Kroppar och tycke

Var och en som förstår finska bör läsa det här inlägget av Steffi. Hon skriver om det sorgliga, elaka och totalt onödiga i att konstant jämföra kroppar för att fastställa vilken som är bättre.

"Saa ihannoida mitä ja ketä vaan, mutta ei muita pilkkaamalla, eihän?"

Du får se upp till vem du vill men gör det inte genom att hacka ner på andra.

Det är ledsamt hur det i samband med fitnessboomen blev de smala som man började se ner på, istället för de kraftiga. De överviktiga ser man alltid ner på, men det skriver Lady Dahmer mer om.

Det är också konstigt hur många utgår från att en person alltid valt att se ut på ett specifikt sätt för att tillfredsställa andras önskemål och preferenser. När finska Yle i veckan delade nyheten om att Frankrike förbjuder underviktiga modeller att jobba på catwalken så var det genast massor av folk som på Facebook skrev att det är rätt det för ingen man vill se på promenerande skelett! Som om det är vad män önskar se på för kvinnomodeller det handlar om när 16-åriga tjejer svälter sig själva så att de svimmar på modelljobbet eftersom de inte ätit kolhydrater på två veckor.

I fallet med modeller är frågan mycket mångfacetterad. Men hur ofta hör vi inte sägas åt kvinnor att du måste äta mer, karlar gillar att ha något att ta i.

"Jaaha, men jag gillar inte att det går att ta i mig på ett sätt som karlar gillar."

Lady Dahmer och fatshaming i Friends

Lady Dahmer levererar igen. Och hennes kommentarsfält! Så kloka människor det finns där ute trots att man ibland tror något annat. Nu är det tal om fatshaming och feta människor på teve och i filmer.

Jag har aldrig varit tjock, men jag har sett Friends och tror inte jag någonsin tänkt att det är särdeles roligt att skratta åt folk för att de är tjocka. Men kanske har jag skrattat ändå. För det är ju en sådan där sak som man förväntas tycka att är rolig. Som det stående skämtet om blondiner som är dumma i huvudet. När ska det bli gammalt?

Förresten så älskar jag också Melissa McCarthy! Men det är synd att hennes kropp ska utnyttjas så hänsynslöst i nästan alla filmer hon är med i. Hon är skitrolig, men alltid ska kroppen poängteras i minst ett par scener i hennes filmer. Lämna bort det och se vad som händer, vet jag!

Anywhichway. Läs Lady Dahmer och den kloka diskussionen.

Tacka kroppen, straffa inte den

I januari när de sociala medierna fylls av folk som bantar, new year new me, tränar, sätter nya rekord på gymmet och hetsar kring mat så är det uppfriskande och så viktigt att läsa om personer som gör framsteg på andra sätt. Bort från hetsen och pressen och stressen. Som den här tjejen som Soelas skriver om.

Det går att förändra sitt liv till det bättre.

Soelas skriver:

Det krävs nog minst lika mycket hårt arbete att skaffa sig en “fitness-kropp” som att lära sig acceptera sig själv som man är. Vilket gynnar en mest i längden?

Jag har gjort mitt val. Åtminstone för tillfället. Jag accepterar. Jag älskar inte alla delar av kroppen alla dagar, men jag accepterar. Det är vad jag har och jag lever med det istället för att försöka förändra hela tiden.

Kroppen då, nu och sedan del 2

Det känns som en evighet sedan jag skrev inlägget om min syn på kroppen före, under och efter graviditeten. Känns som om det är dags för en uppdatering, såhär efter förlossningen, trots att lite har hänt med mina tankar.
Jag skriver inget om vikt i den här bloggen, men känner du att du ändå inte orkar med kroppshets kan du sluta läsa efter nästa mening. Jag älskar min kropp för vad den kan göra och det tycker jag du också ska göra (med din egen kropp, min kan du strunta i).

