5:2

LCHF är enormt i Sverige och varje gång någon uttalar sig om dieten, eller ännu värre - uttalar sig negativt om den, så blir det tv-debatter, insändare, bloggrekord och arga reaktioner. Men den som inte ännu vågat pröva på LCHF och tror sig vara modern om hen så gör inom en nära framtid lurar sig själv. Nu är det 5:2, eller periodisk fasta som gäller - helst i kombination med LCHF. Jag läser en del träningsbloggar och kommer ibland i kontakt med den här matmetoden. Den kan säkert passa vissa, men jag är lite orolig för vad den kan göra åt ett redan matfixerat folk.

Här och här kan du läsa diskussioner om just de här sakerna och förklaring på dem.

Jag har sagt det förut: jag bryr mig inte om hur folk äter. Men, som Martina skriver, så upplevs fasta i en eller annan form ofta som självsvält och som ätstörning och det är ofta provocerande när en person svälter sig själv medvetet.
Jag vet att det känns euforiskt att klara av att inte äta eller äta så lite som möjligt under en dag eller flera på rad, men det är inte ett hållbart sätt att leva och man tappar kontrollen i något skede. Man tycker att "jag har full kontroll över min kropp och vad jag äter" men strax går den lyckokänslan över och så behöver man något mera, så man äter ännu lite mindre för att igen uppleva samma känsla av
"full kontroll".
Jag tror definitivt att det kan finnas fördelar med fasta (läs Martinas inlägg så ser ni vilka). Det jag är rädd för att de kommer att användas som motiv för personer att bli ännu mer matfixerade. Att tänka ännu mera på vad de inte får äta. En ond spiral blir det när de som fastar upptäcker att "yes, jag klarar mig på bara 200 kalorier om dagen, månne jag klarar 100 också". Eller "nu har jag inte ätit på 24 timmar, varför börja nu, jag kan ju fasta ännu 8 timmar". Det är bra om det inte går såhär, men jag är rädd för att det kommer att ske för en hel massa personer. Precis på samma sätt som det är lätt man fastnar i en spiral av "sockerrus" - man äter socker, mår bra, men behöver strax mera socker för att nå samma rus, så fungerar det åt andra hållet. Jag hoppas att alla som klarar av det här och som vill göra det fortsätter med det, om de mår bra av det. Men för alla som inte klarar av att skära ner, skära ner och skära ner ännu mer utan att tappa kontrollen så passar det inte och jag hoppas de aldrig prövar det. Det här är givetvis något jag inte kan påverka och vi har alla ansvar för våra egna matvanor. Det enda jag försöker säga är att jag är orolig för vad den här trenden kan göra åt folk som redan har problem med sina matvanor.

Jag förstår gott och väl att en del personer vill satsa allting för att vara fit, starka, hälsosamma och glada. Jag förstår att folk kan trivas med att äta bara 5 dagar i veckan. Samtidigt kan jag tycka att det är lite synd att folk ska göra det så svårt att må bra. Jag tror att vi alla kan vara fit, starka, hälsosamma och glada också utan att gå till extrema saker (i min värld) som två dagar fasta per vecka, eller pf. Det är synd att vi inte alla kan leva utan att behöva vara så fixerade vid att äta så lite som möjligt. Det är en stor paradox det här. Att det finns så mycket mat att välja mellan, mer än det någonsin tidigare har funnits i historien (nu talar jag här och i hela inlägget om västvärlden) samtidigt som folk tillbringar så oerhört mycket tid med att fundera på att äta mindre, hur de ska göra för att hålla antalet kalorier nere och vad de absolut inte får äta. Jag har ingen lösning på problemet, fetma är ett enormt problem och vi kan inte heller bara säga åt folk att sluta bry sig om vad de stoppar i sig!

Sen kan jag ju tycka, å andra sidan, att det är lite lustigt att LCHF som marknadsförts med att "du behöver aldrig mera begränsa ditt matintag, bara du håller dig borta från kolhydraterna" nu plötsligt också borde kombineras med att inte äta 2 dagar i veckan.