Holmström om kvinnodagen idag

Den fantastiska författaren Johanna Holmström skriver i en kolumn för Svenska Yle idag om den internationella kvinnodagen, sin personliga relation till feminismen och exakt varför kvinnodagen behövs.

Jag citerar:

Varje generation måste föra sin egen kamp för att jämställdheten ska gå framåt och det är där vi är just nu. Det vi ofta glömmer är att hårt vunna förmåner mycket väl kan försvinna i ett trollslag medan vi lutar oss tillbaka och tänker "Jaha men det är ju fixat då! Skönt!"

Låt oss inte låta den internationella kvinnodagen bli ännu en dag av "grattis, lite blommor varsågod!". För den står för något helt annat. Att gratulera en kvinna på kvinnodagen är som att gratulera en hiv-positiv på internationella aidsdagen. Tack, liksom. Nej, det är bättre att du till exempel läser på om Rachel Edgren eller Katherine Johnson eller bekantar dig med till exempel abortlagstiftningen i olika länder i världen eller varför inte funderar en stund på varför det ska vara så förbaskat lång väg för så förbaskat många kvinnor i Finland och världen till närmaste förlossningssjukhus.

Ännu ett fel som mammor gör

Är du mamma? Använder du sociala medier? Fy skäms.

Helsingfors stad sträckte sig så pass långt att de inte bara gled över till det smaklösa utan de tog ett riktigt jävla stort skutt in på att vara rent ut sagt elaka och sårande. Jag pratar förstås om den sämsta kampanjen mot våld som någon kunde komma att tänka på. Kampanjen som går ut på att skuldbelägga mödrar för att det använder telefonen/pekplattan och/eller är aktiva på sociala medier framför sina barn. Mycket kritik får jag stå ut med som mamma, men nu gick det över gränsen. Nu är jag också våldsam tydligen.

Om du mot förmodan vill se den fruktansvärda reklamvideon eller den lika fruktansvärda affischen så kan du se videon här och affischen här.

Det är nu då alltså mödrars användning av sociala medier framför barnen som är det stora problemet i den här staden där jag bor och betalar skatt. Sådant här skit används mina skattepengar till, en kampanj för att få mammor att känna sig skit för att de plockar upp telefonen om den piper till, också när barnet är närvarande.

Kampanjen slår fel på så många nivåer att jag vet inte var jag ska börja.

1. Välkommen till 2016, skärmarna är här för att stanna. Bara för att en har en skärm framför sig betyder det inte att en är så inne i instagrams underbara värld att en inte skulle märka om korpen kommer och tar ens barn.
2. Det har alltid funnits saker som stjäl mammas tid och uppmärksamhet bort från barnen. Matlagning, böcker, tidningen, teven, städning, andra människor (oh the irony) etcetera.
3. Våld? Seriöst. Det finns gott om våld i det här landet, också sådant våld som riktas mot en familjemedlem eller flera. SoMe-användning framför barnen är inte våld.
4. Och hur är det med pappa då? Får han använda sociala medier framför barnen? (Plot twist: enligt staden så är själva budskapet med reklamen att pappa är helt frånvarande, det är alltså papporna här som ska känna att de gör fel, inte mamma. Är du förvirrad? Jag med.)

Gör om, gör rätt. Snälla.

Det finns så många sätt att lyfta problematiken med att sociala medier stjäl en del av den tid som vi kunde ägna åt att göra annat, men det här var inte rätt sätt - det var ett riktigt bottennapp. Jag är uppriktigt ledsen för att Helsingfors stad attackerar mig som mamma på det här sättet. Istället för att bli uppmuntrad, stöttad, stödd och hejad på som mamma så attackeras jag gång på gång av olika instanser, personer, organistationer etcetera. Den här gången var det min egen hemstad som attackerade mig. Det går inte att göra rätt som mamma.

Hur du än vänder dig så har du rumpan bak

Igår var det inkomstdagen igen. Många medier valde att vinkla det så att de lyfte fram att det är så få kvinnor i topp bland de som tjänar mest i Finland. KSF Media skriver att:

Den första kvinnan, Sanomaägaren Rafaela Seppälä, återfinns på 17:e plats. I topp-100 finns bara 13 kvinnor.

Och sedan följer en harang om hur kvinnor a) borde bli företagare och b) borde "tänka stort från början". Här duger det inte med någon mysig liten verksamhet, nej, det ska "kunna bli en kedja". Dessutom ska kvinnor studera teknik och matematiska ämnen. Sagt av Stefan Törnqvist, tidigare bankir (never heard).

