Inspiration

Idag har jag funderat på inspiration. Vad gör mig inspirerad?

Inspiration är viktigt. Utan inspiration i livet finns det ingen orsak att stiga upp på morgonen. Men få går väl omkring och känner sig superpeppade hela livet, det går bara inte.

Det finns mycket som gör mig inspirerad. Den här bloggen. En bra bok. En riktigt bra film som suger mig in i sig totalt så jag glömmer allt annat - då kan jag gå omkring i dagar och tänka på filmen och hämta tankar, frågor och svar därifrån. En bra podd. En promenad. En kopp kaffe. Sonen. En stund ensam med hunden. En bra slogan. Ett citat. Vad som helst.

Inspiration är glöden i livet. Det går inte att fuska fram inspiration. Antingen har du det eller så har du det inte. En kan liksom vara intresserad av en massa saker men det betyder inte nödvändigtvis att de inspirerar en. Ofta går de här två ändå lite hand i hand, intresse och inspiration. Den inspiration som kommer från en sak påverkar hela ens liv. Den inspiration som matlagning ger kan vara bra för ens arbetsinsats och den inspiration som en bra bok ger kan vara bra för ens kompisrelationer etcetera.

Åh, det är spännande sådant här. Jag är ingen djup person på det viset, men ibland får jag mina ryck då jag börjar fundera på livets mening, var universum slutar och hur spårvagnar fungerar. Det var en fråga i dagens Helsingin Sanomat, ett litet barn som undrade hur många celler det finns i människokroppen och jag svävade totalt iväg när jag läste svaret. Antalet celler i människokroppen är ett så otroligt spännande ämne och ger upphov till en massa följdfrågor.

Håll glöden igång. Hitta det som inspirerar. Det behöver inte vara något märkligt. Men det måste vara äkta. Hur gör jag för att hitta det som inspirerar då, tänker du nu? Håll ett öppet sinne. Pröva på saker. Gå på en yogalektion. Spring. Kör karting. Lär dig spanska. Ät sniglar. Tvätta fönstren. Res. Stå på huvudet. Hoppa bungyhopp. Byt den hand som du använder för att borsta tänderna (helt nya sfärer öppnar sig, tro mig!). Pröva på att gå en dag utan socker. Gör saker. Lev.

Bråttom 24/7

Ojoj vad det var nyttigt att läsa Linn Jungs inlägg om att ha brådis, brådis, brådis hela tiden. Just sådan är jag också och tydligen en del andra också, utgående från kommentarsfältet. Jag har också stenkoll på klockan hela tiden. Och jag klarar inte av att gå långsamt. Alltså fy fan vad jag hatar att promenera med personer som går pikupikulite långsammare än jag tycker om att gå. Det kan förstöra en hel dag för mig och är ett ständigt ämne för gräl mellan mig och maken.

När jag för någon vecka sedan lyssnade på Kropp&Själ i P1 så var det tal om samma sak: att det är destruktivt att alltid göra allt så effektivt och att det är bra att öva på att a) göra saker långsammare och b) göra en sak i taget. Jag är usel på båda. Jag kan inte gå en promenad med hunden utan en podcast i öronen och då också plockar jag fram telefonen minst en gång för att kolla facebook eller nyheterna. Det är på riktigt skrämmande.

Det här veckoslutet blir det första på flera veckor som familjen inte har några planer egentligen. Riktigt bra, det.

Att komma tillbaka

Ålrajt hörni. Sofie Sarenbrant. Jag är nu inne på femte boken av henne och jag vill läsa dom alla (finns sju stycken). Det är precis en lagom blandning av rysare, drama, mord, blod och intrig för min smak. Perfekt som avkoppling i 20 minuter före läggdags på kvällen.

En annan bok som finns på min läslista är förstås Peppes Livet&Patriarkatet.

Annat då. Jag läste om Ann-Mari Lindberg som var inlåst på Lappvikens sjukhus i 1,5 år och skrevs ut med 13 mediciner och tvingades lära sig leva utan dem på egen hand. Men så är det väl med de flesta psykiska sjukdomar - du kan få hjälp ("hjälp") och mediciner men du måste göra den där lilla sista kraftansträngningen på egen hand och med egen vilja.

"Lindberg har varit medicinfri sedan 1989. Hon låter det onda kännas, skriver ner det eller har någon att prata med om det som tär."

Glöm inte det. Tryck inte undan känslorna, låt dom komma ut, låt dom kännas. Man behöver inte alltid vara så förbaskat behärskad.

Frisk som en nötkärna

I veckan var jag på hälsogranskning eftersom arbetsgivaren vill att alla nya genomgår en sådan. "Du bör reservera en och en halv timme tid" hette det, men efter en knapp timme sa hälsovårdaren att hon inte vet vad vi mera ska prata om eftersom jag är så frisk och allt är så bra. Tydligen hade jag blodvärden som hälsovårdaren sällan sett förut, bland annat ett hemoglobin som är få förunnat och strålande blodsocker- och kolesterolvärden. Det enda hon hittade på att säga var att det goda kolesterolet är riktigt bra men det går ju alltid att höja det förstås... Jag tackade och tog emot, förstås. Vet inte vad hemligheten är.

