Jag, 28 år

Den här våren, eller om exakt 40 dagar så fyller jag 28 år. När mamma i något skede sade att nu fyller ju din moster 60, kommer du ihåg när din moster fyllde 50 och du fyllde 18 och vi gjorde si och så var min reaktion först tystnad och sedan betyder det att jag fyller 28 nu?

Men så är det faktiskt. Jag blir 28 år. Mycket har hänt sedan jag fyllde 18. Den dagen såg jag nog inte framför mig att jag tio år senare skulle vara i det här läget. Men här är jag. Och då menar jag det enbart som något positivt. Mycket bättre kunde jag inte ha det. Då tänker jag främst på A och T men också såklart på praktiska grejer som jobb och vårt egna hem och annat som är resultatet av hårt slit men också mycket tur. Jag har haft tur i livet, det har jag verkligen. Men jag har också jobbat hårt med först gymnaiset och sedan studierna. Främst av allt har jag varit målmedveten. Jag gör det jag bestämmer att jag ska göra.

Jag inser att jag har hela livet framför mig, men samtidigt så börjar jag redan ha erfarenhet. Speciellt nu när vi tittar på Skam så blir det tydligt att det där var jag för tolv år sedan, sådär kände jag när det och det hände, åh fy fan de gånger det där hände och så vidare. Jag har liksom blivit så pass gammal nu att jag kan tänka att det där som händer Noora eller Vilde känns som världens största grej, det gör det när man är 16, men det är inte det. Det spelar ingen roll när man 10 år senare tittar tillbaka på när man var 16-17 vad den där en människan sade eller gjorde eller hur man såg ut på den ena festen eller vad som hände med den och den människan. Det är ganska skönt när man blir så pass gammal att de där små sakerna tappar betydelse. Det har förstås med livsläge att göra också, inte bara med ålder. Nu med bostadslån och barn och jobb och ansvar och plikter så orkar jag just och just borsta håret på morgonen och tvätta det ett par gånger i veckan. Det finns tusen saker som går före håret på prioritetslistan, liksom. Men så var det förstås inte som 16-åring. På tal om hår så borde jag boka frissatid...

Dock så känner jag mig fortfarande som 21 eller kanske 22. Jag måste alltid tänka efter en stund när jag försöker komma på hur gammal jag är. Det vore väl lika bra att sluta räkna, men så finns det förstås de som vet hur gammal jag är, som mamma, som snällt påminner mig. Någon kaka ska det väl bli nu när jag fyller år, det är ju ändå trots allt födelsedag bara en gång om året.

Lucka nummer 18

Fråga nummer 18 i Kajsons julkalender lyder:

Vad skulle du vilja lära dig/lära dig mer av?

Jag skulle vilja lära mig vara mer social. Då menar jag att jag till exempel skulle lära mig att småprata vettigare, att enklare ta kontakt och att faktiskt vilja träffa nya människor. Jag är så långt ifrån det som man kan komma. Men jag upplever att jag blir bättre för varje dag som går.

Jag har blivit mycket mindre telefonrädd på bara de senaste åren och jag sitter inte tyst till exempel på kaffepausen på jobbet, utan både berättar och frågar. Länge var jag den som pratade när någon ställde en fråga, men det förändras sakta. Fast jag kommer nog aldrig att bli någon sådan där clown/pajas som får ett helt sällskap att skratta. Eller någon särkilt utåtriktad person. Men ett visst mått av social förmåga underlättar ens liv väldigt mycket.

Julkalender - fråga 15

Omg. Nu är det under tio dagar kvar till jul... Det är alltid så, december bara svischar förbi. Idag är det alltså 15.12 och jag känner mig inspirerad att svara på fråga nummer 15 i Kajsons julkalender.

Vilken film eller bok har inspirerat dig mest i livet?

Det finns två böcker som jag liksom inte kan släppa, som jag funderar på nu och då och liksom hämtar inspiration från. Den ena är Flickan som älskade Tom Gordon av Stephen King. Den läste jag när jag var kanske 12-13, något sådant och den lossnar liksom inte. Om en flicka som tappar bort sig i skogen och upplever some weird shit. Vi snackar things that can not be unseen. Riktigt läskig men också så hoppingivande och just inspirerande. Men det är ju Stephen King, det är liksom ingen mysig liten saga vi talar om.

Och den andra är förstås (fast den är både film och bok) Eat Pray Love (jag använder den engelskspråkiga titeln här eftersom jag läste den på engelska) av Elizabeth Gilbert, en strålande författare som har så mycket att ge oss alla i form av livsvisdom. Eat Pray Love är ju en sorts självbiografi och den är så medryckande och så djup och så närande. Elizabeth Gilbert har skrivit mycket annat bra också men Eat Pray Love är en klassiker redan nu.

Och nu inser jag att jag inte besvarade frågan, tydligen skulle man välja en. Sorry! Som bonus kan jag slänga in en bra film som har inspirerat mig otroligt mycket. Det är The Fault in Our Stars med bland annat fenomenala Shailene Woodley. Den här storyn lämnar ingen oberörd och när den är slut tänker man mest på hur livet är till för att levas. Otroligt gripande historia.

Fråga 6 och 8 i julkalendern

Som sagt så kommer svaren på frågorna i Kajsons julkalender att droppa in här lite hipp som happ enligt hur tid och ork finns för att svara på dem. Några förblir obesvarade också, men fråga 6 och 8 tycker jag om, de vill jag svara på!

