Status i livet inför 2017

Hej igen! Hoppas du har en bra sista vecka på året. Det har jag i alla fall. Jag är ledig tillsammans med A och vi tar det riktigt lugnt. Idag ska vi ut på långlänk med hunden. Julpyntet plockade jag precis bort och så småningom ska vi börja packa inför flytten OMG!!!

Jag har inför de två senaste årsskiftena skrivit en årssammanfattning, men nu finns inte tiden eller energin för det riktigt. Så det blir en "status i livet" istället.

Mår: Jag mår riktigt bra, faktiskt, men jag kan känna att jag börjar närma mig 30. Nu efter julen och allt ätande och stillasittande så är jag stel som fan och sjuk i kroppen och långsam på ett sätt som jag inte är van vid. Till vardags är det kontorsjobbet som sliter på mig på ett sätt som inte känns så bra. Jag är ofta stel i axlar och nacke och det kommer förstås inte att bli bättre av sig själv utan det måste jag ta tag i. Vi har en deal med T att från och med februari när flytten är förbi ska vi få ha minst en kväll varannan vecka när vi får göra vad vi vill utanför hemmet och ensamma och den tiden ska jag nog utnyttja för motion. Det skulle göra riktigt gott.

Då när jag gick på jumppa minst en gång i veckan.

Planer: Inför 2017 är planen att först genomföra flytten till den nya bostaden. Sedan att få en fungerade vardag i det hemmet med sannolikt lite nya rutiner. Vi får längre arbetsväg och A får nytt dagis och vi kommer att vara tvungna att göra en del justeringar. Men det kommer nog att gå bra.

Julen: Firade vi här hemma tillsammans med mommo och mofa och morbror. Jag och T hade noll stress eftersom vi påbörjade förberedelserna i god tid. Men som vanligt lagade vi lite för mycket mat och vi har ätit julmat tills vi haft magkramp... Choklad köpte vi också på tok för mycket - JO det är möjligt, tro det eller ej...

Orolig för: Hur lilla A ska anpassa sig till den nya bostaden och nya dagiset. Hur vi ska klara oss ekonomiskt med ännu större boendekostnader.

Tacksam för: Att vi fick chansen att köpa vår första egna bostad det här året. Att alla i familjen är friska och nöjda med livet. Att vi har haft ett så bra år med resor och en fungerande vardag, bra jobb och en nöjd liten pojke. Att livet ännu i stor grad ligger framför mig och att jag ännu har många år på mig att göra allt möjligt roligt med familjen. Jag är också tacksam för att mommo och mofa sköter A nu på fredag så jag och T kan ha dejtnight och se nyaste Star Wars.

Trollstigen på Åland i juli i år.

Stressad över: Jag stressar lite inför flytten, men inte så farligt mycket. Vi har fått många erbjudanden om flytthjälp så det ska nog gå snabbare än någon av oss kan räkna med på förhand.

Förälskad i: A och T. Familjelivet. Vardagen.

Ser fram emot: Alla möjligheter det nya året har att erbjuda oss. Att få inreda det nya hemmet. Vi ska inte köpa något nytt, i alla fall inte just nu, men det är ändå alltid roligt att få "börja från scratch" med sina gamla möbler.

Favorit i garderoben just nu: Mina hemmakläder: mjuka byxor och en urtvättad t-skjorta som antingen är två numror för liten eller för stor.

Sjuka barn och döda barn - och lite fredagstankar på det

Dagens bästa nyhet var definitivt den här, om att barnadödligheten minskar. Mera sådant, tack!

"Uttryckt på ett annat sätt dog det dagligen 11 000 färre barn i fjol, jämfört med år 2000. Alltså nästan åtta barn färre i minuten"¨

skriver Svenska Yle.

Åtta barn färre i minuten. Tänk vilket framsteg det är. Går knappt att greppa.

Sent igår kväll läste jag också den här texten (på finska) om en patolog som analyserar små barns cancerprover. Shit, det är sådana här personer som jag beundrar.

Tack för kommentarerna på inlägget om pengar. Det här är en process, förstås, och jag antar att det är något vi gör fel eftersom läget är som det är. Då gäller det att ändra sätt så slutresultatet blir ett som är mer önskat - finns liksom ingen genväg här inte!

