Sju våningar

Okay, så vi bor då alltså sedan två år tillbaka på sjunde våningen med hund som ska ut minst 3 gånger om dagen och barn som fortfarande sitter mycket i barnvagnen när vi rör oss ute och som inte orkar gå särskilt många trappsteg uppåt eller neråt utan att antingen tappa intresset eller helt enkelt tappa orken.

All was good tills för en vecka sedan när hissen plötsligt och utan varning sa upp kontraktet. Vi är alltså inne på sjunde dagen utan hiss nu... Låren blir större och starkare för varje dag som går. För den oinsatta så betyder en våning upp ungefär 15-16 trappsteg. 7 gånger 15 = 105. Gör det 3-4 gånger om dagen så behöver du inte gå på gymmet något mer.

Ryktet säger att det är motorn som är sönder och att en ny sådan har beställts från Tyskland. Vete fan när den anländer... Som tur är har vi ben att gå med och hjärtan som tills vidare klarat ansträngningen... Jag har tvingats svälja mina ord om hur synd det är att det inte går att använda trappan på jobbet "för jag skulle så gärna gå i trappan".

#kommerintegåitrappanpåfleraårnärdethäräröver

Långa skuggor

Sista parkjumppan för i år förbi. Tack Helsingfors stad! Det har varit ljuvligt.

Jag tittar på mina rosa skor och min långa skugga. Bara några dagar kvar av augusti. I september är jag ensam med hunden i en vecka när T & A reser bort. Vete fan hur jag ska överleva det...

Redo för höstens jobbutmaningar, bland annat en kundtidning jag ensam ska översätta på en vecka. Blir nog bra.

Det har varit en sjukt bra sommar med massor av program. Bröllopet i helgen var pricken på i:et.

Finländarna behöver gå mer

Tiden räcker inte för att blogga, men så får det vara. Jag har fullt upp med att jobba och vara mamma. Och fundera på livet. Och då kommer vi till en intressant text på svenska.yle.fi, om att bara fem procent av finländarna rör på sig tillräckligt mycket. FEM PROCENT. 5. Det är liksom ingen, typ.

"UKK-institutet rekommenderar att en vuxen finländare ska gå raskt två och en halv timme i veckan och två gånger i veckan utföra någon form av muskelträning. Endast fem procent av befolkningen gör det."

Vad gör folk med sin tid? Och varför pratar vi inte mer om det här? Det här är ingen småsak liksom. Det handlar om allas vår välfärd. Det är inte svårare än så att ta hand om sin hälsa. Det räcker att du promenerar en stund varje dag (eller ens varannan dag!) och så tränar musklerna ett par gånger i veckan (det kan du till exempel göra genom att hugga ved eller skotta snö eller varför inte byta däcken på bilen). Jag lovar dig, det gör skillnad!

Om du promenerar 20 minuter per vardag är du redan uppe i en timme 40 minuter. 20 minuter per vardag. Det är liksom 10 minuter före jobbet och 10 minuter efter jobbet. Sedan kan du promenera till exempel 30 minuter och 30 minuter på de lediga dagarna. Då överskrider du rekommendationen. Och jag lovar, när du kommer igång med det så kommer du att vilja ha mer och mer och mer. Det fångar en.

Så lova mig, om du är en som vet att du rör på dig för lite - pröva! Börja idag. Du kommer aldrig att ångra att du började.

Dagarna som for

Oj oj oj oj, det är länge sedan vi hade ett såhär bra veckoslut i det här hushållet. Först hade vi gäster i fredags, två personer som både jag och A träffade för första gången och såklart var jag och T lite nervösa på förhand för hur A skulle handskas med två främlingar i vårt hem. Men det gick hur bra som helst! A älskade dem. Han var inte det minsta blyg med undantag för de allra första minuterna. Delvis är det ju tack vare dagis, men jag tror att han kanske också är en sådan karaktär att han till skillnad från sin mamma inte är så blyg. Att han sedan dessutom somnade redan före 21 och sov som en stock medan vi satt och spelade spel i vardagsrummet - alltså hur bra tur kan ett par föräldrar ha?!?