Och jag blir lite förvånad och lite ledsen. Ännu en gång har vi här en man som berättar åt kvinnor hur kvinnor borde bete sig för att lyckas, för att bli något i den här världen skapad av män, för män.

Vet du vad? Det finns de som inte vill bli rika, som inte har det som ett mål i livet. Jag är en av dem. Kunde inte bry mig mindre om att vara min egen lyckas smed och försöka bli stor. Jag är nöjd som löntagare med 8 timmars arbetsdag, semester, lediga veckoslut och trygghet.

Jag tycker att Törnqvists resonemang andas lite att såklart vill alla bli rika. Men nej, om jag skulle bli egenföretagare så skulle jag antingen börja livnära mig på att skriva i någon form eller så skulle jag starta hunddagis. Inte något en blir rik på och inte något som "kan bli en kedja" - men något som jag skulle vilja göra. Jag avundas inte de som arbetat hårt och blivit rika på det ett dugg för jag vet slitet bakom och nej, det skulle jag aldrig orka med.

Ska man göra det här med bara 13 kvinnor i topp-100 till en jämställdhetsfråga så kan man i alla fall ta fram en expert som klarar av att analysera frågan lite bättre än Törnqvist som ungefär säger att kvinnor är lata och utbildar sig inom fel ämnen. Tack för det liksom, ännu några saker som kvinnor gör fel här i livet.

Människohandel och garderoben

Okay. Fredag.

Jag läser Jeanette Björkqvists reportage på Svenka Yles sidor (och i HBL) och ryser över hur många karlar det finns där ute som skiter i sådant som mänskliga rättigheter, lagen, respekt och integritet. Alla dessa karlar som är beredda att utnyttja kvinnor och barn... Jag vet liksom inte vad som ska kunna stoppa dem. Björkqvist gör förstås ett otroligt beundransvärt arbete i att försöka få upp ögonen för det här - TACK!!! - men det är en droppe i havet.

"Hon minns den första bilen som stannade. Mannen var ljushårig och hette Erik. Även om han genomförde sitt köp, trots att Promise grät hela tiden, så tyckte han synd om henne. Han kom flera gånger på nytt och sa varje gång att han ska försöka hjälpa henne bort."

Ursäkta men whatthefuck? Eller nej, jag är inte alls förvånad egentligen. Det är ju just såhär det är. Män som våldtar sexslavar och sedan betalar någon annan för att få göra det bryr sig inte om offret. Jag menar, om den här "Erik" hade velat hjälpa Promise så hade han gjort det istället för att komma tillbaka (antagligen för att våldta henne igen?) och lova henne att hjälpa henne.

Annat då?

Jag blir lite frestad att anta Linn Jungs utmaning om att räkna plaggen i garderoben. Men jag vågar knappast. Mitt största problem gällande garderoben är att jag a) har en strikt indelning i jobbkläder, hemmakläder och fritidskläder och b) inte har hittat min stil trots att jag är 27 år gammal.

Senast i förrgår hade vi ett samtal med min man som löd ungefär såhär:

jag: vad ska jag ha på mig på kräftskivan på lördag - det här eller det här? *visar alternativen, som är ännu ett exempel på hur jag plötsligt kan få för mig att pröva något nytt*

mannen: du kan ha på dig det och det, det är mer din stil *avser något helt annat än det jag visat upp som alternativ*

jag: nejmen det går inte för det är ju mina arbetskläder som jag har på på jobbet!

mannen: varför kan du inte ha det på dig?!? *fattar noll*

jag: tja, hmmm, det går bara inte

end of discussion *vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig*

Regeringen krossar jämställdheten

Svenska Yle bjuder idag på en tankeväckande analys kring regeringens obefintliga jämställdhetstänk.

- Regeringen har från början visat med tanke och handling att de inte beaktar kön som en fråga som ska beaktas i varje beslutsfattande. Men det är inte den enda variabeln, också tanken på klass och etnicitet tycks lysa med sin frånvaro,

säger Karin Palmén, samhällsvetare.

En visste ju inte om en skulle skratta eller gråta när det skrevs in i regeringsprogrammet att Finland är jämställt. Nu ser vi vad den skrivelsen leder till. Bland annat har dagvården naggats i kanterna samtidigt som avgifterna höjs. Det här vet man att leder till att kvinnor hellre stannar hemma med barnen än jobbar.

- Det här är inte petig irritation eller ett argsint brandtal om feminism utan det handlar verkligen om att rättsstaten och demokratin ska överleva. Då måste dess olika grupperingar höras och synas i beslutsfattandet,

säger Karin Palmén.

Vi talar om stora beslut som fattas nu. Just nu.

Jag skulle vilja

Jag skulle vilja säga något klokt om bröstdebatten men jag känner bara att ska vi verkligen diskutera kvinnors bröst nu igen?

Jag skulle vilja säga något klokt om Teemu Selännes och andra idolers makt och ansvar men jag känner bara att kan inte folk lära sig att flyktingfrågan är en känslig fråga och det gäller att väga orden extra noga?

Jag skulle vilja säga något klokt om vad det innebär att asylsökande är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken och vad det innebär att HBL skriver artikel på det men jag känner bara att varför blev det här en fråga nu när det blev klart att asylsökande också våldtar när det inte varit en fråga trots att finländska män våldtar tusentals gånger per år?

Jag orkar bara inte.

Kan vi prata om något annat? Zikavirus. Okej nej. Ett virus som knappt märks hos de flesta smittade men som drabbar ofödda barn... Som från en riktigt obehaglig horrorfilm. Men det är verklighet.

Kan vi prata om Making a Murderer? Aj fan, det gjorde jag redan. Men jag kan inte släppa det... Om du slår upp justitiemord i ordboken så hittar du Brendan Dasseys fall där. Helt j***a otroligt.

Kan vi prata om Justin Theroux dokumentärer? Här kan du se en av dem. Jag kan inte bestämma mig om jag gillar eller ogillar hans teknik. Hur han är så "med" hela tiden. Hur han själv har huvudrollen i sina dokumentärer.

Fredag idag. Vi ska ha en bra helg. Längtar.

Män som tror att kvinnor finns till för att behaga dem

Just nu är det någon finsk artist som på finska sjunger om hur han tycker att hans flickvän ska "skala av sig sitt skal", hur hon är "perfekt med alla sina fel" och hur hon ska sluta låtsas vara något hon inte är. Det här alltså på radiokanalen NRJ som av olika orsaker står på i vårt kök nästan hela tiden jag befinner mig där, vilket blir ganska många timmar per dag. Och jag blir så matt av att höra den. I tre-fyra minuter håller han på och försöker övertala den här stackars kvinnan i sitt liv att hon faktiskt duger åt honom, att hon är okej som hon är, att hon är rigit bra. Och jag vill bara ryta att vad fan har du med det att göra hur mycket hon speglar sig och om hon "lägger på ett skal" och vilka alla fel hon har? Varför ska du hålla på och påpeka att du minsann genomskådat henne, sett att det finns något under hennes yttre, som hon tydligen försöker vårda? Det finns liksom ingen rim och reson i den låten...

Men den här artisten är ju tyvärr inte den enda mannen att gå omkring och tro att enda orsaken att kvinnor satsar på utseendet, sminkar sig, speglar sig etcetera är att de ska godkännas av männen omkring dem. Newsflash: kvinnor kan göra allt det här alldeles för sin egen skull. Och dessutom... Vem är den här mannen att säga till kvinnan hur hon ska se ut, att hon inte ska göra ditt och datt för att han tycker att det inte behövs?

Det här är förstås en del av en större struktur där kvinnor i många avseenden antas finnas till för att behaga män. Det leder till att män antar att kvinnor alltid gör något som till exempel sminkar sig för att behaga männen och att det är upp till männen att bestämma när det är för mycket, nu räcker det hördu för du ser ju ut som en hora när du sminkar dig sådär.

Och vad kan vi göra åt det då? Ja, sprida ordet att så inte är fallet. Det är inte en kvinnas uppgift i livet att behaga männen omkring henne. Hon kan få skriva fisprupp i pannan och ingen man ska säga åt henne att ta bort det där för du är så mycket snyggare utan. Det är upp till henne själv.

Om nu någon mot förmodan vill höra den här låten jag så öppet dissar så hittar du den här. Och nu blev jag ännu mer ledsen när jag för första gången såg videon... Att dessutom plocka in en otroligt söt ung kvinna som den som spelar artistens flickvän... Ne, det här var ett riktigt bottennapp.

