8 mars handlar inte om rosor och choko

Idag är det Internationella kvinnodagen, en dag som lär vara tyska Clara Zetkins idé. Jag hoppas att alla som läser det här har en bra dag fylld med underbara kvinnor och ännu underbarare män.

Men jag hoppas inte ni kvinnor som läser får choklad och rosor och jag hoppas inte heller att ni män som läser köper choklad eller rosor till kvinnorna i ert liv. Eller, alltså, inget fel på choklad och rosor (tvärtom: mera sådant!) men det hör inte ihop med kvinnodagen på något sätt. Kvinnodagen handlar inte om att du ska skämma bort frun/flickvännen/sambon/mamma med kommersiellt skit som hjärtformad choklad. Kvinnodagen handlar om att uppmärksamma orättvisor och brist på jämställdhet och våld mot kvinnor. Bland annat.

Också idag löper tusentals kvinnor bara i Finland risk att dödas av den man de någon gång älskat, kanske fortfarande älskar. Det finns hjälp att få.

Läs också Jussi Pullinens text kring temat kvinnodag.

Eerika

Jag läste Jeanettes sammanfattning i Hbl av det som hände före Eerikas pappa och styvmor tog livet av henne och det enda jag kände var djup sorg och förtvivlan. Att vi inte ens som samhälle klarar av att se och agera när barn far illa. Då är det riktigt illa.

Det hjälper inte Eerika om och i så fall hur någon straffas för det som hände. De som mördade henne fick ju redan sitt straff, nu handlar det om huruvida alla de som såg Eerikas illamående, ångest och rädsla ska straffas för att de aldrig gjorde något åt det. Det hjälper inte Eerika, men det är oavsett viktigt att det klargörs om och i så fall vem som gjorde fel och när. För det får inte upprepas.

Barn som säger att de inte vill hem måste de vuxna lyssna på.

Våld i parrelationen

Igår när jag och T var på väg hem från en snabbtur till Borgå för att äta med min familj + beundra den närmaste släktens för närvarande yngsta typ (en vecka gammal) råkade vi på gården se ett ungt par som höll på att gräla. Vi tittade på varandra, funderade om de pucklar på varandra på allvar, konstaterade att det nog ser allvarligt ut och bestämde oss för att gå och lägga oss i. Det vi hann se var att de båda rev och slet i varandra, mannen verkade riva i kvinnans hår och så skrek de något fram och tillbaka åt varandra. Men när vi hann fram till dom hade dom redan sprungit iväg och vi hann bara se kvinnans bara fötter och rygg före hon försvann bakom hörnet. Vi hade kunnat gå efter dom, men bestämde oss för att gå in. Vi tänkte väl unegfär att om hon springer efter honom så finns det ändå inte mycket att göra för att få stopp på grälet. Sen när vi kom in såg vi från balkongen hur kvinnan återvände till gården, satte sig på en bänk gråtande och fick sällskap av en annan ung kvinna som verkade vara hennes kompis. "Han hackade mig där!" hörde vi att hon sa, när hon pekade mot stället där vi hade sett dom.
Jag fick en väldigt olustig känsla av det hela. Vi pratade lite om det med T och jag konstaterade att jaja, snart ser vi dom igen där nere på gården grälandes, pucklande på varandra. Sådant där tar inte slut efter en gång.
Jag förstår att alla förhållanden kan ha ett slut, det kan gå illa för vilket som helst par. Oavsett om båda är 16 år och i sitt första förhållande eller båda är 45 och har varit gifta i 20 år kan det uppstå problem som ibland leder till att det måste ta slut. Vad som helst kan hända. Men det som inte får hända är våld. Det är liksom en grundregel, så enkel egentligen, men så svår för så många. En dag träffar knytnäven dig i ansiktet och du vet innerst inne att det inte kom som någon överraskning men du övertalar dig att hen nog aldrig gör om det för hen älskar dig så mycket (det sa hen ju precis efter att slaget träffade dig) - och så ett halvt år, två år, tio år, 25 år senare står du där och undrar hur det blev så att du stannade trots alla slag som kom, hur ingen såg något, hur ingen hjälpte, hur alla blundade, hur du inte vågade ringa det där stödnumret trots alla chanser du hade. Men du ska veta att det inte är ditt fel. Det är aldrig ditt fel. Den som är våldsam är alltid den som har hundra procent av ansvaret. Oavsett hur mycket hen försöker övertala dig att det var ditt fel för du gjorde si och så och det tvingade hen att reagera på det sättet. Och kom ihåg att det inte finns något sådant som bara ett slag. Det slutar aldrig där. Ta dig från situationen när du kan, vänta inte och se om hen förändras.