Veckoslutet kulminerade i ett besök till simhallen igår. För första gången sedan jag vet inte när fick jag chansen att simma några varv i stora bassängen. När jag hoppade i visste jag inte hur långt jag skulle simma och efter 100 meter var jag nära att ge upp. Herremingud så slut jag var! Men eftersom jag inte täcktes stiga upp ur vattnet riktigt så snabbt så simmade jag lite till och lite till och lite till och när jag hade simmat 500 meter så kände jag mig som den starkaste och svagaste i världen på en och samma gång. Jag var så slut så slut, men samtidigt fick jag den där endorfinkicken och kände mig som världens bästa. Nu har jag världens skönaste träningsvärk. Helt ljuvligt. Under ett par perioder i mitt liv har jag simmat väldigt mycket och när jag var sådär 18-23 år gammal så var 1500 meter i bassängen som en walk in the park. Men det här ska jag göra oftare. Det är så skönt att simma. Och så skonsamt för kroppen samtidigt som det aktiverar varje cell i en.

Lördagens vandring

På lördagen gjorde vi igen en sådan där vi har aldrig promenerat i det området, ska vi sticka dit? -utflykt. Så vi tog bussen till Blåbärslandet, det vill säga området strax före en går in på Högholmens område. Ljuvlig liten holme med ljuvlig liten strandpromenad.

Att promenera är bästa sättet att se en stad, ens hemstad likväl som en stad man bara besöker. Helsingfors är ingen enorm stad men fortfarande när vi har bott här sedan hösten -09 hittar vi flera gånger i månaden nya promenadrutter att ta. Sedan finns det förstås också rutter som vi har gått tusen triljoner gånger, välkommen till vardagen som hundägare...

Brändö kasino.

Sjuklingen som här ännu inte var opererad.

Imorgon är det oktober. Dit for den sommaren. Snart ska A:s ettårsdag firas och sedan är det så småningom jul. I januari ska han börja på dagis. Sjukt vad tiden går.

P.s det här inlägget tog nästan en timme att göra... A är minst sagt överallt på en och samma gång just nu... Inte en lugn stund har vi här hemma. Ibland kan han vara stilla korta stunder när han sover men annars är det full fart!

Trender kommer och går

Nu är väl den tiden på året då folk börjar ge upp sina nyårsplaner på att gå ner i vikt, bli fit och vara snyggast på beachen 2015. Men den här hälsotrenden som startade för något år sedan lär väl hålla i sig ett tag (tills motreaktionen kommer och det plötsligt blir trendigt att skita i hur frisk och tränad och icke sockerberoende man är). Vore intressant att se hur många nya pt:n, livscoacher, dietister och instruktörer som utbildats eller påbörjat sin utbildning under de senaste 2-3 åren. Och sorgligt blir det om något år om alla de är arbetslösa...
Jag försöker inte förlöjliga folk som håller sig friska eller de som hjälper dem med det. Men jag är realist och tror att det är en trend som går förbi för de flesta är inte intresserade av att hålla sig friska och i balans. En del är intresserade av att hålla sig smala (eller som det brukar kallas, de gillar att träna), ganska många är intresserade av att leva enligt trenden, de flesta struntar i hur de ser ut eller mår och bara en liten liten procent vet hur de behöver leva för att må bra och lever faktiskt så också. Och det är alla de där som älskar att följa trender som har gett så många gym, fitnessinstruktörer, pt:n och andra tränings- och dietexperter så mycket klirr i kassan de senaste åren.
Herremingud sådana pengar det finns att hämta på folk som behöver hjälp i träningen. Jag insåg själv efter lite googlande och funderande att hur gärna jag än vill börja gå på gruppträning en gång i veckan så är det inte värt pengarna just nu (jag hör till dom som gillar träning). Så det blir hemmaträning för mig ett tag. Simning har jag ändå tänkt börja unna mig, men det betyder att någon annan utgift ska bort...

