Skam

Okay, så vi började titta på Skam. Alltså herreguuud så tonåren kommer tillbaka. Allt onödigt drama. Alla känslor upp och ner, rykten, meningslösa händelser som känns som världens undergång och oj herremingud de där desperata försöken att göra rätt för en gångs skull när man hela tiden gör fel.

Jag kan inte bestämma mig om jag tycker att de korta avsnitten är en bra eller dålig sak. Jag skulle gärna se mer av det samma, men samtidigt är det skönt att det inte finns några "extra" scener i avsnitten, ingen utfyllnad liksom. Musiken är ju bara för bra. Och så är kamera-arbetet just så bra som det har sagts. Och det är allting så realistiskt. Just så där är det ju i gymnasiet! Trots att jag gick gymnasiet för tio år sedan så känner jag igen mig i varenda scen.

Ännu ett fel som mammor gör

Är du mamma? Använder du sociala medier? Fy skäms.

Helsingfors stad sträckte sig så pass långt att de inte bara gled över till det smaklösa utan de tog ett riktigt jävla stort skutt in på att vara rent ut sagt elaka och sårande. Jag pratar förstås om den sämsta kampanjen mot våld som någon kunde komma att tänka på. Kampanjen som går ut på att skuldbelägga mödrar för att det använder telefonen/pekplattan och/eller är aktiva på sociala medier framför sina barn. Mycket kritik får jag stå ut med som mamma, men nu gick det över gränsen. Nu är jag också våldsam tydligen.

Om du mot förmodan vill se den fruktansvärda reklamvideon eller den lika fruktansvärda affischen så kan du se videon här och affischen här.

Det är nu då alltså mödrars användning av sociala medier framför barnen som är det stora problemet i den här staden där jag bor och betalar skatt. Sådant här skit används mina skattepengar till, en kampanj för att få mammor att känna sig skit för att de plockar upp telefonen om den piper till, också när barnet är närvarande.

Kampanjen slår fel på så många nivåer att jag vet inte var jag ska börja.

1. Välkommen till 2016, skärmarna är här för att stanna. Bara för att en har en skärm framför sig betyder det inte att en är så inne i instagrams underbara värld att en inte skulle märka om korpen kommer och tar ens barn.
2. Det har alltid funnits saker som stjäl mammas tid och uppmärksamhet bort från barnen. Matlagning, böcker, tidningen, teven, städning, andra människor (oh the irony) etcetera.
3. Våld? Seriöst. Det finns gott om våld i det här landet, också sådant våld som riktas mot en familjemedlem eller flera. SoMe-användning framför barnen är inte våld.
4. Och hur är det med pappa då? Får han använda sociala medier framför barnen? (Plot twist: enligt staden så är själva budskapet med reklamen att pappa är helt frånvarande, det är alltså papporna här som ska känna att de gör fel, inte mamma. Är du förvirrad? Jag med.)

Gör om, gör rätt. Snälla.

Det finns så många sätt att lyfta problematiken med att sociala medier stjäl en del av den tid som vi kunde ägna åt att göra annat, men det här var inte rätt sätt - det var ett riktigt bottennapp. Jag är uppriktigt ledsen för att Helsingfors stad attackerar mig som mamma på det här sättet. Istället för att bli uppmuntrad, stöttad, stödd och hejad på som mamma så attackeras jag gång på gång av olika instanser, personer, organistationer etcetera. Den här gången var det min egen hemstad som attackerade mig. Det går inte att göra rätt som mamma.

Lästips

Och så kom det sig att Linn skrev ett så välformulerat inlägg om skönhetsoperationer med anledning av Smoukahontas avslöjande att hon gjort just en sådan att jag måste uppmana var och en att läsa det.

Män som tror att kvinnor finns till för att behaga dem

Just nu är det någon finsk artist som på finska sjunger om hur han tycker att hans flickvän ska "skala av sig sitt skal", hur hon är "perfekt med alla sina fel" och hur hon ska sluta låtsas vara något hon inte är. Det här alltså på radiokanalen NRJ som av olika orsaker står på i vårt kök nästan hela tiden jag befinner mig där, vilket blir ganska många timmar per dag. Och jag blir så matt av att höra den. I tre-fyra minuter håller han på och försöker övertala den här stackars kvinnan i sitt liv att hon faktiskt duger åt honom, att hon är okej som hon är, att hon är rigit bra. Och jag vill bara ryta att vad fan har du med det att göra hur mycket hon speglar sig och om hon "lägger på ett skal" och vilka alla fel hon har? Varför ska du hålla på och påpeka att du minsann genomskådat henne, sett att det finns något under hennes yttre, som hon tydligen försöker vårda? Det finns liksom ingen rim och reson i den låten...

