Vardag igen

Så ligger min första betalda julledighet bakom mig. Hjärnan är full av svarta hål märker jag nu när jag borde jobba igen, men det är väl så det är när man har varit ledig.

Ingen snö fick vi men A och jag hade det riktigt roligt och avkopplande i alla fall med mycket Mumin från Youtube, ett besök till en lekgrotta (här ska vi ordna kalas någon gång i framtiden), kusinkalas och långpromenader. Jag har dragit på mig en förkylning men innan dess hann jag alltså med en riktigt lång långpromenad på onsdagen. 7 kilometer är inte så illa det!

Ljuvlig väder var det också i onsdags. Jag kommer att sakna promenaderna längs Arabiastranden nu när vi flyttar.

På fredagen hade vi sedan datenight T och jag. Vi åt på Amarillo (klassiker, vi tycker båda om burgare så det är ett enkelt val att gå dit - jag åt chevreburgare efter all kött under julen och det var riktigt gott). Och sedan betalade vi 19,50 euro per man för att se nyaste Star Wars i Scape-salen i Tennispalatset. Helt okej film och riktigt bra teknik i salen.

Nyårsaftonen tillbringades hemma hos mamma&pappa. Vi badade bastu, åt knackkorv, drack skumpa och somnade allihopa strax efter midnatt. Riktigt skönt var det.

GOTT NYTT ÅR!

Julkalender - fråga 15

Omg. Nu är det under tio dagar kvar till jul... Det är alltid så, december bara svischar förbi. Idag är det alltså 15.12 och jag känner mig inspirerad att svara på fråga nummer 15 i Kajsons julkalender.

Vilken film eller bok har inspirerat dig mest i livet?

Det finns två böcker som jag liksom inte kan släppa, som jag funderar på nu och då och liksom hämtar inspiration från. Den ena är Flickan som älskade Tom Gordon av Stephen King. Den läste jag när jag var kanske 12-13, något sådant och den lossnar liksom inte. Om en flicka som tappar bort sig i skogen och upplever some weird shit. Vi snackar things that can not be unseen. Riktigt läskig men också så hoppingivande och just inspirerande. Men det är ju Stephen King, det är liksom ingen mysig liten saga vi talar om.

Och den andra är förstås (fast den är både film och bok) Eat Pray Love (jag använder den engelskspråkiga titeln här eftersom jag läste den på engelska) av Elizabeth Gilbert, en strålande författare som har så mycket att ge oss alla i form av livsvisdom. Eat Pray Love är ju en sorts självbiografi och den är så medryckande och så djup och så närande. Elizabeth Gilbert har skrivit mycket annat bra också men Eat Pray Love är en klassiker redan nu.

Och nu inser jag att jag inte besvarade frågan, tydligen skulle man välja en. Sorry! Som bonus kan jag slänga in en bra film som har inspirerat mig otroligt mycket. Det är The Fault in Our Stars med bland annat fenomenala Shailene Woodley. Den här storyn lämnar ingen oberörd och när den är slut tänker man mest på hur livet är till för att levas. Otroligt gripande historia.

En kväll på stan

Fulla av iver klädde de här två typerna på sig representationskläderna på lördagseftermiddagen och så for de iväg med tåget för att äta, dricka drinkar, se film, spela minigolf och ännu till sitta en stund på pub före de tog bussen hem klockan 0.27 natten till söndagen. Det var första helkvällen ute sedan A kom och det var riktigt roligt.

A hade det också riktigt bra, även om han var väldigt omtumlad, trött och ledsen när han hämtades hem igen och blev lämnad med mamma och pappa.

Om det är en film du ska se den här sommaren så ska du se norska The Wave. Riktigt välgjord och dramatisk, om än lite väl förutspåbar.

Jag jobbar nu sista veckan före en tre veckor lång ledighet.

The Revenant & Trattoria Sogno

Vi måste prata om The Revenant. Leonardo DiCaprio har förtjänat sin Oscar tusen gånger om, likaså regissören. Den var fängslande som få filmer lyckas vara. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det måste vara en vit person (man) i huvudrollen för att en film som mycket handlar om hur orättvist indianerna behandlades i USA ska få spridning. Det är liksom som att man igen tagit indianernas historia och gjort en storsuccé av det utan att indianerna får ett tack. Sevärd, absolut. Våldsam och brutal är den också. Och så är det en massa djur som mister livet...

Före filmen åt vi lunch/middag på Trattoria Sogno i Tölö. Vi hade missat att det serveras brunch fram tills 14 så 13.30 när vi anlände blev vi lite... Förvånade. Den vänliga personalen serverade oss ett glas skumvin och så fick vi vår mat sedan strax efter 14. Oxfilé och pasta. Till förrätt åt jag caesarsallad, typ godaste någonsin!

Tre nätter till jul, Star Wars och jämställdhet i köket

Likt miljontals andra har nu också jag sett nyaste Star Wars. Jag lovar att inte spoila, MEN kan ju avslöja så pass mycket att ungefär vid halva filmen så insåg jag vad som komma skulle och sedan när just det hände så kände jag bara att nej men fan så larvigt, det där hade de kunna lämna ogjort... I det stora hela var det ändå den bästa av alla sju Star Wars-filmer jag har sett. 8 av 10, om jag skulle ge vitsord. Pluspoäng för att de inte gör skillnad på manliga hjältar och kvinnliga hjältar.

 

Här hemma börjar det verkligen se ut som jul nu. Den mesta julmaten är handlad och julgranen står i vardagsrummet grön och grann. Ett par gånger har A varit framme, men visst förstår jag honom. Han vet inte vad det där är för något och såklart vill han känna, klämma och dra.

Idag då? Jag försöker återhämta mig från att ha nästan skurit loss mitt ena finger med en kaffekanna (lång historia, drar den någon annan gång om jag överlever) och ikväll ska jag jobba.

Läs gärna Charlotte Vainios analys av den här artikeln på Svenska Yle om kvinnor i restaurangköken. Det är lustigt det där hur kvinnor lagar nästan all vardagsmat men sedan när en man ställer sig i köket så ska han ha beröm och pokal i hyllan och ett diplom på väggen för då är det så jälva fantastiskt. Det ser man varje sommar på valfritt grillparty. Kvinnan har lagat sallad, potatis, efterrätt, förrätt OCH ställer sig efter middagen för att diska. Hon får ett tack om hon har tur. Mannen grillar några färdigt marinerade köttbitar och alla höjer hans insats till skyarna. Vardagssexism at it's best.

Valet och en sexmånaderspojke!

Jaha, vet inte riktigt vad jag ska säga om valresultatet annat än att jag är glad att De gröna klarade sig så bra, det är sådan politik som de för som vi behöver i Finland. Jag är förstås lika upprörd och nedslagen som många andra över Sannfinländarnas framgång, men jag hoppas nästan de sitter i regeringen den här perioden så att deras anhängare ser just hurdant resultatet blir när de styr och sedan väljer ett annat parti i nästa val.

Idag fyller vår son 6 månader. Den 20 oktober var också en måndag. Klockan 13.30 plockades han ut och släppte sitt första skrik. Igår var jag och T på bio, inte för att fira A:s sexmånadersdag, men för att vi nu råkade ha två fribiljetter (en julklapp från J&E). Det var också första gången A var med mommo och mofa, ja första gången överhuvudtaget vi hade barnvakt om man inte räknar den gången då vi var på begravning och A:s famo tog en promenad med A i vagnen.

Vi såg förresten filmen Insurgent, uppföljaren till Divergent. Det är en riktigt bra filmserie på många sätt tycker jag, inte minst på grund av alla starka kvinnor i den.

På lördag ska vi förresten på Mamma Mia på Svenskis! Det blir andra gången vi har barnvakt.

Tips till alla bebisföräldrar: bebisar gillar att kolla på tvättmaskinen.

Sofftid

Maken stack på hockeymatch. Han har säsongskort till Jokerits matcher och vi brukar alltid komma överens i god tid vilka matcher han ska se.

Vad gör jag?

Sitter i soffan och ammar och ser film med Ryan Gosling. Win win.

Jag älskade Gosling tills jag såg Only God Forgives, men det är ju bara för att filmen är så äcklig. Men den där scenen i Crazy Stupid Love glömmer jag aldrig.

"It's like you're photoshopped!"

Star Wars

Jag måste erkänna en sak. Jag hade inte sett en enda Star Wars-film förrän för några veckor sedan... Jag kommer från en familj där det inte tittades på film så värst mycket. Jag såg också Lotr-filmerna för några år sedan. Det var först när jag började umgås med T som jag började titta på filmer. Han tyckte det var en stor skam att jag inte sett varken Lotr- eller Star Wars-filmerna.
Men vi har alltså kollat på Star Wars-filmerna en i taget nu de senaste veckorna Vi har nu sett de fem första och jag säger som jag sa efter den första filmen: jag ser inte charmen. Visst är humorn helt okej, specialeffekterna fina på sitt eget sätt och handlingen sådär trevligt förutsägbar som i alla bra filmer, men that's it, liksom.