Nåja, vad jag försöker säga är att hälsotrenden gjort många personer rika i och med att den övertalat oss att vad än vi gör för vår hälsa så kan vi göra lite till. Precis som till exempel skönhetsindustrin övertalat oss att vad vi än gör för att se bra ut så kan vi alltid göra lite till, ursäkta, alltid köpa en till produkt som kan hjälpa oss bli ännu lite snyggare.

Tacka kroppen, straffa inte den

I januari när de sociala medierna fylls av folk som bantar, new year new me, tränar, sätter nya rekord på gymmet och hetsar kring mat så är det uppfriskande och så viktigt att läsa om personer som gör framsteg på andra sätt. Bort från hetsen och pressen och stressen. Som den här tjejen som Soelas skriver om.

Det går att förändra sitt liv till det bättre.

Soelas skriver:

Det krävs nog minst lika mycket hårt arbete att skaffa sig en “fitness-kropp” som att lära sig acceptera sig själv som man är. Vilket gynnar en mest i längden?

Jag har gjort mitt val. Åtminstone för tillfället. Jag accepterar. Jag älskar inte alla delar av kroppen alla dagar, men jag accepterar. Det är vad jag har och jag lever med det istället för att försöka förändra hela tiden.

Kroppen då, nu och sedan del 2

Det känns som en evighet sedan jag skrev inlägget om min syn på kroppen före, under och efter graviditeten. Känns som om det är dags för en uppdatering, såhär efter förlossningen, trots att lite har hänt med mina tankar.
Jag skriver inget om vikt i den här bloggen, men känner du att du ändå inte orkar med kroppshets kan du sluta läsa efter nästa mening. Jag älskar min kropp för vad den kan göra och det tycker jag du också ska göra (med din egen kropp, min kan du strunta i).

Jag är ledsen över att kroppen aldrig fattade att det ska födas ett barn. 15 dagar över bf var jag ju när A plockades ut och då hade jag inte haft en enda sammandragning eller annat tecken på förlossning. Jag försöker trösta mig med att kroppen var smart och fattade att han inte ryms ut nedre vägen och det därför aldrig började hända något.
Däremot är jag glad och tacksam över att kroppen klarar av att ge näring åt A. Han har levt och växt på bröstmjölk sedan han var några dagar gammal, alltså i 10 veckor  nu, och det betyder mycket för mig. Det är fantastiskt hur kroppen fungerar och producerar allt det som den här lille mannen behöver för att växa och må bra. Ibland när jag drar i brösten för att få till en bra ställning, eller när jag sover för 3:je timmen i samma ställning på natten funderar jag på om amningen kommer att synas och kännas i kroppen för alltid, men så tänker jag att nu är nu och sen är sen. Det påverkar inte mitt liv negativt nu så jag kan ta problemet när det uppstår. Jag har också fått ett helt annat förhållningssätt till brösten. De är A:s kylskåp för tillfället, inte alls lika sexuellt laddade för mig längre.
Jag har ju ärr på kroppen efter graviditeten och snittet som aldrig kommer att försvinna men jag tänker att det får synas att jag är mamma. Livet sätter sina spår och vill man undvika att dö med spåren får man nog dö mycket ung. Jag använder fortfarande mammajeansen när jag inte går omkring i mjuka byxor eller mammaleggings hemma. En gång prövade jag ett par vanliga jeans och de gick fast, men det kändes bara jobbigt eftersom de hamnade precis över snittet och jag är semi-känslolös där fortfarande. Men jag har inte bråttom, mammajeansen är snygga och bekväma så jag fortsätter använda dom så länge jag behöver.
Jag har ju gått promenader nästan alla dagar sedan vi kom hem från bb, men nu längtar jag efter att få fara på någon svettig gruppträningstimme, helst en gång i veckan. Jag har också funderat på att börja simma. Och det är helt enkelt för att jag älskar att använda kroppen, jag mår bra av lite muskelträning och av den där ena timmen per vecka då jag bara tänker på mig själv, här, just nu. Jag har funderat att börja med lite hemmaträning först, sedan kanske flytta mig ut i riktiga världen. Det handlar ju också om att A måste klarar sig en dryg timme med bara pappa om det ska vara möjligt för mig att träna och det är inte riktigt aktuellt just nu. Men läget kan förstås vara ett annat när som helst.