Kontrollbehov är inte gulligt, det är våld

Med risk för en upprepning av kaktusgate tänker jag nu ta bladet från munnen och komma med lite kritik riktat direkt mot en finlandssvensk popsångare. Isac Elliot, 13 år gammal och med en stor fanskara i Finland och ett visst rykte också i de övriga nordiska länderna, släppte nyligen en singel. Låten heter Baby I och liknar till sitt sound och budskap pojkens tidigare låtar. I korthet handlar den, precis som de tidigare låtarna, om kärlek mellan en tonårspojke och en tonårsflicka.
Isac Elliot och hans team har helt tydligt hittat det som säljer, stora känslor och löften om evig kärlek. De som köper är huvudsakligen tonårstjejer.
Den nyaste singlen Baby I släpptes för några veckor sedan och sedan dess har åtminstone Radio X3M spelat den flitigt. Jag har ett visst intresse för fenomenet tonårskärlek, flickor, pojkar, budskap i populärkulturen och vad det egentligen är som kidsen nuförtiden lär sig via alla andra kanaler än skolan. Och jag vet att Elliot är omåttligt populär i Finland. Därför har jag lyssnat lite extra noga på orden i låten för att ta reda på vad den här 13-åringen säljer till fansen. Och jag är både besviken, frustrerad och arg.
Det finns ett par orsaker till min ilska, besvikelse och frustration. För det första: den här killen är 13. Han vet inte ett skit om vad kärlek är. För det andra: de som betalar för det här vet inte ett skit om vad kärlek är och ska inte behöva funder på det heller. Men jag antar att det inte är den som säljer som är dum i huvudet utan den som köper, så det kan jag låta passera.
Men. Det är inte temat som gör mig mest arg. Det är orden, budskapet. Låten går ut på att flickan som Elliot (antar att det är han själv som är "I") är kär i egentligen vill vara med någon annan, men Elliot har bestämt att nej, hon ska vara med honom. Och med "vara med" så menar jag då älska, hur nu en 13(?)-åring vet något om vad det innebär.
Det är relativt oskyldigt i början

"I can’t help losing faith when you say that you love me so much as a friend
You don’t know how it hurt to pretend when I see you make the same mistakes all over again"

men fortsättningen är som tagen ur en dålig thriller där en avundsjuk ex-man har bestämt att kvinnan inte ska få leva sitt liv som hon vill utan det är han som bestämmer

"Baby I-I-I-I-I
I would lie-ie-ie-ie-ie
If I told you you’d be better off with someone else
Baby I-I-I-I-I
I would lie-ie-ie-ie-ie
If I said I never miss you when I’m by myself
So tonight I will try. I will open your eyes
’Cause I know that you’d be better off with me instead"

"För jag vet att du får det bättre om du är med mig istället"?!

"So here I am without my armor
You can stab me if you want to
But I won’t hold back no more, no no, no no
The truth is that I have always loved you
I’d be a liar if I don’t tell you, ooh"

"Du kan knivhugga mig om du vill, jag kommer ändå inte att backa undan"?!

Det här är stalkervarning big time. Det här är inte kärlek. Det här är ett sjukt kontrollbehov, det här är orden som kommer från en man som inte tolererar att en kvinna själv väljer vem hon är med. Det här är sådant man säger när man utövar makt över en annan person.
Elliot, det är inte upp till dig att bestämma vem flickan du "älskar" har det bäst med, det är upp till henne att bestämma. Ingen annan.

Orden i låten är sådant en man kan säga till en kvinna (pojke till en flicka, man till en flicka) och vi reagerar inte för det är en del av strukturen. Männen bestämmer. Till och med över vilka män en kvinna/flicka umgås med, "älskar". Det är liksom gulligt, charmigt när en pojke kontrollerar en flicka på det här viset. Tills det går så illa att han tar till våld för att styra över henne och vem hon umgås med och vem hon bryr sig om. Då tvingas hon söka sig till ett skyddshem och då blir det familjevåld. Då är mannen svartsjuk och maktgirig. Men ser ni, det börjar här. Det börjar i 13-års åldern. Med en 13-årig pojke som sjunger om hur han älskar den här flickan så mycket och därför vet bättre än hon själv vem hon ska vara tillsammans med.

