäl mammas tid och uppmärksamhet bort från barnen. Matlagning, böcker, tidningen, teven, städning, andra människor (oh the irony) etcetera.
3. Våld? Seriöst. Det finns gott om våld i det här landet, också sådant våld som riktas mot en familjemedlem eller flera. SoMe-användning framför barnen är inte våld.
4. Och hur är det med pappa då? Får han använda sociala medier framför barnen? (Plot twist: enligt staden så är själva budskapet med reklamen att pappa är helt frånvarande, det är alltså papporna här som ska känna att de gör fel, inte mamma. Är du förvirrad? Jag med.)

Gör om, gör rätt. Snälla.

Det finns så många sätt att lyfta problematiken med att sociala medier stjäl en del av den tid som vi kunde ägna åt att göra annat, men det här var inte rätt sätt - det var ett riktigt bottennapp. Jag är uppriktigt ledsen för att Helsingfors stad attackerar mig som mamma på det här sättet. Istället för att bli uppmuntrad, stöttad, stödd och hejad på som mamma så attackeras jag gång på gång av olika instanser, personer, organistationer etcetera. Den här gången var det min egen hemstad som attackerade mig. Det går inte att göra rätt som mamma.

Barn online

Jag läser för tillfället en handfull bloggar på daglig basis. Dessutom är jag aktiv på Facebook med nästan 300 "vänner". Jag bloggar också själv, jag har instagram och Facebook och delar bilder på mig och andra personer på internet nu och då. Ett par av bloggarna jag läser är renodlade familjebloggar där fokus ligger på barn/-et. Jag har också en del Facebookvänner som delar med sig väldigt öppet om sitt/sina barn eller barnbarn, både i form av text och bilder. Själv är jag väldigt restriktiv med att dela med mig av bilder eller information om sonen.

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Lotta Lundberg om hur så många barn nuförtiden aldrig får vila från kamerans lins. Konstant är föräldrarna eller någon annan där och fotograferar dem och blixtsnabbt är bilden ute på nätet så hundratals, tusentals, miljontals kan se den. Syftet? Att den som står bakom bilden ska ha något att visa upp.

Lotta Lundberg skriver:

När vi sitter och tittar i gamla album blir fotografiet en berättelse. Kring varje bild fanns en novell. Dagens foton saknas narrativ. De har blivit ett utställnings/uppvisningsobjekt. Allt är vänt ut och in, avklätt, exponerat, ett slags reklambild för tomma egon.

Jag ser själv dagligen de där bilderna på folks barn på nätet. Barn som skrattar, leker, simmar, cyklar, pratar, läser, sover, gör vad som helst som barn nu gör. Ibland gillar jag, ibland säger jag till mannen att igen har x lagt ut en bild på y, ska barnets hela vardag finnas här? Jag har svårt för det här att barnens liv ska finnas online från att de knappt har kommit ut. Allt allt allt ska finnas på nätet. Det är som en sjukdom, ett beroende, folk kan inte sluta lägga upp när de en gång har börjat för det är ju så populärt. Folk älskar att se foton på andras barn eller barnbarn. Jag kan förstå det, det är väldigt mänskligt. Att visa upp det finaste man har. Men var finns barnets vilja i det hela? Den finns förstås inte, i alla fall inte när det gäller små barn.

Jag är ingen sådan som tycker att sociala medier är fördärvligt, mänsklighetens undergång. Men jag tycker det är självklart att alla vars hela liv delas där ska få vara med och påverka vad som sägs och vad som visas. Så är inte fallet idag.

Men föräldrar fattar ju hela tiden beslut om barnen utan att fråga dem? Jovisst. Och barn inser hela tiden att de har blivit, i sin egen mening, fel behandlade av sina föräldrar. Men det är här är nu ett beslut där det är enkelt att säga nej, jag utsätter inte mitt barn för det. Det finns ingen orsak att dela med sig av barnets hela vardag på nätet. Enstaka stunder, visst. Men då gäller det att ha klart för sig varför man gör det. Jag tänker ungefär att en bild på sonen som jag kan tänka mig att visa upp för hela världen utan några som helst restriktioner, den kan jag lägga upp på nätet. I fjol när jag tog julkortsbilder på honom så lade jag upp en av bilderna på Facebook. Det var en bild där han satt i soffan och poserade. Alla kläder på, inget kladd, han visste (som nu en ettåring kan veta) att jag tog bilden. Han kunde förstås inte välja om den ska ut, det beslutet fattade jag och det beslutet står jag bakom enligt de värderingar jag har.