Den här helgen är det förstås farsdag, det firas med ett besök i Borgå. Farsdag har fått en annan innebörd i den här familjen sedan A föddes. Tänk att på farsdag för två år sedan var han alldeles ny, en liten, liten plutt bara. Då åkte vi också till Borgå på besök och det var så nervöst att åka iväg med honom. Jag minns att jag då i början oftast helst hade stannat hemma. Nu är det förstås bara skönt och roligt att komma bort och träffa släkt och familj. A älskar det också och sken upp som en sol när jag förklarade att ikväll åker vi till mommo och mofa.

Och efter farsdag får en börja ha julfiilis riktigt på riktigt. Längtar! 

Sista cykelturen 2016?

Så, på lördagsmorgonen kl. 9.30 spände vi hjälmarna på huvudet och placerade A och hunden i cykelkärran och cyklade iväg. Sannolikt för sista gången i år. Hur kan du ha så mycket kläder på? sa T. Det är snart oktober för fan!?! Snart gräver jag fram mössan.

Cykling är den bästa familjeaktiviteten! A gillar tillsvidare att sitta i sin kärra. T orkar tillsvidare dra honom i den!

Vi cyklade längs Arabiastranden som vanligt. Underbar miljö.

Bråttom 24/7

Ojoj vad det var nyttigt att läsa Linn Jungs inlägg om att ha brådis, brådis, brådis hela tiden. Just sådan är jag också och tydligen en del andra också, utgående från kommentarsfältet. Jag har också stenkoll på klockan hela tiden. Och jag klarar inte av att gå långsamt. Alltså fy fan vad jag hatar att promenera med personer som går pikupikulite långsammare än jag tycker om att gå. Det kan förstöra en hel dag för mig och är ett ständigt ämne för gräl mellan mig och maken.

När jag för någon vecka sedan lyssnade på Kropp&Själ i P1 så var det tal om samma sak: att det är destruktivt att alltid göra allt så effektivt och att det är bra att öva på att a) göra saker långsammare och b) göra en sak i taget. Jag är usel på båda. Jag kan inte gå en promenad med hunden utan en podcast i öronen och då också plockar jag fram telefonen minst en gång för att kolla facebook eller nyheterna. Det är på riktigt skrämmande.

Det här veckoslutet blir det första på flera veckor som familjen inte har några planer egentligen. Riktigt bra, det.

Kartellerna

Det var inte meningen men plötsligt satt jag där och stirrade in i teven igår kväll. Yle-programmet Docventures visade dokumentären Cartel Land och jag kunde inte slita mig. Dokumentären beskriver två män som tagit lagen i egna händer och för sitt eget krig mot drogkartellerna i Mexiko. Kathryn Bigelow är en av upphovsmakarna och dokumentären är just så bra som det namnet antyder.

Kriget mot knark handlar ju liksom inte om alla de där människorna som mister livet eller hälsan för att de använder knark. Det handlar om alla de där människorna som mister livet, nära och kära, sitt hem, sin inkomst, sin hälsa för att de dragits in i knarktillverkning, knarksmuggling, knarkförsäljning eller bara råkar befinna sig på ett område där något av ovanstående pågår. Människor som är rädda, arga, förbannade, ledsna, förtvivlade, sura, som blir skjutna, misshandlade, våldtagna och utnyttjade. Som bara vill leva ett normalt liv. En person i dokumentären säger att han inte bryr sig vem som garanterar säkerheten i hans hemby bara han vet att det är tryggt att leva där och han får leva sitt liv som han vill.

Där någon riktar vapen mot någon annan människa tenderar vapen också att riktas tillbaka.

En av huvudpersonerna i dokumentären, Timothy Foley, säger:

There's an imaginary line out there between right and wrong, good and evil. I believe what I am doing is good. And I believe what I'm standing up against is evil.

Om du inte ännu sett Breaking Bad så ska du göra det. Hela serien, från början till slut. I den blir det så tydligt hur alla förlorar på knark. Det finns ingen happy ending när det handlar om droger. Alla lider, också helt oskyldiga personer som inte har något med saken att göra. Så är serien också sjukt bra, den bästa som någonsin gjorts. Fylld av svart humor men inte ett dugg överdriven.

Timothy Foley i Cartel Land:

So, the cycles can change. It just takes somebody to change them. But we're stuck in a cycle where nobody wants to change. They're spouting they're changing but they're not doing anything.They're doing the same thing but just with a different look.

Sju våningar

Okay, så vi bor då alltså sedan två år tillbaka på sjunde våningen med hund som ska ut minst 3 gånger om dagen och barn som fortfarande sitter mycket i barnvagnen när vi rör oss ute och som inte orkar gå särskilt många trappsteg uppåt eller neråt utan att antingen tappa intresset eller helt enkelt tappa orken.

All was good tills för en vecka sedan när hissen plötsligt och utan varning sa upp kontraktet. Vi är alltså inne på sjunde dagen utan hiss nu... Låren blir större och starkare för varje dag som går. För den oinsatta så betyder en våning upp ungefär 15-16 trappsteg. 7 gånger 15 = 105. Gör det 3-4 gånger om dagen så behöver du inte gå på gymmet något mer.

Ryktet säger att det är motorn som är sönder och att en ny sådan har beställts från Tyskland. Vete fan när den anländer... Som tur är har vi ben att gå med och hjärtan som tills vidare klarat ansträngningen... Jag har tvingats svälja mina ord om hur synd det är att det inte går att använda trappan på jobbet "för jag skulle så gärna gå i trappan".

#kommerintegåitrappanpåfleraårnärdethäräröver

Att komma tillbaka

Ålrajt hörni. Sofie Sarenbrant. Jag är nu inne på femte boken av henne och jag vill läsa dom alla (finns sju stycken). Det är precis en lagom blandning av rysare, drama, mord, blod och intrig för min smak. Perfekt som avkoppling i 20 minuter före läggdags på kvällen.

En annan bok som finns på min läslista är förstås Peppes Livet&Patriarkatet.

Annat då. Jag läste om Ann-Mari Lindberg som var inlåst på Lappvikens sjukhus i 1,5 år och skrevs ut med 13 mediciner och tvingades lära sig leva utan dem på egen hand. Men så är det väl med de flesta psykiska sjukdomar - du kan få hjälp ("hjälp") och mediciner men du måste göra den där lilla sista kraftansträngningen på egen hand och med egen vilja.

"Lindberg har varit medicinfri sedan 1989. Hon låter det onda kännas, skriver ner det eller har någon att prata med om det som tär."

Glöm inte det. Tryck inte undan känslorna, låt dom komma ut, låt dom kännas. Man behöver inte alltid vara så förbaskat behärskad.

Poddtips om att skratta sjukdomen rätt upp i ansiktet

Ett av mina favoritprogram på Radio Vega är Samtal om livet. Jag hör inte alla avsnitt utan jag läser alltid den korta beskrivningen och så beslutar jag om det är intressant för mig eller inte. När jag läste den korta texten som beskrev avsnittet om Kajsa och Mårten Mattbäck så visste jag att jag måste höra avsnittet. Och jag lyssnade och önskade att det hade funnits en timme till ljud. Vilket par och vilken samhörighet de har.

Frisk som en nötkärna

I veckan var jag på hälsogranskning eftersom arbetsgivaren vill att alla nya genomgår en sådan. "Du bör reservera en och en halv timme tid" hette det, men efter en knapp timme sa hälsovårdaren att hon inte vet vad vi mera ska prata om eftersom jag är så frisk och allt är så bra. Tydligen hade jag blodvärden som hälsovårdaren sällan sett förut, bland annat ett hemoglobin som är få förunnat och strålande blodsocker- och kolesterolvärden. Det enda hon hittade på att säga var att det goda kolesterolet är riktigt bra men det går ju alltid att höja det förstås... Jag tackade och tog emot, förstås. Vet inte vad hemligheten är.

Jag lever ett relativt harmoniskt liv med mycket vardagsmotion och lite jumppa nu och då, mycket god mat och helt okej sömnvanor. Jag röker inte och super inte okontrollerat. Jag har ett riktigt bra vardagsliv och försöker göra kul grejer med familjen på fritiden. Det räcker. Visst har jag ångest ibland, ofta utan att egentligen kunna sätta fingret på varför - jag är nu lite fundersam bara - brukar jag säga när T undrar vad det är. Men det hör livet till.

Jag är förstås väldigt glad över att hälsogranskningen bekräftade min personliga åsikt att jag mår bra. Både kroppsligt och mentalt. Det hör väl till ovanligheterna nuförtiden. Jag har ju haft tur också, inte drabbats av stora kriser och den här anställningen var ju verkligen pricken på i:et. Jag har börjat må mycket bättre på många sätt sedan jag slapp skiftesjobbet och att stiga upp 04:10 eller komma hem från jobbet 00.

Såhär vill jag ha det i fortsättningen också. Må bra och inte behöva fundera på hälsan. För att inte behöva fundera på hälsan krävs det förstås lite aktiva åtgärder. Men de går nästan på rutin. Jag vill kunna göra kul grejer också om 5, 10, 15, 20, 25 år. Inte begränsas av en sjuk kropp eller ett utbränt sinne. Som dyka i Röda havet - det klarade jag 2011 och jag vet att jag skulle klara det idag också!

Bli frisk

"Den första finländska självhjälpsboken om bulimi" kallas Nälkäinen sydän - Parane bulimiasta. Jag har inte läst den själv men jag tipsar ändå om den eftersom vi behöver fler böcker om hur en tillfrisknar från ätstörning.

"Rekommendationen är att äta med 3-4 timmars mellanrum. Det blir i praktiken 5 gånger per dag, morgonmål, lunch och middag samt två mellanmål. Det gäller också att unna sig god mat."

så säger Riikka Viljanen, näringsterapeut, i Svenska Yles artikel. Så är det förstås. Men det är också ett tecken på tillfrisknande att komma bort från den där 4 timmars regeln. Jag minns hur tvångsmässigt jag en lång tid försökte hålla mig till just 4 timmars mellanrum mellan måltiderna, men den dagen jag kände att jag vågade släppa det så började tillfrisknandet på riktigt. Numera äter jag regelbundet men försöker inte hålla tidtabellen på ett tvångsmässigt sätt.

Det syns inte alltid på en person om denne har ett sjukt förhållande till mat. Alla med ett felaktigt förhållande till mat är inte feta eller supersmala. De kan se ut som att de är just lagom medan deras hjärna säger att de är helt fel.

Sämre mat

Jag har kanske skrivit det förut men jag skriver det igen. Allt hittar livsmedelsindustrin på för att driva oss konsumenter längre och längre från ett naturligt ätande. Den stora inhemska mjölkproducenten har nu kommit med någon smörja de kallar Better. Alltså inte butter, smör, utan better, bättre. Bättre än vadå? Ja inte vet jag...

Produkten är en blandning av smör, rybsolja och kvarg. Varför ska jag ha kvarg på brödet och varför ska den i så fall vara utblandad med smör och olja? Dessutom är produkten hyla, det vill säga laktosfattig. Alltså den här laktoshypen i det här landet...

Nä, sorry men det blir nog tumme ner från mig. Ännu en onödig produkt. Jag hoppas den glöms bort snabbt. Nej, det är inte bra med mera alternativ i matbutiken. Vi behöver inte mera kakkaprodukter i butikerna, vi behöver riktig mat. Vill du läsa innehållsförteckningen (på finska) så kan du klicka här. Äkta mat behöver vi. Riktig mat. Inte industrisörja.

 

P.s. Det går alldeles utmärkt att ersätta den här produkten med hederligt smörgåsfett av den sorten som inte är industriellt framställt skit och så kanske äta en liten kvarg vid sidan av smörgåsen.

Amningsfred - mina tankar

Vad betyder amningsfred för mig? Det undrar Nathalie, Camilla och Frida som driver bloggen amningsfred16 och samlar in tankar om ämnet.

Det här är mitt bidrag.

Amningsfred betyder för mig att de mammor som vill amma får just så mycket stöd, hjälp, ro, assistans och kunskap som de behöver för att göra det. Att de får amma när de vill, var de vill och hur de vill. Amningsfred betyder också att de mammor som inte vill amma får så mycket stöd, hjälp, ro, assistans och kunskap som de behöver för att inte göra det.

Amningsfred betyder också att bröstmjölken uppskattas i det offentliga rummet. Att inga felaktiga myter och lögner sprids om hur bröstmjölken kan vara "näringsfattig" eller för "mager" eller att den inte räcker till för bebisen. Bröstmjölken räcker alldeles ypperligt upp till cirka halvt års ålder - låt ingen annan påstå något annat. Låt inte heller någon påstå att du bör sluta amma när barnet når en viss ålder - varför skulle du behöva göra det?

Amningsfred betyder att jag som nybliven mamma den 20 oktober 2014 fick börja amma min son (om än starten var minst sagt krånglig och jobbig på olika sätt) och att jag får göra det än i denna dag så ofta jag vill. Ibland har jag velat plocka bort mina bröst bara för att få vara i fred från min egen bröstgalna son, men för det mesta älskar jag amningen. Före min son föddes så tänkte jag som de flesta andra att jag försöker men funkar det inte får det vara. Nå vi har haft en relativt lätt amning så ersättning eller att tvinga fram ett avslut har aldrig varit ett alternativ - men jag har också insett att amningen är värd att kämpa för. Det är en sådan magisk kontakt man får med sitt barn. Och oj så jag har skrattat under våra amningsstunder som ibland mer liknar brottningsmatcher (A älskar att sticka sin fot under min näsa så jag sniffar på den och undrar om han har fotsvett - då brukar han skratta så han kiknar och amningen inte blir till någonting). Visst är det tungt de nätterna han ska ha bröstet i munnen en gång i halvtimmen, men det är också så lätt att få honom på bra humör när han är trött/sur/arg/ledsen/har ont eller annars bara är gnällig - bara att plocka fram bröstet.

Amningsfred betyder att jag och min son trots det förvånade aha, du ammar ännu på ettårskontrollen på rådgivningen tillsammans styr det här utan att någon annan har något att säga om det. Jag har inte bestämt något slutdatum för amningen och eftersom A inte pratar ännu så vet jag inte om han har det heller. Och det är helt okej. Imorgon kanske jag tänker om, men just nu är jag en ammande mamma trots att samhället anser att barn helst inte ska ammas efter det första levnadsåret. Jag förstår inte varför jag skulle ta det ifrån A.

Amningsfred är att få amma på barnets och ens egna villkor.

Såhär ser det ofta ut när en ammar ett barn som är rörligt.

Om jag har turen att få flera barn så hoppas jag på samma underbara upplevelse.

Bra och blä

Det är nu jag säger vad var det jag sa?!?!

Sandhja är vår representant i ESC i maj!!! Vilken kvinna! Vilken låt! Vilken energi! Ljuvligt.

Personligen är jag mer död än levande... Kvällstur på fredag (slutar 00), dagstur på lördag och söndag (börjar 10), däremellan Mello och UMK och mardrömsnatt med en son som plötsligt börjar spy klockan 01 på natten och fortsätter med det så alla sover ungefär fem timmar på hela natten... Sedan en till av spyor avbruten natt söndag-måndag och morgontur på jobbet på måndag (börjar 4.30). Det är tur att det är så ljuvligt soligt annars hade jag nog gråtit en skvätt... Som tur är fick jag en lur tillsammans med lilla sjuklingen idag på eftermiddagen.

pjuh. Det är inte roligt med sjuka barn.

Finländarna behöver gå mer

Tiden räcker inte för att blogga, men så får det vara. Jag har fullt upp med att jobba och vara mamma. Och fundera på livet. Och då kommer vi till en intressant text på svenska.yle.fi, om att bara fem procent av finländarna rör på sig tillräckligt mycket. FEM PROCENT. 5. Det är liksom ingen, typ.

"UKK-institutet rekommenderar att en vuxen finländare ska gå raskt två och en halv timme i veckan och två gånger i veckan utföra någon form av muskelträning. Endast fem procent av befolkningen gör det."

Vad gör folk med sin tid? Och varför pratar vi inte mer om det här? Det här är ingen småsak liksom. Det handlar om allas vår välfärd. Det är inte svårare än så att ta hand om sin hälsa. Det räcker att du promenerar en stund varje dag (eller ens varannan dag!) och så tränar musklerna ett par gånger i veckan (det kan du till exempel göra genom att hugga ved eller skotta snö eller varför inte byta däcken på bilen). Jag lovar dig, det gör skillnad!

Om du promenerar 20 minuter per vardag är du redan uppe i en timme 40 minuter. 20 minuter per vardag. Det är liksom 10 minuter före jobbet och 10 minuter efter jobbet. Sedan kan du promenera till exempel 30 minuter och 30 minuter på de lediga dagarna. Då överskrider du rekommendationen. Och jag lovar, när du kommer igång med det så kommer du att vilja ha mer och mer och mer. Det fångar en.

Så lova mig, om du är en som vet att du rör på dig för lite - pröva! Börja idag. Du kommer aldrig att ångra att du började.

Raw choco

Min mamma känner mig. I julas fick jag ett råchoklad-kit i julklapp av henne och sedan dess har det legat i skåpet i väntan på rätt ögonblick i att tillredas. Det ögonblicket har nu kommit i och med att vi får gäster i kväll.

Det här råchoklad-kitet är glutenfritt, laktosfritt, mjölkfritt och sojafritt. Tar seriöst ungefär 7 minuter att fixa till.

 

När jag såg den massiva påsen med kakaopulver tänkte jag att den lilla mängden kokosolja inte kan vara nog för att blanda ut med pulvret, men fel hade jag. I paketet finns också agavenektar, krossade mandlar och gojibär. Allt ska blandas ihop.

 

Jag tog en liten risk i att smälta kokosoljan i ett vanligt vattenglas, men det höll som tur är!

 

I det här skedet såg blandningen ännu lite ut som s**t. Men jag kan lova att smaken redan nu var helt gudomlig!

Och så ner i de små formarna som hänger med i kitet. Det här var det svåraste skedet i processen. Jag kom på att en ska ha en pytteliten sked, då gick det. Paketet ska enligt instruktionerna räcka till 60 portioner men det var nu kukku det. 34 lyckades jag få till och också det just och just. *finns inget sådant som en för stor bit choklad*

 

Voila! Kvällens efterrätt!

De här innehåller inget socker så smaken är förstås lite bitter, som sig bör när det handlar om en produkt med hög kakaohalt. Kokosoljan lämnade väldigt lite smak kvar i slutprodukten men agavenektarn tycker jag trängde sig igenom lite grann (sannolikt precis som tanken är). 

Jag skulle vilja

Jag skulle vilja säga något klokt om bröstdebatten men jag känner bara att ska vi verkligen diskutera kvinnors bröst nu igen?

Jag skulle vilja säga något klokt om Teemu Selännes och andra idolers makt och ansvar men jag känner bara att kan inte folk lära sig att flyktingfrågan är en känslig fråga och det gäller att väga orden extra noga?

Jag skulle vilja säga något klokt om vad det innebär att asylsökande är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken och vad det innebär att HBL skriver artikel på det men jag känner bara att varför blev det här en fråga nu när det blev klart att asylsökande också våldtar när det inte varit en fråga trots att finländska män våldtar tusentals gånger per år?

Jag orkar bara inte.

Kan vi prata om något annat? Zikavirus. Okej nej. Ett virus som knappt märks hos de flesta smittade men som drabbar ofödda barn... Som från en riktigt obehaglig horrorfilm. Men det är verklighet.

Kan vi prata om Making a Murderer? Aj fan, det gjorde jag redan. Men jag kan inte släppa det... Om du slår upp justitiemord i ordboken så hittar du Brendan Dasseys fall där. Helt j***a otroligt.

Kan vi prata om Justin Theroux dokumentärer? Här kan du se en av dem. Jag kan inte bestämma mig om jag gillar eller ogillar hans teknik. Hur han är så "med" hela tiden. Hur han själv har huvudrollen i sina dokumentärer.

Fredag idag. Vi ska ha en bra helg. Längtar.

En hälsning till Teri Niitti och veckoupdate

Jag lovade att skriva några rader på #teriniitti -gaten. Nu har förstås stormen redan blåst förbi, men... Det är något rörande med en vuxen man, dessutom en stylist, som blir så inihelvetesupprörd av att en mamma sitter bredvid honom på ett flygplan och ammar att han måste ta foto och dela med sig av sin upprördhet på instagram.

Sagan i korthet: Vuxen man, Teri Niitti (stylist, nevähörd före uppståndelsen), sitter på Finnair-flyg mot New York, ser kvinna bredvid sig som ammar sitt barn, tar bild, shamear mamman på Instagram, får a shitload of shit över sig och ber om ursäkt samt gör sitt instagramkonto privat. Han så att säga fick svansen mellan benen när han insåg att mödrar (generellt) håller samman i den här frågan: det är ok att amma sitt barn där hen blir hungrig.

Hej Teri Niitti! Vet du vad? Jag står upp för barnen, eftersom vi alltid måste skydda de svaga i samhället, i detta fall barnen, och tycker att barnens rätt till bröstmjök går före din rätt att välja medpassagerare och/eller styra deras beteende på ett flygplan eller någon annanstans. Det går alltid att titta bort, vet du?