Summa summarum: Jag mår som före graviditeten, har knappt ont längre i snittärret och har minst lika bra kondition som då. Jag kan berätta att konditionen inte har en chans att försämras när man alltid går och knuffar på barnvagnen då man är ute... Enda skillnaden är att jag nu har lite mindre muskler, men det är lätt åtgärdat när vi som familj är redo för det. Ärren på kroppen kommer att finnas kvar, men det har jag accepterat. Kroppen är fantastisk.

Sist: en selfie. Så här ser jag ut en fredagsmorgon i mina hemmakläder. Mamma till en 10 veckor gammal son.

Mina tankar om fitness, eller varför jag tycker det är irrelevant om du tycker någon är snygg eller inte

Jag funderade länge på om jag ska orka ta tag i ämnet, men så bestämde jag mig för att det är värt det. I helgen var det nämligen Nordic Fitness Expo i Lahtis och jag är inte alls insatt eller speciellt intresserad men mitt Facebookflöde och min mediekonsumtion råkar nu vara sådan att jag såg och läste en del om det här evenemanget. Fitness har blivit en trend påstår många medier och det enda jag ser av den trenden är att en hel massa folk påpekar att det minsann är helt huvudlöst att hålla på med fitness och bodybuilding för det är inte friskt och det ser ju bara fult ut.

Och jag bara jaha, så den där kvinnan med ungefär lika mycket fett på kroppen som det finns i en liter lättmjölk är ful i dina ögon? Vet du vad? Du är inte så vacker du heller men vad har det med saken att göra?

Att män bygger muskler, dietar och ställer sig på scen för att få hela kroppen bedömd av en rad domare är relativt tolererat och inte lika chockerande som när kvinnor gör det. Direkt kommer folk med det där är inte hälsosamt, hon är ingen bra förebild, det är ingen sport, hon ser ut som en man, det där kan inte vara bra för kroppen, hon kommer knappast någonsin att kunna få barn eller, favoriten det ser ju bara fult ut!
Och jag vet alltså ingenting om fitness. Det finns olika kategorier och krav och nivåer, det förstår jag, men i det stora hela så handlar det om att få kroppen att se ut på ett visst sätt för det är det som sedan bedöms. Inte ens prestationer, eller hur hårt man har dietat eller vad man väger, utan hur man ser ut på scen den där ena korta stunden man står där. Så får man sin bedömning och den vinner som såg ut som domarna den dagen tyckte att var mest korrekt. Rätta mig om jag har fel...
Och det har noll och ingenting att göra med vad som är snyggt eller fult, hälsosamt eller ohälsosamt, bra eller dåligt för kroppen, det har att göra med vad man har bestämt att är kriterierna i just den här grenen av fitness på just den här nivån just nu. Igen, rätta mig om jag har fel, men så har jag tolkat det.
Vet du vad? Det är inte det minsta hälsosamt i mina ögon heller. Som jag kan förstå det så krävs en minimal fettprocent också på kvinnor och nej, det vägrar jag skriva under att är hälsosamt för det betyder att din kropp slutar fungera som den ska. Men jag vet tusen och en saker som folk håller på med som inte är hälsosamt. Visa mig en elitidrottare som är frisk. Det går inte. Tror du att Kenenisa Bekele mådde så bra under sina toppår? Knappast, men han vann. Det var inte hälsosamt någonstans, hans kropp var sannolikt i konstant stress, men han vann om och om igen. Var han ful? Det är en smaksak. Men det har noll och inget att göra med det att han var bäst i världen på det han gjorde.
Fitness handlar om hur man ser ut men det betyder ju inte att den som vinner är den som är vackrast, eller att du måste tycka att personen är vacker (eller att du ens måste ha en åsikt om det). Det betyder bara att personen just nu inför de här domarna uppfyllde kriterierna bäst. Kanske personerna som står där på scen till och med står och tänker att fan vad jag är ful idag, jag har aldrig varit såhär ful, men jag kommer att vinna med den här kroppen!!

