Visar inlägg med etikett jobb. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jobb. Visa alla inlägg

16 mars 2017

För ett år sedan

I dag, eller i morgon, beroende på hur man räknar, är det exakt ett år sedan jag var på arbetsintervju för översättarjobbet på Skogscentralen. Den 22 mars i fjol, på min födelsedag, ringde sedan min nuvarande chef och ville anställa mig. Samma dag hade det varit en terrorattack i Belgien och jag var på väg på kvällstur för att rapportera om det skedda. Det var en konstig dag... Snart är det alltså ett år sedan jag började jobba heltid och det har varit ett år av enorm personlig utveckling och ordförrådet är minst ett par hundra ord större än för ett år sedan...

Nu har jag precis rott i land den enorma ansträngning som vår kundtidning innebär. Den kommer ut på finska och svenska två gånger om året och det är jag som nu för andra gången har översatt alla texter till svenska och ser till så den svenska motsvarar den finska till innehåll och kvalitet.

April närmar sig med stormsteg och det finns få som är gladare över det varmare vädret och den försvinnande snön än vår lilla Essi. I går var det premiär utan rock på ute, ett säkert vårtecken för den här frusikukkun.


Annat som närmar sig är kommunalvalet. Det känns som om jag inte alls haft tid att inse det eller fundera på vem jag ska rösta på... Jag brukar ju ha som princip att rösta på en ung finlandssvensk kvinna. Viktiga frågor för mig just nu är dagvården, familjelivet, jobben, kollektivtrafiken, bibliotek, hälsovård och annan offentlig service, friluftsmöjligheterna i stan och förstås socialpolitiska frågor. Jag är säker på att den rätta kandidaten finns, men jag måste bara hitta henne.

24 feb. 2017

Distansjobb

Så här ser det ofta ut när jag jobbar distans, numera cirka en dag i veckan. Jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet med datorn i knät, ofta med en mugg kaffe någonstans nära till hands. Fastlagsbullen hör inte till den normala uppsättningen, men ni vet det är fredag och jag har haft en helsikes arbetsvecka! Bilden tog jag tidigare i dag och la upp på Instagram med #baranågratimmartillhelgen.

Vilken vecka det har varit! Jag var seriöst nära tårarna i går kväll när organisationens direktör mejlade mig om en brådskande översättning som han gärna ville ha klar i dag vid lunch. Men en god löntagare säger inte nej när direktören ber en om något så jag översatte också den texten på rekordtid. Varför göra något långsamt när man kan göra det snabbare än snabbt? har varit mitt motto sedan årsskiftet... Men jag är förstås glad att det finns jobb åt mig!


Fastlagsbullen ja, den hade faktiskt sylt i sig men det är enbart för att T köpte fel. Mandelmassa ska det såklart vara!

NU är det fredag och jag kan nöjt ta veckoslut. Vi ska göra något riktigt roligt imorgon för första gången på länge, mer om det i efterskott. I kväll ska jag bara ligga i soffan och dricka rödvin.

23 feb. 2017

Sjuka barn på dagis

Svenska Yle kastar ut en brandfackla med den minst sagt provocerande rubriken Själviska föräldrar för smittbärande barn till dagis. Det här är ett tema som ligger mig nära just nu.

Jag och T har haft sådan otrolig tur med A i och med att han har varit ett oerhört friskt barn. Kanske är det hans gener, kanske amningen, kanske just ren och skär tur. Hans sjukdagar kan nog räknas på två händer - under hela hans livstid. Det är inte mycket när jag jämför med hur många andra småbarnsfamiljer har det. Då räknar jag förstås inte med snordagar, för A precis som alla barn i dagisåldern är snorig varannan vecka och det räknar jag inte som att han är sjuk. Sjuk är han när han har till exempel feber eller spysjuka.

Vi hade spysjuka tidigare i februari och det var hemskt. A fick det först och sedan två veckor senare blev T sjuk och sedan jag. A var hemma i två dygn efter den sista spyan, jag och T inte riktigt lika länge.

Förstås tänker vi på andra människor, ännu mer på människorna på dagis - det vill säga barnen och personalen (herregud så personalen utsätts för det ena och det andra!). Jag vet att det finns barn som redan i grunden har någon sjukdom som gör dem extra utsatta för smittor och att de kan bli mycket sämre än A blir när han blir sjuk. Jag vill förstås inte att vi i den här familjen ska smitta någon annan. Men förstås är det krångligt varje gång som A eller man själv är sjuk. Varje sjukdag (på en vardag) betyder förlorade arbetstimmar.

