Läser Peppe Öhmans förlossningsskildring och tänker att varje kvinna som föder barn är en sådan jävla warrior. Oavsett hur det går till.
Ibland har jag ju tänkt att kejsarsnitt inte är tillräckligt på riktigt, men så brukar jag försöka påminna mig om att "inte tillräckligt på riktigt" är bra mycket bättre än att kanske aldrig ha återhämtat sig eller att på annat sätt leva med men resten av livet. Nu säger jag inte att det gäller för Peppe, men överlag.
Jag återhämtade mig snabbt från mitt ks eftersom jag bestämde att jag ska göra det - såklart var det en dos tur med i spelet och såklart var det mycket tack vare den duktiga personalen på Kvinnokliniken. Det kan gå illa också efter ks, det finns inga garantier för något när ett barn ska ut från magen. Jo, det finns fortfarande sorg för att förlossningen blev planerat ks. Men jag börjar alltså också mer och mer kunna se det positiva i det. Det gick ju så bra. Och jag blev en lite bättre människa och fortsätter varje dag att bli det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar