Grönt är skönt - boktips

Om du hör till de där kvinnorna som äter p-piller för att du aldrig riktigt insett vilka alternativ du har så rekommenderar jag den här boken. Om du hör till de män som anser att p-piller ju är det bästa ever och varför skulle man använda något annat preventivmedel så rekommenderar jag den här boken. Grönt är skönt av Irene Ivarsson och Birgit Linderoth. P-piller är inte det enda alternativet och p-piller är mycket skadligt för miljön.

Den här boken borde alla läsa i den tidiga vuxendomen, för här förklaras verkligen på ett sätt som alla förstår hur reproduktionen funkar hos kvinnor och män. Den är därför också ypperlig för alla som vill få barn just nu och inte sen.

Rätten att välja

Inrikesministeriet lanserade i veckan projektet Right to Choose med syftet att "minska sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor och flickor". Att Inrikesministeriet tar tag i det sexuella trakasseriet pekar ju på att åtminstone någon tänkt att det här är ett allvarligt problem som kräver åtgärder på högsta nivå i Finland.
Så tänker jag också, sexuella trakasserier är ett enormt problem. Det är bra att Inrikesministeriet tar tag i saken, men jag är aningen skeptisk till att det faktiskt ska leda till något konkret. Alltför många, både vuxna och unga går nämligen omkring och tänker att en del av oss måste tåla att bli kallade horor, bli tafsade på, få vår kropp kommenterad stup i kvarten och få förfrågningar om vad det kostar att knulla oss. De flesta säger jag, för de som oftast råkar ut för det här och som oftast anses behöva tåla det utan att klaga är kvinnor och flickor, precis som Inrikesministeriets projekt också betonar. Och jag är inte helt övertygad om att projekt - hur många ministerier som än ställer sig bakom dom - kan få slut på den här synen. Det är så djupt ingrott i samhället.

I torsdagens Hufvudstadsbladet säger projektkoordinator Elina Katajamäki såhär:

"- Man får se ut just så bra som man vill och ändå utöva sin sexualitet bara med dem man själv vill."

Det här är något som också många vuxna har svårt att fatta. Att en 16-åring ser sexig ut i dina ögon betyder inte att du har rätt att påpeka det, att du har rätt att fråga om hon vill ha sex med dig, att det är rätt åt henne om hon blir sexuellt utnyttjad eller att hon vill ha en massa sex. Hon råkar bara vara sexig i dina ögon och det är något du måste handskas med på egen hand, utan att blanda in henne i det. Ett tips: gör inget! Bara låt henne vara.

Det inflammerade lilla ordet hen

Jag involverades i en hetsig debatt på Facebook under helgen där vi diskuterade ordet hen och varför det är bra/dåligt, ska/inte ska användas och isåfall när/när inte. Debatten gick som den brukar (höhhö - hen betyder ju höna var det vanligaste argumentet mot ordet), men det jag inte ännu fått förklarat för mig är varför så många är så mot det här ordet. Hen är mycket behändigt, det kommer vi inte ifrån. Men motståndet är massivt och det skrämmer mig.
Det handlar ju givetvis om fobi mot transpersoner då folk säger att "jag tycker inte om ordet!". Folk kan inte tolerera att det faktiskt finns personer som inte är han eller hon, utan envisas med att "det finns bara män och kvinnor". Fast det faktiskt finns hur många som helst som inte är eller vill vara man eller kvinna utan något annat. Dem kan man referera till som hen, liksom i fall då man inte vet personens kön (mycket behändigt exempelvis för oss journalister när vi rapporterar om olycksfall och dylikt).
Det är synd att intoleransen är så utbredd. Varför inte bara låta folk vara eller inte vara hen bäst de vill? Varför kämpa mot det?

Samtycke - varför det fungerar i alla lägen

Regeringen planerar att införa en reviderad sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Jag är så oerhört tacksam över att vår nuvarande justitieminister Anna-Maja Henriksson tagit tag i lagstiftningen kring våldtäkter, sexhandel och övriga sexualbrott. Hon brinner helt tydligt för de här mycket viktiga frågorna och hon agerar.
Våldtäktslagstiftningen fungerar inte som den ser ut just nu, det visar inte minst det faktum att så få anmäler att de fallit offer för ett sexualbrott. Samtidigt är straffen alltför lindriga. Jag tänker inte uttala mig om andelen skyldiga som faktiskt döms, det är omöjligt för mig att uttala mig om.
Men jag ska inte nu diskutera det specifikt juridiska kring våldtäkter. Utan jag ska diskutera det som kallas samtycke. Justitieminister Henriksson har sagt att Finland inte ska ha en samtyckeslag. Hon sade i något skede att det "sätter fokus på offret". Och okej, hon är experten, inte jag. Jag litar på henne när hon säger att det här inte funkar i Finland.
Men jag funderar. Även om vi inte inför samtycke i lagen, kan vi inte ha det som utgångspunkt i det dagliga livet? Skulle det göra en skillnad att i den dagliga diskursen kring våldtäkter betona betydelsen av samtycke? Jag hävdar att svaret är ja.
Såhär tror jag. Om vi skulle börja tala om vikten av samtycke i alla samlag och annat sexuellt umgänge så skulle vi ha betydligt färre våldtäkter. Karlar är inga dumma sexdrivna djur som inte går att stoppa när de väl "tänder". Karlar kan sluta, lägga ner, backa undan, titta bort också om det ligger en naken kvinna framför dem på sängen.
Samtycke innebär att fokus läggs på det att båda/alla parter som deltar i ett samlag faktiskt har sagt ja till samlaget. Som diskursen kring våldtäkter ser ut idag så frågar man i första hand "sa hon nej?". Om svaret på den frågan är jo, frågar man sig "förstod den andra parten att hon sa nej?". Om svaret på den frågan är nä, då var det ingen våldtäkt (hävdar många, inklusive rättssystemet i Sverige). Om svaret på frågan "sa hon nej?" är nä, då var det inte heller en våldtäkt.
Om man istället för fokus på nejet skulle börja lägga fokus på att alla faktiskt sagt ja skulle läget se helt annorlunda ut. Obs, jag betonar igen att jag inte nu talar om juridik, utan om en mer allmän diskussion kring sexuella relationer och sex. Då skulle man fråga sig "sa hon ja?". Om svaret är ja, inga problem. Om svaret är nej, då var det sannolikt våldtäkt/sexuellt utnyttjande.
Personer som är redlöst berusade kan inte säga jo. Personer som har slocknat kan inte säga jo. Personer som är drogade kan inte säga jo. Personer som är rädda, skrämda, hotade, saknar makt och kontroll i situationen kan inte säga jo. Personer som inte har en aning om vad de håller på med kan inte säga jo.
Varför är det här så tabu att säga högt? Att alla som deltar i en sexuell akt ska ha sagt att de faktiskt vill göra det? Vad är det värsta som kan hända när man frågar den andra "vill du faktiskt ha sex med mig?". Nå, den andra kan säga nä, det vill jag inte. Och det är ingen dålig sak. Då slutar man. Säger den andra jo, fortsätter man. Är man osäker på om det var ett säkert jo, då slutar man. Då kan man fråga igen, "är du helt säker?".

Det värsta som händer är att den där "är du säker att du vill?" blir en moodkill. Men vet du vad? Det gör ingenting. För det är alltid, alltid, alltid, i alla lägen, hundra procent av tiden bättre att inte ha sex än att ha sex med en som inte vill ha sex. Det senare kallas våldtäkt.

Jag uppmanar alla som läser att alltid se till att den andra vill ha sex. Har du ett tvärsäkert jo, kör på. Har du inte det, sluta. Ta bort händerna, backa undan.

Ungdomar och sexlivet

Jag tror att ett bra sätt att lära känna kidsen idag (vilket är bra att göra) är att gå in på forum där kidsen kan hålla till mer eller mindre anonymt. Då kommer sanningen fram. Jag surfar runt på lite olika forum nu och då där ungdomar i Sverige och Finland kan ställa frågor om preventivmedel, pubertet, graviditet, abort, sex, samlevnad, kärlek etcetera. Det finns för övrigt en jättebra svensk sida med sådan här information: tjejjouren.se
En sak som jag förundras över är hur det finns en sådan enorm tudelning hos dagens ungdom. Det finns de som är otroligt måna om att skydda sig, ofta är graviditeter det de är mest rädda för. De använder ofta både någon form av hormonellt p-medel och kondom, men är ändå konstant rädda för att de själva/flickvännen ska vara gravid. Sedan finns det de som inte bryr sig, som slarvar och struntar i skydd men ändå inte är rädda.
En del tjejer skriver in och har till och med besökt en läkare eller ungdomsmottagning där de fått veta att de inte väntar barn, har preventivmedel som skyddar, men trots det så är de helt säkra på att de nu väntar barn och undrar vad de ska göra. Andra tjejer eller killar beskriver upprepat sex med någon där inget som helst preventvmedel använts och undrar varför det nu är så viktigt för ingenting händer ju ändå trots allt.
Och jag kan inte förstå hur denna tudelning kommer sig. Varför det har blivit så. Men jag tycker det är synd att en del går runt och är skiträdda och andra inte alls bryr sig.
Jag har mycket kritiskt att säga om den finska skolan, men just nu kan jag ju säga att sexualupplysningen åtminstone är riktigt från röven. Det ska inte få vara så här.
Här finns en bra sajt med frågor skrivna av finländska ungdomar.

