Petra Månström skriver om det här med kvinnor som idkar sport och så resten av folket som idkar sport. Om hur kvinnor som idrottar, exempelvis springer lopp ofta får en mys-stämpel. De gör det liksom för att det är mysigt och kul och för att det är sociala evenemang. Roligt och trevligt.
Så läser jag också om hur Virginia Wade 1977 vann Wimbledon, men att det trots det enligt flera medier gått 77 år sedan en britt senast vann Wimbledon. Andy Murray vann nämligen nu i helgen. Och han är alltså den första britten på 77 år att vinna, om man ska tro många medier.
Dessutom, mycket tennis här nu, borde Marion Bartoli som vann Wimbledon i år inte ha fått vinna. För att hon är så ful. Hon är fet, hon är en hora, hon är en fitta och hon är äcklig.
Bartoli förtjänade alltså inte att vinna Wimledon för att hon ser ut på ett visst sätt, ett sätt som tydligen inte tillfredsställer de manliga tittarna.
Allt det här fick mig att tänka på det här med sport och damsport. Jag undrar om kvinnor någonsin kommer att få samma uppskattning och samma hjältestatus som många manliga idrottare får. Om de någonsin kommer att uppskattas för annat än att de ser sexiga ut. Om kvinnor någonsin kommer att få idrotta hårt och svettigt och på allvar, drömma om makalösa prestationer och bara köra på utan att de i första hand måste se bra ut och i andra hand göra det för att det är så roligt.
Sport är roligt och trevligt och mysigt. Men det är också blodigt allvar om man vill det. Blodigt allvar och stenhårda prestationer kräver inte ett visst kön. Och ett mästerskap är ett mästerskap. Är en person bäst på sin sport så är hen det oavestt kön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar