#mittkärleksliv

Som den Yleanställda jag är så känner jag för att göra lite reklam för Svenska Yles färska satsning #mittkärleksliv. Gå in och svara på enkäten om du har fem minuter tid över något tag. Enkäten kommer att användas som bas i diverse artiklar och inslag på Svenska Yle. Läs också Matilda Gyllenbergs kolumn kring betydelsen av vänskap såhär i vändagstider (det heter inte så!!!)

#inödochlust

Svenska Yle har just nu en storsatsning på gång som handlar om skilsmässor. Du kan läsa folks historier om sina skilsmässor, skicka in en egen berättelse, fråga experter, läsa tips och råd på vägen om du är i en skilsmässa eller funderar på en sådan och så vidare. Väldigt bra. Det måste vi prata mera om. Du hittar alla artiklar här.

För liksom, alla äktenskap är inte resor på rosa moln. Who am I kidding, inget äktenskap är en resa på rosa moln. Lessen number one i jagärnuvuxenochienstabilrelation-leken: kärlek tar tid och energi och alla par grälar och har kriser och whatnot.

Jag är en sådan som tror på att äktenskap/kärlek håller för att folk bestämmer sig för att stanna ihop. Det är varken mer eller mindre än så. Varken svårare eller enklare. Du måste bestämma dig för att stanna kvar. Då går det.

Märks det att jag är tillbaka på jobb? På Svenska Yle...?

Våld i parrelationen

Igår när jag och T var på väg hem från en snabbtur till Borgå för att äta med min familj + beundra den närmaste släktens för närvarande yngsta typ (en vecka gammal) råkade vi på gården se ett ungt par som höll på att gräla. Vi tittade på varandra, funderade om de pucklar på varandra på allvar, konstaterade att det nog ser allvarligt ut och bestämde oss för att gå och lägga oss i. Det vi hann se var att de båda rev och slet i varandra, mannen verkade riva i kvinnans hår och så skrek de något fram och tillbaka åt varandra. Men när vi hann fram till dom hade dom redan sprungit iväg och vi hann bara se kvinnans bara fötter och rygg före hon försvann bakom hörnet. Vi hade kunnat gå efter dom, men bestämde oss för att gå in. Vi tänkte väl unegfär att om hon springer efter honom så finns det ändå inte mycket att göra för att få stopp på grälet. Sen när vi kom in såg vi från balkongen hur kvinnan återvände till gården, satte sig på en bänk gråtande och fick sällskap av en annan ung kvinna som verkade vara hennes kompis. "Han hackade mig där!" hörde vi att hon sa, när hon pekade mot stället där vi hade sett dom.
Jag fick en väldigt olustig känsla av det hela. Vi pratade lite om det med T och jag konstaterade att jaja, snart ser vi dom igen där nere på gården grälandes, pucklande på varandra. Sådant där tar inte slut efter en gång.
Jag förstår att alla förhållanden kan ha ett slut, det kan gå illa för vilket som helst par. Oavsett om båda är 16 år och i sitt första förhållande eller båda är 45 och har varit gifta i 20 år kan det uppstå problem som ibland leder till att det måste ta slut. Vad som helst kan hända. Men det som inte får hända är våld. Det är liksom en grundregel, så enkel egentligen, men så svår för så många. En dag träffar knytnäven dig i ansiktet och du vet innerst inne att det inte kom som någon överraskning men du övertalar dig att hen nog aldrig gör om det för hen älskar dig så mycket (det sa hen ju precis efter att slaget träffade dig) - och så ett halvt år, två år, tio år, 25 år senare står du där och undrar hur det blev så att du stannade trots alla slag som kom, hur ingen såg något, hur ingen hjälpte, hur alla blundade, hur du inte vågade ringa det där stödnumret trots alla chanser du hade. Men du ska veta att det inte är ditt fel. Det är aldrig ditt fel. Den som är våldsam är alltid den som har hundra procent av ansvaret. Oavsett hur mycket hen försöker övertala dig att det var ditt fel för du gjorde si och så och det tvingade hen att reagera på det sättet. Och kom ihåg att det inte finns något sådant som bara ett slag. Det slutar aldrig där. Ta dig från situationen när du kan, vänta inte och se om hen förändras.