"Men det är ju bara en låt" tänker ni nu. Nej, det är inte bara en låt. Det är en del av det samhälle vi lever i. Våra skyddshem är överfulla av kvinnor som tvingats söka sig bort från en man som kontrollerar dem. Statistik från några år tillbaka tyder på att 20 kvinnor per år dödas av sin partner. 100 000 kvinnor lever under hot om våld eller med våld i parförhållandet. Det är inget vi ska låta 13-åringar sjunga om och det är inget vi ska låta tonårstjejer lyssna på och inte oroas över att de tycker det är gulligt. Det är inte gulligt. Det är något vi ska ta på största allvar för det förstör liv. Det dödar kvinnor varje år.

Våldet

Vad är våld?

Lady Dahmer skriver om det här.

No words needed.

Men jo, det vill jag säga: alla män som tänker men män utsätts också för våld!!! ombedes hålla käften. Det är inte det vi talar om nu, nu talar vi om våldet mot kvinnor. Tack.

Nej, alla män gör inte så, men det finns män som gör så

För lite utmärkt läsning om varför "men alla män är inte sådana" inte är något som varken du eller jag borde syssla med i diskussioner om exempelvis mäns våld mot kvinnor, läs den här artikeln på engelska.

Ge inte rosor eller gåvor idag, ge kärlek istället

Idag är det den såkallade internationella kvinnodagen. Jag har sagt åt T att jag inte vill ha någon gåva. Inte ett endaste litet "grattis" vill jag höra.
För jag är arg. Riktigt arg. Inte på T, nej. På världen. På män som hatar kvinnor. På män som tycker att ett "grattis" på kvinnodagen ska kompensera för allt hat, allt våld, allt förakt, allt objektifierande och alla orättvisor som riktas mot kvinnor dagligen, överallt.
I veckan rapporterade jag om en färsk EU-rapport för Svenska Yles räkning. Läs artikeln här och läs också kommentarerna (om du vågar). Jag är chockad över hur så många män är så genuint ilskna för att Yle rapporterar om en sådan här sak utan att också rapportera om allt våld som män utsätts för. För liksom, alltså vad, det visste jag inte att män också kan misshandlas?! Menar du det?!
Nå, helt seriöst. Jag mår illa av hur många män det finns där ute som anser att man inte ska få behandla problematiken våld mot kvinnor som just våld mot kvinnor. Något helt annat än våld mot män. Läs EU-rapporten här, förresten.
Och läs också min kollega Ida Henriksons kolumn om ärendet män som hatar kvinnor.
Jag är så innerligt trött på alla män som sopar det massiva problemet med våld mot kvinnor under mattan genom det enkla konstaterandet att "män misshandlas också". När de gör det så börjar debatten genast handla om något helt annat än våld mot kvinnor. Hur kan man vara så självisk att man vägrar se det här destruktiva, enorma problemet och istället ser till så alla blickar än en gång vänds mot karlarna?

Den här kvinnodagen ber jag dig, kvinna som man, att istället för presenter, rosor och annat tjafs att ägna en tanke åt alla kvinnor som lever sitt liv hatade, misshandlade, nedslagna, sjuka, fattiga eller på annat sätt har det sämre än du/kvinnor i din närhet har det. För sådana finns det gott om. Tänk också på de kvinnor du känner som har det riktigt dåligt. Och gör något. Hata inte. Älska.

Det finns för fan kvinnor i den här världen som inte har rätt till abort, som inte har rätt till att vara trygga i sitt eget hem, som inte har rätt till mödrarådgivning, trygga förlossningar, att gifta sig med vem de vill eller förvalta sin egen egendom. Det finns kvinnor som gråter sig till sömns kväll efter kväll. Det finns kvinnor som dör för att samhället hatar dom så mycket.
Snälla, ge inte rosor eller presenter. Säg inte grattis. Ge en kram, en puss och älska de kvinnor du känner istället. Och tänk på vad just du kan göra för att minska hatet lite, lite grann.

Jag tänker säga det nu så har jag det sagt. Jag vet, precis som alla andra att också karlar misshandlas. Du behöver inte säga det. Och det är hemskt att de misshandlas. Jag vill inte att en enda, man eller kvinna ska misshandlas, någonsin. Men nu kan vi inte prata om våld mot kvinnor och våld mot män i samma sammanhang. För det är två skilda saker. Jag pratar om våld mot kvinnor. Varsågod och prata om våld mot män, men gör det inte just nu. Nu handlar det om hatet mot kvinnor.

Våldet mot kvinnor - alla dagar överallt

Endast i Danmark utsätts flera kvinnor för våld än i Finland av de 28 undersökta EU-länderna i en studie som blir offentlig i dag. När ska vi börja göra något åt det här?

Den farligaste mannen i mitt liv är min blivande man och det får mig att känna mig mer än trygg. Men så kan inte alla kvinnor säga. Vi behöver hitta lösningar för män som ser våld som en utväg och kvinnor som inte vet vad de ska och kan göra för att sig loss.

Låt aldrig någon kontrollera dig

När du hinner ska du läsa den här viktiga bloggtexten på fittjournalen. Nä förresten, inte när du hinner, utan gör det nu!
Om att kvinnor inte måste acceptera psykiskt eller fysiskt våldsamma karlar. Ingen ska acceptera sådant.
En person som älskar dig försöker inte styra över dig. Äger inte dig. Kontrollerar inte dig.

Litet kan vi göra, men vi kan åtminstone vara medvetna

Förra veckan dök det upp sådana här affischer i Helsingfors och det var något med dom som fick det att hugga till i hjärtat på mig. Det är alltså SOS Lapsikylä som samlar in pengar för att kunna garantera att alla barn i Finland har en bra jul och slipper bli misshandlade eller se på när föräldrarna misshandlar varandra. SOS Lapsikylä hjälper alltså barn som kommer från hem där föräldrarna inte kan ta hand om barnen exempelvis på grund av våld eller rusmedel.

 

Jag vet inte vad det var som påverkade mig mest. Var det vetskapen om att den här organisationen, en av många i Finland med ungefär samma mål, måste samla in pengar för att det här samhället ska kunna hjälpa barn som far så illa att de inte kan bo kvar hemma? Eller var det vetskapen om att medan andra folk inför och under julen stressar med hur man ska få den perfekta skinkan eller om barnen ska få 10 eller 15 julklappar och vad det är de önskar sig och hur julgranen ska se ut (fan ändå den var inte alls som vi hade tänkt oss!) så finns det barn som inte ens kommer att få äta sig mätta på helt vanlig mat på julafton, inte kommer att få någon som helst present och som kommer att tvingas se på när pappa misshandlar mamma.

Jag vet att inget utsatt barn får det bättre av att jag skippar julskinkan eller låter bli att köpa julklappar eller ägnar alla de här barnen en tanke under julafton. Men jag mår illa av vetskapen att klyftorna är så stora i det här landet, att det finns så massiva skillnader mellan verkligheten i de olika hemmen. Och jag tror att vi bara blir bättre människor av att erkänna och vara medvetna om att det finns barn och familjer som far riktigt, riktigt illa medan vi har lyxen att säga att "i år köper jag endast julklappar åt de allra närmaste för jag tycker att konsumtionshetsen gått över styr".

Kvinnor som inget kan göra och kvinnor som måste göra allt

Några saker jag funderat på den här veckan...

Alinas historia. Hur kvinnor dagligen också i Finland våldtas av personer som betalar för att våldta henne men där pengarna går till någon helt annan än kvinnan. En person som tvingas sälja sex vill inte ha sex med personen hon tvingas sälja sex till. Ändå kan åtal mot personer som "haft sex" med kvinnan förkastas för att de inte visste att hon inte ville sälja sex. Men en våldtäkt är en våldtäkt. Varför döms fallen inte som våldtäkter?

Hur en del kvinnor och män tycker att det är upp till alla feminister, i deras mening alltid kvinnor, att se till att också pojkarnas och männens rättigheter garanteras. Samtidigt som så många kvinnor och män tycker att män inte har någon rätt att uttala sig om kvinnors rättigheter. De här två sakerna leder till att det i mångas huvuden är upp till kvinnor att garantera allas rättigheter. Och det är ett stort problem. (Jag blir helt rabiat när män säger att "jamen feministerna fokuserar bara på kvinnors rättigheter, de måste hjälpa männen/pojkarna också så vi inte glömmer bort dom!" och jag bara "varsågod, gör något!" ping på dig Mikael Sjövall.)

