Sjuka barn på dagis

Svenska Yle kastar ut en brandfackla med den minst sagt provocerande rubriken Själviska föräldrar för smittbärande barn till dagis. Det här är ett tema som ligger mig nära just nu.

Jag och T har haft sådan otrolig tur med A i och med att han har varit ett oerhört friskt barn. Kanske är det hans gener, kanske amningen, kanske just ren och skär tur. Hans sjukdagar kan nog räknas på två händer - under hela hans livstid. Det är inte mycket när jag jämför med hur många andra småbarnsfamiljer har det. Då räknar jag förstås inte med snordagar, för A precis som alla barn i dagisåldern är snorig varannan vecka och det räknar jag inte som att han är sjuk. Sjuk är han när han har till exempel feber eller spysjuka.

Vi hade spysjuka tidigare i februari och det var hemskt. A fick det först och sedan två veckor senare blev T sjuk och sedan jag. A var hemma i två dygn efter den sista spyan, jag och T inte riktigt lika länge.

Förstås tänker vi på andra människor, ännu mer på människorna på dagis - det vill säga barnen och personalen (herregud så personalen utsätts för det ena och det andra!). Jag vet att det finns barn som redan i grunden har någon sjukdom som gör dem extra utsatta för smittor och att de kan bli mycket sämre än A blir när han blir sjuk. Jag vill förstås inte att vi i den här familjen ska smitta någon annan. Men förstås är det krångligt varje gång som A eller man själv är sjuk. Varje sjukdag (på en vardag) betyder förlorade arbetstimmar.

Mitt jobb görs inte av någon annan när jag är borta utan jobbet samlar sig på hög. Är det extra mycket på jobbet, som det var förra veckan när jag blev sjuk, så är det extra stressande att vara hemma sjuk. Är A sjuk är det förstås extra jobbigt att inte tänka på arbete när man är hemma - man mår ju själv bra men tar hand om A.

Eftersom jag och T har kanske två frånvarodagar från jobbet per man på grund av A:s sjukdom så har vi inte desto vidare pratat om vem av oss som tar vilken sjukdag. Vi har ungefär bara konstaterat att det är varannan som gäller. Sedan om A någongång är sjuk en längre tid så får vi kanske diskutera saken mer ingående, det är ju tre frånvarodagar man kan ha per gång med sjukt barn.

Summa summarum: det är inte roligt med sjukt barn. Det är inte roligt att behöva säga åt arbetsgivaren att man är hemma, vare sig det är en själv eller barnet som är sjukt. Det är inte roligt med jobb som samlas på hög. Men vi ska inte ha sjuka barn på dagis heller. Det gynnar ingen, inte föräldrarna och inte arbetsgivarna och allra minst barnen - för då går alla smittor bara runt, runt och varje smitta snurrar mycket längre.

1 december 2016

Nu börjar nedräkningen till julafton! Välkommen juletid, jag har längtat efter dig! Jag älskar julen. Och det blir bara roligare för varje år som går nu med ett barn. Jag ska försöka få A att se charmen med julkalendern på tv har jag tänkt, men jag har en känsla av att han ännu inte kommer att hänga med riktigt, hehhe.

A har i alla fall sin egen Angry Birds-julkalender som faddrarna har köpt och så har vi den här hela familjens gemensamma julkalender. Den är sydd av A:s mormor och så har jag hängt godiset i den. Vi har tänkt dela kristligt på chokladen - det hänger två bitar på nästan alla dagar så vi får ha något sorts roterande system i och med att vi är tre i hushållet.

Jag försöker att inte go crazy med godis och julklappar. Vi ska ge någon enstaka julklapp åt A och så kommer han såklart att få julklappar av andra också. Men det viktigaste för mig med julen är den lediga, så kallade "kravlösa" tiden, och maten och samvaron. Så vill jag att det ska förbli.

I väntan på julen

Nå huhhuh sådant veckoslut vi hade. Det innefattade bland annat ett besök på BUU-dagen för mig och A här i Böle. Vi såg BUU-showen och jag säger bara stor applåd till Jontti, Hanna och Staffan som drog showen! Barnen var extatiska. Titta förresten noga på bilderna i Svenska Yle-artikeln som jag länkar till ovan, jag har råkat fastna på en bild utan att fatta att jag blev fotad!

Före BUU-dagen hade vi besök av svärföräldrarna, eller ja, T:s föräldrar då alltså. Vi slog på stort och plockade fram julstjärnedeg från frysen och smällde lite plommonmarmelad på det och voila! Välkommen juletid!

Det här lär ska vara en julros. Den lär ska kunna överleva också utomhus, också över vintern - till och med blomma under vintern! Vi får väl se hur länge den lever hemma hos oss... Vacker är den i alla fall. Just nu...

Ja och så lagade vi mat. För några veckor, hehhe. Har du undrat hur mycket makaronilåda man kan laga av ett kilo köttfärs? Ungefär så här mycket plus lite till är svaret. I min makaronilåda är det alltid morot också. Och nu hade vi också i rödbeta eftersom det fanns några sådana i kylskåpet. Den rev jag ner med allt annat.

Fredag den 25 november

Fredag igen, sjukt vad tiden går. Å andra sidan är det rätt skönt att jag inte när jag vaknar behöver fundera på vad jag ska gör under dagen. Det är upp och iväg som gäller, sedan hem via dagis, mat, plock och fix (alternativt ligga i soffan) och så är det ungefär sovdags. Jag önskar bara det kunde komma snö för lite mer ljus i vår tillvaro...

Den här veckan berättade Yle vem som deltar i så kallade UMK i vår. Jag blev överraskad av att så många bidrag är på engelska. Det brukar ju vara flera finskspråkiga bidrag men inte i år. Jag älskar ju ESC och nästan ännu mer älskar jag Melodifestivalen i Sverige. UMK har inte nått upp till samma nivå, inte alls, och det känns som att nivån gick ner ytterligare av att det nu bara ordnas en enda "stor" final. I Sverige ordnas det ju en turné som sträcker sig över flera månader med deltävling efter deltävling. Lite annan klass helt enkelt. Det är då jag känner mig extra glad över att jag har den här naturliga kontakten till Sverige och nöjeslivet där, den som nästan kommer på köpet som finlandssvensk. För Melodifestivalen är ett årligt nöje jag inte skulle vilja missa.

Annat den här veckan? Massor, men vi tar det en sak i taget.

Imorgon ska vi hur som helst gå på BUU-dagen här i Yle i Böle jag och A. Det blir första gången som vi går på något riktigt barnsligt evenemang jag och han och det kommer nog antingen att vara katastrof på grund av ovillig A eller succé på grund av villig A. Livet är ett lotteri!

Förresten så vill jag rekommendera Black Mirrors på Netflix. Det första avsnittet kan få en att må lite illa men sedan blir det bara bättre och bättre och varje avsnitt tvingar en att reflektera över sitt liv, sin verklighet och världen omkring oss. Det är en så kallad antologiserie där varje avsnitt är en skild helhet, så det går att se ett avsnitt nu och då, som vi gör.

Ha en skön första advent! Senast nu är det dags att ta fram glöggen och äta de första pepparkakorna!

Ännu ett fel som mammor gör

Är du mamma? Använder du sociala medier? Fy skäms.

Helsingfors stad sträckte sig så pass långt att de inte bara gled över till det smaklösa utan de tog ett riktigt jävla stort skutt in på att vara rent ut sagt elaka och sårande. Jag pratar förstås om den sämsta kampanjen mot våld som någon kunde komma att tänka på. Kampanjen som går ut på att skuldbelägga mödrar för att det använder telefonen/pekplattan och/eller är aktiva på sociala medier framför sina barn. Mycket kritik får jag stå ut med som mamma, men nu gick det över gränsen. Nu är jag också våldsam tydligen.

Om du mot förmodan vill se den fruktansvärda reklamvideon eller den lika fruktansvärda affischen så kan du se videon här och affischen här.

Det är nu då alltså mödrars användning av sociala medier framför barnen som är det stora problemet i den här staden där jag bor och betalar skatt. Sådant här skit används mina skattepengar till, en kampanj för att få mammor att känna sig skit för att de plockar upp telefonen om den piper till, också när barnet är närvarande.

Kampanjen slår fel på så många nivåer att jag vet inte var jag ska börja.

1. Välkommen till 2016, skärmarna är här för att stanna. Bara för att en har en skärm framför sig betyder det inte att en är så inne i instagrams underbara värld att en inte skulle märka om korpen kommer och tar ens barn.
2. Det har alltid funnits saker som stjäl mammas tid och uppmärksamhet bort från barnen. Matlagning, böcker, tidningen, teven, städning, andra människor (oh the irony) etcetera.
3. Våld? Seriöst. Det finns gott om våld i det här landet, också sådant våld som riktas mot en familjemedlem eller flera. SoMe-användning framför barnen är inte våld.
4. Och hur är det med pappa då? Får han använda sociala medier framför barnen? (Plot twist: enligt staden så är själva budskapet med reklamen att pappa är helt frånvarande, det är alltså papporna här som ska känna att de gör fel, inte mamma. Är du förvirrad? Jag med.)

Gör om, gör rätt. Snälla.

Det finns så många sätt att lyfta problematiken med att sociala medier stjäl en del av den tid som vi kunde ägna åt att göra annat, men det här var inte rätt sätt - det var ett riktigt bottennapp. Jag är uppriktigt ledsen för att Helsingfors stad attackerar mig som mamma på det här sättet. Istället för att bli uppmuntrad, stöttad, stödd och hejad på som mamma så attackeras jag gång på gång av olika instanser, personer, organistationer etcetera. Den här gången var det min egen hemstad som attackerade mig. Det går inte att göra rätt som mamma.

A 2 år!

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det A:s födelsedag! Vår lille pojke blir två år. För två år sedan var jag den här tiden påväg upp från "heräämö" till familjerummet på Kvinnokliniken där A och T väntade.

Läs om förlossningen här, här och här.

Då var A en 4,6 kilo tung, nyfödd liten bebis som helst låg vid bröstet och som i det stora hela var frisk och nöjd.

Här är han alldeles ny. Den här filten finns numera på dagis som mysfilt.

Oh, vilken dräkt! Den där färgen!

Hans händer är fortfarande det sötaste som finns <3

Nu springer han, pratar, äter själv, ritar, känner igen bilmärken och dagisbarnens föräldrar, sjunger imse vimse spindel, vill att man ska massera mjukisdjurens fötter när de har "pipi", pekar ut allt som är sönder, säger PLATS åt Essi och kräver att få titta på video på paddan efter maten. Han är så rolig och så mysig.

Från i somras, på Åland. Jag ocn sonen.

Barn online

Jag läser för tillfället en handfull bloggar på daglig basis. Dessutom är jag aktiv på Facebook med nästan 300 "vänner". Jag bloggar också själv, jag har instagram och Facebook och delar bilder på mig och andra personer på internet nu och då. Ett par av bloggarna jag läser är renodlade familjebloggar där fokus ligger på barn/-et. Jag har också en del Facebookvänner som delar med sig väldigt öppet om sitt/sina barn eller barnbarn, både i form av text och bilder. Själv är jag väldigt restriktiv med att dela med mig av bilder eller information om sonen.

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Lotta Lundberg om hur så många barn nuförtiden aldrig får vila från kamerans lins. Konstant är föräldrarna eller någon annan där och fotograferar dem och blixtsnabbt är bilden ute på nätet så hundratals, tusentals, miljontals kan se den. Syftet? Att den som står bakom bilden ska ha något att visa upp.

Lotta Lundberg skriver:

När vi sitter och tittar i gamla album blir fotografiet en berättelse. Kring varje bild fanns en novell. Dagens foton saknas narrativ. De har blivit ett utställnings/uppvisningsobjekt. Allt är vänt ut och in, avklätt, exponerat, ett slags reklambild för tomma egon.

Jag ser själv dagligen de där bilderna på folks barn på nätet. Barn som skrattar, leker, simmar, cyklar, pratar, läser, sover, gör vad som helst som barn nu gör. Ibland gillar jag, ibland säger jag till mannen att igen har x lagt ut en bild på y, ska barnets hela vardag finnas här? Jag har svårt för det här att barnens liv ska finnas online från att de knappt har kommit ut. Allt allt allt ska finnas på nätet. Det är som en sjukdom, ett beroende, folk kan inte sluta lägga upp när de en gång har börjat för det är ju så populärt. Folk älskar att se foton på andras barn eller barnbarn. Jag kan förstå det, det är väldigt mänskligt. Att visa upp det finaste man har. Men var finns barnets vilja i det hela? Den finns förstås inte, i alla fall inte när det gäller små barn.

Jag är ingen sådan som tycker att sociala medier är fördärvligt, mänsklighetens undergång. Men jag tycker det är självklart att alla vars hela liv delas där ska få vara med och påverka vad som sägs och vad som visas. Så är inte fallet idag.

Men föräldrar fattar ju hela tiden beslut om barnen utan att fråga dem? Jovisst. Och barn inser hela tiden att de har blivit, i sin egen mening, fel behandlade av sina föräldrar. Men det är här är nu ett beslut där det är enkelt att säga nej, jag utsätter inte mitt barn för det. Det finns ingen orsak att dela med sig av barnets hela vardag på nätet. Enstaka stunder, visst. Men då gäller det att ha klart för sig varför man gör det. Jag tänker ungefär att en bild på sonen som jag kan tänka mig att visa upp för hela världen utan några som helst restriktioner, den kan jag lägga upp på nätet. I fjol när jag tog julkortsbilder på honom så lade jag upp en av bilderna på Facebook. Det var en bild där han satt i soffan och poserade. Alla kläder på, inget kladd, han visste (som nu en ettåring kan veta) att jag tog bilden. Han kunde förstås inte välja om den ska ut, det beslutet fattade jag och det beslutet står jag bakom enligt de värderingar jag har.

En vecka ifrån sonen

Jag har aldrig kört bil i sådant regnväder som det var i lördags när jag körde A, min son, inte ens två år gammal, och T, min man som jag bott med i sju år, till flygplatsen. När jag körde hem försökte jag fokusera på rutten och på att hålla bilen på vägen. Hemma tittade jag på ett avsnitt av Marcella på Netflix och ett avsnitt På resande not i teven och sedan gick jag och sova. När T sedan ringde på natten för att meddela att de hade landat så sade jag väl ungefär okej bra och så somnade jag om.