Mitt jobb görs inte av någon annan när jag är borta utan jobbet samlar sig på hög. Är det extra mycket på jobbet, som det var förra veckan när jag blev sjuk, så är det extra stressande att vara hemma sjuk. Är A sjuk är det förstås extra jobbigt att inte tänka på arbete när man är hemma - man mår ju själv bra men tar hand om A.

Eftersom jag och T har kanske två frånvarodagar från jobbet per man på grund av A:s sjukdom så har vi inte desto vidare pratat om vem av oss som tar vilken sjukdag. Vi har ungefär bara konstaterat att det är varannan som gäller. Sedan om A någongång är sjuk en längre tid så får vi kanske diskutera saken mer ingående, det är ju tre frånvarodagar man kan ha per gång med sjukt barn.

Summa summarum: det är inte roligt med sjukt barn. Det är inte roligt att behöva säga åt arbetsgivaren att man är hemma, vare sig det är en själv eller barnet som är sjukt. Det är inte roligt med jobb som samlas på hög. Men vi ska inte ha sjuka barn på dagis heller. Det gynnar ingen, inte föräldrarna och inte arbetsgivarna och allra minst barnen - för då går alla smittor bara runt, runt och varje smitta snurrar mycket längre.

6 feb. 2017

Två veckor

Nu har vi bott i Bocksbacka i två veckor. Vardagen har kommit igång med A på nya dagis och vi båda vuxna på jobb i Böle/Esbo. Igår gick vi en ljuvlig promenad i snön till Domarby gård. Vi gick längs Vanda å och såg en ryttare med häst, massa hundar som var ute med sina ägare på åkrarna, det var luftigt och naturnära på något vis trots att vi hörde Ring 1 nästan hela tiden. Vi bor ju ett stenkast från "ringen" men samtidigt känns det lite landet. Alla som bor utanför Ring 3 skrattar säkert åt mig nu...

Nej, men alltså, jag trivs riktigt bra i Bocksbacka som är väldigt mycket mera utanför än Böle är, där vi ju bodde förut. Det är lagom utanför stan för att det ska vara bekvämt att bo där och jobba "i stan". Tågresan tar 6 minuter och till exempel idag när jag förde A till dagis på morgonen så tog det cirka 50 minuter från hemdörren till kontorsdörren. Det är helt okej, eftersom vi turas om att föra/hämta A jag och T. Det blir inte 50 minuters resa varje morgon. Dessutom kommer jag att få massor mer vardagsmotion nu när A:s dagis är en liten bit bort hemifrån. "Mamma orkar inte" brukar A säga när jag pustande och stånkande skuffar upp honom i vagnen för den branta och ganska långa backen som är ungefär halvvägs mellan hemmet och dagis.

Mycket avkoppling har det inte blivit där hemma eftersom vi fortsätter att packa upp. Men jag har i alla fall hunnit läsa några timmar den senaste veckan. Elaine Eksvärds Medan han lever. Om hur Elaine blev sexuellt utnyttjad av sin pappa som barn.


Så ser det ut när jag står och väntar på tåget. Tågstationen sitter liksom precis ovanpå Ring 1 i Bocksbacka.

27 jan. 2017

Äntligen fredag!

Sällan har fredag varit så välkommen... Jag är helt slutkörd efter en intensiv vecka med flyttbestyr, jobb, konferens i centrum av Helsingfors två dagar och nu till sist arbetsresa till Tammerfors för utbildning i några timmar idag på dagen.

På veckoslutet måste vi försöka ordna upp lite mer hemma. Förhoppningsvis blir det lite soffliggande också, *hoppas*. Kanske en film eller åtminstone ett avsnitt av någon serie. Det har inte funnits tid för något sådant de senaste veckorna. Eller jo visst, vi såg Expanse på Netflix. En scifiserie med stor potential, riktigt bra kvalitet och bra blandning av drama och spänning. Jag väntar på nästa säsong.

Trots att hemmet är kaos just nu så köpte jag ändå en bukett tulpaner när jag var i matbutiken en kväll. Det gör stor skillnad. Jag får mina ryck nu och då att göra det mysigt eller fint hemma. 95 procent av tiden är jag noll intresserad av sådant.


Så såg det ut i Tammerfors i morse. Jag reser inte alls mycket i jobbet men lite grann och det är mest roligt tycker jag. Jag känner inte alls till Finlands geografi så bra, så det är spännande varje gång jag får besöka en "ny" stad. Vi åt lunch på Kattila idag, rekommenderas om du besöker Tammerfors någon dag.