Fitness är inte hälsosamt, det kanske inte är vackert, det kanske inte är en sport, det kanske bara är fåfänga personer som börjar med den grenen. Men bara för att det är kvinnor som ställer sig på scen i lite kläder så betyder det inte att du måste ha en åsikt om huruvida de ser bra ut eller inte.

Arabialänken

Det var ett tag sedan, men idag blev det av: vår långlänk (8 kilometers väg nu när vi flyttat). Runt underbara Arabiastranden. Det var perfekt temperatur också! Hunden hängde på såklart, hon orkar alltid hur bra som helst i ungefär 5-6 kilometer sen börjar det ta på och då märker man att hon skippar allt annat (snusa, kisa, jaga änderna, mopsas mot andra hundar) och bara går rakt framåt.
Jag fick igen konstatera att mina lår, vader och rumpa verkligen försvunnit under sommaren. Jag hade på mig mina träningsbyxor (de går såklart inte över magen men i kombination med stödbältet jag har på mig funkade det riktigt bra och allt hölls på plats) och de var alldeles sladdriga på platser där de tidigare suttit bra.

Vi testade att gå med hunden och vagnen här en kväll. Essi är en smart hund, enkel att lära och gör det mesta i utbyte mot lite beröm och/eller godis så det ska inte bli några problem.

Vattengymnastik!

Jag antar att jag fortfarande har mycket energi och är relativt smidig för att vara gravid i sjunde månaden, åtminstone om man ska tro på populärkulturens beskrivning av vad det betyder att vara gravid. För det tackar jag min unga ålder, alla promenader och lite lätt tänjande som jag håller på med varje dag. Och kosten, den är väl helt okej om inte perfekt.
Men någon desto vidare träning har jag inte haft tid för under juni och juli. Och nu börjar det kännas ganska lönlöst att ta sig till någon gruppträning för det är så oerhört svårt att veta vad jag orkar med och vad jag ens kan göra. Däremot anmälde jag mig till Folkhälsans vattengymnastik för gravida. Ett par gånger torde jag hinna gå i augusti och september före D-day.
Vattengymnastik marknadsförs som den optimala träningen för gravida, så det blir säkert mer än bra.

Nu återstår bara problemet med vad jag ska ha på mig. Mina bikinis torde vara helt för små eftersom mina boobs är typ tre gånger så stora som förra sommaren och en hel simdräkt får jag inte över magen... Blir väl att köpa något nytt igen.

Steg för steg...

Ibland tänker jag lite för mycket. Jag går som sagt massor. Jag går flera både längre och kortare promenader med hunden varje dag, jag går till och från jobbet och jag går mycket när jag exempelvis har ärenden på stan. Men ibland funderar jag om promenader är som annan träning, att gör du det för mycket så sliter du ut vissa delar av kroppen mer än andra. Det blir liksom ensidigt, tänker jag. Kommer jag att sitta där som 50-någonting år gammal och få höra av läkaren att "du har slitit ut höften med dina promenader"? Eller vilken kroppsdel som nu slits...
Jag försöker ju kompensera promenaderna med träning som stärker musklerna, men nu har det inte blivit något sådant på en tid och lär inte bli heller på länge. Nu då vi flyttade märkte jag hur det där förändrade rörelsemönstret påverkade höften så att mina smärtor från maj månad försvann. Det var som om allt det där lyftandet kombinerat med mycket kortare promenader tack vare tidsbrist fick smärtan att försvinna.
Oh well, jag tänker fortsätta promenera åtminstone i några år till. Det är väl lite så att det jag inte känner till idag kan inte påverka mitt liv idag.