Hinnan, myten, mitt val

När jag var tonåring läste jag massor av tjejtidningar. De har alla i princip samma innehåll. Det är pubertet, förälskelser, kroppen, smink, kläder, sex och tankar om känslor. Mycket om sex och mycket om pojkvänner och mycket om den första gången.
Jag minns att det stod mycket om mödomshinnan. Den hinna som ska finnas i slidan och som ska gå sönder när tjejer har sex för första gången. Som nog har ett litet hål för annars kan ju inte mensen och flytningarna komma igenom. Jag var över 20 när jag insåg att den där mödomshinnan är en myt, att den inte finns.
I skolan fick jag bara lära mig att sex ska man helst inte ha och har man sex så ska man använda kondom. Och när man får pojkvän ska man börja använda hormonella preventivmedel.
Nu påverkade den hinnan inte mig på något vis. Jag hade sex när jag ville. Men den påverkar oerhört många unga kvinnor. Kvinnor som vet att de måste blöda när de har sex för första gången. Tjejer som är rädda för att tänk om han inte får hål på den. Tjejer som är rädda för att tänk om den redan gått sönder av sig själv och han kommer att märka att jag inte är oskuld. Kvinnor som undrar om deras dotter fortfarande har hinnan kvar som de själva hade i den åldern. Föräldrar som skrämmer sina döttrar med att om du inte blöder när du har sex med din man för första gången så kastar han ut dig. Tjejer som läser i tidningar att den där hinnan måste spricka när de har sex för första gången och ser framför sig hur en hudbit går sönder inne i dem.
Mödomshinnan är en myt. En seglivad myt som man sakta börjat genomskåda i västvärlden men som fortfarande lever kvar i många länder där kulturen är sådan att tjejer inte själva får avgöra när de har sex för första gången. Där tjejer tror att andra människor kan se på dem om de har haft sex eller inte. Ingen kan det på riktigt.
Vi måste lära våra tjejer, alla tjejer, att sex är något man gör när man vill göra det, för att det är kul. Inte något som någon annan kan bestämma att du inte gör förrän en tredje part bestämmer att nu är det dags. 
Min oskuld är min. Den kan bara jag bestämma över. Och den "tas" inte av någon som kommer in i mig och söndrar mig.
Ska vi tala om ordet oskuld? En annan gång.

Könsidentitet och sexualitet som definierar en person

Charlotte skriver ett viktigt inlägg om Manning. Om att Mannings fall är och fortsätter att vara viktigt oavsett hennes kön. Att vi måste prata om vad som hände och inte om att personen är trans. Samtidigt som vi måste se till att personer hänger med och inser att Chelsea är den som tidigare kallades Bradley måste vi se till att personer inte börjar fokusera på enbart personens nya idenitet och kön utan fokuserar på det som hänt.
På torsdagen tittade jag en stund på Obs-debatten på Yle Fem, om Pride i Jakobstad och paradens vara eller icke vara i Österbotten och i debatten nämndes en sak som tangerar det här med Mannings identitet. I något skede i debatten säger Lisen Sundqvist att (citatet är inte fullständigt men torde motsvara hennes budskap) jag vill att folk ska veta att jag också fungerar i samhället som alla andra, jobbar etcetera och att min enda livsuppgift i livet inte är att vara flata på heltid.
För så blir det ju ofta. Är man "avvikande" så är det det enda folk känner igen en för. Man är för alltid och i alla sammanhang "den lesbiska" eller "transpersonen" eller på vilket vis man nu är avvikande det vill säga inte heterosexuell. Samma behandling drabbar aldrig (jo, det vågar jag faktiskt påstå!) heterosexuella sic-personer. De definieras aldrig utgående från sin sexualitet eller sin könsidentitet.
 Manning riskerar att gå till historien som soldaten som gjorde något brottsligt angående någon hemlig amerikansk information och sedan plötsligt kom ut som att han egentligen är en hon.
Vi måste se till att det inte blir så. Att Manning numera är kvinna har ingen betydelse för fallet. Lika lite som det att en person är heterosexuell eller homosexuell ska få definiera personen och bestämma hur personen lever sitt liv. Eller behandlas av alla andra.