Före tåget for hem till Helsingfors igen var det dags för lagstadgad kaffepaus på ett mysigt litet café. Länge sedan jag drack en latte, annat var det när jag jobbade och studerade inne i stan. Då var det lätt att ta en latte to go på vägen. Sparar pengar gör man förstås när man inte dricker latte på stan så ofta.

2 jan. 2017

Vardag igen

Så ligger min första betalda julledighet bakom mig. Hjärnan är full av svarta hål märker jag nu när jag borde jobba igen, men det är väl så det är när man har varit ledig.

Ingen snö fick vi men A och jag hade det riktigt roligt och avkopplande i alla fall med mycket Mumin från Youtube, ett besök till en lekgrotta (här ska vi ordna kalas någon gång i framtiden), kusinkalas och långpromenader. Jag har dragit på mig en förkylning men innan dess hann jag alltså med en riktigt lång långpromenad på onsdagen. 7 kilometer är inte så illa det!


Ljuvlig väder var det också i onsdags. Jag kommer att sakna promenaderna längs Arabiastranden nu när vi flyttar.


På fredagen hade vi sedan datenight T och jag. Vi åt på Amarillo (klassiker, vi tycker båda om burgare så det är ett enkelt val att gå dit - jag åt chevreburgare efter all kött under julen och det var riktigt gott). Och sedan betalade vi 19,50 euro per man för att se nyaste Star Wars i Scape-salen i Tennispalatset. Helt okej film och riktigt bra teknik i salen.

Nyårsaftonen tillbringades hemma hos mamma&pappa. Vi badade bastu, åt knackkorv, drack skumpa och somnade allihopa strax efter midnatt. Riktigt skönt var det.

GOTT NYTT ÅR!

14 dec. 2016

Lucka 14 - Drömjobb som liten

Kajsons julkalender fortsätter med lucka nummer 14.
Vad var ditt drömjobb när du var liten?
Lätt. Veterinär. Och en massa andra yrken som involverar djur. Jag var djurtokig som barn. Jag red på ridskola i flera år och senare på travhästar och drömde om egen häst. Hemma hade vi katter, kaniner, ett marsvin (inte alla på en gång) och i släkten fanns det hundar som jag gärna gick ut med. Jag vill också bli etolog, det vill säga expert på djurs beteende. Ett tag i gymnasiet ville jag bli smådjursskötare (sådan som jobbar på veterinärstationen utan att vara veterinär, det vill säga skötaren som hjälper veterinären). Jag insåg nämligen någon gång i högstadiet att lång matematik är ett krav för att bli veterinär och det hade jag noll lust med. Tur det, för hade jag läst lång matematik i gymnasiet så hade 95 procent av min vakna tid gått åt till det - jag hade velat få fina vitsord också i det ämnet och det får man inte utan sjukt stor insats... Så jag är glad att jag skippade den idén. Smådjursskötare eller etolog blev jag inte heller. Jag minns att studiehandledaren i gymnasiet försökte få mig att börja studera geografi, men njae, det var nog inte min grej. Så jag sökte in till journalistutbildningen på Soc&kom (utan att egentligen villa bli journalist alls, det handlade mest om att jag ville jobba med att skriva...) och kom in.

J-linjen var en rolig och utmanande utbildning, jag ångrar inte alls den och allra minst magisterutbildningen, men jag var aldrig menad att bli journalist. Det passar inte mig, det är för stressigt - du vet sällan på morgonen vad du gör just den dagen och du flänger hit och dit (om du inte har ett deskjobb, som jag ju sedan sökte mig till just för att undvika det där flängandet och stressen). Dessutom träffar du hela tiden nya människor som du måste få en kontakt med.

Magisterutbildningen som jag sedan gjorde gav mig behörigheten att göra mycket annat, som till exempel det jag gör just nu: översättning inom Skogscentralens kommunkationsteam. Jag är en del av kommunikationsgruppen och är alltså med och formar det här husets kommunikation inåt och utåt, jag får också jobba med språk och att skriva som jag älskar och jag får jobba "från stolen", måste inte flänga runt någonstans, jaga intervjuobjekt eller stressa mot dagliga deadlines.

På det här jobbet lär jag mig dagligen nya ord och termer och också sakinnehåll. I höstas deltog jag i vår grundkurs för skogsägare för att lära mig just grunderna i skogsägande och det har varit otroligt lärorikt. Som "bevis" fick jag ett fint diplom som nu hänger på väggen i mitt kontor.