Jag är ledsen över att kroppen aldrig fattade att det ska födas ett barn. 15 dagar över bf var jag ju när A plockades ut och då hade jag inte haft en enda sammandragning eller annat tecken på förlossning. Jag försöker trösta mig med att kroppen var smart och fattade att han inte ryms ut nedre vägen och det därför aldrig började hända något.
Däremot är jag glad och tacksam över att kroppen klarar av att ge näring åt A. Han har levt och växt på bröstmjölk sedan han var några dagar gammal, alltså i 10 veckor  nu, och det betyder mycket för mig. Det är fantastiskt hur kroppen fungerar och producerar allt det som den här lille mannen behöver för att växa och må bra. Ibland när jag drar i brösten för att få till en bra ställning, eller när jag sover för 3:je timmen i samma ställning på natten funderar jag på om amningen kommer att synas och kännas i kroppen för alltid, men så tänker jag att nu är nu och sen är sen. Det påverkar inte mitt liv negativt nu så jag kan ta problemet när det uppstår. Jag har också fått ett helt annat förhållningssätt till brösten. De är A:s kylskåp för tillfället, inte alls lika sexuellt laddade för mig längre.
Jag har ju ärr på kroppen efter graviditeten och snittet som aldrig kommer att försvinna men jag tänker att det får synas att jag är mamma. Livet sätter sina spår och vill man undvika att dö med spåren får man nog dö mycket ung. Jag använder fortfarande mammajeansen när jag inte går omkring i mjuka byxor eller mammaleggings hemma. En gång prövade jag ett par vanliga jeans och de gick fast, men det kändes bara jobbigt eftersom de hamnade precis över snittet och jag är semi-känslolös där fortfarande. Men jag har inte bråttom, mammajeansen är snygga och bekväma så jag fortsätter använda dom så länge jag behöver.
Jag har ju gått promenader nästan alla dagar sedan vi kom hem från bb, men nu längtar jag efter att få fara på någon svettig gruppträningstimme, helst en gång i veckan. Jag har också funderat på att börja simma. Och det är helt enkelt för att jag älskar att använda kroppen, jag mår bra av lite muskelträning och av den där ena timmen per vecka då jag bara tänker på mig själv, här, just nu. Jag har funderat att börja med lite hemmaträning först, sedan kanske flytta mig ut i riktiga världen. Det handlar ju också om att A måste klarar sig en dryg timme med bara pappa om det ska vara möjligt för mig att träna och det är inte riktigt aktuellt just nu. Men läget kan förstås vara ett annat när som helst.

Summa summarum: Jag mår som före graviditeten, har knappt ont längre i snittärret och har minst lika bra kondition som då. Jag kan berätta att konditionen inte har en chans att försämras när man alltid går och knuffar på barnvagnen då man är ute... Enda skillnaden är att jag nu har lite mindre muskler, men det är lätt åtgärdat när vi som familj är redo för det. Ärren på kroppen kommer att finnas kvar, men det har jag accepterat. Kroppen är fantastisk.

Sist: en selfie. Så här ser jag ut en fredagsmorgon i mina hemmakläder. Mamma till en 10 veckor gammal son.

Tuttar och annat som kan "fixas"

Tips! På Elaine Eksvärds blogg pågår en diskussion om folk som "fixar sig". Vi talar fejktuttar, botox och var går egentligen gränsen för när man "fixar sig" och när man bara gör något helt normalt.

Jag försöker vara mycket försiktig med att uttala mig om vad som är ok när det gäller vad folk får och inte får göra med sina kroppar. För mig är allt ok som inte innebär att någon annan kommer till skada. Truga in 7 liter silikon i rumpan och se om jag bryr mig! Men nä, visst är det synd att folk känner den där pressen att se ut på ett visst sätt, det kan jag inte komma ifrån.

Mina tankar om fitness, eller varför jag tycker det är irrelevant om du tycker någon är snygg eller inte

Jag funderade länge på om jag ska orka ta tag i ämnet, men så bestämde jag mig för att det är värt det. I helgen var det nämligen Nordic Fitness Expo i Lahtis och jag är inte alls insatt eller speciellt intresserad men mitt Facebookflöde och min mediekonsumtion råkar nu vara sådan att jag såg och läste en del om det här evenemanget. Fitness har blivit en trend påstår många medier och det enda jag ser av den trenden är att en hel massa folk påpekar att det minsann är helt huvudlöst att hålla på med fitness och bodybuilding för det är inte friskt och det ser ju bara fult ut.