När vi nu talar om filmer: några dagar före A föddes såg jag och T Coherence. Den var skitbra men kräver full fokus. Lite som Inception (som jag för övrigt borde se på nytt för jag hängde inte helt med där trots att jag försökte). Coherence handlar sådär i korthet om ett gäng personer som sitter och äter middag när konstiga saker börjar hända. Det enda jag kan tycka att var dåligt var slutet, förstod mig inte alls på varför det blev så. Eller jo, delvis, men inte helt.

När samhället sparkar på dem som redan ligger

I helgen såg vi Dallas Buyers Club. Så viktig film. Om när hiv började spridas. Och så väl gjord. Vilka rollprestationer, Jared Leto förtjänade sin staty flera gånger om. Han borde förstås inte ha fått den för bästa manliga biroll, men så ser fortfarande filmvärlden ut. Manligt och kvinnligt är de enda kategorierna.

Den som ännu inte sett eller läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ska definitivt göra det. Om när hiv kom till Sverige och homosexuella män började dö, bortstötta av samhället, sina enga föräldrar, släktingar. Det är så ofattbart att vi sitter här och debatterar om homosexuella ska få samma rättigheter som heterosexuella när vi vet hur illa samhället behandlade homosexuella för bara 30 år sedan. Vi har liksom chansen nu att ta avstånd från allt det och en gång för alla fastställa att vi är alla likvärdiga. Ändå fortsätter lagstiftarna och många många andra behandla homosexuella som andra klassens medborgare. Det är en skam.

– Det var som ett krig som utspelades i fredstid, där unga, vackra män bara dog medan allt omkring pågick som om det inte hände. Så sa Gardell i DN när det begav sig.

Filmtips: Gravity

Filmtips (för den som kunnat undgå mästerverket): Gravity. Se den. Det är ingen lögn att den ger en sjuk ångest, men det är en av de visuellt bästa filmerna någonsin vill jag påstå. Man är liksom i rymden, på riktigt.

Och nej, jag skulle aldrig ens drömma om att åka till rymden - det är jag mer säker på nu än någonsin. Den dagen någon säger åt mig att jag måste flytta till Mars eller whatever så kommer jag att hoppa från balkongen.

Baumgartner skulle behöva psykmediciner som han håller på...

En film du ska se

Filmtips: danska filmen Anklaget.

Om en man vars tonårsdotter berättar för myndigheterna att hennes pappa utnyttjat henne sexuellt. Och det som händer efter det. Väldigt lågmält, mörkt, tragiskt.

Finns på Netflix i Finland.

Hungerspelen, film nummer 2

För den som nu någonsin tvekat, så kan jag meddela att Hunger Games: Catching Fire är sevärd. Visst, filmen känns väldigt mycket som en transportsträcka som leder till de två filmer som återstår, men Jennifer Lawrence är så bra och allt skådespeleri så proffsigt att du kommer att ångra dig om du inte ser den.
Transportsträcka ja. Du kommer att sitta och bara okej, nå det här är ju helt spännande och sådär och sen under de sista 5 minuterna bara men vänta nu vad hände här och hur kom vi hit. Väääldigt mycket to be continued över det hela.
Men alltså, Lawrence. Hon är en av de största stjärnorna just nu, utan tvivel. Helt underbar. Och jag älskar att man låter henne dominera hela filmen igenom. Hon är stark, hon är arg och hon gör det hon måste göra. Det absolut bästa med Hunger Games är att här inte finns några konstlade karaktärer. Alla karaktärer känns så rätt på just den platsen. Och alla karaktärer är sig själva och inget annat.
Jag har lika svårt med temat som de flesta andra, men i den här filmen känns det mera vuxet. Karaktärerna är inte alls så unga längre och det mesta verkar ha mognat. Filmen frossar inte heller i våld och det är väldigt aktuella frågor som behandlas.

Nu väntar vi bara på lämpligt läge för att gå och se Gravity. Den har ju minst sagt fått bra kritik. Senare i år kommer också den andra Hobbit-filmen.
 
Det finns ett yrke jag inte ens våga drömma om att ha för att det känns som att jag inte klarar av att ens tänka mig hur härligt det skulle vara: filmkritiker.

Farten, spänningen

Vi såg på lördagen en film vi skulle ha sett för länge sedan, men sådär blir det ju ibland att "jo vi ska, vi ska, vi ska". Det var filmen Rush. Om Niki Lauda och James Hunt i F1 och deras kamp om världsmästerskapet 1976.
Jag är lite insatt i F1-världen, mest för att jag hela mitt liv varit omgiven av personer som är mycket intresserade av den världen. När jag var barn och ung såg vi alltid på F1 på tävlingsdagarna och numera tittar T på det. Det har såklart gjort mig också intresserad och jag har alltid tyckt att det är något spännande i en tävling i den här grenen, bilsportens högsta klass. Däremot kan jag debattera varför grenen inte ska kallas en sport hur länge som helst och jag tycker dessutom att själva upplägget är helt huvudlöst med ett tjugotal tävlingar per säsong i de rikaste länderna i världen, ofta i stater styrda av diktatorer, med utgångspunkten att män är med för att köra och kvinnor är med för att se bra ut och med helt hutlösa summor som går åt till någon liten detajl i en bil för att göra den 0,2 sekunder snabbare. Och vi behöver inte ens tala om det huvudlösa i att 20 bilar kör runt runt runt, först några varv som träning, sedan några varv som tidskörning, sedan några varv som tävling och sedan flyttas allting till ett annat land där man gör allt på nytt och på nytt och på nytt.
Med det sagt: jag förstår spänningen i F1, både för åskådarna och för förarna. Och det här är något som Rush långt bygger på. Varför köra bil runt runt runt med livet som insats? Lauda säger i filmen att han är beredd att ta en 20 procents risk för att dö varje gång han sätter sig i bilen, men inte en enda procent högre. 20 procent. Nuförtiden är risken såklart mindre, men då på 70-talet dog det enligt filmen flera förare per år. Också Lauda skadade sig under säsongen -76 och bär än idag spåren av den olyckan. Men det hindrade inte honom från att fortsätta köra, för att han ville vinna. Den här filmen lyckas fånga just det, orsaken till att människor riskera sitt liv och sin hälsa för att klara sig bra i något. Vad det är som gör en del personer till sådana som konstant söker fara och risk.
Filmen är i princip två personporträtt, Lauda och Hunt. Och, för den riktigt insatta kan ju nämnas att Kimi Räikkönen idag och James Hunt då kunde vara en och samma person, så massiva likheter har de. De älskar att ha kul och festa loss och bryr sig inte så mycket om allt vad etikett heter och vill mest göra det de gör bäst: köra bil.
Det är spännande det här med personer som behöver känna adrenalinet pumpa i blodet för att på riktigt känna att de lever livet. Förra veckan lyssnade jag på Jessica Grabowsky i Hon som inte rodnar som också säger att hon är en person som behöver sitt adrenalin för att må bra. Hon håller förstås på med helt annat, teater och film, men det är mycket likheter i det där med att söka efter en premiärspänning och att söka efter spänningen i att köra fort. Själv är jag en person som älskar att leva det trygga livet och inte utsätta mig för onödigt spännande händelser. Det farligaste jag har varit med om är nog alla gånger jag har flugit av en häst. Och det är bra så, mer spännande än så behöver det inte vara för att jag ska må bra. Kanske det är just därför jag är så fascinerad av att höra personer tala om det härliga i att sätta sig själva på spel på olika sätt.
För att säga det kort: se Rush. Den är 2 timmar lång men precis som i F1 så händer det hela tiden något. Filmen har väldigt lite dialog och bygger mest på fart och att genom karaktärernas beslut och handlingar beskriva varför de gillar farten. Och kom ihåg när du ser filmen att både Lauda och Hunt är riktiga personer. Filmen har också en del riktigt material från verkliga tävlingar under säsongen -76. Och den där kraschen där Lauda skadar sig den hände faktiskt. Kom ihåg det.

