Socker hjärta barn är lika med sant?

Hur tänker du kring socker till ditt barn? Jag tänker att socker är en del av livet och vill inte förbjuda det för då skapar jag bara en osund relation till mat.

Jag läser på Svenska Yle en intervju med den svenska "sockerforskaren" Ann Fernholm om kombinationen socker och barn. "Sockerförgiftade barn" är rubriken och kanske kan man sammanfatta texten som att barn i västvärlden äter alldeles för mycket socker och det har förödande konsekvenser för hälsan samt att livsmedelsproducenterna givetvis är en del av problemet i och med att mycket sådant som marknadsförs som något som barn ska och vill äta innehåller galet mycket socker.

I artikeln redogörs det för olika sorters socker. Jag talar nu bara om socker och tror att de flesta hänger med i vad jag menar.

Nu är ju A bara halvt år ännu, men i och med att vi nu börjat med smakportioner så har jag också tänkt en del på hans framtida sockerintag. Eller ja, det gjorde jag väl redan när han låg i magen. Själv äter jag på tok för mycket socker i dagsläget, men ungefär såhär ser jag på barns sockerintag: lagom är bäst.

Och hur tänker jag då? Vore det inte enklare att bara säga nej till socker?

Jag tycker faktiskt inte att vi ska förbjuda barn att äta socker. Socker är en del av vår matkultur här i Finland och i resten av världen, det går inte att förneka det. Jag håller med om att de flesta äter alldeles för mycket socker och där har vi ett massivt problem. Men jag hör inte till dem som tycker att vi ska sträva efter ett sockerfritt samhälle. För socker är ett njutningsmedel och sådana behöver vi, tycker jag. Och jag anser att man skapar ett större matproblem genom att aldrig lära barnet njuta av socker i måttliga mängder. Förbjuder man socker helt blir socker ett stort mysterium för barnet och så småningom kommer barnet att villa veta vad det där mystiska är för något utan att ha verktygen att handskas med det.

Jag tänker sträva efter att lära A en balanserad relation till socker. Ungefär såhär: den mat och de mellanmål, frukostar och kvällsmål man äter till vardags ska inte vara fyllda med socker men vill man ha en chokladbit till efterrätt eller en glass eller en bulla en tisdagsförmiddag så äter man det. Och sockrade bakverk och annat gott är en del av att till exempel fira någons födelsedag eller annan bemärkelsedag och det är inget fel i det. Däremot anser jag alltså inte att sockrade jogurtar och läsk till maten och vitt bröd till frukost varje dag är något jag vill lära A. Vatten är den bästa drycken och läsk och sådant är undantag. Finns ingen dagskvot för socker, inte heller någon regel om att det är tillåtet bara vissa dagar, men det hör inte heller till vid varje måltid.

Men jag kommer alltså inte att bli en lördagsgodis-mamma. Jag anser att lördagsgodis är en säker väg till att ge barnet en ätstörning. Socker är förbjudet alla andra dagar i veckan men på lördagar äter du så mycket socker du orkar och hinner för det har jag bestämt. Jonej.

Exakt när A ska få bekanta sig med socker för första gången har vi inte bestämt. Kanske blir det imorgon, kanske när han är 3 år. Jag är säker på att det kommer att komma ett naturligt läge att göra det. Kanske blir det på ett kalas eller när han fyller 1 eller när jag själv äter choklad hemma i soffan och tänker att han ska få smaka.

Socker hör till livet om man tycker att det är gott (inget måste ju, men många gillar det). Och då är det viktigt att lära sig från barnsben att förhålla sig naturligt till det. Att lära sig hitta balansen så det inte blir för mycket socker.