Livet har en tendens att bli riktigt bra även om det inte alltid följer de spåren en har tänkt ut på förhand. Jag blev inte veterinär, men jag har ett riktigt bra jobb som jag trivs med och som känns meningsfullt. Jag har liksom mitt drömjobb just nu!

22 nov. 2016

Juletid och bilmässan

Det händer spännande saker i livet just nu. Samtidigt försöker jag fokusera på julen som närmar sig. Svårt dock med det här vädret, men livet är väl vad man gör det till. Jag längtar efter julledigheten som startar om exakt en månad, det vill säga den 22.12. Jag är ledig från 23.12 ända fram till 1.1. Då ska jag mysa hemma med sonen. Håller tummarna för att det finns snö då så vi kan åka pulka. Känns helt overkligt att sitta och pricka in lediga dagar i jobbets HR-system, det är sådant som många tar för givet men för mig känns det ännu ganska stort att ha fast jobb och kunna planera in lediga betalda dagar.

Julen ja. Vi har redan börjat förbereda och har de flesta julklappar inköpta, julchokladen väntar i skåpet, glögg finns och menyn är ju förstås spikad sedan flera år tillbaka, den kommer att se ungefär lika ut nu för tredje året i rad. Sill är ett måste, köttbullar också. Skinka förstås. Och plommonkräm till efterrätt. T vill ha en julgran men jag är inte lika såld på den idén. Vi har haft julgran i två år nu och visst är det fint men det är så förbaskat jobbigt att bli av med alla barren efter julen. Vi får se.

Vad har jag gjort sedan det senaste blogginlägget? Bland annat var vi på bilmässan i Mässcentrum. Av alla mässor vi skulle besöka i år, vi som bor ett stenkast från mässcentrum, så var det just bilmässan? T hade en fribiljett och A kom in gratis så vi tänkte att det kan vara kul, speciellt som vi blev utlovade en stor barnavdelning med mycket för barnen att göra - det visade sig vara en hoppborg som såg ut som om den skulle explodera när som helst... Anyway. Jag förstår inte hur folk har råd att köpa nya bilar... 40 000, 50 000, 60 000 euro och uppåt. Vem har sådana summor att lägga ut vid sidan av boendet och övriga levnadskostnader?

Nej jag är inte avundsjuk, inte alls.

Åh så många problem en lottovinst skulle lösa. Hmm, vi har inte spelat på länge, kanske måste vi lägga in en rad nu till veckoslutet, hehhe.

14 nov. 2016

Mässrepresentant

Det är måndag efter en söndag fylld av jobb. Jag hade glädjen att få representera arbetsgivaren på årets skogsmässa i Mässcentrum i Helsingfors och det var en riktigt rolig och givande dag. Nu blir det en sex dagars vecka, men det gör ingenting för jag tar ut söndagen som lediga dagar sedan närmare julen. 

Såhär såg jag ut igår. Det var faktiskt inte första gången som jag jobbade på en mässa. Jag var på bokmässan för flera år sedan och så gick jag ett år på en stor hundutställning som representant för Svenska Yle.

Det här var nog, måste jag säga, ännu ett karriärmål. Jag är ju inte den personen som går fram och pratar med främmande människor, som en förväntas göra på en mässa, men igår gjorde jag just det. Jag utmanade mig själv och det gick hur bra som helst. Visst fick jag också en del kniviga frågor, men då gäller det bara att antingen svara på frågan (då jag kunde ge ett svar) eller hänvisa personen till någon kollega som kan svara. 


Nej, det är inte en kollega på bilden nedanför. På plats fanns också kossor, får, hundar, kycklingar och en massa andra djur. Veckoslutet heter Meidän viikonloppu och kändes som en soppa av det mesta. Här kunde man köpa allt från smink till böcker till kläder till mat - allt väldigt billigt. Jag gjorde ett par riktiga fynd på pausen, så nu har vi redan ganska många julklappar fixade. Och så fanns det då den här avdelningen med produktionsdjur.


Publiksuccé. Fårvallning. Det här kunde jag och många andra titta på i timmar.


Den här bilden tog jag i fredags efter jobbet. Det är synd att det ska börja regna och bli plusgrader nu. Jag har tyckt om den här snön men nu kommer det att bli halt och vått. Usch.

7 nov. 2016

Pengarna som kom och gick

Pengar. Åh så svårt ämne att skriva om. Ska försöka att inte bli för privat men ändå få ur mig mina tankar. Jag går och grubblar på det här varannan vaken stund känns det som och vet inte om jag bara är jävligt bortskämd och överreagerar eller om andra kan känna igen sig och kanske rentav ge några råd och tips.

Det ska alltså handla om pengar, eller brist på sådana.