Men den här artisten är ju tyvärr inte den enda mannen att gå omkring och tro att enda orsaken att kvinnor satsar på utseendet, sminkar sig, speglar sig etcetera är att de ska godkännas av männen omkring dem. Newsflash: kvinnor kan göra allt det här alldeles för sin egen skull. Och dessutom... Vem är den här mannen att säga till kvinnan hur hon ska se ut, att hon inte ska göra ditt och datt för att han tycker att det inte behövs?

Det här är förstås en del av en större struktur där kvinnor i många avseenden antas finnas till för att behaga män. Det leder till att män antar att kvinnor alltid gör något som till exempel sminkar sig för att behaga männen och att det är upp till männen att bestämma när det är för mycket, nu räcker det hördu för du ser ju ut som en hora när du sminkar dig sådär.

Och vad kan vi göra åt det då? Ja, sprida ordet att så inte är fallet. Det är inte en kvinnas uppgift i livet att behaga männen omkring henne. Hon kan få skriva fisprupp i pannan och ingen man ska säga åt henne att ta bort det där för du är så mycket snyggare utan. Det är upp till henne själv.

Om nu någon mot förmodan vill höra den här låten jag så öppet dissar så hittar du den här. Och nu blev jag ännu mer ledsen när jag för första gången såg videon... Att dessutom plocka in en otroligt söt ung kvinna som den som spelar artistens flickvän... Ne, det här var ett riktigt bottennapp.

#NiVetIngenting

Svenska Yle granskade under en vecka näthatet som unga och vuxna utsätter varandra för samt vad föräldrar egentligen vet om ungdomars nätbeteende, nätvardag och den mobbning som förekommer på nätet dagligen. #NiVetIngenting säger ju en hel del om hur det ser ut... De vuxna vet i många fall noll.

På sajten kan du bland annat läsa ungas historier om näthat.

Lyssna också på den här diskussionen i Slaget efter tolv, där lyfts det fram många oerhört smarta poänger. Den viktigaste är kanske att det är föräldrarna som sätter ribban för sina barns beteende, så också på nätet. Om du som förälder näthatar så kommer ditt barn också att göra det. Visa gott exempel. Var saklig och vänlig på nätet.

Jag har till min stora lycka aldrig utsatts för näthat så vitt jag vet. Men så har jag också varit ganska sparsam med att dela med mig. Och de flesta kompisar jag har på sociala medier är sakliga människor med vett i huvudet som inte hatar, helt enkelt. Men jag vet som sagt att jag har haft tur för det är ju vanligare att folk blir näthatade än att de inte blir det. Nätet är ingen frizon, det är en del av världen vi alla delar. Där finns hat och där finns kärlek precis som IRL. Men hatet skulle vi gärna kunna bli av med.

Matskammen

Charlotte har skrivit veckan bästa inlägg. Om vuxna som hela tiden, också framför barn och unga, måste poängtera hur ohälsosamt det de inte vill/borde/tänker äta är.

Barn som hela tiden får höra att det här tänker inte farmor/mormor/mamma/pappa/faster/moster/gudmor/farfar/morfar/vemsomhelst äta för det är ohälsosamt lär sig bara en sak och det är att känna skam över de matval de gör.

Anorexi i Hbl

Hbl skriver idag om Emma Heijnsbroek som kämpat mot anorexin medan vården kämpat mot hennes rätt till och behov av hjälp. Jag kan tyvärr inte länka just nu eftersom artikeln inte verkar finnas på nätet men jag rekommenderar er att läsa texten om ni kan. Den sammanfattar det tokiga i att om du drabbas av en ätstörning så måste du nästan bli dödssjuk före du får hjälp, du måste gå ner lite lite till för att någon ska ta dig på allvar. Dessutom ska du ha en stor dos tur.