Sexhandeln

Jag har sagt det förut men jag säger det igen, angående människohandel och då specifikt handel med sexslavar. Vilka är de män som är beredd att betala för att få våldta en person? Hur ser en sådan man ut? Vad jobbar han med ? Har han barn? Är han gift? Hur behandlar han sin hustru? Hur mycket har han i lön? Vad är det som drivit honom till att betala för att våldta en annan människa? Varför gör han det?

För jag är övertygad om att åtminstone i en del av fallen så vet de män som våldtar sexslavar att det faktiskt är det de gör. Jag tror inte en sekund på att det är "omöjligt" för någon som köper sex att veta om personen som ligger på sängen framför dem gör det frivilligt eller ej. Antingen gör männen det, våldtar sexslavar, just för att det är det de vill, eller så orkar de bara inte bry sig om huruvida personen är ett offer eller inte. Och det sistnämnda är precis lika illa.

Siffrorna varierar om du kollar på nätet och ingen verkar veta hur många personer som lever som slavar i dagens värld. En del säger att det idag finns flera slavar i världen än det någonsin tidigare har funnits. Sexslaveriet är ett massivt problem och efterfrågan är helt otrolig. Och sexslaveri är inte något som förekommer "någon annanstans". Det förekommer också i Finland. I samma hus där du bor kan det just nu finnas kvinnor som våldtas flera gånger om dagen som är offer för människohandel.
Sexslaveriet är inte något som Finland ensam kan lösa, men jag tackar Anna-Maja Henriksson för hennes engagemang i frågan. Det är viktigt att vi försöker göra något åt saken. Däremot är jag, som många andra, tveksam till om ett totalförbud är lösningen, just för att det kan leda till att all prostitution går under jorden och då har vi inte längre någon som helst kontroll.
Jag tror nämligen inte att den här massiva efterfrågan försvinner någonstans bara genom att vi förbjuder sexköp. Det verkar som om män alltid varit och fortsätter att vara beredda att våldta människor. Och hur man ska tackla det...? Säg det.

Våldet mot kvinnor

Många män (och kvinnor) klarar inte av att det i offentligheten diskuteras våld mot kvinnor. De tycker nämligen att man inte får diskutera sådant för män utsätts också för våld. Att man alltid måste diskutera våld mot båda könen om man ska diskutera våld överhuvudtaget.

Nu tänker jag ändå diskutera våld mot kvinnor. För vet du vad? Jag vet att män misshandlas. Jag vet att män mördas och jag vet att män våldtas. Men jag vet också att våldet mot kvinnor tar sådana oerhörda proportioner och drabbar så ofattbart många att vi inte kan hålla tyst om det. Vi måste tala om det som ett skilt fenomen. Vet du att i en del länder och regioner i världen är det över 70 procent av kvinnorna som upplevt våld i ett parförhållande? Att bara under januari-april 2013 gjorde polisen 8 346 hemutryckningar som en följd av familjevåld? Det är cirka 70 per dag. Att den här midsommaren tillbringade kring 50 vuxna i Finland helgen på ett skyddshem - för att de är så rädda för sin partner. Största delen av kunderna på skyddshemmen är kvinnor. Visste du att den näst vanligaste typen av brott mot liv i Finland är då en kvinna dödas av sin partner? Jag behöver väl inte påminna dig om mannen som för ett par veckor sedan sköt sin hustru på öppen gata i Helsingfors? Svenska Yle valde att ge kvinnan skulden för det skedda genom att påpeka att hon inte anmält sin man trots att han förföljde henne.
Vi vet att våld i parförhållanden i en majoritet av fallen riktar sig mot kvinnor, också i Finland. Exempelvis 2007 handlade 71 procent av de fall av våld i hemmen som polisen fått vetskap om om just våld mot kvinnor över 15 år gamla. Antalet hemutryckningar som polisen gör som en följd av våld i hemmet ökar år för år.
Världshälsoorganisationen släppte för några veckor sedan en infografik över våldet mot kvinnor i världen. Det är skrämmande läsning, samtidigt som WHO också presenterar olika åtgärder som kunde minska våldet. Rapporten hävdar att familjevåld är något som har sina rötter i det faktum att kvinnor och män i få (inga?) länder är jämställda utan att det finns maktskillnader mellan könen. Rapporten är som sagt skrämmande men presenterar också lösningar. Det som skrämmer mig kanske mest är ändå att det i rapporten också sägs att vuxna personer som upplevt våld i hemmet som barn löper större risk att själva både drabbas av våld i hemmet i vuxenlivet och utöva våld i hemmet. Familjevåld går i arv. Jag kan tänka mig få saker som är sämre att ge sitt barn på vägen in i vuxenlivet än en vetskap om att våld hör till hemmet.

Nyligen redogjode Iltalehti för en undersökning som visade att en fjärdedel av de unga männen i Finland anser att våld är ok i ett parförhållande. Jag får en stark känsla av att åtminstone några av de här männen är just sådana som anser att våld mot kvinnor, det behöver man inte diskutera. För liksom jag fick en gång på käften och jag är man! Tanken om att det är okej att misshandla sin partner och tanken om att våld mot kvinnor är onödigt att diskutera som ett enskilt problem går hand i hand.

Våld mot kvinnor har en massa direkta följder för kvinnorna som drabbas och för den som slår samt alla runtomkring. Barn i främsta hand. Fysiska skador, psykiska skador, rusmedelsproblem, oönskade graviditeter. Men våld mot kvinnor är också ett strukturellt problem. När männen tar till knytnäven för att hålla kvinnan i styr så hindrar de hennes liv. De styr över henne. Ofta vågar hon inte gå därifrån just för att mannan styr över henne med sitt våld. Så länge vi påstår att det är fel att diskutera våld mot kvinnor som ett enskilt fenomen så blundar vi för den uppenbara maktaspekten i det hela. Det att män fortfarande i hela världen använder våld som en metod för att kontrollera kvinnor.
Att säga att vi inte får tala om våld mot kvinnor för att män minsann också utsätts för våld är som att säga att vi inte får tala om alla som dör i flygolyckor varje år och hur man kan göra flygandet tryggare för att människor minsann dör i bilolyckor också. Vi måste tala om det här enorma problemet med dess rätta namn. Det betyder inte att vi förringar våldet som män utsätts för.

Organisationen som inte borde få någon uppmärskamhet alls

Den enorma vapenlobbyorganisationen NRA i USA har möte den här helgen. De inledde mötet med att ledaren Chris Cox konstaterade att alla vapenägares frihet är under attack. Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför det någonsin har skrivits in en vapenägarrätt i grundlagen och varför så många i dagens USA vill ha kvar den rätten (nå de är ju faktiskt inte så många längre). Och jag kan verkligen inte förstå hur man ens täcks hålla ett möte där man försvarar allas rätt att äga vapen efter allt det som hänt i USA på senare tid.

Pojken som sköt sin lillasyster med ett vapen som säljs just precis för att barn ska använda dem.
Mannen som sköt sin flickvän och sen fortsatte döda folk på stan i Seattle.
Massakern i Newtown.
Massakern på en biosalong i Aurora.

De här råkar bara vara sådana fall som fastnat i minnet på mig.
Vapen används för att döda. Inget annat. Jag förstår inte varför det ska vara en grundlagstryggad rättighet att bära sådant. Eller varför det ordnas möten för att försvara den rätten. Varför det satsas pengar på att försvara den rätten.
Det finns ingen orsak till att folk ska få ha vapen hur som helst.

NRA-mötet kommer att sluta i en applåd för de härliga vapnen och så kommer vardagen att fortsätta i USA. Ännu fler kommer att dö och den här hemska organisationen kommer att fortsätta försvara rätten för alla att bära vapen.

Släpp de unga fria!