Små steg

Det finns många saker jag önskar ändra på i den här världen. Som tur är så finns det en massa folk där ute som just nu as we speak gör något konkret för att göra den här världen till en lite bättre plats istället för att som jag sitta och skriva om det på en blogg. Ta den här mannen på videon till exempel. Och tänk på vilken enorm skillnad han gör för sina barn. Istället för att säga nej du ska leka med det här säger han du får leka med vad du vill. Det betyder något på riktigt.

Jag vill inte falla ner i den där nuskaviallahyllamannensomgörnågotbraförjämställdhetenochfeminismenförtittasåklokhanärtrotsattenmassakvinnorsagtdethärihundraår. Här är helt enkelt en klok person i en video där han berättar hur han tänker och hur han behandlar sina barn och det är en pyttepytte liten sak i hans liv (tror jag) men gör så stor skillnad för hans barn.

Det finns inget att säga men jag vill i alla fall säga något

Det finns inget som jag kan säga som inte redan har sagts om domarna efter våldtäkten i Mosabacka i Helsingfors tidigare i år. Ändå tänker jag säga några meningar.

Jag hoppas kvinnan som våldtogs får allt stöd hon kan tänkas behöva och lite till. Det går inte att göra så att smärtan försvinner men det går att stöda henne till ett någorlunda normalt liv, det vill jag i alla fall tro.

Jag hoppas också att den här debatten inte dör ut utan leder till något konkret, alltså en ändrad lagstiftning. Om så här många anser att våldtäktsdomarna är för lindriga så är de det. Straffet för olika brott bör motsvara det som allmänheten anser är korrekt straff. Det är dags att sluta dalta med våldtäktsmän. Det är dags att sluta se på våldtäkt som något som kan utföras lite sådär av misstag. Våldtäkt innebär alltid att du utför våld mot en annan människa. Hur lindrigt *jag spyr i min mun* du än utför det. Det är ett av de mest fruktansvärda handlingarna, en total förnedring av offret.

Och så önskar jag vi kunde sluta med rasismen. Det här är inte en invandringsfråga. Det är inte en fråga om hudfärg eller "hemland".

Friheten att välja och välja bort huvudduken

Jag älskar det upplägg Buzzfeed har, då de lyfter fram fenomen, trender, tankar och händelser kort och koncist men ändå så läsaren förstår sammanhanget. Nu läste jag den här artikeln om iranska kvinnor som visar sitt hår i ett försök att uppnå lite större jämställdhet och rättvisa i sitt land. På Facebooksidan My Stealthy Freedom laddar kvinnor och också män upp bilder där de uttrycker att de anser att alla kvinnor i Iran ska få välja om de har eller inte har huvudduk, hijab på sig. I dagens läge är det lag på att alla kvinnor ska ha det.

Jag kan knappast ens börja försöka förstå hurdant det är att leva i ett land där du som kvinna måste läsa lagen för att lära dig vad du får och inte får ha på dig. Men det är självklart att jag stöttar de här kvinnorna som önskar att de skulle få välja själva om de använder eller inte använder hijab. Det ska vara självklart både i Iran och överallt annanstans i världen att en person själv avgör vad en har och inte har på sig. Det får vi inte glömma här i Finland heller. Att folk måste få välja. Visst undrar jag ibland när jag ser en kvinna i burka om hon valt det själv och i så fall varför. För mig är tanken på att lägga på mig en burka lika främmande som tanken om att jag skulle låta någon annan bestämma att jag inte får ha på mig en burka eller vad jag nu råkar villa ha på mig. Men jag vet att många kvinnor också i Finland väljer att ha på sig olika huvuddukar för att de vill det och att orsakerna säkert är lika många som antalet kvinnor.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av frågor som handlar om till exempel muslimska kvinnors val av kläder att läsa Johanna Holmströms Asfaltsänglar. Jag rescenserade boken för två år sedan, texten kan du läsa här. Svenska Yle har skrivit om boken här.

Sipilä och jämställdheten

Ja, vad finns det att säga om det faktum att vår nuvarande regering i regeringsprogrammet fastslår att Finland är jämställt? Inte mycket. Jag har ingen aning hur man reagerar på en sådan sak. Det är förstås inte sant, det kan jag i alla fall säga. Och precis som Anu Koivunen skriver i dagens HBL så kommer det allra minst att bli mer jämställt om alla föreslagna åtgärder genomförs. "Snarare riskerar programmet främja ett system med manliga familjeförsörjare. I Finland 2015 där regeringen samtidigt vill höja sysselsättningsgraden", skriver Koivunen.

Läs hennes kolumn i dagens HBL.