Nu har det snart gått en vecka sedan de for till Spanien. De har haft det hur bra som helst och jag har fått regelbundna uppdateringar med bilder och meddelanden. Och så har vi haft videosamtal - thank god för modern teknik. "Mamma" säger A när han ser mig i rutan. Och så vill han gärna se Essi också.

Jag då? Det har inte alls varit lika tufft som jag såg framför mig att det skulle vara. Någon gång i maj tror jag det var fick jag ett totalt sammanbrott över tanken på att A skulle vara borta en vecka men så har tanken mognat under sommaren och när de åkte i lördags kände jag ingen panik utan mest saknad och en konstig känsla av vad ska jag göra med mig själv?

Jag hade en vision om att städa hela hemmet, tvätta alla fönster, ordna upp alla skåp och torka alla golv. Jag kan berätta att riktigt så mycket tid har jag inte haft. Det blir inte många timmar över för annat när en jobbar heltid, ska ut med hunden tre gånger om dagen (helst mer än bara vända på gården och in igen om hunden ska klara mer än 8 timmar ensam dagligen) och gärna tar det lite lugnt i soffan också. Men jag har i alla fall dammsugit och avfrostat frysen. Golvet i köket torkade jag också.

Den här veckan har varit en känslornas berg-och-dalbana. Ena stunden njuter jag av att bara ha hunden och mig att ta ansvar för, andra saknar jag A & T så det gör ont. Skönast har nätterna varit. Jag har fått sova ostört i åtta timmar i en hel vecka!!! Inatt sov jag från 23-05:50 utan att vakna en endaste en gång!!! Det har inte hänt sedan... Jag bodde ensam?

Ikväll ska jag fixa lite mat i reserv åt hela familjen och så ska jag nog se en film och ligga i soffan med tända ljus och godis. Imorgon den här tiden är familjen hoppeligen återförenad igen. Inte en minut för tidigt.

Morgonpromenad klockan 6.45 i Gumtäkt.

Morgonmål klockan 7.00. Yle-muggen, HBL i paddan och gröt.

Råholmen, Rajasaari igår kväll. Kvalitetstid med Essi.

Semestervardag

En och en halv vecka semester bakom. Den här veckan sedan vi kom från Åland har inte varit så utvilande som jag hade hoppats på... Jag och A är inte riktigt av samma åsikt om hur en skön semesterdag ser ut och så blir det konflikter och han har börjat slå och sparka också... Hej toddlervardagen!

Det är nästan så jag skäms... Kan inte ens ha en skön sommarsemester på barnets villkor. Just nu pustar jag ut medan A sover middag (tack gode gud för den stunden!) och resten av dagarna är kontrollerat kaos. Jag är ingen sådan mamma som hittar på och leker och busar och har det roligt med barnet hela dagen, tyvärr men så är det bara. Kombinationen av att A just nu är väldigt klängig medan jag helst bara skulle vilja ha frid och fred hemma fungerar dåligt.

Jag försöker ändå mitt bästa, men tar gärna emot inspiration för aktiviteter med ett barn strax under två år gammalt.

Det mest kreativa jag hittar på är gunga i parken... Det gillar A iallafall så det är ju ett plus!

Ålandsresan i bilder och ord

Okej, så det var en dag i maj när vi bokade en stuga på Käringsund resort på Eckerö, Åland för 5 vuxna, 1 barn och 1 hund. Vi hyrde en bungalow med bastu. Stugan i sig var ljuvlig och hade allt man kan önska sig men servicen på Käringsund resort var tyvärr lite... Dålig. Till exempel fick vi på så många personer och fyra nätter bara tre rullar toapapper (jag frågade, vi fick verkligen inte mera så vi köpte till). När vi ringde och frågade om vad vi ska ta med för handdukar så kunde de inte säga att bara de vuxna får handdukar och då bara stora badhanddukar - inte små handdukar... Så vi hade konstant våta handdukar och inget att torka händerna på efter toabesök och matlagning... Grillen som vi hade betalat för var inte på plats utan vi måste ringa efter den. Och så råddade de allmänt. Men som sagt, underbar plats med strand, brygga och massor av aktiviteter som minigolf och paddling (testat!). Hundvänligt för 16 euro extra per dygn.

 

 

Första dagen, söndagen den 10 juli åkte vi österut och såg Bomarsunds fästning och massa fin skärgård.

Jag tvivlade nog inför resan, men vår Audi höll mot förmodan för trycket! 500 kilometer på fem dagar och inte ett enda problem hade vi med den! Miracles do happen!