Jag tror tyvärr att ätstörningar och problematik som ligger på gränsen till ätstörning kommer att öka. Vi lever i en tidsperiod då det anses vara en bra egenskap att ha total kontroll över livet och därmed också kroppen och då kommer dylika problem på köpet. Därför är det viktigt att vi förstår varför en del hamnar i det där svarta hålet där det enda de tänker på är kalorier och vad de ska och inte ska äta och hur de ska göra för att bli av med de få kalorier de fått i sig under dagen.

Jag är glad att medierna lyfter upp fall som Emmas och jag tycker att det är synnerligen starkt av Emma att ge en intervju så snabbt efter att hon insjuknat, ja medan hon fortfarande är sjuk. Jag önskar henne allt gott i livet.

Emma: det blir bättre, jag lovar. Lycka till med gymnasiestudierna!

Studenten -08 och studenten -15

Jag känner att det har blivit lite väl mycket me myself and I på bloggen de senaste veckorna. Förra veckan kom i alla fall listorna på vårens studenter och jag vill önska dem alla ett stort lycka till och säga grattis!

För sju år sedan (gissa hur länge det tog för mig att räkna 15 minus 8 och komma fram till det!) blev jag student med sex L och ett E. Jag jobbade inom hemvården den våren och det var en morgon strax efter klockan 9 som en radioreporter på Vega Östnyland ringde och önskade mig grattis och ville intervjua mig eftersom jag var en av dem med flest L i östnyland det året. Han var alltså den som berättade det här för mig, jag var på väg till skolan för att se resultaten själv efter jobbet. Så vi bestämde att vi skulle ses på skolgården för en intervju senare samma dag. På kvällen kom också tidningen Uusimaa hem till oss och intervjuade mig och tog foto. Det var ganska huisigt!

Kuriosa: året efteråt var jag reporter då Borgå Gymnasiums studenter fick sina mössor. Jag var alltså med under tillställningen i skolan och tog också foto på alla studenter med mössorna på. Det var då jag fick höra av en proffsfotograf som också tog bilder att jag inte duger till att fotografera... Han var en äldre man, jag var en ung kvinna som hade läst ett år på journalistlinjen på Soc&kom. Bilden blev hur bra som helst och publicerades i Borgåbladet några dagar senare.

Nu har jag glömt 99 procent av allt jag lärde mig i gymnasiet och kunde rabbla upp utantill inför skrivningarna. Alla de där timmarna, bortkastade... Nånej, inte är de bortkastade. Jag har ju en allmänbildning som få andra har och har givetvis nytta av allt det jag lärde mig, men ibland känner jag att var det verkligen någon idé att sitta alla de där timmarna och räkna "kort" matematik när jag nu knappt kan räkna 15 - 8 i huvudet... Jag tycker definitivt att gymnasieutbildningen behöver en facelift. Det behövs inte detaljkunskap i en massa olika ämnen i dagens värld. Det behövs kunskap om var man hittar kunskap.

Ännu en gång: GRATTIS till alla nya studenter! 

Jag minns tyvärr inte fotografen för den här bilden. Eva nybakad (och oskarp) student -08.

Socker hjärta barn är lika med sant?

Hur tänker du kring socker till ditt barn? Jag tänker att socker är en del av livet och vill inte förbjuda det för då skapar jag bara en osund relation till mat.

Jag läser på Svenska Yle en intervju med den svenska "sockerforskaren" Ann Fernholm om kombinationen socker och barn. "Sockerförgiftade barn" är rubriken och kanske kan man sammanfatta texten som att barn i västvärlden äter alldeles för mycket socker och det har förödande konsekvenser för hälsan samt att livsmedelsproducenterna givetvis är en del av problemet i och med att mycket sådant som marknadsförs som något som barn ska och vill äta innehåller galet mycket socker.

I artikeln redogörs det för olika sorters socker. Jag talar nu bara om socker och tror att de flesta hänger med i vad jag menar.

Nu är ju A bara halvt år ännu, men i och med att vi nu börjat med smakportioner så har jag också tänkt en del på hans framtida sockerintag. Eller ja, det gjorde jag väl redan när han låg i magen. Själv äter jag på tok för mycket socker i dagsläget, men ungefär såhär ser jag på barns sockerintag: lagom är bäst.

Och hur tänker jag då? Vore det inte enklare att bara säga nej till socker?