Money money money

Jag vill inte säga desto mer om ekonomin i det här hushållet, men det kan jag säga att det inte finns några mina och dina pengar, det finns bara våra. Det är bäst för oss men säkert sämst för någon annan. Det kan jag också säga att vi har sparkonton och sparmål, nu drömmer vi till exempel om att köpa en bordsdator någon vacker dag. Och så kan jag ännu säga att det går att leva på föräldrapenning plus studiestöd (minus bostadstillägget) plus några dags löner per månad och barnbidraget. Det är inte lätt och man kan inte köpa vad man vill när man vill men det går.

Lady Dahmer skriver om pengar, hushållsekonomi, feminism och jämställdhet och jag uppmanar alla att läsa inlägget och diskussionen. Det är intressant och viktigt att de här frågorna lyfts. Och det går att diskutera ekonomi utan att behöva avslöja ens egna månadsinkomster eller hur mycket man har på kontot. Inte för att jag ser något fel i det heller. Pengar är inte tabu, tycker jag.
Jag har aldrig sett pengar som ett självändamål. Pengar behöver jag för att leva och har jag extra någon gång så köper jag en restaurangmiddag, en hotellnatt, skumppa eller ny teve. Jag lägger inte tid och energi på att fundera på investeringar eller aktier och på att fundera om det jag köpt håller sitt värde eller inte. Jag har en ganska problemfri relation till pengar påstår jag. Och ännu har de inte tagit slut!

Men alltså. I en relation är det viktigt med gemensamma spelregler. Vad är mitt, ditt, vårt? Och det är viktigt att tänka på framtiden. Alla förhållanden varar inte för evigt.

"Borde du inte bete dig lite bättre lilla flicka?"

Det här är en skärmdump från dagens Hbl. Det är Li Andersson som intervjuas med anledning av den massiva mängden röster hon fick i valet (go Li, du är så otroligt klok och lyckas alltid i de debattet du är med i!). Jag vet inte vad det är jag har missat, men jag förstår inte alls varför Staffan Bruun ställer henne den här frågan. Omedelbart sätter jag taggarna utåt och vill börja gorma om att det här har något att göra med att hon är ung framgångsrik kvinna, men kanske handlar det om något annat. En väldigt onödig fråga tycker jag hur som helst. Knappast hade en man fått samma fråga (med undantag för Hakkarainen eller dylika karlar som alla vet har gjort bort sig både en och annan gång).

"För flickor"

Och det här med att i bokhandeln fråga efter tips på bokgåva en kan köpa till pojke som snart är tonåring, peka på en bok en själv sett som film och tyckt om och fråga om den rekommenderas och få svaret "den är nog mer för flickor".

Jag blir så stum när det händer. Vet inte i vilken ände jag ska börja. Handlar det liksom om att författaren är kvinna, att huvudrollen är flicka/kvinna eller något helt annat? För jag har sett filmen och vet ju handlingen och kände aldrig att åh så flickigt det här är!

Vi köpte boken. För att vi tyckte den passar födelsedagsbarnet.

Den här familjen är nu helt utmattad efter lite födelsedagspresentshopping.

8 mars handlar inte om rosor och choko

Idag är det Internationella kvinnodagen, en dag som lär vara tyska Clara Zetkins idé. Jag hoppas att alla som läser det här har en bra dag fylld med underbara kvinnor och ännu underbarare män.

Men jag hoppas inte ni kvinnor som läser får choklad och rosor och jag hoppas inte heller att ni män som läser köper choklad eller rosor till kvinnorna i ert liv. Eller, alltså, inget fel på choklad och rosor (tvärtom: mera sådant!) men det hör inte ihop med kvinnodagen på något sätt. Kvinnodagen handlar inte om att du ska skämma bort frun/flickvännen/sambon/mamma med kommersiellt skit som hjärtformad choklad. Kvinnodagen handlar om att uppmärksamma orättvisor och brist på jämställdhet och våld mot kvinnor. Bland annat.

Också idag löper tusentals kvinnor bara i Finland risk att dödas av den man de någon gång älskat, kanske fortfarande älskar. Det finns hjälp att få.

Läs också Jussi Pullinens text kring temat kvinnodag.