Essi hängde på. De flesta ställen är hundvänliga, speciellt om man frågar på förhand. Oftast när vi åt såg det ut såhär: uteservering och Essi fastbunden med en skål vatten framför sig. Inga problem. Vi var ju också många vuxna och då går det att turas om med hunden, om en t.ex. ska på toa inomhus. Vi lämnar inte Essi i bilen. Sedan finns det ju ställen som är hundförbjudna och då är det bara att skippa dem.

Får nära Smakbyn, Micke Björklunds ställe. Underbar mat hade de! Och proffsig service.

Två kvällar simmade jag på Käringsund trots att det var svinkallt i vattnet! Sannolikt de enda två gångerna den här sommaren... Jag är ingen hav-simmare.

För varje barnfamilj rekommenderar jag Smart Park. Också det hundvänligt. Här gör du ALLT! Kör balansscooter och crosscyklar och åker båtar och rutschar och åker karusell!

Det här var första gången jag testade en balansscooter ("segway"). Inte alls så svår att manövrera. Roligt var det, jag for flera varv runt banan.

Sista hela dagen på Åland vandrade vi i Getabergen. Det var ett misstag. Vi hade inte läst på och trodde det rörde sig om en mysig liten spånbana eller något sådant och jag förstår inte hur vi alla kom levande tillbaka. Sjukt krävande terräng. Ta inte med små barn eller barnvagn. Var beredd på bergsklättring och höjdskillnader och ta med mycket vatten.
 

Minigolf på Käringsund. Alltid lika roligt. Jag brukar få några sjuor, men mest treor och fyror.

På onsdagen kom vi sedan hem via Mariehamns Mariebad (vi ville dricka kaffe vid havet och då kom vi att tänka på det stället). Båda färjresorna till och från Mariehamn gick bra tack vare bra barnutbud på Vikings färjor. A har kommit till upptäckaråldern nu och sitter aldrig still. Säger man att han gärna ska sitta still vill han springa ännu fortare. Så det är bara att hänga på. Enklast så.

Ofrivillig barnlöshet

Den här veckans poddtips är definitivt Anneli Heikkilä-Nordmyrs sommarprat om ofrivillig barnlöshet. Läs också Svenska Yles intervju med Ellen Strömberg kring samma tema. Slut på poddtips.

En kväll på stan

Fulla av iver klädde de här två typerna på sig representationskläderna på lördagseftermiddagen och så for de iväg med tåget för att äta, dricka drinkar, se film, spela minigolf och ännu till sitta en stund på pub före de tog bussen hem klockan 0.27 natten till söndagen. Det var första helkvällen ute sedan A kom och det var riktigt roligt.

A hade det också riktigt bra, även om han var väldigt omtumlad, trött och ledsen när han hämtades hem igen och blev lämnad med mamma och pappa.

Om det är en film du ska se den här sommaren så ska du se norska The Wave. Riktigt välgjord och dramatisk, om än lite väl förutspåbar.

Jag jobbar nu sista veckan före en tre veckor lång ledighet.

Hund och barn - så ser jag på saken

Före A föddes så funderade jag många många gånger på hur hunden ska ta det. Essi var nästan 4 år när A kom till oss, en liten ettrig dvärgpinscher som har lätt för att stressa upp sig för allt och inget. Och som dessutom inte var alls så van vid barn utan snarast såg barn som något att irritera sig på. Vi läste en bok och läste annars också på lite, men det mesta har vi tagit som det kommer.

Vi övade lite att gå med vagnen och annat smått, ställde fram bebisleksaker som Essi inte fick röra, inredde ett helt rum i nya bostaden dit Essi inte fick fara med mera. Men det går ju inte att förbereda en hund på att en bebis snart flyttar in.

Nå, så kom då dagen när hela familjen skulle hem från BB och Essi blev, tja, chockad. Vem fan är det här och vad gör han i mitt hem? Dagarna och veckorna gick och varje gång A grät så blev Essi eld och lågor och gnydde och hade sig. Vi höll envist fast vid rutinerna och reglerna. Till exempel så gick jag ut på kvällslänk med Essi genast samma dag som vi kom hem. Essi fick fortfarande inte hoppa upp i soffan eller sova med oss. Och så sade vi alltid till om vi upptäckte något oönskat beteende. Månaderna gick och A började krypa, ta i Essi, vara intresserad. Och då gällde det förstås att börja lära honom hur man beter sig med en 4 kg tung hund. Vi har alla lärt oss, jag och T också. En dvärgpinscher är ingen perfekt familjehund av många orsaker men det går att lära gamla hundar att sitta. Det gäller att vara konsekvent och tydlig. Får hunden inte göra något så får den inte. Får barnet inte göra något så får hen inte.