Finland Föräldraförbund har på gång en kampanj för att få föräldrar att tänka efter kring sitt föräldraskap. En jättebra kampanj - vi behöver ansvarsfulla föräldrar som vet varför de gör som de gör när de exempelvis bestämmer regler för sina barn. Ett mål med kampanjen är att få till stånd ett utegångsförbud för barn under en viss ålder. Hemkomsttider är också bra. Men nu tror jag att det här och den diskussion som följt på initiativet handlar om något helt annat. Det handlar inte alls lika mycket om att skydda barn och unga från problem som om att de vuxna inte ska behöva besväras av barn och unga som rör sig i stan på samma villkor som de gör och ställer till det. Det handlar om att låsa in de unga så att de vuxna inte ska behöva ta ansvar för hur de själva beter sig mot de unga på stan, och inte behöver ta ansvar. Det är lätt att låsa in de unga, så där, så har man det problemet ur världen.
Också Hbl tog tag i saken med en webbfråga. Här blandar man genast ändå ihop två skilda saker. Alkohol och ungas rätt att vistas på andra ställen än hemma, i skolan eller under de vuxnas konstant vakande öga. Inga unga ska dricka alkohol. Och här kommer föräldrarna och de vuxnas ansvar in.
Det vore viktigare att sätta upp spelreglerna för hur de unga ska umgås på stan, än att förbjuda dem att synas där. Så länge vi håller på och säger åt de unga att de inte får samlas på stan, umgås, hänga (oj det där hemska ordet!) så vill de ju göra det bara mera. Det hör till ungdomen och det är helt naturligt att vilja umgås med sina jämnåriga på det ställe där man nu tycker att man vill göra det. Att de unga när hela samhället står i standby-läge vill hänga tillsammans är väl inte så konstigt? Stan är en ganska spännande plats, man kan göra det ena och det andra där. Kunde vi inte istället säga att jo, häng där! Men gör det helst si och så och under dessa villkor. Och så skulle vi alla vuxna försöka hjälpa de unga att hitta de vettiga sätten att umgås, sådana sätt som inte innefattar alkohol, knark, sex eller våld.
Så handlar det här ju också om fostran på det sättet, att hur ska vi vänta oss att de unga sedan då, när de exempelvis blir myndiga ska klara av att umgås på vettiga sätt om de inte lärt sig hur man gör? Det blir riktigt jobbigt sedan då alla de där som aldrig har fått vistas på stan plötsligt själva kan bestämma var och när de rör sig och inte riktigt vet hur man gör... Det är också en demokratifråga. Vi kan inte kalla oss en demokrati om vi inte tillåter att de unga syns i gatubilden, rör sig i samhället, diskuterar tillsammans under fria villkor och gör sådant de tycker om. Vi kan inte stänga in ungdomarna och sedan när de är myndiga vänta oss att de ska ha ett intresse för samhället och exempelvis sådana tråkiga saker som stadsplanering, utbildning eller kollektivtrafiken.
Släpp ungdomarna fria, men begär att de ska respektera varandra, de vuxna, regler och lagar och att de ska vara öppna med vad de sysslar med. Jag lovar att det inte är så hemska saker som de håller på med som vi vuxna ofta tror. Ungdomar har också rätt att vistas bland folk, enligt de regler som vuxna och de unga tillsammans skapat.

Jag bestämmer

Den här kampanjen, ungefär Min kropp, jag bestämmer är det bästa som hänt de finländska ungdomarna sen vilken bra fest de nu var på senast. Just så här är det ju. Tänk att det ska behövas en kampanj för att påminna om det, men så är det faktiskt.

Lärare mot elev

Jag tycker att det är förfärligt att ungdomar idag har så lite respekt för sina medmänniskor, både jämngamla och äldre. Det här är speciellt ett problem i skolan, eftersom alla unga inte förstår varför de måste sitta där och hellre vill vara någon helt annanstans. Men jag tror inte att lösningen på problemet är att tillåta mera våld, mera övertramp, mera kränkningar och större maktskillnader.
Måste en bråkig elev avlägsnas så antar jag att det i vissa fall bara finns en möjlighet: att ta i eleven. Men om situationen eskalerar till det, så är inte det tryggaste alternativet att knuffa eleven.
Det första man lär små barn när de leker med varandra är att man inte får knuffa för att den andra då kan få sjukt. Vad ger det för signal till alla barn och unga om vi nu säger att vuxna nog får knuffa barn?
Vad som helst kan hända när man knuffar någon. Den andra kan falla illa och skada sig ordentligt. Ska vi ha lärare som avlägsnar elever med våld från skolans utrymmen så måste vi lära lärarna hur man isåfall gör.

Att säga så lite trots så mycket makt

Och priset för det mest rafflande uttalandet den hör veckan går till... tadam, tadam, tadam! Anna-Maja Henriksson, vår justitieminister. Hon säger att, wait for it, våldet mot kvinnor är ett stort problem i Finland.
Tack för den djupa, tankeväckande analysen av ett enormt problem som skulle kräva konkreta, tydliga och främst av allt helt nya insatser för att lösas.