Jag och T är båda fastanställda med fast månadslön sedan april/maj. Vi har okej löner, tror jag i alla fall, medellöner. Vi har sonen på dagis, T tar bilen till jobbet, jag går, vi har hund, hamster och betalar en i Helsingfors billig hyra men jämfört med andra orter i Finland hög hyra, vi äter lunch och middag och dagens alla andra måltider och köper godis nu och då och handlar väl samma mat som alla andra. Ingen av oss har någon dyr hobby, vi går inte på gym eller köper dyra kläder och vi reser inte stup i kvarten (men i år har det varit en gemensam resa för alla och en för T & A). Men varje månad funderar jag hur vi ska få pengarna att räcka till.

Förstå mig rätt nu. Vi har mat på bordet varje dag och bensin i bilen och när A behöver blöjor så köper vi det. Men jag kan inte för mitt liv förstå vart våra två löner försvinner v-a-r-j-e månad!?! Det blir sällan något över och blir det det så åker det in på sparkontot bara för att försvinna därifrån någon vecka senare. Att spara ihop till bostadsköp känns som ett skämt just nu, varifrån skulle de pengarna komma?

Samtidigt ser vi hur par i samma generation som vi köper bostäder, betalar bort hela bilen (det kommer vi att göra om tio år i den här takten), reser runt halva världen, köper dyra kläder enligt mode och är allmänt mycket mindre i pisset än vi är. Vi har studielån som vi inte ens har börjat betala bort och billån men inga sms-lån eller vad fan det nu allt finns men ändå kan vi inte få ordning på skiten. Allt vi får in far ut lika snabbt. Det är fan i mig otroligt.

T säger att vi har ju dagisavgift, bil och dyra försäkringar och det är förstås sant. Dagisavgiften är vad den är (men nu när vi är inne på ämnet så kan jag ju berätta att vi de facto betalar maxavgift - förklara gärna för mig hur det kommer sig att maxavgiften kommer emot så snabbt du har två heltidsjobb i Helsingfors), bilen ett kapitel för sig (jag vill inte ens tänka på hur många tusenlappar den har slukat...) och försäkringarna borde vi verkligen se över för där pratar vi astronomiska summor... Pjuh.

Jag skämtar inte när jag säger att vi har mindre pengar över nu när vi båda heltidsjobbar än vi hade över när vi båda var studerande och jobbade vid sidan om. Det går inte in i mitt lilla huvud att det verkligen kan vara så, men se bara. När jag var studerande köpte jag en ipad mini sådär bara, för att inte tala om datorn några år tidigare, nu har jag knappt råd att betala telefonräkningen...

Det här går inte längre. Jag klarar inte av att leva så att jag till exempel nu i början av november måste börja fundera på om vi ens har råd med julklappar åt alla som vi gärna ger något åt. Vi drömmer ju också om att kunna köpa oss ett hem någon dag och om det ska kunna bli verklighet så måste något ske. Jag trodde under sommaren och början av hösten att det här är temporärt, att vi kommer att kunna sluta leva en löneutbetalning i taget men så kom oktober och bilen skulle ha däckbyte och firman vi förde den till konstaterade att det kostar 900 euro att få den i körskick (nya fel som vi inte kände till) och *puff* dit for hela julbudgeten och lite till. Så är det nästan varje månad. Minsta lilla sak utanför hyra-mat-månatliga räkningar och vi räknar igen cent på matkontot.

En konkret sak som jag har förstått att jag måste ge upp är luncherna på vardagarna i lunchrestaurangen. De kostar 9,70 och då betalar arbetsgivaren inte ens 3 euro, så 7 och någonting ur egen ficka. Varje dag, alla veckor. Nej, det har jag som sagt gett upp. Så nu köper jag lunch för två dagar i butiken för samma summa, kan till och med få tre luncher för den summan i butiken och skulle säkert få ännu fler om jag lagade maten hemma och tog med. Men vi lagar ju faktiskt middag fem vardagar i veckan och att klämma in ytterligare matlagning om kvällarna för lunch nästa dag känns inte lockande. Därför blir det färdigmat om det inte råkar finnas över från middagen eller något veckoslut. Det går att välja riktigt bra i matbutiken bara man läser vad det finns i maten - jag vill fortfarande äta smart även om det kommer i en plastförpackning och värms i mikron. Sedan har vi en massa andra små utgifter som blir stora för att de upprepas dagligen och de går att bli av med bara vi bestämmer oss för det.