Det är så ljuvligt att se hurdan glädje de två har av varandra numera. De leker tillsammans, A håller i kopplet, A pajar och kastar mat (suck) till Essi. Det har gått över förväntan och nu kan jag utan problem säga att Essi har anpassat sig till livet i en småbarnsfamilj. Det krävs regler och tydliga vuxna för att det ska fungera, men jag tror att de allra flesta hundar kan anpassa sig oavsett utgångspunkt. Uppstår det svårigheter finns det numera också otaliga hundtränare/-experter att anlita - det är värt alla pengar! Självklart finns det de som inte gör det och då måste de få nytt hem. Men att få växa upp med hund eller vad som helst för husdjur är en rikedom! Vi har ju också hamstern Gandalf och det har varit svårare att få A att förstå att den är ännu omtåligare än hunden...

Jag läste en gång ett blogginlägg av en annan klok dvärgpinscherägare. Det handlade just om att kombinera bebis med dvärgpinshcer och hon skrev ungefär att med attityden att hunden nu bara är tvungen att anpassa sig så gör hunden det. Det gäller att utgå från de tvåbenta i familjen och vad som funkar bäst för dem och då kommer hunden att anpassa sig för den har inget val. Det kan låta hårt eller elakt, men jag är övertygad om att de flesta hundar anpassar sig bara man gör det tydligt för dem vad som gäller. Såklart inom vissa rimliga gränser - hunden måste få motion och mat och så vidare! Men det går inte att bygga ett familjeliv runt en hund, hunden måste hänga med i hur familjelivet ser ut. Verkligheten ser olika ut i alla familjer så det gäller att hitta det som fungerar för en. Hos oss har Essi aldrig fått sova i sängen med oss och fick inte det heller när A kom. I en annan familj kanske hunden gjort det förut men får inte längre göra det. Och i en tredje familj får hunden fortsätta sova i sängen. Hundar är kloka djur, de förstår, men de vill ha tydliga besked. Vad är det som gäller? Bara de vuxna i familjen är tydliga med det så löser sig det mesta.

Bästa kompisarna:

Oj oj så många promenader jag har gått med de här två!

Fredagstankar

Jag tänker på unga män som bara försvinner upp i rök efter en krogkväll och på hur lätt den eller det man känner så väl kan tas i från en. Jag tänker på att berusad vandra hemåt i sommarnatten och att inte alla kommer ända hem.

Jag tänker på småbarn som springer och leker på dagisgården och inget vet om allt ont som finns i världen och hurdana otrevliga överraskningar livet kan bjuda på.

Jag tänker på kalla junidagar och varma julidagar och på allt roligt som ska hända den här sommaren. Jag har det så bra, så bra, men det är alltid i de perioderna som det är extra svårt att inte tänka på allt som kan gå tokigt i livet.

Jag tänker på fredagsfiilis och pizza och den nya piratserien på Netflix som är ganska konstig och på den där Liza Marklund-boken som jag snart läst ut.

Jag tänker på krig och fred och på P3-dokumentären om den svenske polismannen som sköts ihjäl för att en kriminell liga ville ha tag på cash den där februarimorgonen 1992. På hur världen skulle se ut om ingen någonsin kommit på hur man skapar ett skjutvapen.

Och så tänker jag på kaffe på ett strandcafé och blåbärspaj och grädde och tänker att en av de viktigaste sakerna i livet är balansen mellan de där stunderna med guldkant och de där stunderna som nu bara är men ofta är så många fler och att det är viktigt att kunna ta vara på dem också.

Weekendresan

En känner sig som en riktig supermamma efter att ha klarar en flygresa till och från Storbritannien på ett och samma veckoslut med en 1,5-åring. Helt och hållet var det förstås inte min förtjänst, vi var två vuxna och ett barn. Men ja. Det var en superweekend i Macclesfield minus taxiservicen och den lilla restaurangen som inte riktigt hade flyt...

Längs den här kanalen, Macclesfield canal, gick vi i timmar på lördagen och det var så hett och så vackert och så oförglömligt.

Vi var hemma kring midnatt natten till måndagen och det var ju inte riktigt optimalt men vi lever. En gång går an.

Amningsfred - mina tankar

Vad betyder amningsfred för mig? Det undrar Nathalie, Camilla och Frida som driver bloggen amningsfred16 och samlar in tankar om ämnet.

Det här är mitt bidrag.

Amningsfred betyder för mig att de mammor som vill amma får just så mycket stöd, hjälp, ro, assistans och kunskap som de behöver för att göra det. Att de får amma när de vill, var de vill och hur de vill. Amningsfred betyder också att de mammor som inte vill amma får så mycket stöd, hjälp, ro, assistans och kunskap som de behöver för att inte göra det.

Amningsfred betyder också att bröstmjölken uppskattas i det offentliga rummet. Att inga felaktiga myter och lögner sprids om hur bröstmjölken kan vara "näringsfattig" eller för "mager" eller att den inte räcker till för bebisen. Bröstmjölken räcker alldeles ypperligt upp till cirka halvt års ålder - låt ingen annan påstå något annat. Låt inte heller någon påstå att du bör sluta amma när barnet når en viss ålder - varför skulle du behöva göra det?