Och jag bara jaha, så den där kvinnan med ungefär lika mycket fett på kroppen som det finns i en liter lättmjölk är ful i dina ögon? Vet du vad? Du är inte så vacker du heller men vad har det med saken att göra?

Att män bygger muskler, dietar och ställer sig på scen för att få hela kroppen bedömd av en rad domare är relativt tolererat och inte lika chockerande som när kvinnor gör det. Direkt kommer folk med det där är inte hälsosamt, hon är ingen bra förebild, det är ingen sport, hon ser ut som en man, det där kan inte vara bra för kroppen, hon kommer knappast någonsin att kunna få barn eller, favoriten det ser ju bara fult ut!
Och jag vet alltså ingenting om fitness. Det finns olika kategorier och krav och nivåer, det förstår jag, men i det stora hela så handlar det om att få kroppen att se ut på ett visst sätt för det är det som sedan bedöms. Inte ens prestationer, eller hur hårt man har dietat eller vad man väger, utan hur man ser ut på scen den där ena korta stunden man står där. Så får man sin bedömning och den vinner som såg ut som domarna den dagen tyckte att var mest korrekt. Rätta mig om jag har fel...
Och det har noll och ingenting att göra med vad som är snyggt eller fult, hälsosamt eller ohälsosamt, bra eller dåligt för kroppen, det har att göra med vad man har bestämt att är kriterierna i just den här grenen av fitness på just den här nivån just nu. Igen, rätta mig om jag har fel, men så har jag tolkat det.
Vet du vad? Det är inte det minsta hälsosamt i mina ögon heller. Som jag kan förstå det så krävs en minimal fettprocent också på kvinnor och nej, det vägrar jag skriva under att är hälsosamt för det betyder att din kropp slutar fungera som den ska. Men jag vet tusen och en saker som folk håller på med som inte är hälsosamt. Visa mig en elitidrottare som är frisk. Det går inte. Tror du att Kenenisa Bekele mådde så bra under sina toppår? Knappast, men han vann. Det var inte hälsosamt någonstans, hans kropp var sannolikt i konstant stress, men han vann om och om igen. Var han ful? Det är en smaksak. Men det har noll och inget att göra med det att han var bäst i världen på det han gjorde.
Fitness handlar om hur man ser ut men det betyder ju inte att den som vinner är den som är vackrast, eller att du måste tycka att personen är vacker (eller att du ens måste ha en åsikt om det). Det betyder bara att personen just nu inför de här domarna uppfyllde kriterierna bäst. Kanske personerna som står där på scen till och med står och tänker att fan vad jag är ful idag, jag har aldrig varit såhär ful, men jag kommer att vinna med den här kroppen!!

Fitness är inte hälsosamt, det kanske inte är vackert, det kanske inte är en sport, det kanske bara är fåfänga personer som börjar med den grenen. Men bara för att det är kvinnor som ställer sig på scen i lite kläder så betyder det inte att du måste ha en åsikt om huruvida de ser bra ut eller inte.

Kroppen då, nu och sedan

Långt inlägg, jag har jobbat på det i flera dagar, om du bara har tid och ork för en del så hoppa till sista stycket. Läs inte om du vill slippa kroppshetsen, det är mycket kropp här nu, men slutsatsen strävar efter att vara något i stil med att jag försöker att inte kroppshetsa.

 "Så får du din kropp tillbaka efter graviditeten." "Hur länge tog det för dig att bli av med mammakilona?" "Min kropp blev helt förstörd av graviditeten!" "Du kan inte längre skylla din övervikt på att du varit gravid!" "Jag vill gå upp så lite som möjligt under graviditeten." "Vad är normal viktuppgång under en graviditet?" "En kvinna går vanligtvis upp 8-12 kilo under en graviditet, men hon gick upp 25!" "Hur gick du ner så snabbt efter förlossningen?" "Det tar nio månader att gå upp och nio månader att gå ner!" "Jag förstår inte hur någon kan låta sig bli så stor under en graviditet!" "På henne syns det inte alls att hon ska få barn om två månader!" "Hon lät sig helt förfalla efter graviditeten!"

Det är mycket fokus på kroppen och nästan ännu mera på vikten före, under och efter en graviditet. Citaten ovan är sådant som man kan läsa på vilket som helst mamma/föräldra/barn-diskussionforum på nätet, i valfri damtidning, i alla bebistidningar, höra folk diskutera eller någon säga till en bekant, en vän eller om en helt okänd person.
Jag vill först poängtera att jag är tacksam för (trots att det borde vara en självklarhet) att jag sluppit de flesta kommentarer om min vikt och kropp under graviditeten. Jag var beredd på att få höra det ena och det andra eftersom det ofta sägs att när man är gravid har alla något att säga om ens kropp, men kommentarerna kan till all tur räknas på en hand. Det var den klumpiga läkaren, ett par personer som konstaterat att "du rullar snart fram, höhöhö" (mentalt mittfinger coming your way) och så var det en kvinnlig bekant ungefär i min ålder som frågade när jag har beräknad tid och när jag sade att det är om två månader utbrast hon "först om två månader, du är ju helt enorm redan!" (jag mumlade något om hur det är så olika hur man ser ut i de olika månaderna och hon konstaterade skamset att jo, visst, man ska kanske inte högt förundras över andra personers magar - hoppas hon tog åt sig och aldrig säger något om någon som är gravid igen.)

Men det här är ju ändå sådant jag går och tänker på nu som då. Kroppen och vikten, det vill säga. Jag hade redan kommit lite ifrån det, tack vare en aktiv process som pågått sedan någon gång i tonåren då jag blev sjuk i anorexi, blev frisk och sakta lärde mig att kroppen är inte allt och vikten spelar ingen roll, förutom om den hotar din hälsa. Men det har varit en bra sak att jag tvingats fundera på det här igen, jag har under graviditeten verkligen varit tvungen att processa min kropp och min relation till min kropp på ett helt nytt sätt. Det har inte gått för mig att undvika att förändringar sker, både utseendemässigt och inne i kroppen och därmed också i huvudet. Och det känns som att jag har blivit så mycket mognare. Det har varit en positivt process och jag tror att jag kommer att komma ur det här med mindre kropps- och viktfokus än jag haft tidigare. Nu vet jag ju inte vad som sker i huvudet efter förlossningen och inte heller vad som sker i kroppen, men det kan vi ta sen. Nu skriver jag om hur jag tänker just nu.

När jag blev gravid tänkte jag att ja, ja vad som än händer med kroppen så kommer det att komma en dag då jag inte längre är gravid och då kan jag göra vad jag vill med den igen. Jag tänkte att det kommer en dag då jag får min kropp tillbaka, på sätt eller annat (vissa får den tillbaka gratis, andra måste jobba för det). Sedan började jag känna av förändringarna.
Först var det illamåendet. Jag måste anpassa min kost för att klara av att ta mig från morgon till kväll. Vikten påverkades, man började sakta se en mage, boobsen blev gigantiska och ömma. Jag blev granskad av hälsovårdare, läkare, fick lämna in blodprov och urinprov och svara på frågor om vad jag äter, väger, hur jag rör på mig. Folk frågade mig hur jag mår. T fanns där hela tiden och tyckte förändringarna var spännande (nå, inte illamåendet såklart). I april/maj fick jag ont i höften och det påverkade mitt rörelsemönster men också mentalt, jag grät ett par gånger för att det var så sjukt. Jag fortsatte må illa nu och då, men jag började också känna bebisen i magen. Några kurvor runt höften har jag aldrig haft, men nu under sommaren har både låren, vaderna och rumpan verkligen försvunnit och de mammabyxor som i maj var spända över låren hänger nu. Brösten sjönk i något skede tillbaka lite, och just nu vet jag inte riktigt var de ligger, formen är inte vad den var tidigare men bh-storleken tyder på att de är större. Jag har smörjt magen och brösten med olja ett par gånger i veckan mest för att det är mysigt, oljan har nog ingen betydelse för om man får bristningar eller inte.
Och i allt det här så studerade jag mig själv. Det skulle ha varit så lätt att tänka att snart är det här förbi, då får jag nog min kropp tillbaka. Men i något skede under månadernas lopp insåg jag att det som just nu pågår i kroppen inte är någon parentes i livet. Det är en del av livet, mitt liv. Min kropp utvecklas hela tiden och har alltid gjort det, från det att jag föddes, var barn, tonåring, sjukdomen, gick upp, låg på en stabil vikt och stabil kondition med lagom mycket motion i flera år och nu är gravid. En dag kommer jag inte att vara gravid längre, kanske är kroppen då som den var i januari, kanske är den något helt annat. Det vet jag inte. Men en sak är säker. Det här är min kropp, som det alltid varit. Det var min kropp före graviditeten, det har varit min kropp under graviditeten och det är min kropp efter graviditeten. Jag har bara fått en sådan och jag trivs bättre med den ju äldre jag blir. Inte enbart för att jag tycker att den ser helt ok ut utan också för att jag älskar vad den kan göra. Jag älskar att den tar mig till platser, möjliggör att jag känner smaker och dofter, jag ser, jag hör, jag kan känna T:s händer när han masserar min fötter och jag kan vara trött i musklerna, jag kan producera ljud med munnen och jag kan laga mat med händerna och mycket mycket mer. Och så kan jag bära ett barn i nio månader (hoppas vi, inte riktigt där ännu), jag kan kanske föda fram barnet (ut kommer det ju på sätt eller annat, men en vaginal förlossning är aldrig garanterad) och jag kan ge barnet näring och närhet med min kropp. Min kropp. Alltid. Graviditeten förorsakar förändringar i kropppen, men förändringar sker det ju ändå hela tiden. Jag ser det inte som något negativt, det är en del av den livslånga processen och inte någon orsak att ha ångest, hata kroppen, bestraffa den.
Man behöver inte älska sin kropp, det vore helt omänskligt att kräva att vi alla ska älska vår kropp hela tiden, alla delar av den. Men det man inte gillar kan man helt enkelt skita i, onödigt att fästa uppmärksamhet vid det. Eller så kan man bara acceptera att okej, det här gillar jag inte och så är det. Livet är fullt av saker som vi ogillar, vi kan antingen låta det dra ner oss eller så kan vi acceptera läget och leva med det. Såklart är det en helt annan sak om man på riktigt mår dåligt över något, mentalt eller fysiskt, men det är inte det jag talar om nu. Anyway, jag försöker tänka som så att min kropp behöver inte vara perfekt på något sätt i mina ögon för att jag ska kunna uppskatta den, gilla den. Det finns bitar som jag älskar, som att den klarar av att bära ett växande barn i nio månader utan desto större problem, och det finns bitar som jag ogillar, som att den nu under graviditeten orsakat mig smärta till och från eller att en del av mitt kroppsfett tenderar att samlas runt magen när jag inte är gravid (jag gillar kroppsfettet, men det skulle gärna få distribueras lite jämnare på kroppen). Men liksom i det stora hela så är min kropp den bästa kroppen som finns för just mig, för den är min oavsett vad som händer. Jag ser inte (längre) kroppen som min fiende, något att hitta fel i, inte heller som något projekt som jag måste jobba på. Kroppen är där, den hänger med mig vart jag än går och den kan göra vidunderliga saker och den utvecklas och förändras hela tiden både till det yttre och till det inre, precis som allt annat i livet.
Sedan kan ju andra personer också ha åsikter om ens kropp, speciellt då man är eller har varit gravid. Det är inte förbjudet att ha åsikter, men om ens åsikter handlar om en annan persons kropp kan man hålla dom för sig själv. Ganska enkelt. Jag har som sagt haft turen att inte behöva höra på andra personers åsikter om min kropp varken nu under graviditeten eller så hemskt mycket före det heller (med undantag för en del personer som envisas med att truga sötsaker och ohälsosam mat på personer som ju är så smala så du nog kan ta lite till), men jag vet ärligt inte hur jag skulle tänka om jag hade tvingats lyssna på vad andra tycker. Det är lätt att säga att men skit bara i det men i praktiken kan det vara svårt att göra. Jag är ingen övermänniska. Skulle du säga något om min kropp som sårar mig eller får mig att känna mig ful eller otillräcklig eller på något sätt fel så skulle jag högst sannolikt påverkas av det. Jag vet inte hur, men det är inte som att man bara kan borsta av sig det andra säger om en. Så håll alltså dina åsikter för dig själv, eller om du måste säga något, säg något trevligt.
Summan av kardemumman är alltså: för mig existerar ingen strävan att få tillbaka min kropp efter graviditeten. Det här är min kropp, gravid eller inte. Däremot kommer ju förändringar att ske, det är oundvikligt. En gravid kropp är inte det samma som en icke-gravid kropp och sannolikt kan inte kroppen efter graviditeten att se ut eller kännas som kroppen före graviditeten. Kanske kommer jag att gå ner i vikt, gå upp i vikt, få höfter, få en helt ny mage, tappa brösten eller få ännu större bröst, och mycket mycket mer, och allt det lever jag med. Det kommer att finnas element jag älskar, gillar, ogillar, kanske hatar, står ut med, framhäver, tänker lite extra på eller försöker glömma - det har det alltid funnits och kommer alltid att finnas, men det är min kropp. Inget projekt, inget att jobba på utan helt enkelt det jag lever i, ibland bestämmer över och ibland inte.