Den fula sanningen om kärlek

Jag har en teori om äkta kärlek. Äkta kärlek är sådan kärlek där den som älskas inte behöver låtsas, göra sig till, planera och fundera, göra upp strategier och fundera på vilken av de sju outfitalternativen man ska ha på sig på dejten. Äkta kärlek söker upp de två berörda personerna och för dem samman oavsett om den andra "gjort bort sig" någon gång eller har fel yrke eller inte ser ut som en sådan som kan tänkas vara den andra personens "typ". Äkta kärlek kräver inte att den ena kör en viss bil eller klär sig på ett visst sätt eller gör något för att imponera på den andra.
Jag tror att folk blir kära när de blir det, sådant kan ingen annan påverka, inte ens den som personen blir kär i.
Jag tror att folk gör det hela svårare än det på riktigt är. Antingen gillar någon dig eller så gör de inte det. Om du måste spela en roll, dölja saker, ljuga, förvränga sanningen eller göra sådant och agera på ett sätt som inte alls är du kan det hända att personen blir kär i dig, men hur länge klarar du av att upprätthålla fasaden? Hur roligt och hållbart är det att lura en person att älska dig? Nej, tänkte väl det.
Många Hollywoodfilmer älskar det här temat: hur lura en person att gilla dig tillräckligt mycket för att bli kär i dig trots att hela du är en lögn.
Den här var underhållande för några år sedan. Numera blir jag mest ledsen när jag ser den. Jag antar att det har att göra med att jag blivit äldre och fått mer självförtroende. Idag inser jag att den jag är är den jag är. Och jag rockar.

Filmtips en fredag kväll

Det är sällan man ser filmer och tänker den här kommer jag att komma ihåg. Jag har tydligen haft tur för jag har sett tre sådana filmer under de senaste veckorna. Blue Jasmine av Woody Allen måste du se. Om inte av någon annan orsak så för att se hur det blir och se ut när någon på riktigt gör film proffsigt.
Side Effects med Jude Law och Rooney Mara har sina hål och brister, men du kommer att vilja veta hur den slutar och du kommer att tänka att fan ändå så sjukt.
Och sist. Danska Jagten. Om vad som händer när barn som inte ljuger berättar saker som kanske inte stämmer.
Överlag kan jag ju råda er att titta mera på nordiska filmer. Det borde jag själv också göra. Exempelvis ska du se finska Syvälle salattu, om du inte sett den. Det är en sådan film som jag aldrig kommer att glömma. Krista Kosonen har huvudrollen och är helt trollbindande.

Damer och herrar, vi har sett det förut. Och igen. Och igen. Och igen.

Jag och min fästman tittar oerhört mycket på filmer och serier. Vi kan sitta och titta på avsnitt efter avsnitt av någon bra serie, nu senast var det Breaking Bad (vars sista avsnitt just nu visas i USA eller på valfri streamingsajt online). Vi såg nästan hela serien på Netflix, som jag kunde skriva en kärlekslåt om (men det tänker jag inte göra för jag kan inte sjunga och jag tror man måste kunna sjunga för att kunna skriva låtar, men jag är inte helt säker).
Hur som helst. Vi tittar på film och tv-serier om varandra, huller om buller, ibland i flera timmar per dag (så får man inte säga högt för man får ju inte sitta och bara titta på något, man måste vara effektiv och så jävla produktiv hela tiden och oerhört viktig med en full kalender men sådana är inte vi utan vi sitter faktiskt nu och då i soffan och bara slappar och tittar på saker i teven eller på datorn). Egentligen lärde jag mig det här med film och serier först då jag träffade T så vi har nu på de senaste fem åren sett de flesta större filmer som kom före 2007. Jag hade liksom inte sett dem tidigare. Jag pratar nu om sådana filmer som Lord of the Ring, ni vet.
Ofta när jag tittar på sådant här kvalitativt och mindre kvalitativt (mycket av det vi ser på är dessutom rent ut sagt skräp, så förutom att vi bara sitter och tittar på saker i teven så tittar vi dessutom på något som inte ens är så "bra", hur man nu vill definiera det) så tänker jag, nå inte alltid i stunden, men kanske senare, på sådant som jag ofta skriver om också i bloggen. Sådant som kön och identiteter, jämställdhet och kvinnor.
För jag tror vi alla kan vara överens om att relationen mellan könen, sexualiteter och ja, både kvinnor och män framställs väldigt stereotypt och homogent i så gott som alla filmer och alla serier. Männen är alltid på ett visst sätt, kvinnor alltid på ett visst sätt, relationen ser alltid lika ut, de flesta är heterosexuella och de som inte är det är väldigt stereotypa homosexuella. Offren för sexualbrott är alltid kvinnor, the bad guy är alltid en man, om det är någon som måste räddas från något så är det en kvinna (om det inte är ett barn), kärleken är heterosexuell, sex är något som män måste tigga sig till och som kvinnor ger och som slutar i att mannen kommer, kvinnliga poliser eller andra myndighetspersoner med makt trakasseras alltid och råkar alltid illa ut, kvinnorna är alltid kvinnliga (och om de inte är det så är de väldigt extremt okvinnliga på ett "roligt" sätt som en del av komedin i filmen) och männen har alltid muskler (förutom när de inte har det, men då är de alltid loosers). Ja, så fortsätter det. Så ser de flesta filmer och de flesta serier ut och det är ju lite tråkigt för så ser inte världen ut.
Förutom allt det ovan nämnda så förekommer det ju massor massor mer stereotypier i nöjesvärlden, men alla räknar jag inte upp nu.