Jag lever ett relativt harmoniskt liv med mycket vardagsmotion och lite jumppa nu och då, mycket god mat och helt okej sömnvanor. Jag röker inte och super inte okontrollerat. Jag har ett riktigt bra vardagsliv och försöker göra kul grejer med familjen på fritiden. Det räcker. Visst har jag ångest ibland, ofta utan att egentligen kunna sätta fingret på varför - jag är nu lite fundersam bara - brukar jag säga när T undrar vad det är. Men det hör livet till.

Jag är förstås väldigt glad över att hälsogranskningen bekräftade min personliga åsikt att jag mår bra. Både kroppsligt och mentalt. Det hör väl till ovanligheterna nuförtiden. Jag har ju haft tur också, inte drabbats av stora kriser och den här anställningen var ju verkligen pricken på i:et. Jag har börjat må mycket bättre på många sätt sedan jag slapp skiftesjobbet och att stiga upp 04:10 eller komma hem från jobbet 00.

Såhär vill jag ha det i fortsättningen också. Må bra och inte behöva fundera på hälsan. För att inte behöva fundera på hälsan krävs det förstås lite aktiva åtgärder. Men de går nästan på rutin. Jag vill kunna göra kul grejer också om 5, 10, 15, 20, 25 år. Inte begränsas av en sjuk kropp eller ett utbränt sinne. Som dyka i Röda havet - det klarade jag 2011 och jag vet att jag skulle klara det idag också!

Anorexi i Hbl

Hbl skriver idag om Emma Heijnsbroek som kämpat mot anorexin medan vården kämpat mot hennes rätt till och behov av hjälp. Jag kan tyvärr inte länka just nu eftersom artikeln inte verkar finnas på nätet men jag rekommenderar er att läsa texten om ni kan. Den sammanfattar det tokiga i att om du drabbas av en ätstörning så måste du nästan bli dödssjuk före du får hjälp, du måste gå ner lite lite till för att någon ska ta dig på allvar. Dessutom ska du ha en stor dos tur.

Jag tror tyvärr att ätstörningar och problematik som ligger på gränsen till ätstörning kommer att öka. Vi lever i en tidsperiod då det anses vara en bra egenskap att ha total kontroll över livet och därmed också kroppen och då kommer dylika problem på köpet. Därför är det viktigt att vi förstår varför en del hamnar i det där svarta hålet där det enda de tänker på är kalorier och vad de ska och inte ska äta och hur de ska göra för att bli av med de få kalorier de fått i sig under dagen.

Jag är glad att medierna lyfter upp fall som Emmas och jag tycker att det är synnerligen starkt av Emma att ge en intervju så snabbt efter att hon insjuknat, ja medan hon fortfarande är sjuk. Jag önskar henne allt gott i livet.

Emma: det blir bättre, jag lovar. Lycka till med gymnasiestudierna!

Att handskas med känslorna som alltid kommer att komma

Lite i anslutning till gårdagens inlägg, så funderar jag ibland på hur det är så synd att vi lever så hektiska liv i dagsläget (något de flesta väljer helt själva och trots att de vet att de inte egentligen trivs med det) att vi sällan har tid att känna efter. Och det är först när något blir riktigt illa, exempelvis känslomässigt som vi inser att nu är det fan riktigt illa. Hur ofta hör man inte historier om män och kvinnor som efter att en parrelation spricker blir riktigt, riktigt deprimerade och tvingas börja med mediciner för att ta sig igenom sorgen? Eller personer som blir utbrända på jobbet - i flera år kände jag mig trött men jag bara fortsatte köra på och sen till sist kom väggen emot - och tvingas bli sjuklediga i flera månader för att vila upp sig?
Det är helt ok att bli deprimerad, utbränd, slutkörd och behöva hjälp. Men kunde en stor del av alla personer som nu äter antidepressiva (antalet ökar hela tiden) klara sig utan dem om de bara hade lyssnat lite bättre på sig själva före det blev så illa? Att livet går upp och ner hör livet till, men om vi aldrig stannar upp och låter ångesten, sorgen, nedstämdheten komma till oss utan konstant avfärdar den för att vi inte har tid med den, så ackumuleras allt det och sen till sist kommer gränsen emot.
Ofta är piller på sin plats för att personer ska komma igenom det värsta, men ska piller vara lösningen på all vår ångest. Nej, det kan dom ju inte vara. Men om vi ska klara av ångest utan piller kan vi inte köra slut på oss konstant. En trött själ orkar inte med ångest. Jag tror många människor vägrar inse det här. Att de måste jobba på sina känslor. Du kan inte sopa dom under mattan, då blir det bara värre. Var ärlig med dig själv.