Jag tycker faktiskt inte att vi ska förbjuda barn att äta socker. Socker är en del av vår matkultur här i Finland och i resten av världen, det går inte att förneka det. Jag håller med om att de flesta äter alldeles för mycket socker och där har vi ett massivt problem. Men jag hör inte till dem som tycker att vi ska sträva efter ett sockerfritt samhälle. För socker är ett njutningsmedel och sådana behöver vi, tycker jag. Och jag anser att man skapar ett större matproblem genom att aldrig lära barnet njuta av socker i måttliga mängder. Förbjuder man socker helt blir socker ett stort mysterium för barnet och så småningom kommer barnet att villa veta vad det där mystiska är för något utan att ha verktygen att handskas med det.

Jag tänker sträva efter att lära A en balanserad relation till socker. Ungefär såhär: den mat och de mellanmål, frukostar och kvällsmål man äter till vardags ska inte vara fyllda med socker men vill man ha en chokladbit till efterrätt eller en glass eller en bulla en tisdagsförmiddag så äter man det. Och sockrade bakverk och annat gott är en del av att till exempel fira någons födelsedag eller annan bemärkelsedag och det är inget fel i det. Däremot anser jag alltså inte att sockrade jogurtar och läsk till maten och vitt bröd till frukost varje dag är något jag vill lära A. Vatten är den bästa drycken och läsk och sådant är undantag. Finns ingen dagskvot för socker, inte heller någon regel om att det är tillåtet bara vissa dagar, men det hör inte heller till vid varje måltid.

Men jag kommer alltså inte att bli en lördagsgodis-mamma. Jag anser att lördagsgodis är en säker väg till att ge barnet en ätstörning. Socker är förbjudet alla andra dagar i veckan men på lördagar äter du så mycket socker du orkar och hinner för det har jag bestämt. Jonej.

Exakt när A ska få bekanta sig med socker för första gången har vi inte bestämt. Kanske blir det imorgon, kanske när han är 3 år. Jag är säker på att det kommer att komma ett naturligt läge att göra det. Kanske blir det på ett kalas eller när han fyller 1 eller när jag själv äter choklad hemma i soffan och tänker att han ska få smaka.

Socker hör till livet om man tycker att det är gott (inget måste ju, men många gillar det). Och då är det viktigt att lära sig från barnsben att förhålla sig naturligt till det. Att lära sig hitta balansen så det inte blir för mycket socker.

Hemmagym och nostalgitripp

Jag insåg i något skede att det inte kommer att bli något av mina drömmar om att kunna komma loss från A i en timme per vecka för att gå på jumppa, så jag beslutade mig i början av året för att börja jumppa lite hemma. Två gånger i veckan gör jag några enkla övningar, det tar cirka 45 minuter från det att jag stiger upp från soffan tills att jag sätter mig igen. Under tiden tittar A på, eller så sover han eller så är han med sin pappa. Win win för alla. Jag behöver den där tiden och jag behöver den där jumppan. Skulle bli galen av att inte använda kroppen. Jag går ju i och för sig varje dag, men det räcker inte riktigt till.

Medan jag jumppar lyssnar jag på någon av de färdiga listorna på Spotify och igår blev jag riktigt nostalgisk då jag hörde både Hips don't lite, Pon de Replay och Just Dance. Those were the days. Jag gick på min fair share av hemmafester och lokalfester och barkvällar i ungdomen, men tröttnade ganska snabbt. Jag längtar inte tillbaka men jag är glad att jag festade loss ett par gånger i tonåren. Det är fina minnen och det var mina galna dagar. Nu behöver jag inte sådant mera, i alla fall inte just nu. Det galnaste jag varit med om det senaste halvåret är sushilunch på restaurang. Men det är just det liv jag vill ha just nu. Kanske det kommer en medelålderskris i något skede och så är jag igång igen?!

Så ser mitt hemmagym ut. En matta och två 3 kg:s vikter.

"För flickor"

Och det här med att i bokhandeln fråga efter tips på bokgåva en kan köpa till pojke som snart är tonåring, peka på en bok en själv sett som film och tyckt om och fråga om den rekommenderas och få svaret "den är nog mer för flickor".

Jag blir så stum när det händer. Vet inte i vilken ände jag ska börja. Handlar det liksom om att författaren är kvinna, att huvudrollen är flicka/kvinna eller något helt annat? För jag har sett filmen och vet ju handlingen och kände aldrig att åh så flickigt det här är!

Vi köpte boken. För att vi tyckte den passar födelsedagsbarnet.

Den här familjen är nu helt utmattad efter lite födelsedagspresentshopping.

Eerika

Jag läste Jeanettes sammanfattning i Hbl av det som hände före Eerikas pappa och styvmor tog livet av henne och det enda jag kände var djup sorg och förtvivlan. Att vi inte ens som samhälle klarar av att se och agera när barn far illa. Då är det riktigt illa.

Det hjälper inte Eerika om och i så fall hur någon straffas för det som hände. De som mördade henne fick ju redan sitt straff, nu handlar det om huruvida alla de som såg Eerikas illamående, ångest och rädsla ska straffas för att de aldrig gjorde något åt det. Det hjälper inte Eerika, men det är oavsett viktigt att det klargörs om och i så fall vem som gjorde fel och när. För det får inte upprepas.

Barn som säger att de inte vill hem måste de vuxna lyssna på.

Boktips: Borgåprofiler av BoGys elever

Den här boken fick vi i julkapp av svärisarna. Den är skriven av nuvarande elever vid Borgå Gymnasium där också jag blev student 2008.
Jag tycker det är så bra, smart och positivt på alla sätt att gymnasieeleverna får vara med i sådana här projekt, bättre sätt att sporra till skrivande finns inte. Det var faktiskt under gymnasietiden som mitt intresse för att skriva startade (jag hade alltid älskat att läsa!). Jag var bland annat med och skrev årsboken, om jag inte minns helt fel var det under andra läsåret där. Sedan började jag ju också skriva för Borgåbladet Ung under tiden i BoGy. Och det är ett intresse som finns kvar, bland annat därför har jag ju bloggen också, för att få skriva.

I Borgåprofiler kan man alltså läsa om kända Borgåansikten som Anne Hietanen och Klaus Härö. Är tyvärr inte helt säker på var man får tag på boken, men det lär gymnasiet kunna svara på, så slå en signal om du letar efter den!

Oktobertorsdagstips

Jaha, vad bloggar en om när en är gravid i vecka 41 och pretty much antingen sitter hemma och läser bloggar, googlar "hur få igång en förlossning", glor på teve eller är ute på promenad med hunden? Nå en kan alltid tipsa om något intressant inlägg på någon av de bloggar en läser.

Elaine Eksvärd skriver om hur coolt hon tycker att det är att en kvinna som är gravid i åttonde månaden gör en muscle up. Ingen har frågat vad jag tycker men här kommer det i alla fall: jag skiter i vad andra gravida gör eller inte gör med sina kroppar men för mig själv har det varit viktigt att inte bli stillasittande utan att hålla igång alla dagar, om så bara för en 30 minuters promenad med hunden. Jag har välsignats med en kropp som aldrig strejkat, lite foglossning har jag lidit av men aldrig så illa att det har fått mig att villa säga nej till rörelse. Om jag hade haft mera hälsoproblem hade jag kanske tänkt annorlunda.

Eva Frantz skriver ett mycket läsvärt inlägg om hur hon är lite sur (läs: med all rätt mycket kritisk) för att dom på H&M säljer barnkläder under kategorin generous fit. Alltså kläder för flickor som är lite knubbiga.

Eller så kan en tipsa om något bra tv-program. Vi har inte så oväntat kollat på Livs Toisenlaiset äidit nu under hösten. I varje avsnitt får man följa en familj eller ett par alldeles under slutet av graviditeten, förlossningen och den första tiden med barnet. Som titeln antyder så handlar det inte om de där allra vanligaste graviditeterna, utan det finns alltid något som är speciellt med just den familjen. Gårdagens avsnitt var nog det som berörde både mig och T mest av alla avsnitt. Utan att spoila så kan jag säga att det handlar om ett ungt par som får sitt första barn mitt i mannens kamp mot cancer. Du kan se avsnittet på ruutu.fi.

Grönt är skönt - boktips

Om du hör till de där kvinnorna som äter p-piller för att du aldrig riktigt insett vilka alternativ du har så rekommenderar jag den här boken. Om du hör till de män som anser att p-piller ju är det bästa ever och varför skulle man använda något annat preventivmedel så rekommenderar jag den här boken. Grönt är skönt av Irene Ivarsson och Birgit Linderoth. P-piller är inte det enda alternativet och p-piller är mycket skadligt för miljön.