Före någon kommer med "det är fan inte okej att slänga upp brösten på bordet när som helst och var som helst!!!" så vill jag bara säga att nej det är det väl inte. Men den här kvinnan sitter på ett flygplan med sitt barn. Vart ska hon ta vägen? Och varför?

Hoppas Teri Niitti och andra som gärna skammar kvinnor som ammar "offentligt" (vad betyder ens det?!?) fick sig en tankeställare av den massiva skitstorm som Niitti fick på sig av inlägget. Vad en än tycker om amning "offentligt" så är det inte okej att lägga ut bilder och skamma ammande mammor.

Peace out.

-------------------------------------------

Den här veckan har den här familjen på tre personer och två djur haft två saker på agendan.

1. Påbörja inskolning på dagis med A.
2. Få A att sova när det är sovdags.

Jag har också hunnit vara med en kompis och titta på brudklänning till henne. I augusti gäller det! Då är jag en av fyra brudtärnor och T är en av tre bestmans på bröllop i domkyrkan i Borgå. Det är stort, det.

En jobbtur hann jag också klämma in den här veckan. I helgen ska vi njuta av varandras sällskap och varva ner. Året har börjat i rekordfart, verkligen.

Julen ska ut

Julen blev ungefär så bra som jag önskade mig. Nu är jag utvilad, mätt och belåten. Idag i matbutiken fick jag kväljningar när jag såg julmaten som fanns kvar... Tur att julen bara varar i tre dagar...

I det stora hela var det en snöfattig jul men det lilla som kom på annandagskvällen gjorde ju verkligen stor skillnad i naturen. Snön till ära (och för att smälta en del av all mat) tog hela familjen en promenad längs Helsingfors södra kustremsa på söndagen, tillsammans med hälften av de övriga stadsborna. En kan påstå att det var helt okej väder.
 

 

Nu kliar det i fingrarna att städa ut julen... Julpynt är vackert men jag börjar mer och mer höra till skaran som anser att julen ska ut genast när den är slut. Synd att inte T hör till den skaran bara.

Kostdebatten

Vi har påbörjat en ny läggningsrutin här hemma. Den heter mamma försöker söva A medan A skriker sig hes så tårarna sprutar åt alla håll tills pappa tar över och A somnar på 4 minuter. Det är väldigt mysigt.

Igår kväll hade jag alltså en kvart tid för mig själv i soffan medan T sövde A efter att jag först hade gjort ett misslyckat försök. Den kvarten ägnade jag åt att titta på slutet av Obs Debatt, som handlade om kostråden - kan vi lita på dem eller inte och livets stora fråga hur ska man egentligen äta och vad?

Det var en väldigt bra debatt med många kloka åsikter. Alltså jag beundrar Mikael Fogelholm något otroligt. Att han gång på gång orkar stå upp för den hederliga kostcirkeln och näringspyramiden trots allt motstånd som dykt upp nu under senare tid. Det är både läkare och andra experter men också "vanligt folk" som envist påstår att kostcirkeln är från röven och att ingen mår bra av att äta så men Fogelholm sitter ändå i debatt efter debatt och försvarar den.

Var jag står i debatten? Helt ärligt så har jag inte en aning om vem som har rätt eller fel men följer tills vidare kostråden (största skämtet ever - jag lever på kaffe, choko och lite för mycket potis och makaroner för att det ska vara bra). Det känns som ett bra val, gör som myndigheterna säger. Tills vidare.

Sockersött och fejkat och Hello på dig med

Vad har jag tänkt på den här veckan?

Socker. Ann Fernholm, svensk vetenskapsjournalist och "sockerexpert" (författaren till Ett sötare blod och Det sötaste vi har) kritiserar praxisen att servera sötsaker till varje måltid på våra äldreboenden. Jag håller med henne. Jag har jobbat på åldringshem och det är ju verkligen så det är, sockret är där konstant. Samtidigt äter jag själv så sjukt mycket socker att det måste få ett slut, snart. På måndag. Efter jul. Vi får se...

Essena O'Neill deklarerade att allt på sociala medier är fejk och alla ba typ "åh du är vår hjälte". Och jag ba typ "ska vi ta den här diskussionen nu för 1513:e gången? PÅ RIKTIGT?"

Adele sjöng Hello och hela världen grät. Jag med. Hon måste vara en av få artister som går hem hos alla.

Men jag måste medge att det vore fräscht att höra Adele sjunga om något annat än brustna hjärtan. Anything!