Rätten att välja

Inrikesministeriet lanserade i veckan projektet Right to Choose med syftet att "minska sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor och flickor". Att Inrikesministeriet tar tag i det sexuella trakasseriet pekar ju på att åtminstone någon tänkt att det här är ett allvarligt problem som kräver åtgärder på högsta nivå i Finland.
Så tänker jag också, sexuella trakasserier är ett enormt problem. Det är bra att Inrikesministeriet tar tag i saken, men jag är aningen skeptisk till att det faktiskt ska leda till något konkret. Alltför många, både vuxna och unga går nämligen omkring och tänker att en del av oss måste tåla att bli kallade horor, bli tafsade på, få vår kropp kommenterad stup i kvarten och få förfrågningar om vad det kostar att knulla oss. De flesta säger jag, för de som oftast råkar ut för det här och som oftast anses behöva tåla det utan att klaga är kvinnor och flickor, precis som Inrikesministeriets projekt också betonar. Och jag är inte helt övertygad om att projekt - hur många ministerier som än ställer sig bakom dom - kan få slut på den här synen. Det är så djupt ingrott i samhället.

I torsdagens Hufvudstadsbladet säger projektkoordinator Elina Katajamäki såhär:

"- Man får se ut just så bra som man vill och ändå utöva sin sexualitet bara med dem man själv vill."

Det här är något som också många vuxna har svårt att fatta. Att en 16-åring ser sexig ut i dina ögon betyder inte att du har rätt att påpeka det, att du har rätt att fråga om hon vill ha sex med dig, att det är rätt åt henne om hon blir sexuellt utnyttjad eller att hon vill ha en massa sex. Hon råkar bara vara sexig i dina ögon och det är något du måste handskas med på egen hand, utan att blanda in henne i det. Ett tips: gör inget! Bara låt henne vara.

Kroppar kommer i alla former men bara en form är bra nog

Jag höll på att missa den här "jag älskar min kropp"-diskussionen i Sverige, men råkade sedan se Mollys foto på Facebook. Lady Dahmer har skrivit en massa inlägg om saken, här hittar du ett av dom.
Molly Sandén lade alltså upp ett foto på sig själv naken på Instagram och skrev om hur hon nu fått nog av att skämmas över sin kropp. Och folk hyllade henne. Underbart, äntligen en kvinna som vågar visa hur en riktigt kvinna ser ut (vilket vidrigt uttryck, jag hatar det). Problemet är bara att Molly Sandén är både smal och vacker enligt den rådande standarden.

"kroppsacceptans är bara accepterat hos kvinnor som uppfyller den smala vita vackra normen. Är man tjock så får man aldrig vara nöjd, aldrig acceptera sin kropp och definitivt aldrig visa upp den i dessa syften." skriver Lady Dahmer.

Jag är med både Molly och Lady Dahmer här, det här är inte någon kamp. Men Molly, det blev visst lite fel nu. Och det är inte ditt fel, du är en produkt av samhället omkring dig.

Så länge man ser ut just som man ska se ut får man beröm och hyllningar för att man vågar "komma ut" med sina kroppskomplex och sin ångest över hur vi alla måste se ut på ett visst sätt för att duga. Ser man ut på något annat sätt ska man hålla käften, för då är man fel.