Amningsfred betyder att jag som nybliven mamma den 20 oktober 2014 fick börja amma min son (om än starten var minst sagt krånglig och jobbig på olika sätt) och att jag får göra det än i denna dag så ofta jag vill. Ibland har jag velat plocka bort mina bröst bara för att få vara i fred från min egen bröstgalna son, men för det mesta älskar jag amningen. Före min son föddes så tänkte jag som de flesta andra att jag försöker men funkar det inte får det vara. Nå vi har haft en relativt lätt amning så ersättning eller att tvinga fram ett avslut har aldrig varit ett alternativ - men jag har också insett att amningen är värd att kämpa för. Det är en sådan magisk kontakt man får med sitt barn. Och oj så jag har skrattat under våra amningsstunder som ibland mer liknar brottningsmatcher (A älskar att sticka sin fot under min näsa så jag sniffar på den och undrar om han har fotsvett - då brukar han skratta så han kiknar och amningen inte blir till någonting). Visst är det tungt de nätterna han ska ha bröstet i munnen en gång i halvtimmen, men det är också så lätt att få honom på bra humör när han är trött/sur/arg/ledsen/har ont eller annars bara är gnällig - bara att plocka fram bröstet.

Amningsfred betyder att jag och min son trots det förvånade aha, du ammar ännu på ettårskontrollen på rådgivningen tillsammans styr det här utan att någon annan har något att säga om det. Jag har inte bestämt något slutdatum för amningen och eftersom A inte pratar ännu så vet jag inte om han har det heller. Och det är helt okej. Imorgon kanske jag tänker om, men just nu är jag en ammande mamma trots att samhället anser att barn helst inte ska ammas efter det första levnadsåret. Jag förstår inte varför jag skulle ta det ifrån A.

Amningsfred är att få amma på barnets och ens egna villkor.

Såhär ser det ofta ut när en ammar ett barn som är rörligt.

Om jag har turen att få flera barn så hoppas jag på samma underbara upplevelse.

Bra och blä

Det är nu jag säger vad var det jag sa?!?!

Sandhja är vår representant i ESC i maj!!! Vilken kvinna! Vilken låt! Vilken energi! Ljuvligt.

Personligen är jag mer död än levande... Kvällstur på fredag (slutar 00), dagstur på lördag och söndag (börjar 10), däremellan Mello och UMK och mardrömsnatt med en son som plötsligt börjar spy klockan 01 på natten och fortsätter med det så alla sover ungefär fem timmar på hela natten... Sedan en till av spyor avbruten natt söndag-måndag och morgontur på jobbet på måndag (börjar 4.30). Det är tur att det är så ljuvligt soligt annars hade jag nog gråtit en skvätt... Som tur är fick jag en lur tillsammans med lilla sjuklingen idag på eftermiddagen.

pjuh. Det är inte roligt med sjuka barn.

Om varför det är dåligt att rätten till dagvård begränsas

Vår, ursäkta ordvalet, skitdåliga regering har drivit igenom en begränsning av den subjektiva rätten till dagvård för våra barn. Yle Huvudstadsregionen skrev såhär i höstas

Enligt regeringens lagändring skulle barn till föräldrar som är arbetslösa eller vårdlediga med ett yngre syskon ha rätt till dagvård bara 20 timmar i veckan, det vill säga bara hälften av den tiden som andra barn har rätt till

Helsingfors hör till de städer som trotsat regeringen i frågan. Här är det alltså inte aktuellt. Men det finns kommuner där barn från och med i höst inte får vara på dagis heltid om deras förälder inte jobbar heltid. Ska verkligen barn som har en arbetslös eller deltidsarbetande förälder eller ännu värre föräldraledig förälder vara på daghem? Det kan väl inte vara bra för dem? Eller?

Blev det tydligt hur förbannat dumt jag tycker det är att ta bort den subjektiva rätten till dagvård?

Vår lille son är på dagis. Officiellt har han en heltidsplats, eftersom det nu bara är markerat så i byråkratin. I praktiken är han där väldigt varierande tider. De 7-8 timmar långa dagarna har kanske varit 2-3 till antalet sedan han började på dagis. Oftast är han där en halv dag. Vissa veckor är han där bara några timmar någon dag och är sedan hemma resten av tiden. Men han har en heltidsplats precis som han har rätt till. Och det är den bästa lösningen för den här familjen! Varför det då?