400 kg!

Vegas sommarprat har kommit igång! I veckan lyssnade jag bland annat på Fredrik Smulter. Riktigt bra berättare är han, med klar och tydlig och framförallt fängslande story i sitt sommarprat. Lyssna här!
Smulter är alltså världsmästare i bänkpress. Han talar bland annat om hur han äter 3000-7000 kcal per dag och hur han vet att det tär på kroppen och att det inte är något han kan hålla på med resten av livet. Han talar också om hur alla hans vm-guld tycks hänga ihop med sjukhus och ohälsa. Och så talar han om den där dagen då han insåg att lyfta tungt är det han är född att göra.

Vet inte ens vad det är för dag

Jag har så mycket jag vill skriva om men så lite tid. Flytten tar all min energi just nu och jag har tusenetthundra saker på min todo-lista när jag får två minuter över att tänka på annat. Imorse trodde jag det var fredag och frågade T när han skulle komma hem från sin firmahappening.
Normalt skulle jag vara stressad som fan och ligga och gråta i sängen, men nu känner jag att allt ordnar sig. Måste ha med gravidhormonerna att göa. Dessutom vet jag ju att i september blir jag mammaledig och får då tid att på riktigt landa i nya hemmet och fixa det sista för bebisen. Ja, bröllopet kommer ju före det också, men det försöker jag inte tänka på. Det ordnar väl sig, right?
Min kropp skriker efter strechning och lugn, jag har inte varit på någon gruppträning på flera veckor och hundpromenaderna har varit ganska korta, men jag har lyft och burit och placerat och knuffat saker så att jag aldrig vill göra det mera. Och allt är inte ens uppackat, inte på långt när. Så träningen får bli för en tid, hoppas orka med några pass ännu under sommaren. Någon gravidaktivitet vore kul, typ vattengympa eller gravidyoga, men har inte hittat någon vettig kurs ännu. Kanske sen.

Hälsan i balans

Jag läste det här inlägget på Alexandra Brings blogg och ville dela med mig. Alexandra skriver om vad träning gör i din kropp. Och så läser jag det här inlägget av Johan Lindholm på Svenska Yles webb och tänker att jo, om flera människor skulle inse de här sakerna - träningens och den rätta matens fördelar - så skulle vi ha ett bra mycket friskare samhälle.
Jag hurrar lite i mitt huvud och mitt hjärta varje gång jag hör någon säga eller läser någon text där någon påstår att hen inte äter eller tränar si och så för att vara smal/fit utan för att må bra. Att vara smal/fit kan också vara att må bra. Men en människa med rätt bmi kan vara sjukare än en med högt bmi som lever bättre.
Sömn, kost, alkoholvanor, gener, boendeort, munhygien, fritidsvanor, jobb, motionsvanor, mediciner. Allt och ännu mera påverkar hela oss. Vi har ännu en lååååång väg att gå i forskningen för att verkligen förstå hur allt det här hänger samman.
Men vi kan ju alla börja med att bara försöka vara mer hälsosamma. Tänk inte smal, fit, ner i vikt, upp i vikt, bättre kondition. Tänk hälsa. Och känn efter. Det här är något jag borde öva på. Just nu äter jag och rör på mig liksom som jag alltid gjort. Vad är det som säger att det är så bra? Jag håller vikten, men är jag på riktigt frisk? Kan jag känna mig bättre än jag gör nu. Det är jag ganska säker på.

Så tycker jag du ska läsa Anne Hietanens inlägg om Beach 2014.