Och så kan man ju fråga sig varför det är så fans viktigt att vi kvinnor ska lära oss att acceptera våra kroppar, älska våra kroppar, inse att alla är vackra som dom är, sluta noja oss över det som är fult på kroppen och istället hylla det som ser bra ut, framhäva våra bästa sidor, sluta fokusera på vikten och istället fokusera på hälsan, komma över våra komplex med mera med mera med mera. Listan kan göras oändlig. Kvinnor måste alltid göra ditt och datt för att kunna leva med sig själva. Säger man att "jag gillar min kropp som den är, inga problem har jag med den och så har det alltid varit" så är man mer kontroversiell än en kvinna som säger att hennes favoritsyssla är att dränka kattungar. En kvinna är aldrig nöjd med sin kropp, säger samhället. En kvinna måste alltid jobba på det så att hon sen kan berätta vad allt hon gjort för att kunna älska sig själv som hon är. Det ska alltid diskuteras vad allt man hatar/hatat med sin kropp och varför och hur man gör/gjort för att komma över det. Kroppen är en evig fiende för oss kvinnor. Något vi alltid kämpar mot, aldrig med, säger normen.

Som kvinna får man mer beröm om man säger att man klarat av att acceptera sin kropp som den är än om man säger att man promenerat genom Afrika trots att man har bara ett ben och inte hade något dricksvatten med sig. Men det gäller bara om man ser ut som samhället vill att man ska se ut. Ser man ut på annat sätt får man höra att man borde göra något åt sitt utseende för det är fan inte snyggt.

Jag ska skriva mer om kroppen någon dag. För jag är fascinerad av diskussionen.

Katalogen kom som på posten

Okej, så jag beställer några mammaplagg från H&M:s webbshop och några veckor senare dimper samma bolags tjocka katalog in genom postluckan.
Och jag bara please, inte ens Gisele Bündchen ser ut som den där kvinnan på pärmen och för det andra så skulle jag inte ens som icke-gravid kunna pull that look of.

P.S Strapless bikini måste vara det mest opraktiska plagg någonsin uppfunnet.

Den snäva representationen

Mycket av den reklam, film, bilder, tankar och förhållningssätt som är aktuellt här och som skapar debatt här kommer från USA. För varje film jag ser som inte är från Hollywood ser jag kanske 10 filmer som är från Hollywood. Jag vågar ännu påstå att USA hör till de mäktigaste länderna i världen, om än det kommre att förändras inom några år. Det är alltså bra att känna till en del om landet. För en bild av hur man i det enorma landet ser på kvinnor kan man kolla dokumentären Miss Representation (på bland annat Netflix).
På Youtube finns också en längre trailer.

En nedsättande syn på kvinnor hos både män och kvinnor är inget som uppstår för att det "finns biologiska skillnader" (dom finns, det är alla överens om, kan vi sluta marra om det?). En nedsättande syn på kvinnor är något som kvinnor och män lär sig. Ser du bara reklam, filmer och tidningsartiklar där det betonas att en kvinnas värde mäts i hennes vikt, sexappeal och ålder så lär du dig att så är det. Glöm aldrig det.

Tack till Peppe för tipset!

Sund knopp och kropp

På Peppes blogg pågår det en intressant diskussion om sunda kroppar. Vad är det? Och varför fokuserar alla konstant på just kroppen och så sällan på något annat?

Själv vill jag säga ungefär att: sluta tjata om kroppen. Prata om något annat, som hälsa och välmående. Hälsa och välmående har litet grann med kroppen att göra, men mer med själen att göra.

Spegel, spegel

Trots gårdagens inlägg så måste jag ändå undra. Hur skulle världen se ut om flickor och kvinnor slutade bry sig så j***a mycket om huruvida hyn i ansiktet ser perfekt ut eller inte och istället fokuserade på annat som inte handlar om deras eget utseende?

Jag råkade komma till en make up-tutorial på Youtube för några dagar sedan och bara "sitter hon i en halv timme och sminkar sig?!?"

Jag tycker det är synd att när pojkarna och karlarna är ute och gör saker, upplever saker, lär sig saker, förändrar saker - alternativt spelar något coolt nytt spel på sin PS4 eller röker en cigarett i en park eller dricker öl på en terass eller bara hänger - sitter tjejerna och kvinnorna framför spegeln och mejkar sig.