Den duktige mannen med ett uppdrag

Jag länkar väldigt ofta till Lady Dahmer märker jag. Men hennes ord och främst av allt de diskussioner som uppstår på bloggen är så bra så det är helt oundvikligt. Nu skriver hon om den seglivade myten att kvinnor har så otroligt mycket makt i hemmet. Det är inte fråga om makt, det är fråga om ett ansvar att sköta allt det där jobbiga, tunga, obetalda som männen inte orkar eller vill sköta och därför påstår att kvinnor gör det så mycket bättre. Läs, det är tankeväckande på många sätt.
En av de som kommenterat tangerar ämnet man som gör något i hemmet och som sedan ska ha beröm för det. Jag kunde inte låta bli att kommentera då jag läste det, för jag känner igen det där med att männen ska ha beröm för minsta lilla grej de gör hemma all too well. Nu pratar jag inte om T, tillsvidare har jag sett mycket lite sådana tendenser hos honom (men om du tar fram en grill och en köttbit och placerar honom framför grillen kommer du att få höra historien om den perfekt grillade köttbiten i flera veckor efteråt), utan om en del äldre män i min närhet.
Min egen pappa, som nog alltid deltagit i hemsysslorna (och som numera väl sköter det mesta i hemmet om vardagarna då han är pensionär) men som tyvärr aldrig hade samma övergripande ansvar som mamma för att få familjens vardag att rulla är en sådan man. Han gör nog det mesta i vardagen utan att kräva en massa hyllningar i gengäld, men blir det fest eller middagsbjudning så ser han gärna till att gästerna får höra vad han gjort inför tillställningen. Och så spelar alla med i spelet och berömmer. Och han är inte den enda mannen jag vet att gör så. Ofta tar mannen på sig ansvaret för något stort, som att fixa julskinkan inför jul. När sedan gästerna kommer så ska alla få höra hur stort jobb och enormt ansvar han haft inför julen och så ska alla smaka på hans julskinka och säga hur duktig han är (spelar ingen roll vad de tycker om skinkan, alla berömmer honom ändå). Trots att det är kvinnan som fixat allt annat och som städar undan efteråt.

Genusproblem är lyxproblem

Jag har ett långt inlägg på gång som handlar om kroppen, men tills dess ska vi prata lite mindre utseendefixerade ärenden. Charlotte skriver om genusmedvetenhet och hur det inte är allt här i världen. True that!
Det här andas lite "jamen det finns faktiskt folk som inte ens har mat på bordet och här tjafsar du om rosa och blått på bebisar" men Charlotte skriver så bra att

"Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det."

Men till mitt försvar måste jag säga att jag är bra på att inte pracka på andra mina åsikter om exempelvis genus. För det är helt onödigt att göra det. Jag lever mitt liv som jag vill och hur andra till exempel klär sina barn påverkar inte mig på något sätt. Man kan diskutera, men det är onödigt att fördöma eller tänka att jag har rätt och ingen annan.

Kroppar kommer i alla former men bara en form är bra nog

Jag höll på att missa den här "jag älskar min kropp"-diskussionen i Sverige, men råkade sedan se Mollys foto på Facebook. Lady Dahmer har skrivit en massa inlägg om saken, här hittar du ett av dom.
Molly Sandén lade alltså upp ett foto på sig själv naken på Instagram och skrev om hur hon nu fått nog av att skämmas över sin kropp. Och folk hyllade henne. Underbart, äntligen en kvinna som vågar visa hur en riktigt kvinna ser ut (vilket vidrigt uttryck, jag hatar det). Problemet är bara att Molly Sandén är både smal och vacker enligt den rådande standarden.

"kroppsacceptans är bara accepterat hos kvinnor som uppfyller den smala vita vackra normen. Är man tjock så får man aldrig vara nöjd, aldrig acceptera sin kropp och definitivt aldrig visa upp den i dessa syften." skriver Lady Dahmer.

Jag är med både Molly och Lady Dahmer här, det här är inte någon kamp. Men Molly, det blev visst lite fel nu. Och det är inte ditt fel, du är en produkt av samhället omkring dig.

Så länge man ser ut just som man ska se ut får man beröm och hyllningar för att man vågar "komma ut" med sina kroppskomplex och sin ångest över hur vi alla måste se ut på ett visst sätt för att duga. Ser man ut på något annat sätt ska man hålla käften, för då är man fel.