Det jag efterlyser är lite tips på bra serier och filmer att titta på som inte är uppbyggda på det här viset. Som jag kunde titta på och vara att "wow, just det, så kan det också se ut!" Som överraskar mig positivt.
Jag känner till bechdel-testet, och det är ju visserligen väldigt bra men filmerna som uppfyller det kravet tenderar att ändå vara ganska "typiska". Jag skulle gärna se något ännu mera som i verkliga livet.

Tips, någon?

Något du måste se

Oj, oj.
Vi såg Silver Linings Playbook och jag kommer aldrig att ångra de två timmarna i mitt liv. Bradley Cooper och Jennifer Lawrence är helt otroliga. Se den!

De som inte är som alla andra

I anslutning till det jag skrev igår om kvinnokroppar och det nya smala så kan man ju tänka på det här.
Vad har det nya idealet för följder för alla dem som inte passar in, inte ser ut som man ska se ut?
Nå, det är knappats något nytt. Alla de som inte ser ut som man ska se ut får ångest, lever under konstant press att bli något annat, förändras. Banta, träna, hetsa, äta rätt. Köpa nya kläder, sminka sig bättre, gå till frissan, bete sig si och så. Skärp dig, kvinna, du kan nog bara du bestämmer dig för det!

Nej, alla kan inte. Och alla ska inte. Det är en tråkig värld vi lever i där alla ska vara så lika, alla ska fokusera på utseendet.

Men det som ju är nytt nu idag är det att numera är det inte bara de rundare, otränade som mobbas för sitt utseende. Det är också de trådsmala.Och sådana finns det fortfarande gott om. Kvinnor kan faktiskt vara trådsmala helt av naturen. De har inte alla anorexi, de hetstränar inte 8 dagar i veckan, springer inte en mil om dagen och de spyr inte upp sin mat. De bara är.
Låt kvinnor vara kvinnor.

Själv ska jag idag gå på bio med min bästa och bara vara. Vi ska se filmen som gav den här strålande, underbara, härliga kvinnan en oscarstaty för bästa huvudroll. Hon är.

Ha ett super veckoslut!

Knarkets avigsida

Vi såg Snabba Cash 2 igår kväll. En mörk och dyster film som på många ställen gör en illamående. Jag ville nästan gråta. Död, död och mera död.
Filmen handlar om priset som många, många människor måste betala för att knarkhandeln är så stor.
För en tid sedan läste jag en artikel om knarkkriget som ju vi alla vet att pågår i Mexiko. Det var någon som sade i artikeln att det här fattar inte de som i västvärlden vill ha sin dagliga fix, att så många människor faktiskt dör på grund av knarket. När efterfrågan är så enorm och vinningen man kan göra likaså, så leder till en massa massa död och elände. Personen i artikeln tyckte att det vore bättre att legalisera handeln så man kunde kontrollera den, se till att folk inte dör i massor.
Jag har personligen aldrig kommit närmare knark (såvitt jag vet) än en fest i min ungdom då en ung man på festen var sur för att hans kompis någon annanstans tydligen ringde upp för att berätta att han nu prövat på cannabis. Och närmare än så vill jag inte komma heller. Knark förstör livet för den som knarkar, men också för alla de människor som involverats i tillverkningen, smugglingen, distributionen med mera. Sällan involveras folk dessutom frivilligt. Nyligen var det i medierna tal om en knarklig i Europa som använder hundar för att smuggla knarket. Hundarna överlever inte det.
Svaret vet jag inte om är en legalisering. Svaret kanske är större medmänsklighet. Men det börjar jag nog tappa tron på. Nu vet jag också att det inte är så enkelt som att man ber en heroinist att tänka på alla förlorade och förstörda liv som följer på dennas missbruk, det hjälper liksom inte personen att sluta missbruka. Men jag hoppas att alla missbrukare håller det i minnet. Det är inte bara ens eget liv man förstör, utan många många andra människors.