Bråttom 24/7

Ojoj vad det var nyttigt att läsa Linn Jungs inlägg om att ha brådis, brådis, brådis hela tiden. Just sådan är jag också och tydligen en del andra också, utgående från kommentarsfältet. Jag har också stenkoll på klockan hela tiden. Och jag klarar inte av att gå långsamt. Alltså fy fan vad jag hatar att promenera med personer som går pikupikulite långsammare än jag tycker om att gå. Det kan förstöra en hel dag för mig och är ett ständigt ämne för gräl mellan mig och maken.

När jag för någon vecka sedan lyssnade på Kropp&Själ i P1 så var det tal om samma sak: att det är destruktivt att alltid göra allt så effektivt och att det är bra att öva på att a) göra saker långsammare och b) göra en sak i taget. Jag är usel på båda. Jag kan inte gå en promenad med hunden utan en podcast i öronen och då också plockar jag fram telefonen minst en gång för att kolla facebook eller nyheterna. Det är på riktigt skrämmande.

Det här veckoslutet blir det första på flera veckor som familjen inte har några planer egentligen. Riktigt bra, det.

Människohandel och garderoben

Okay. Fredag.

Jag läser Jeanette Björkqvists reportage på Svenka Yles sidor (och i HBL) och ryser över hur många karlar det finns där ute som skiter i sådant som mänskliga rättigheter, lagen, respekt och integritet. Alla dessa karlar som är beredda att utnyttja kvinnor och barn... Jag vet liksom inte vad som ska kunna stoppa dem. Björkqvist gör förstås ett otroligt beundransvärt arbete i att försöka få upp ögonen för det här - TACK!!! - men det är en droppe i havet.

"Hon minns den första bilen som stannade. Mannen var ljushårig och hette Erik. Även om han genomförde sitt köp, trots att Promise grät hela tiden, så tyckte han synd om henne. Han kom flera gånger på nytt och sa varje gång att han ska försöka hjälpa henne bort."

Ursäkta men whatthefuck? Eller nej, jag är inte alls förvånad egentligen. Det är ju just såhär det är. Män som våldtar sexslavar och sedan betalar någon annan för att få göra det bryr sig inte om offret. Jag menar, om den här "Erik" hade velat hjälpa Promise så hade han gjort det istället för att komma tillbaka (antagligen för att våldta henne igen?) och lova henne att hjälpa henne.

Annat då?

Jag blir lite frestad att anta Linn Jungs utmaning om att räkna plaggen i garderoben. Men jag vågar knappast. Mitt största problem gällande garderoben är att jag a) har en strikt indelning i jobbkläder, hemmakläder och fritidskläder och b) inte har hittat min stil trots att jag är 27 år gammal.

Senast i förrgår hade vi ett samtal med min man som löd ungefär såhär:

jag: vad ska jag ha på mig på kräftskivan på lördag - det här eller det här? *visar alternativen, som är ännu ett exempel på hur jag plötsligt kan få för mig att pröva något nytt*

mannen: du kan ha på dig det och det, det är mer din stil *avser något helt annat än det jag visat upp som alternativ*

jag: nejmen det går inte för det är ju mina arbetskläder som jag har på på jobbet!

mannen: varför kan du inte ha det på dig?!? *fattar noll*

jag: tja, hmmm, det går bara inte

end of discussion *vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig*

Snart juli, ju!

Nu när midsommaren är förbi har sommaren börjat på riktigt. Trots att jag jobbar ännu den här och nästa vecka.

Vår midsommar var avkopplande och energigivande. Enda minuset var att jag vrickade foten på lördagskvällen...

Ett annat tecken på att sommaren har börjat är att sommarpraten har kommit igång. Malena Björndahls prat publicerades idag, det ska jag lyssna på. Så är det fotbolls-EM också, vilken sagolik prestation av Island att komma såhär långt!

Och brexit då? Tja vad finns det att säga. Jag lutar mot att hålla med de som säger att folkomröstningar inte nödvändigtvis är det bästa sättet att avgöra svåra frågor. Om folk inte sätter sig in i saken så blir resultatet fel. Om kampanjerna för eller emot dessutom bygger på lögner så... Jag är övertygad om att EU är en bra sak och något som vi ska fortsätta jobba för. Det går att utveckla EU mot ett ännu bättre håll, lösningen är inte att upplösa unionen. Tyvärr urholkas en stor del av trovärdigheten nu när ett så pass stort medlemsland lämnar (fast det är ju oklart ännu om de verkligen gör det). Det krävs bara att ett eller två länder gör det samma - nu när ett land varit föregångare - så har vi ingen union kvar.

11 saker ni kanske inte visste om mig

Fräck som jag är så kopierar jag andras idéer till blogginlägg. Här kommer 11 saker som ni kanske inte visste om mig! För att jag tycker sådant är roligt att skriva och läsa.

1. Har du ett namn som bara din familj kallar dig?
Just nu är jag mest mamma där hemma. Som barn hade jag inte smeknamn. I gymnasiet var det ändå en kompis som började kalla mig Efa och det spred sig så en tid hette jag Efa var jag än var. Men som tur är så lossnade det när jag började studera!

2. Har du någon ovanlig/konstig vana?
Jag är besatt av Boom Beach, ett spel av finländska Supercell som i princip går ut på att bygga upp en egen bas på en liten ö i havet och attackera andra spelares öar för att få resurser att bygga ut sin egen bas. Enkelt men lagom fängslande. Det har jag spelat nu i två år på både telefon och pekplatta. Varje dag. Flera gånger om dagen.

3. Har du några konstiga fobier?
Grodor. Jag hatar grodor. Fy fan vad de är obehagliga. Paddor, åh fy de är ännu värre!!! Jag vet ju att de är totalt ofarliga (i alla fall i Finland) men det är något med det där att de kan hoppa... Jag är övertygad om att de av misstag eller med avsikt ska hoppa upp på mig om de kommer nära...

4. Vilken sång älskar du i hemlighet och sjunger när ingen hör?
Sting, Every breath you take. Backstreet Boys, Everybody (Backstreet's Back).

5. Vad stör du dig på hos andra?
Folk som pratar utan att bry sig om den andra lyssnar. Finns inget så irriterande som när en försöker fokusera på något, vad som helst, och en annan pratar på och en måste lyssna för allt annat är oförskämt... Också överdriven nyfikenhet. Inget får mig att bli så sluten som när någon ställer nyfikna frågor som helt tydligt överskrider gränsen för normalt samtal och dessutom gör det utan att inse att det är att gå över gränsen.

6. Har du några nervösa vanor / vad gör du när du blir nervös?
Gnisslar tänder. Jag brukar ha ont i käken i ett par dagar efter att något spännande har hänt. Som nu när vi var ute och flyga för ett par veckor sedan - då var jag öm i käken.

7. Vilken sida av sängen sover du på?
Det spelar ingen roll. Helst så att det är enkelt att komma till toan, jag springer på toa en gång i timmen vissa nätter.

8. Vad var ditt första gosedjur och vad hette det?
Den första jag tydligt minns är Beethoven, en liten gosehund av samma ras som Beethoven i tv-filmerna, S:t Bernhard. Han hade koppel och halsband och skålar och allt. Och han finns kvar, han vaktar vår säng om dagarna.

9. Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör själv?
Oj, oj jag kan just tänka mig att T skulle ha tusen saker att svara på den frågan... Men sådär överlag så är det kanske att jag tycker att folk är så slarviga med att slänga skräp i soporna istället för att slänga runt det, till exempel utomhus, men jag måste erkänna att det nog händer att jag själv spottar ut till exempel tuggummi på marken.

10. Vilket håll står du åt i duschen?
Med ryggen mot kranen och "ställningen". Blir helt bakvänt att stå med ryggen "utåt".

11. Vilken är din favoritmat som är "dåligt" men du älskar att äta det i alla fall?
Frågan är kanske lite dåligt formulerad, men som de flesta andra så älskar jag en massa mat som kanske inte är så "bra". Men jag tror på balans i livet - ät allt med måtta. Tacochips och guacamole är en relativt ny favorit (och guacamole är ju superhälsosamt men chipsen kanske inte så...). Däremot är jag inte så stort fan av bulla och bakelser och sådant, hellre choklad eller godis då.

Amningsfred - mina tankar

Vad betyder amningsfred för mig? Det undrar Nathalie, Camilla och Frida som driver bloggen amningsfred16 och samlar in tankar om ämnet.

Det här är mitt bidrag.

Amningsfred betyder för mig att de mammor som vill amma får just så mycket stöd, hjälp, ro, assistans och kunskap som de behöver för att göra det. Att de får amma när de vill, var de vill och hur de vill. Amningsfred betyder också att de mammor som inte vill amma får så mycket stöd, hjälp, ro, assistans och kunskap som de behöver för att inte göra det.

Amningsfred betyder också att bröstmjölken uppskattas i det offentliga rummet. Att inga felaktiga myter och lögner sprids om hur bröstmjölken kan vara "näringsfattig" eller för "mager" eller att den inte räcker till för bebisen. Bröstmjölken räcker alldeles ypperligt upp till cirka halvt års ålder - låt ingen annan påstå något annat. Låt inte heller någon påstå att du bör sluta amma när barnet når en viss ålder - varför skulle du behöva göra det?

Amningsfred betyder att jag som nybliven mamma den 20 oktober 2014 fick börja amma min son (om än starten var minst sagt krånglig och jobbig på olika sätt) och att jag får göra det än i denna dag så ofta jag vill. Ibland har jag velat plocka bort mina bröst bara för att få vara i fred från min egen bröstgalna son, men för det mesta älskar jag amningen. Före min son föddes så tänkte jag som de flesta andra att jag försöker men funkar det inte får det vara. Nå vi har haft en relativt lätt amning så ersättning eller att tvinga fram ett avslut har aldrig varit ett alternativ - men jag har också insett att amningen är värd att kämpa för. Det är en sådan magisk kontakt man får med sitt barn. Och oj så jag har skrattat under våra amningsstunder som ibland mer liknar brottningsmatcher (A älskar att sticka sin fot under min näsa så jag sniffar på den och undrar om han har fotsvett - då brukar han skratta så han kiknar och amningen inte blir till någonting). Visst är det tungt de nätterna han ska ha bröstet i munnen en gång i halvtimmen, men det är också så lätt att få honom på bra humör när han är trött/sur/arg/ledsen/har ont eller annars bara är gnällig - bara att plocka fram bröstet.

Amningsfred betyder att jag och min son trots det förvånade aha, du ammar ännu på ettårskontrollen på rådgivningen tillsammans styr det här utan att någon annan har något att säga om det. Jag har inte bestämt något slutdatum för amningen och eftersom A inte pratar ännu så vet jag inte om han har det heller. Och det är helt okej. Imorgon kanske jag tänker om, men just nu är jag en ammande mamma trots att samhället anser att barn helst inte ska ammas efter det första levnadsåret. Jag förstår inte varför jag skulle ta det ifrån A.

Amningsfred är att få amma på barnets och ens egna villkor.

Såhär ser det ofta ut när en ammar ett barn som är rörligt.

Om jag har turen att få flera barn så hoppas jag på samma underbara upplevelse.

Klädutmaningen

Linn slängde ut en klädutmaning och ville ha reaktioner på det och jag tänker ungefär att go for it! Men jag skulle aldrig klara det...

Jag köper inte mycket kläder alls. Men jag är en spontanshoppare på det viset att jag en dag kommer på att det behöver jag, så letar jag fram det på någon webbutik och så beställer jag plagget. Och så använder jag det flitigt tills det är utslitet. Jag är inte inte en sådan som köper plagg för att ha dem liggande i skåpet bara för att fem år senare sälja dem för att jag aldrig använt dem. Och jag kan känna att det är helt okej. Väldigt lite dåligt samvete här.

Anyways. Gå med i utmaningen om det känns rätt vetja!

Förresten så har jag ett tips för er tv-serie-typer där ute. How to get away with murder på Netflix. Första avsnittet är inte bra alls, det andra not so much heller, men sedan kommer det igång och de sista 4-5 avsnitten är så sjukt fängslande. Jag rös av spänning, obehag och olust när jag såg sista avsnittet.

Mammalistan

När blev du mamma?
A föddes den 20 oktober 2014, men när jag blev mamma vet jag inte. Det var nog kanske ungefär i samband med första ultraljudet.

Hur många barn har du?
Ett. Det underbaraste barnet som finns.

Var graviditeten planerad?
Det finns för många svar på den frågan. Det var meningen att så skulle ske, kan en kanske säga.

När berättade du om graviditeten?
Ganska fort. Vi var så ivriga. T ville inte lyssna på mig när jag försökte säga att det kan bli missfall så vi berättade ungefär genast när vi själva visste.
 
Hur många barn vill du ha?
Jag vet inte. För kanske ett halvt år sedan hade jag värsta bebisfebern men nu är jag mera på nivån visst är bebisar gulliga men det är ganska skönt med bara ett barn också.

 
Tätt ihop eller långt isär?
Tja, tätt kan det knappast bli mera. Jag tycker att 2-3 år mellan barnen är bra. Det hade jag och brorsan och det funkade hur bra som helst.

Har du oroat dig mycket under graviditeten?
Nej. Jag minns ett par gånger då jag kom på att jag inte hade känt bebisen sparka på en tid, men annars var jag lugn och sansad. Sen på slutet gick det ju som det gick och jag var både orolig och rädd och allt på en och samma gång. Men det var liksom de allra sista veckorna som var kaos.

Hur var graviditeten? 
Tja. Jag mådde skitdåligt fysiskt. Spydde och hade mej. Så hade jag foglossning också, det var riktigt jävligt ibland. Men i det stora hela så var det ju en väldigt komplikationsfri graviditet.
  
Gillade du att vara gravid?
Mjo. Sådär.

Visste du vilket kön det skulle bli?
Nope.

  
Hur har förlossningen varit?
När det plötsligt berättas att det blir planerat snitt så blir en ganska... Ledsen. Själva snittet gick bra, liksom återhämtningen, men det var ju inte en förlossning jag ville ha.

Hur var första bebistiden? 
Mysig men otroligt tung. Omvälvande. Den bestod av mycket sittande i soffan med bebisen i famnen.

 
Hade ni bestämt namnet innan?
Japp.

Ett råd till blivande mödrar?
Var snäll mot dig själv. Du duger. Du behöver inte vara mother of the year för att vara en bra mamma till ditt barn. Läs på. Gå med i föräldragrupper på Facebook eller var du nu vistas. Lyssna inte på alla som påstår att de vet sanningen för det vet de inte.

Jag skulle vilja

Jag skulle vilja säga något klokt om bröstdebatten men jag känner bara att ska vi verkligen diskutera kvinnors bröst nu igen?

Jag skulle vilja säga något klokt om Teemu Selännes och andra idolers makt och ansvar men jag känner bara att kan inte folk lära sig att flyktingfrågan är en känslig fråga och det gäller att väga orden extra noga?

Jag skulle vilja säga något klokt om vad det innebär att asylsökande är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken och vad det innebär att HBL skriver artikel på det men jag känner bara att varför blev det här en fråga nu när det blev klart att asylsökande också våldtar när det inte varit en fråga trots att finländska män våldtar tusentals gånger per år?

Jag orkar bara inte.

Kan vi prata om något annat? Zikavirus. Okej nej. Ett virus som knappt märks hos de flesta smittade men som drabbar ofödda barn... Som från en riktigt obehaglig horrorfilm. Men det är verklighet.

Kan vi prata om Making a Murderer? Aj fan, det gjorde jag redan. Men jag kan inte släppa det... Om du slår upp justitiemord i ordboken så hittar du Brendan Dasseys fall där. Helt j***a otroligt.

Kan vi prata om Justin Theroux dokumentärer? Här kan du se en av dem. Jag kan inte bestämma mig om jag gillar eller ogillar hans teknik. Hur han är så "med" hela tiden. Hur han själv har huvudrollen i sina dokumentärer.

Fredag idag. Vi ska ha en bra helg. Längtar.

Lästips

Och så kom det sig att Linn skrev ett så välformulerat inlägg om skönhetsoperationer med anledning av Smoukahontas avslöjande att hon gjort just en sådan att jag måste uppmana var och en att läsa det.

En hälsning till Teri Niitti och veckoupdate

Jag lovade att skriva några rader på #teriniitti -gaten. Nu har förstås stormen redan blåst förbi, men... Det är något rörande med en vuxen man, dessutom en stylist, som blir så inihelvetesupprörd av att en mamma sitter bredvid honom på ett flygplan och ammar att han måste ta foto och dela med sig av sin upprördhet på instagram.