Och så kan man ju fråga sig varför det är så fans viktigt att vi kvinnor ska lära oss att acceptera våra kroppar, älska våra kroppar, inse att alla är vackra som dom är, sluta noja oss över det som är fult på kroppen och istället hylla det som ser bra ut, framhäva våra bästa sidor, sluta fokusera på vikten och istället fokusera på hälsan, komma över våra komplex med mera med mera med mera. Listan kan göras oändlig. Kvinnor måste alltid göra ditt och datt för att kunna leva med sig själva. Säger man att "jag gillar min kropp som den är, inga problem har jag med den och så har det alltid varit" så är man mer kontroversiell än en kvinna som säger att hennes favoritsyssla är att dränka kattungar. En kvinna är aldrig nöjd med sin kropp, säger samhället. En kvinna måste alltid jobba på det så att hon sen kan berätta vad allt hon gjort för att kunna älska sig själv som hon är. Det ska alltid diskuteras vad allt man hatar/hatat med sin kropp och varför och hur man gör/gjort för att komma över det. Kroppen är en evig fiende för oss kvinnor. Något vi alltid kämpar mot, aldrig med, säger normen.

Som kvinna får man mer beröm om man säger att man klarat av att acceptera sin kropp som den är än om man säger att man promenerat genom Afrika trots att man har bara ett ben och inte hade något dricksvatten med sig. Men det gäller bara om man ser ut som samhället vill att man ska se ut. Ser man ut på annat sätt får man höra att man borde göra något åt sitt utseende för det är fan inte snyggt.

Jag ska skriva mer om kroppen någon dag. För jag är fascinerad av diskussionen.

Att hyra en kropp i 9 månader

Jag har med sorg följt med fallet i Australien/Thailand där en liten pojke med Downs syndrom verkar ha övergivits hos sin surrogatmamma medan hans tvillingsyster fick åka med föräldrarna hem till Australien. Det finns mycket oklarheter i fallet och jag är lika lite insatt som vem som helst annan och vill inte ta ställning för eller emot föräldrarna eller surrogatmamman, jag hoppas bara att pojken Gammy får den vård och det stöd han behöver i hela sitt liv.
Jag funderar ändå på det här med surrogatmödraskap. Hur det har blivit en business. Speciellt i Indien finns otaliga företag och kliniker som specialiserat sig på att leta fram kvinnor som mot en monetär ersättning är villiga att bära västlänningars barn i 9 månader, föda barnet och sen fortsätta sitt liv och föra samman dem med västlänningarna som av olika orsaker vill anlita en surrogatmamma.
Orsakerna till att man/ett par vill att en surrogatmamma ska föda ens barn kan givetvis vara hur många som helst. Det riktigt intressanta här är ändå hur det har skapats en internationell marknadsplats där par som inte kan/vill få barn "naturligt" (vad nu det är?) för en summa pengar kan köpa en kvinnas kropp i 9 månader och låta henne föda deras barn. Ofta är det ju tyvärr så att det är de välbärgade paren i västländerna som har råd att köpa kvinnornas kropp och det är de fattigaste kvinnorna i länder som Indien och Thailand som väljer att sälja sin kropp.
Frågorna är många, det visar inte minst Gammys fall. Och när det går riktigt illa så är det såklart barnet som lider mest. I fallet med Gammy verkar hela processen dessutom varit illegal från början till slut, då Thailand inte tillåter kommersiella surrogatarrangemang.
Det här handlar ju i grund och botten om efterfrågan och utbud. Det finns en efterfrågan på barn hos välbärgade västlänningar som av någon orsak inte kan gå igenom en "normal" graviditet och det finns ett utbud, kvinnor i fattigare länder som är beredda att ställa upp mot ersättning. Jag antar att många ser barn som en rättighet, vill vi ha barn så ska vi få det, att de därför är beredda att göra nästan vad som helst för att få barn. I den moderna världen ska man inte bara få välja bort barn om man så vill, man ska också få välja att få barn om man så vill, hur svår och orättvis och till och med illegal process det än må kräva.
Jag säger inte att jag är emot surrogatmödraskap, jag säger bara att här finns så otroligt många frågor att besvara... Jag kan förstå de som är så desperata att de hyr en kropp för 9 månader. Men jag kan inte riktigt förstå hur det blev såhär. När kom vi i världen till det skedet att det blev en möjlighet att hyra en fattig kvinnas kropp i ett annat land för att föda mitt barn?