Jag fortsätter på samma spår

Gårdagens inlägg steg genast till det näst mest lästa på den här bloggen. Det är bra. Jag vill att folk läser. Jag tar också gärna emot kommentarer om ärendet. Kanske du vill berätta någon liknande historia? Om du redan har skrivit en sådan, länka!
Det finns ju förresten många vettiga böcker, både romaner och mer faktafyllda böcker om ätstörningsvård och problematiken överlag. För en tid sedan skrev Sofia Torvalds en bok om sin dotters ätstörning. Den läste jag inte, delvis för att jag avskräcktes av Torvalds historier om hur hon tvingade sin dotter att äta framför henne.
Så finns det ju till exempel Sara Jungerstens roman Lika delar liv och luft som jag läste förra året. Huvudpersonen i den boken har lite samma tankar som många med ätproblematik.
Tipsa gärna om flera bra böcker med samma tema. De behövs. Det här är ett så otroligt utbrett problem och det förstör stora delar av många människors liv. Jag tror tyvärr många friska personer i dagsläget avfärdar ätstörningar med "men fan, ät mera, sluta svälta!" men om det vore så lätt så skulle inte unga kvinnor och män svälta ihjäl sig själva.
Så tror jag också tyvärr att träningsberoende börjar bli allt vanligare. Folk som måste gå till gymmet, springa, jumppa. Det är en av vår tids största paradoxer i västvärlden. Vi har folk som äter och sitter ihjäl sig och så har vi folk som svälter och tränar ihjäl sig.

P.S I den roman jag har i huvudet och planerar att börja jobba på så snart tiden finns så har huvudpersonen också ett komplext förhållande till mat.

Sitta på huk

Jag vill ibland tänka att jag är så otroligt vig och spänstigt. Sedan inser jag att jag inte alls är det. Jag har länge vetat det, men först under det senaste året eller så insett att jag inte kan gå ner i huk. Alltså, alla kan väl gå ner i huk, men inte så att mina hälar hålls i marken.

Att kunna gå ner i huk är ändå en ganska fundamental mänsklig egenskap. Barn gör det hela tiden, kolla på dom! Och kan man inte det då har man något problem i sina vader, hälar eller annat. Googla så får du se.

Så, nu har jag ett till rent fysiskt mål det här året: gå ner i huk som en vanlig människa.

Vem mår egentligen bra?

Igår kväll när jag var på en 30 minuters Voima-timme, alltså som gymträning men i form av ett effektivt 30 minuter långt gruppträningspass (rekommenderas varmt av mig för alla som känner att det som fattas i vardagen är lite rå styrka men som inte, precis som jag, har lust att vandra runt på något gym utan mål och en blekblå aning om vad man egentligen förväntas göra med alla maskiner) och så en 30 minuters streching direkt efter blev jag igen påmind om vad det är som drar mig till den där gruppträningen gång efter gång. Jag älskar gruppträning för jag blir så jäkla taggad av att ha den där höga musiken omkring mig och den där ena typen där framme som är så otroligt peppande (oftast är de det). Och så älskar jag känslan efteråt, efter att man utmanat sina muskler, sin ork. När endorfinerna pumpar i blodet och man inte kan låta bli att vara så otroligt nöjd med livet. Muskelvärken kommer ju ofta på köpet och det är ju liksom ett nödvändigt ont. Inte alltid så kul men man vet att man gjort något bra.
För mig räcker det med dagliga hundpromenader och den där en timmen i veckan på gruppträning för att må bra. Min definition av må bra är just nu att jag sover någorlunda bra, äter någorlunda bra, orkar med vardagen och dessutom klarar av att nu och då utmana mig riktigt ordentligt exempelvis i form av Damtian som jag deltagit i de senaste fyra åren med en helt ok tid.
Men på tal om att må bra så tycker jag du ska läsa den här texten av Nina Åkestam. Om den moderna hälsohetsen i länder som USA, Sverige och också Finland. Hur mår man egentligen då man mår bra? Det är en omöjlig fråga och jag tycker det är upp till var och en att avgöra när en själv mår bra.
Det är mycket ironiskt att vi i dagens västerländska samhälle har mer kunskap än någonsin om mat, hälsa, vikt, träning, dieter, blodvärden, sömn, dygnsrytm, ergonomi, rusmedel och läkemedel med mera men ändå är helt lost i allt det där. Kanske är det just för att informationen är så enorm. Ena dagen är kaffe livsfarligt och andra dagen är det bra att dricka minst fyra koppar om dagen - och båda undersökningarna kommer jag åt tack vare det moderna informationssamhället. Ena dagen är LCHF det bästa för kroppen, andra dagen är smör det farligaste du kan stoppa i dig.
Det är nästan så att jag har lust att studera till näringsterapeut eller något för jag är så oerhört fascinerad av det här.
Sen är det ju ett sorgligt faktum att de mentala problemen och direkta sjukdomarna ökar i den moderna världen. Eller åtminstone ökar antalet personer som vågra medge att de har problem. Tidigare pratade man inte om sådant.
Vi lever i en värld där kunskapen om och forskningen kring hälsa är större än någonsin, men där folk är mer borttappade än någonsin och också sjukare både mentalt och fysiskt. Alla verktyg finns för att fler personer än någonsin tidigare ska kunna leva så friskt som möjligt men ändå sker inte det.