Vi är ju bekväma av oss i många frågor jag och T för att vi sparar tid och energi på det viset. Är man bekväm får man lägga ut pengar på det istället. Som när A fyllde år och vi köpte kakor istället för att laga själva. Mycket av den här bekvämligheten är och består och jag ser det som en investering i livskvalitet. Men det finns som sagt en del grejer vi köper som är helt onödigt. Vi handlade förut nästan all mat (minus den som inte går att få i den kedjan) i den billigaste kedjan i Finland men av praktiska skäl (=bekvämlighet) så har vi valt att handla i en lite dyrare affär men en där vi verkligen kan köpa a-l-l-t och inte behöver komplettera med småhandling i den riktigt dyra affären vi bor granne med. Ändå blir det förstås småhandling alltför ofta. Det är svårt det där när man bor granne med matbutiken...!

Äh, vet inte vart jag vill komma. Kanske bara höra om någon har liknande erfarenheter av att heltidsjobb betyder fattigare vardag? Som jag skrev i början så kan det hända att jag bara är bortskämd. Jag inser förstås att det finns de som på riktigt är fattiga. Familjen Ekholm är inte fattiga. Vi köper varje månad det som vi behöver och ofta lite till. Men det gnager ändå i mig, att pengarna alltid är slut när månaden är slut (ibland tidigare, tack gode gud för kreditkort!) Det rör sig tusentals euro in och ut varje månad och jag förstår inte vart de tar vägen... Vi kunde lika gärna elda upp en stor del av pengarna, känns det som.


2 nov. 2016

Hur du än vänder dig så har du rumpan bak

Igår var det inkomstdagen igen. Många medier valde att vinkla det så att de lyfte fram att det är så få kvinnor i topp bland de som tjänar mest i Finland. KSF Media skriver att:
Den första kvinnan, Sanomaägaren Rafaela Seppälä, återfinns på 17:e plats. I topp-100 finns bara 13 kvinnor.
Och sedan följer en harang om hur kvinnor a) borde bli företagare och b) borde "tänka stort från början". Här duger det inte med någon mysig liten verksamhet, nej, det ska "kunna bli en kedja". Dessutom ska kvinnor studera teknik och matematiska ämnen. Sagt av Stefan Törnqvist, tidigare bankir (never heard).

Och jag blir lite förvånad och lite ledsen. Ännu en gång har vi här en man som berättar åt kvinnor hur kvinnor borde bete sig för att lyckas, för att bli något i den här världen skapad av män, för män.

Vet du vad? Det finns de som inte vill bli rika, som inte har det som ett mål i livet. Jag är en av dem. Kunde inte bry mig mindre om att vara min egen lyckas smed och försöka bli stor. Jag är nöjd som löntagare med 8 timmars arbetsdag, semester, lediga veckoslut och trygghet.

Jag tycker att Törnqvists resonemang andas lite att såklart vill alla bli rika. Men nej, om jag skulle bli egenföretagare så skulle jag antingen börja livnära mig på att skriva i någon form eller så skulle jag starta hunddagis. Inte något en blir rik på och inte något som "kan bli en kedja" - men något som jag skulle vilja göra. Jag avundas inte de som arbetat hårt och blivit rika på det ett dugg för jag vet slitet bakom och nej, det skulle jag aldrig orka med.

Ska man göra det här med bara 13 kvinnor i topp-100 till en jämställdhetsfråga så kan man i alla fall ta fram en expert som klarar av att analysera frågan lite bättre än Törnqvist som ungefär säger att kvinnor är lata och utbildar sig inom fel ämnen. Tack för det liksom, ännu några saker som kvinnor gör fel här i livet.

24 okt. 2016

Måndag igen! Och snart är det jul också!

Det är måndag igen och jobb som gäller. Jag säger det igen, jag är så otroligt tacksam för att jag fick det här jobbet som görs på kontorstider må-fre. Varje veckoslut är ledigt veckoslut och det blir en bra, skön, bekväm rytm i livet. Men om några veckor ska jag faktiskt jobba på söndag! Jag ska representera på Skogsmässan.

Vi firade A hela förra veckan känns det som. Han fick massa roliga presenter och det är så roligt att se hur han har börjat förstå att det är något åt honom inne i pappret och hur han river upp det.

Nu kan vi börja fundera på julen - l-j-u-v-l-i-g-t. Jag älskar julmat och julchoklad. Och gröna kulor! OMG! Skulle kunna leva på dem hela december. Jag tror jag ska föreslå ett glögglas åt T i kväll medan vi ser på The Walking Dead som har börjat igen (med det hemskaste avsnittet hittills, påstår internet).