Kontrollbehov är inte gulligt, det är våld

Med risk för en upprepning av kaktusgate tänker jag nu ta bladet från munnen och komma med lite kritik riktat direkt mot en finlandssvensk popsångare. Isac Elliot, 13 år gammal och med en stor fanskara i Finland och ett visst rykte också i de övriga nordiska länderna, släppte nyligen en singel. Låten heter Baby I och liknar till sitt sound och budskap pojkens tidigare låtar. I korthet handlar den, precis som de tidigare låtarna, om kärlek mellan en tonårspojke och en tonårsflicka.
Isac Elliot och hans team har helt tydligt hittat det som säljer, stora känslor och löften om evig kärlek. De som köper är huvudsakligen tonårstjejer.
Den nyaste singlen Baby I släpptes för några veckor sedan och sedan dess har åtminstone Radio X3M spelat den flitigt. Jag har ett visst intresse för fenomenet tonårskärlek, flickor, pojkar, budskap i populärkulturen och vad det egentligen är som kidsen nuförtiden lär sig via alla andra kanaler än skolan. Och jag vet att Elliot är omåttligt populär i Finland. Därför har jag lyssnat lite extra noga på orden i låten för att ta reda på vad den här 13-åringen säljer till fansen. Och jag är både besviken, frustrerad och arg.
Det finns ett par orsaker till min ilska, besvikelse och frustration. För det första: den här killen är 13. Han vet inte ett skit om vad kärlek är. För det andra: de som betalar för det här vet inte ett skit om vad kärlek är och ska inte behöva funder på det heller. Men jag antar att det inte är den som säljer som är dum i huvudet utan den som köper, så det kan jag låta passera.
Men. Det är inte temat som gör mig mest arg. Det är orden, budskapet. Låten går ut på att flickan som Elliot (antar att det är han själv som är "I") är kär i egentligen vill vara med någon annan, men Elliot har bestämt att nej, hon ska vara med honom. Och med "vara med" så menar jag då älska, hur nu en 13(?)-åring vet något om vad det innebär.
Det är relativt oskyldigt i början

"I can’t help losing faith when you say that you love me so much as a friend
You don’t know how it hurt to pretend when I see you make the same mistakes all over again"

men fortsättningen är som tagen ur en dålig thriller där en avundsjuk ex-man har bestämt att kvinnan inte ska få leva sitt liv som hon vill utan det är han som bestämmer

"Baby I-I-I-I-I
I would lie-ie-ie-ie-ie
If I told you you’d be better off with someone else
Baby I-I-I-I-I
I would lie-ie-ie-ie-ie
If I said I never miss you when I’m by myself
So tonight I will try. I will open your eyes
’Cause I know that you’d be better off with me instead"

"För jag vet att du får det bättre om du är med mig istället"?!

"So here I am without my armor
You can stab me if you want to
But I won’t hold back no more, no no, no no
The truth is that I have always loved you
I’d be a liar if I don’t tell you, ooh"

"Du kan knivhugga mig om du vill, jag kommer ändå inte att backa undan"?!

Det här är stalkervarning big time. Det här är inte kärlek. Det här är ett sjukt kontrollbehov, det här är orden som kommer från en man som inte tolererar att en kvinna själv väljer vem hon är med. Det här är sådant man säger när man utövar makt över en annan person.
Elliot, det är inte upp till dig att bestämma vem flickan du "älskar" har det bäst med, det är upp till henne att bestämma. Ingen annan.

Orden i låten är sådant en man kan säga till en kvinna (pojke till en flicka, man till en flicka) och vi reagerar inte för det är en del av strukturen. Männen bestämmer. Till och med över vilka män en kvinna/flicka umgås med, "älskar". Det är liksom gulligt, charmigt när en pojke kontrollerar en flicka på det här viset. Tills det går så illa att han tar till våld för att styra över henne och vem hon umgås med och vem hon bryr sig om. Då tvingas hon söka sig till ett skyddshem och då blir det familjevåld. Då är mannen svartsjuk och maktgirig. Men ser ni, det börjar här. Det börjar i 13-års åldern. Med en 13-årig pojke som sjunger om hur han älskar den här flickan så mycket och därför vet bättre än hon själv vem hon ska vara tillsammans med.

"Men det är ju bara en låt" tänker ni nu. Nej, det är inte bara en låt. Det är en del av det samhälle vi lever i. Våra skyddshem är överfulla av kvinnor som tvingats söka sig bort från en man som kontrollerar dem. Statistik från några år tillbaka tyder på att 20 kvinnor per år dödas av sin partner. 100 000 kvinnor lever under hot om våld eller med våld i parförhållandet. Det är inget vi ska låta 13-åringar sjunga om och det är inget vi ska låta tonårstjejer lyssna på och inte oroas över att de tycker det är gulligt. Det är inte gulligt. Det är något vi ska ta på största allvar för det förstör liv. Det dödar kvinnor varje år.