Sund knopp och kropp

På Peppes blogg pågår det en intressant diskussion om sunda kroppar. Vad är det? Och varför fokuserar alla konstant på just kroppen och så sällan på något annat?

Själv vill jag säga ungefär att: sluta tjata om kroppen. Prata om något annat, som hälsa och välmående. Hälsa och välmående har litet grann med kroppen att göra, men mer med själen att göra.

Stora kvinnor, små kvinnor - om att hålla käften

Har du någonsin fått höra av någon annan att "nu borde du nog göra si och så för att du ser ut si och så" (och då ska du alltså läsa mellan raderna att så du ser ut nu är inte snyggt och personen som säger så vill att du ska se ut på ett annat sätt för att det där andra är snyggt)?
Det har jag ibland fått höra. Att höra det när man är sjuk i anorexi är en sak, men att höra det när man är fullt frisk och bara råkar se ut på ett visst sätt är något helt annat. Jag kan inte ens räkna alla gånger som äldre kvinnor sagt till mig att "du som är så liten ska nog ta och äta lite extra ---". Oftast är det äldre kvinnor som säger så till mig. Det kan hända att någon man någongång sagt så, kanske. Men äldre kvinnor är speciellt bra på det.
Jag vet inte hur man kan förklarar det, annat än att personen tror sig ha rätt att säga åt mig hur jag ska se ut. För det gör dom ju, när dom säger åt mig att äta lite extra. Gå upp i vikt, jag vill att du ska vara mulligare!
Är det inte ett ganska sjukt samhälle vi lever i där personer tycker att de har rätt att ha en uttalad åsikt om hur en annan människa ska se ut? Jo det är det.
Elaine Eksvärd, som jag älskar, skrev om det här i helgen. Då handlade det om personer som säger åt tjejer att sluta gymma för du blir ju så stor när du gymmar.

Och man bara shut the fuck up och mind your own business! Jag ser för fan ut hur jag vill!

Tänk att det ens ska vara en diskussion det där med kvinnor som gymmar och hur de blir eller inte blir biffiga. Vad är poängen med att gymma om inte för att få muskler?

Kolla också det här inlägget av Elaine, det handlar om samma tema, men då överviktiga personer.

Personligen tar jag ogärna emot kommentarer om hur min kropp ser ut. Komplimanger funkar egentligen bara när de kommer från min blivande man, alla andra ombedes att hålla käften. Däremot tar jag hellre emot komplimanger som har att göra med exempelvis mina kläder eller mitt hår, men också då måste det ske i rätt kontext. Och har du något elakt att säga så behöver du inte säga det alls. Alla har vi rätt till våra åsikter, men det betyder inte att vi har rätt att säga åsikterna högt. Du kan sitta och tycka att jag är den fulaste människan på jorden, eller den sexigaste men jag behöver inte få höra det, tack!