Före julen kommer förstås både alla helgons dag och farsdag, båda två helger som jag tycker att har spårat ur. Alla helgons dag handlar om att hedra de döda, tända ljus och besöka graven, inte om att springa runt och tigga godis och hota med att söndra fönster om man inte får godis. Och farsdag handlar om att barnen ska göra något kul för pappa, ett kort eller en liten present och förstås hör kaffe och kaka till, kanske lite god mat också (barnen kan göra det här om de är gamla nog). Det räcker. Men okej, jag är ju inte pappa heller, så jag kan inte veta vad papporna vill. Kanske papporna i Finland vill ha slipsar och strumpor och cigarrer. Jag kan tycka att det mer borde handla om tid med barnen och samvaro, inte köpa köpa köpa.

18 okt. 2016

Att hålla den i sin hand

Nu är den här. Direkt från tryckeriet. MinSkog-tidningen, Skogscentralens kundtidning som jag har översatt helt ensam (och dessutom gjort ett skitbra jobb om jag får säga det själv)!

Den här tidningen kan du få läsa till exempel genom att besöka Skogsmässan i Mässcentrum i Helsingfors i november. Väldigt intressanta texter och mycket nyttigt för skogsägare och andra intresserade av skog och natur (bland annat en väldigt inspirerande ung man som sysslar med naturfotografering - därför 7 tips för naturbilden på pärmen). Du kan också läsa artiklarna på webben.


Jag är riktigt stolt över mig själv.

Originalet syns alltså till vänster och den svenska tidningen är en översättning av den finska, ord för ord.

17 okt. 2016

Fredag - söndag

Jaha, nu är hösten här på allvar. Det är ruskigt, mörkt och vått. Boken Sommarön är kanske inte perfekt höstläsning till sin titel, men desto mer till sitt innehåll. Vilken jävla bra bok Eva Frantz har skrivit! Det enda lilla minuset jag har att komma med så här halv vägs genom romanen är att det finns lite för många karaktärer. Stackars hjärnan min hänger inte riktigt med. Jag ger boken 4/5!


I fredags hade jag friluftsdag med jobbet. 10 kilometer vandrade vi i vackra Centralparken i Helsingfors. Och det kändes på kvällen OCH nästa dag (det känns fortfarande!). Jag går ju massor, men sällan numera en så lång sträcka. Riktigt skönt var det.


Höstfärger. Rosa skor, svarta byxor, lönnlöv i alla höstens färger.


Rocken har åkt på också på hunden. Nu är det ett år sedan veterinären konstaterade att Essis livmoder måste bort. Vi upptäckte en växt i ena bröstvårtan och sedan var det snabba ryck som gällde. Växten var till all tur godartad, men livmodern är i alla fall borta och Essi mår hur bra som helst också utan den.


Jag har redan börjat se fram emot julen. Älskar den tiden på året av så många orsaker. Men först ska vi fira pojkens 2-års dag den här veckan!

5 okt. 2016

Två dagar borta

Jag jobbar för en massiv organisation och personalen är utspridd över hela landet så gemensamma dagar med teamet på någon ort i landet är väldigt nyttiga.

Den här gången var jag med kommunikationsteamet i Seinäjoki.

Vi sov och konfererade på underbara hotellet Alma. På tisdagskvällen fick vi en rundtur i Alvar Aalto-kvarteret. Jag har aldrig varit i Seinäjoki så allt var nytt för mig! Rundturen avslutades så att vi gick uppför trapporna till kyrktornet, 65 meter upp. Vilken utsikt! Jag har höjdskräck men nu var grupptrycket sådant att det inte fanns utrymme för att vara rädd.





Nu är jag trött och sitter på tåget hem.

28 sep. 2016

Titta här!

18-åriga jag skulle vara så imponerad av det spår som livet förde in mig på. Mitt eget visitkort som precis landade i min hand får vuxenpoängen att rassla in. Jag har en tjänst som gett mig ett eget visitkort. Stort.


Skämt å sido, visitkortet är bara en rolig detalj som fick den här hela fast jobb-grejen att kännas ännu mer verklig. Viktigast är ju att jag faktiskt trivs som fisken i vattnet på det här jobbet. Jag har utvecklats så mycket sedan jag började och utvecklas hela tiden.

Nästa vecka åker jag på arbetsresa till Seinäjoki och blir borta en natt. Sova på hotell på arbetsplatsens räkning!!! 18-åriga jag skulle svimma av beundran.