Sagan i korthet: Vuxen man, Teri Niitti (stylist, nevähörd före uppståndelsen), sitter på Finnair-flyg mot New York, ser kvinna bredvid sig som ammar sitt barn, tar bild, shamear mamman på Instagram, får a shitload of shit över sig och ber om ursäkt samt gör sitt instagramkonto privat. Han så att säga fick svansen mellan benen när han insåg att mödrar (generellt) håller samman i den här frågan: det är ok att amma sitt barn där hen blir hungrig.

Hej Teri Niitti! Vet du vad? Jag står upp för barnen, eftersom vi alltid måste skydda de svaga i samhället, i detta fall barnen, och tycker att barnens rätt till bröstmjök går före din rätt att välja medpassagerare och/eller styra deras beteende på ett flygplan eller någon annanstans. Det går alltid att titta bort, vet du?

Före någon kommer med "det är fan inte okej att slänga upp brösten på bordet när som helst och var som helst!!!" så vill jag bara säga att nej det är det väl inte. Men den här kvinnan sitter på ett flygplan med sitt barn. Vart ska hon ta vägen? Och varför?

Hoppas Teri Niitti och andra som gärna skammar kvinnor som ammar "offentligt" (vad betyder ens det?!?) fick sig en tankeställare av den massiva skitstorm som Niitti fick på sig av inlägget. Vad en än tycker om amning "offentligt" så är det inte okej att lägga ut bilder och skamma ammande mammor.

Peace out.

-------------------------------------------

Den här veckan har den här familjen på tre personer och två djur haft två saker på agendan.

1. Påbörja inskolning på dagis med A.
2. Få A att sova när det är sovdags.

Jag har också hunnit vara med en kompis och titta på brudklänning till henne. I augusti gäller det! Då är jag en av fyra brudtärnor och T är en av tre bestmans på bröllop i domkyrkan i Borgå. Det är stort, det.

En jobbtur hann jag också klämma in den här veckan. I helgen ska vi njuta av varandras sällskap och varva ner. Året har börjat i rekordfart, verkligen.

Tre nätter till jul, Star Wars och jämställdhet i köket

Likt miljontals andra har nu också jag sett nyaste Star Wars. Jag lovar att inte spoila, MEN kan ju avslöja så pass mycket att ungefär vid halva filmen så insåg jag vad som komma skulle och sedan när just det hände så kände jag bara att nej men fan så larvigt, det där hade de kunna lämna ogjort... I det stora hela var det ändå den bästa av alla sju Star Wars-filmer jag har sett. 8 av 10, om jag skulle ge vitsord. Pluspoäng för att de inte gör skillnad på manliga hjältar och kvinnliga hjältar.

 

Här hemma börjar det verkligen se ut som jul nu. Den mesta julmaten är handlad och julgranen står i vardagsrummet grön och grann. Ett par gånger har A varit framme, men visst förstår jag honom. Han vet inte vad det där är för något och såklart vill han känna, klämma och dra.

Idag då? Jag försöker återhämta mig från att ha nästan skurit loss mitt ena finger med en kaffekanna (lång historia, drar den någon annan gång om jag överlever) och ikväll ska jag jobba.

Läs gärna Charlotte Vainios analys av den här artikeln på Svenska Yle om kvinnor i restaurangköken. Det är lustigt det där hur kvinnor lagar nästan all vardagsmat men sedan när en man ställer sig i köket så ska han ha beröm och pokal i hyllan och ett diplom på väggen för då är det så jälva fantastiskt. Det ser man varje sommar på valfritt grillparty. Kvinnan har lagat sallad, potatis, efterrätt, förrätt OCH ställer sig efter middagen för att diska. Hon får ett tack om hon har tur. Mannen grillar några färdigt marinerade köttbitar och alla höjer hans insats till skyarna. Vardagssexism at it's best.

Rätt och fel kring barn på nätet

Jag har medvetet valt att inte göra det här till en föräldrablogg även om jag inser att det mer och mer smugit in inlägg som mycket handlar om A. Målet är ändå att hålla honom och hans liv och detaljer kring mitt föräldraskap utanför bloggen. Dels på grund av stämningen "där ute", det vill säga på nätet. För ja, det kan gå riktigt rått till. Folk är så engagerade i andras barns hälsa och värlfärd att de direkt tar till fula ord, påhopp och dumförklaringar. Jag vet, för jag är bland annat med i en stor mammagrupp på Facebook och där spårar det rejält flera gånger om dagen...