Frågorna hänger, tycker jag, ihop och lyder:

Vad är det bästa med dig själv?

Vilken egenskap hos dig själv skulle du vilja utveckla?

För ser du. Det bästa hos mig är min organisationsförmåga och min effektivitet. Där kom två av mina bästa egenskaper förresten. Om jag tvingas välja en så är det min effektivitet. Jag gör saker nu istället för att hålla på och prokrastinera (ett riktigt modeord det där...), det vill säga skjuta fram saker. När jag gör något så gör jag det sedan från början till slut utan onödiga kreativa pauser eller annat som kan tänkas störa mitt arbetsflöde. Det känns som om många lever enligt devisen varför göra sådant i dag som en kan göra i morgon men jag lever istället enligt varför göra sådant i morgon som en kunde ha gjort i går. Jag lever vardagen enligt en plan, min man blir ibland t-o-k-i-g på det. Jag har planerat dagarna minst två veckor framåt och har koll på vad som händer ännu längre fram än så. Men. Det här är förstås inte bara bra. De egenskaper jag gärna skulle utveckla är förmågan att inte vara så effektiv och organiserad hela tiden. Mera här och nu, helt enkelt. Spontan är väl ett annat ord för det. Hrr, jag ryser av tanken på att vara spontan. Det har aldrig passat mig och ännu mindre nu med en två-åring där hemma. Ibland blir jag t-o-k-i-g när mannen föreslår att ska vi göra xx i dag? och jag bara nej det har inte funnits i vårt veckoschema, hur ska det gå med A:s sovtid, vad ska vi då äta, hur tänkte du riktigt nu?!?! Och han tittar på mig som om han precis hade föreslagit att ska vi flyga till månen och jag hade undrat hur han riktigt tänkte där.

I det stora hela är det förstås bra att vara organiserad och effektiv. Men det kan krocka med andra människors önskemål, speciellt om de andra inte är så organiserade. Jag vet att folk förundras över att vi i den här familjen skickar ut till exempel kalasinbjudningar flera veckor i förväg men jag får nippor när de i sin tur skickar ut en inbjudan för ett kalas en vecka i förväg. Kom födelsedagen som en överraskning, eller vad handlar det om? Förresten är en annan god egenskap jag har att jag är så punktlig och jag tänker inte ens gå in på hur flyförbannad jag blir varje gång jag, som alltid, är i tid till en träff eller ett möte, eller har gjort allt klart där hemma för gäster och andra människor är sena... Jag är alltid den som väntar på någon annan. Och folk har noll respekt för min tid. Noll. Det är förbluffande så egocentriska folk är. Andra människors tid spelar ingen roll för någon.

Nu blev det lite väl gnälligt det här... Jag avslutar med fråga nummer 9 för lite gladare tankar.

Vilken plats på jorden skulle du vilja resa till när du blundar och drömmer dig bort?

Just nu är drömmen ett all inclusive-hotell med varma och barntrygga pooler, god mat, aktiviteter för A (så jag inte behöver underhålla honom men han ändå har något kvalitativt att göra), sol och frisk luft, rödvin och helt enkelt service. Att inte behöva göra några som helst plikter på en hel vecka! Drömmen!

Min reverse bucket list

Just nu är det trendigt att publicera en reverse bucket list, det vill säga en lista på saker en velat göra före en dör och redan gjort. En bucket list är alltså en lista på saker en vill göra före döden, men nu vänder vi på det och listar det vi redan gjort! Kul idé tycker jag!

Nu kör vi:

1. Blivit mamma. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.
2. Blivit magister. Det kan inte heller någon någonsin ta ifrån mig. Det är en rikedom och en möjlighet jag kommer att bära med mig tills jag dör.
3. Ridit på Islandshästar på Island! Åh, det är så synd att det inte finns några bilder från den dagen. Det var ljuvligt. Magiskt. Men det regnade sidlänges så att jag fick ont i kinder och händer och lår. Men det var det värt!
4. Druckit champagne på femstjärnigt hotell. No words needed.
5. Sett stjärnhimmeln från en öken i Afrika.
6. Dykt.
7. Börjat äta gröt till frukost.
8. Lärt mig laga den perfekta omeletten.

Hur ser din lista ut?

Höstperiod

Jag är mitt inne i en identitetskris. Vem är jag och vad gör jag med mitt liv?

Det beror på att det är höst. Det är ingen höstdepression, men kanske en höstperiod bara. En period av eftertanke och funderingar i mitt stilla liv.

Jag har aldrig varit en drömmare utan står stadigt på jorden med realiteterna klara för mig. Det har kanske varit ett hinder också. För jag ser liksom inte längre fram än att okej, jag måste ha en inkomst och en vardag som funkar. Medan andra planerat utrikesstudier och genomfört spännande projekt och drömmer om att rädda världen så är jag bara "nej men alltså jag har jobb och studier och det är tillräckligt för mig".

En del kanske skulle kalla mig tråkig. Men jag trivs bra med mitt liv, även om jag kanske ibland skulle önska lite mer krydda. Nu har det förstås stått stilla sedan jag blev mammaledig. Jag har blivit ännu latare och liksom bara livet är bra som det är.

Jag vet inte. Kanske någon borde ruska om mig lite. Risken med ett tråkigt liv är väl att det blir bara tråkigare och till sist har man inte längre något som får en att stiga upp från sängen.