20 sep. 2016

Update den här septembertisdagen

Livet rullar på och jag har haft en så sjukt händelserik sommar och inledning på hösten att jag ser fram emot att det lite lugnar ner sig nu i oktober och november. I lördags var vi på kräftskiva med flera stycken gamla vänner och det var roligt att få prata om livet med folk som känner en trots mindre tät kontakt under de senaste åren.

På jobbet är det mer att göra än någonsin just nu... Mest roliga grejer men också kaos och stress. Lagom. Varje morgon när jag kommer till jobbet och varje dag när jag går hem är jag så otroligt tacksam över att ha hittat fast jobb som utförs på kontorstid. Det är inte alla förunnat. Nästa vecka får jag igen börja lära mig nytt i form av en liten kurs och i början av oktober ska jag på en liten jobbresa. Det känns så vuxet att säga att jag ska på jobbresa. Till Seinäjoki, men ändå.

Dock drömmer jag fortfarande om att skriva den där romanen som finns där i huvudet på mig... Peppe Öhman tipsar om hur man ger ut bok och jag förstår ju att jag skulle behöva minst några månader heltidsskrivande för att få den på papper. Just nu ger jag all energi åt jobbet och familjen. Kanske jag bara är lat. Är ju inte som om jag inte har tid på kvällen när A somnar, men jag ser hellre på teve och facebookar än skriver en bok just då. Det kanske betyder att jag inte har tillräckligt stark vilja heller. Skulle jag vilja så skulle jag göra det.

Oh well, kanske någon dag. Jag är ingen sådan som tänker skaffa mig burnout. Kalla mig lat om du så vill.

14 sep. 2016

Amos Arv

Jag kan inte låta bli att vara stolt över att min kurskamrat från Soc&kom Annica Lindström har varit en så stor del i projektet Amos Arv som du kan köpa i e-form här. Riktigt bra jobb hon och Lina Laurent har gjort! Jag väntar med spänning på vad deras nästa projekt kommer att vara!

Riktigt dålig insats av Svenska Yle i det hela dock... OBS Debatt förra veckan var en katastrof. När man kunde bjuda in kloka människor med kloka tankar och visioner så bjuder man in en gammal man med ena foten i graven och noll visioner och så den stora boven i dramat som dessutom inte ens klarar av normalt hyfs utan hotar med att gå hem om han inte får diktera villkoren för direktsändningen... Jag hoppas K-G Bergh skäms näsan av sig efter det han gjort. Först bottennappet i intervjun i Amos Arv  - han tror inte att de finlandssvenska tidningarna har någon framtid och han tycker att alla lika bra kan läsa på finska eller engelska - och så debattcirkusen. Förstår inte varför han sitter kvar.

Jag är så glad att jag hittat jobb utanför de finlandssvenska medierna och kan följa med deras utveckling från utsidan. För läget är svårt, det kan knappast någon förneka. Papperstidningen har ingen framtid men de finlandssvenska tidningarna vill jag tro att har en. De behöver bara göras om rejält. Hur? Så att de är nära människan och samtidigt globala. Det får inte kosta för mycket att få ut dem till läsaren - de pengarna ska istället investeras i journalistiken. Papperstidningen är död, men de finlandssvenska tidningarna lever - ännu.

23 aug. 2016

Långa skuggor

Sista parkjumppan för i år förbi. Tack Helsingfors stad! Det har varit ljuvligt.

Jag tittar på mina rosa skor och min långa skugga. Bara några dagar kvar av augusti. I september är jag ensam med hunden i en vecka när T & A reser bort. Vete fan hur jag ska överleva det...

Redo för höstens jobbutmaningar, bland annat en kundtidning jag ensam ska översätta på en vecka. Blir nog bra.

Det har varit en sjukt bra sommar med massor av program. Bröllopet i helgen var pricken på i:et.

1 aug. 2016

Back to work!

Idag morse när telefonen plingade 06:30 var det väl inte med fjäderlätta steg jag traskade iväg med hunden på morgonpromenad. Jag är ingen yeii, tillbaka till jobbet!!! -människa trots att jag trivs så bra. Hade kunnat vara ledig ännu en vecka eller så.

Det började precis funka med att vara hemma med A, vi hade det riktigt bra den sista veckan och trots att det är tungt att vara med en snart tvååring så lyckades jag stänga bort jobbet helt men nu är det jobb, jobb, jobb som gäller!

Jag ser fram emot allt jag kommer lära mig den här hösten. En sak jag inte ser fram emot är morgonlänkar klockan 06:30 i oktober, november, december, januari, you get the picture. Den här första morgonen i augusti var det både vackert och varmt men det kommer det inte att vara i vinter...