Jessica Lagergren skriver i ett inlägg om hurdant det kan vara när en avslöjar sådant kring sitt föräldraskap som retar upp andra.

Karolina Åsmus skapade också storm i ankdammens bloggosfär när hon skrev om barn och snabbmat och ja, var lite sådär lätt kritiserande gentemot föräldrar som låter småbarn äta skräpmat.

Jag tror på demokrati och diskussion men jag har också självbevarelsedrift och inser att det bästa sättet att slippa pekpinnar och förmaningar är att låta bli att berätta vissa saker. Nu låter det som om vi vanvårdar A här hemma, men riktigt så är det inte, hehhe. Jag bara vet att om jag skulle berätta att A fått smaka på och älskar pizza så skulle jag bli hotad med halshuggning av en del där ute. Så det berättar jag inte.

Nu ska jag försöka komma in i julmode på riktigt. Jag jobbar kväll torsdag, fredag, måndag, tisdag. På lördag är det en heldag i Borgå som gäller, kalas och film och lite bröllopsplanering, och på söndag är det julfix och en tur till matbutiken som står på schemat. Sedan är det att börja förbereda maten och ja, om en vecka är det julafton ju!

Fredagsläsning

Lästips:

Den här artikeln på Svenska Yle som än en gång visar hur komplex frågan om terrororganisationer är.

Den här bloggtexten av Angelica Lagergren om hur en kan tänka kring att fira jul.

Den här bloggtexten av Peppe Öhman som handlar om kopplingen mellan asylsökande och våldtäkter i Finland. Och kommentarerna där.

Finns det ingen tomte?

Julgubben, tomten, julfar, julbocken. Kalla honom vad du vill men ska vi vara riktigt ärliga så finns han ju faktiskt inte. Något som en predikant i Österbotten nyligen avslöjade för en skara småbarn och sedermera har fått ta redigt med skäll för.

För några år sedan var jag tvärsäker på att jag inte skulle låta mina barn tro på julgubben. Nej, klapparna köps och hämtas av släktingar, vänner, vem som nu köper dem och så ska man säga tack för dem och lära sig uppskatta att folk lägger ner tid och pengar på att skaffa julklappar till en.

Men jag har tänkt om! Jag har blivit äldre och visare och insett att det är en del av att vara barn att tro på ditt och datt och hitta på saker och fantisera. Så mitt/mina barn ska få tro på julgubben om de så vill, där ska jag inte stå i vägen. Jag kommer inte att försöka övertala A att tro på julgubben men om han säger att mamma vet du vad? det finns en julgubbe som hämtar julklappar till barn på julafton så kommer jag att säga säger du det? hur ser han ut då? Det här utesluter ju förstås inte att barn lär sig vara tacksamma för gåvor de får, det inser jag.

Jag tycker inte det är någon vuxen människas plats att säga att nu hörni alla barn ska ni sluta tro på julgubben. Och det var ju inte heller så som predikanten sa. Jag tycker att reaktionerna kanske har varit lite väl hårda... Det hade varit lätt att låta det passera. Och jag blir lite illa berörd av att folk nu igen tar tillfället i akt att attackera kyrkan. Ska kyrkan stå och säga att fantasigubbar inte existerar, höhöhö, de är ju rätta instansen att göra det, läser jag överallt. Nej, let's not go there. Låt det passera. Jag är säker på att de allra flesta barnen som hörde sanningen avslöjas kommer att ha en bra jul i år också.

Amanda Audas-Kass skrev det bästa inlägget i debatten.

My precious

Jag älskar sociala mediers makt. I fredags när jag insåg att den tiotals år gamla läderryggsäck som jag använt till jobbet och också ibland på fritiden på riktigt höll på att falla sönder och att det handlade om dagar ifall jag ville ersätta den före den inte längre går att använda så lade jag ut en efterlysning i ett par loppisgrupper på Facebook. Nu har jag en ny läderryggsäck i min hand!!! Jag fick svar inom en timme och den här vackra skapelsen är nu min, för bara 4 (FYRA) euro!
 

Ignorera slaktresterna i bakgrunden.