Jag ska berätta. A:s pappa jobbar på heltid. Han har kontorsarbetstider så ja, 8-16, måndag till fredag. Jag jobbar på ett nollavtal. I praktiken har jag jobb 1-4 dagar per vecka. Ibland 0 vardagar. Ibland blir det alltså 0 timmar per vecka som både jag och T är på jobb, den här veckan har det varit kring 30 timmar. Ett barn som har en heltidsplats får vara på dagis 40 timmar per vecka sådär officiellt. Nå, enligt den nya lagen så skulle A bara få ha deltidsplats eftersom jag inte jobbar heltid. Då skulle han alltså få ha 20 timmar. Det skulle betyda att jag inför varje ny turlista skulle vara tvungen att meddela att OBS OBS OBS bara 20 timmar per vecka åt mej!!! Inte mer! Och så skulle inkomsterna i familjen sjunka betydligt plus att jag inte skulle få jobba så mycket som jag vill. Jag skulle vara tvungen att tacka nej till jobb som erbjuds för att sonen inte har vård. För att inte tala om byråkratin. Som det är nu betalar vi såklart för en heltidsplats och så är han där så mycket vi behöver. Enkelt. Flexibelt. Bra.

Ett barn ska ha rätt till vård. Alltid.


SFP:s Carl Haglund formulerar det väl på Facebook, tack för det! Frågan debatterades också i Slaget efter tolv i dag men är inte uppe på arenan ännu så kan inte länka.

 

För lättare stämning bifogas bild på dagens sushilunch. Fördelen med att börja jobba 4.30? Att en kan äta lunch hemma! Arbetsdag 6/6 rodd i land. Nu tar jag veckoslut i fyra dagar.

Lunch med familjen

Det finns ett litet mysigt ställe strax utanför Borgå som kallas Vanha Navetta. Där kan en äta lunch om söndagarna mellan 12 och 17. Rekommenderas. Rekommenderas också som festlokal för till exempel ett bröllop eller vilken som helst annan fest.

 

För den som undrar så kan jag berätta att det för det mesta går alldeles utmärkt att äta på restaurang med en 15 månaders. Igår fick A sin egen portion med rökt lax och potatismos och han såg ut att tycka om maten. Visst blir det i längden tråkigt för de flesta barn att sitta vid bordet, men då var det bara att stiga upp och låta honom gå ett varv runt borden. Allting går.

Jag är ingen sådan mamma som

Nu har sonen sakta kommit in på dagis och jag har valt att inte skriva så mycket om det. För jag vet att det skapar debatt och känslor och jag känner inte för den debatten eller för att höra andras känslor i frågan.

Jag är ingen sådan mamma som är hemma tills barnet blir tre. A började på dagis som 14 månader gammal eftersom både jag och hans pappa vill jobba. Redan när A var 10 månader började jag jobba lite smått och då insåg jag verkligen hur mycket jag hade saknat det.

Jag är inte heller en sådan mamma som kokade ekologisk persikopuré med ekologiskt smör och gav som första smakprov. A åt helt vanlig mosad morot utblandad med vatten. Men så helammades han tills han var 5,5 månader.

Jag är inte en sådan mamma som håller mitt barn från socker och skräpmat tills hen blir 15 och istället bjuder på ekologisk mat med minutschema. A har ätit både pizza, länkkorv, chokladmuffins och bulla. Han tycker om allt det men också om broccoli, morot och gröt. Och han får i alla fall något att äta 4-5 gånger om dagen.

Jag är inte heller en mamma som konstant erbjuder mitt barn ålderskorrekt stimulans, håller hen ifrån allt vad skärmar heter och läser sagor för hen varje kväll. A älskar att leka med iPaden, han härjar ofta ensam här hemma medan jag ligger på soffan och för det mesta står teven på om kvällarna. Men visst läser jag för honom ibland och vi har ju våra sysselsättningar som att simma och vara ute med hunden. En och annan gång har jag också varit i lekparken med honom.

Jag är ingen mamma som håller stenhårt på principer som att barnet ska sova i egen säng, helst senast 19.30 på kvällen och inte behöver äta på natten efter halvt års ålder. Men visst sover A för det mesta någon timme i egen säng om kvällarna och nog brukar han sova senast kring 21-22.

Jag är ingen mamma som håller mig hemma med ungen om hen är det minsta snorig och jag visar inte upp minsta bula i huvudet för läkaren. Men de nätter A har varit snorig har jag legat bredvid honom i sängen och tröstat honom och jag plockar alltid upp honom och blåser när han slår sig.

Jag är ingen mamma som håller stenhårt på principen att det ska finnas tid för att vårda parförhållandet och att barnet måste lära sig vara med barnvakt också. Men ett par gånger har jag och T gått på film sedan A kom och vi har ju en massa tid tillsammans här hemma ;)

Jag är ingen mamma som läser på om plast, gifter, kemikalier och vad allt som kan tänkas ta livet av mitt barn om jag utsätter hen för det. Men nog försöker jag säga nej när A sticker fingret i eluttaget eller slickar på schampoflaskan. Dessutom är de flesta av hans leksaker redan använda av något annat barn så där kan väl inte finnas så mycket gifter kvar?

Jag är helt vanlig mamma som gör så gott jag kan och det räcker alldeles bra. Nu har den här familjen kommit in i en ny era av att ha ett barn på dagis och det är både skrämmande och roligt.