Den här boken borde alla läsa i den tidiga vuxendomen, för här förklaras verkligen på ett sätt som alla förstår hur reproduktionen funkar hos kvinnor och män. Den är därför också ypperlig för alla som vill få barn just nu och inte sen.

Genusproblem är lyxproblem

Jag har ett långt inlägg på gång som handlar om kroppen, men tills dess ska vi prata lite mindre utseendefixerade ärenden. Charlotte skriver om genusmedvetenhet och hur det inte är allt här i världen. True that!
Det här andas lite "jamen det finns faktiskt folk som inte ens har mat på bordet och här tjafsar du om rosa och blått på bebisar" men Charlotte skriver så bra att

"Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det."

Men till mitt försvar måste jag säga att jag är bra på att inte pracka på andra mina åsikter om exempelvis genus. För det är helt onödigt att göra det. Jag lever mitt liv som jag vill och hur andra till exempel klär sina barn påverkar inte mig på något sätt. Man kan diskutera, men det är onödigt att fördöma eller tänka att jag har rätt och ingen annan.

Rätten att välja

Inrikesministeriet lanserade i veckan projektet Right to Choose med syftet att "minska sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor och flickor". Att Inrikesministeriet tar tag i det sexuella trakasseriet pekar ju på att åtminstone någon tänkt att det här är ett allvarligt problem som kräver åtgärder på högsta nivå i Finland.
Så tänker jag också, sexuella trakasserier är ett enormt problem. Det är bra att Inrikesministeriet tar tag i saken, men jag är aningen skeptisk till att det faktiskt ska leda till något konkret. Alltför många, både vuxna och unga går nämligen omkring och tänker att en del av oss måste tåla att bli kallade horor, bli tafsade på, få vår kropp kommenterad stup i kvarten och få förfrågningar om vad det kostar att knulla oss. De flesta säger jag, för de som oftast råkar ut för det här och som oftast anses behöva tåla det utan att klaga är kvinnor och flickor, precis som Inrikesministeriets projekt också betonar. Och jag är inte helt övertygad om att projekt - hur många ministerier som än ställer sig bakom dom - kan få slut på den här synen. Det är så djupt ingrott i samhället.

I torsdagens Hufvudstadsbladet säger projektkoordinator Elina Katajamäki såhär:

"- Man får se ut just så bra som man vill och ändå utöva sin sexualitet bara med dem man själv vill."

Det här är något som också många vuxna har svårt att fatta. Att en 16-åring ser sexig ut i dina ögon betyder inte att du har rätt att påpeka det, att du har rätt att fråga om hon vill ha sex med dig, att det är rätt åt henne om hon blir sexuellt utnyttjad eller att hon vill ha en massa sex. Hon råkar bara vara sexig i dina ögon och det är något du måste handskas med på egen hand, utan att blanda in henne i det. Ett tips: gör inget! Bara låt henne vara.

Maten till barnet

Om jag förstått saken rätt så ska man helst inte uttala sig om hur man tänker uppfostra sitt barn före barnet är minst 18 år gammalt och man kan titta tillbaka och se hur det hela fungerade. Det man absolut inte får säga något om före barnet är minst 25 är vad man tänker ge för mat till sitt barn.
Men nu tänker jag ändå säga några ord om hur jag planerar att vi ska mata vårt barn (OBS - JAG, det här är helt mina egna personliga tankar men jag tror T håller med mig i ganska mycket, vi har bara inte hunnit prata om det ännu för att vi liksom har hela den här graviditeten och förlossningen och de första sex månaderna att ta oss igenom först).
För det första: amning ska man inte ta för givet, det kan skita sig, det kan löpa hur bra som helst. Jag är öppen för det mesta i den frågan. Men jag tycker inte att amning är något heligt, något som alla barn måste få, något som på något magiskt sätt kan göra barn sååå mycket friskare än andra barn. Det är ett sätt att mata, liksom. Det enklaste, naturligaste och i många fall mysigaste sättet, men det är inte något måste som jag kommer att gråta mig till sömns över om jag inte får det att löpa. Tänker jag nu i alla fall.
För det andra: har jag förstått saken rätt så ska barn i ungefär sex månaders ålder få börja smaka på ditt och datt, helst inte sådant som är otroligt sött för då kommer de att bara villa ha det. Typ så.
Och sedan då? I något skede ska barnen väl klara sig någorlunda bra på helt vanlig mat. Det här skedet kommer väl när de är kring ett år. Nå, jag tycker att barn ska äta det som de vuxna äter. Förstås ska det kanske vara mindre kryddor och mindre salt och så vidare, men i grunden är det samma mat. Och det är liksom nu det svåra börjar. För här måste man se till att vara kreativ och rolig och det ska vara gott och näringsrikt och barnet ska tycka om det men det får inte vara för gott så att barnet skäms bort och det ska vara grönsaker och vitaminer (men inte från en burk!) och kalcium (men den där fettfria mjölken är ju basically utspätt vatten blandat med lite hormoner från kossan) och fett i rätt mängder och kvalitet (ska det vara smör eller olivolja?!) och så vidare.
Och sockret. Det får det inte finnas för mycket av. Min tanke är att vårt barn ska lära sig att socker, det äter de flesta nu och då, vissa varje dag, andra mer sällan. En del undviker det helt av olika orsaker. Och man måste inte äta socker, men socker är gott. Socker kan orsaka problem av olika slag, men socker hör till livets goda. Så man ska hitta en balans. Det ska inte vara förbjudet med socker, inte heller ska man tvingas äta godis om man inte just nu vill ha godis utan hellre tar en banan.
Godisdagar låter lite tokigt i mina öron, det kommer jag nog aldrig att förespråka. Det är bäddat för matproblem i framtiden när man lär små barn att man FÅR INTE äta socker sex dagar i veckan men den här ena dagen ska du TRYCKA I DIG så mycket du bara hinner från morgon till kväll.
Mat ska inte heller vara belöning för barn. Det ger också bara matproblem i framtiden när man lär små barn att du måste äta allt det där du tycker att smakar skit och inte orkar med så får du sen äta det här goda (ofta söta) till efterrätt. Eller du måste bete dig nu, så får du sen belöning i form av glass/godis/läsk/bulla. Eller om du slutar skrika efter godis nu så kan du få godis om en timme. Nej. Jag vill helst inte ge barnet ätstörningar så det tänker jag försöka undvika.
Och ja, så ska barn äta mycket grönsaker precis som vuxna. Mindre bröd och pasta och halvfabrikat och näringsfattiga lightprodukter och mer äkta mat. Problemet är bara att barn ju tar efter sina föräldrar, så det skulle gälla att först själv börja följa allt det här...
Som tur är finns det folk med mycket mer expertis än jag har i den här frågan. Som Monique Forslund, som skrivit Barnmatsboken - Laga bra mat från början. Kostdoktorn skriver om boken här. DEN ska jag klicka hem vid lämpligt skede! Går det riktigt bra så får både jag och T också lite bättre matvanor på köpet.

Kontrollbehov är inte gulligt, det är våld

Med risk för en upprepning av kaktusgate tänker jag nu ta bladet från munnen och komma med lite kritik riktat direkt mot en finlandssvensk popsångare. Isac Elliot, 13 år gammal och med en stor fanskara i Finland och ett visst rykte också i de övriga nordiska länderna, släppte nyligen en singel. Låten heter Baby I och liknar till sitt sound och budskap pojkens tidigare låtar. I korthet handlar den, precis som de tidigare låtarna, om kärlek mellan en tonårspojke och en tonårsflicka.
Isac Elliot och hans team har helt tydligt hittat det som säljer, stora känslor och löften om evig kärlek. De som köper är huvudsakligen tonårstjejer.
Den nyaste singlen Baby I släpptes för några veckor sedan och sedan dess har åtminstone Radio X3M spelat den flitigt. Jag har ett visst intresse för fenomenet tonårskärlek, flickor, pojkar, budskap i populärkulturen och vad det egentligen är som kidsen nuförtiden lär sig via alla andra kanaler än skolan. Och jag vet att Elliot är omåttligt populär i Finland. Därför har jag lyssnat lite extra noga på orden i låten för att ta reda på vad den här 13-åringen säljer till fansen. Och jag är både besviken, frustrerad och arg.
Det finns ett par orsaker till min ilska, besvikelse och frustration. För det första: den här killen är 13. Han vet inte ett skit om vad kärlek är. För det andra: de som betalar för det här vet inte ett skit om vad kärlek är och ska inte behöva funder på det heller. Men jag antar att det inte är den som säljer som är dum i huvudet utan den som köper, så det kan jag låta passera.
Men. Det är inte temat som gör mig mest arg. Det är orden, budskapet. Låten går ut på att flickan som Elliot (antar att det är han själv som är "I") är kär i egentligen vill vara med någon annan, men Elliot har bestämt att nej, hon ska vara med honom. Och med "vara med" så menar jag då älska, hur nu en 13(?)-åring vet något om vad det innebär.
Det är relativt oskyldigt i början

"I can’t help losing faith when you say that you love me so much as a friend
You don’t know how it hurt to pretend when I see you make the same mistakes all over again"

men fortsättningen är som tagen ur en dålig thriller där en avundsjuk ex-man har bestämt att kvinnan inte ska få leva sitt liv som hon vill utan det är han som bestämmer

"Baby I-I-I-I-I
I would lie-ie-ie-ie-ie
If I told you you’d be better off with someone else
Baby I-I-I-I-I
I would lie-ie-ie-ie-ie
If I said I never miss you when I’m by myself
So tonight I will try. I will open your eyes
’Cause I know that you’d be better off with me instead"

"För jag vet att du får det bättre om du är med mig istället"?!

"So here I am without my armor
You can stab me if you want to
But I won’t hold back no more, no no, no no
The truth is that I have always loved you
I’d be a liar if I don’t tell you, ooh"

"Du kan knivhugga mig om du vill, jag kommer ändå inte att backa undan"?!

Det här är stalkervarning big time. Det här är inte kärlek. Det här är ett sjukt kontrollbehov, det här är orden som kommer från en man som inte tolererar att en kvinna själv väljer vem hon är med. Det här är sådant man säger när man utövar makt över en annan person.
Elliot, det är inte upp till dig att bestämma vem flickan du "älskar" har det bäst med, det är upp till henne att bestämma. Ingen annan.

Orden i låten är sådant en man kan säga till en kvinna (pojke till en flicka, man till en flicka) och vi reagerar inte för det är en del av strukturen. Männen bestämmer. Till och med över vilka män en kvinna/flicka umgås med, "älskar". Det är liksom gulligt, charmigt när en pojke kontrollerar en flicka på det här viset. Tills det går så illa att han tar till våld för att styra över henne och vem hon umgås med och vem hon bryr sig om. Då tvingas hon söka sig till ett skyddshem och då blir det familjevåld. Då är mannen svartsjuk och maktgirig. Men ser ni, det börjar här. Det börjar i 13-års åldern. Med en 13-årig pojke som sjunger om hur han älskar den här flickan så mycket och därför vet bättre än hon själv vem hon ska vara tillsammans med.

"Men det är ju bara en låt" tänker ni nu. Nej, det är inte bara en låt. Det är en del av det samhälle vi lever i. Våra skyddshem är överfulla av kvinnor som tvingats söka sig bort från en man som kontrollerar dem. Statistik från några år tillbaka tyder på att 20 kvinnor per år dödas av sin partner. 100 000 kvinnor lever under hot om våld eller med våld i parförhållandet. Det är inget vi ska låta 13-åringar sjunga om och det är inget vi ska låta tonårstjejer lyssna på och inte oroas över att de tycker det är gulligt. Det är inte gulligt. Det är något vi ska ta på största allvar för det förstör liv. Det dödar kvinnor varje år.

Språkdebatten fortsätter

Mitt inlägg från några veckor tillbaka om skolsvenskan, eller som jag valde att kalla det, svenskans ställning i Finland, har väckt debatt på vapaakielivalinta.fi (men de som debatterar har inte velat stressa upp mig genom att kommentera på min blogg eftersom jag är gravid - hahha så roligt titta så jag skrattar!).
Debatten fortsätter och det är bra, det här är en demokrati och här debatterar vi. Jag vägrar ändå se hur det att finskspråkiga lär sig svenska i skolan på något vis är bort från dem, om de så bor i Villmanstrand, Uleåborg, Tammerfors, Helsingfors eller Ekenäs. Varje språk är en rikedom för individen och för kollektivet och det här landet har och ska ha två nationalspråk. Och jo, jag tror stenhårt att skolsvenskan och svenskans ställning i det här landet hänger samman. Det är inte två skilda diskussioner.