Jag lyssnade på ett avsnitt av Hon som inte rodnar på Arenan. Det var Sonja Kailassaari som intervjuades. Och det var en sak hon pratade om som jag inte kan släppa. Det här med att hon en gång nominerades för ett tv-pris som "favoritperson" eller dylikt. Och hon sade att "ja, det var underligt att jag nominerades" och "jag fattar inte att jag fanns med". Hon såg alltså ingen orsak till att hon som bland annat jobbat på Min Morgon på Yle Fem i tre år och flera finska kanaler före det nominerades för ett tv-pris.
Det här är ett mycket vanligt fenomen, att folk vägrar tycka att de de facto förtjänar erkännande, pris, beröm eller andra bra saker. Jag hävdar också att det är lite, lite vanligare bland kvinnor att de sysslar med sådant, men det förekommer nog hos oss alla i alla åldrar. Även jag sysslar med sådant. Exempelvis har jag genomlevt hela min skol- och studietid med att nästan skämmas för mina bra vitsord i olika tenter och kurser och ämnen för att man inte ska erkänna att man klarat något bra. Det är någon sådan där samhällsregel.
Men det är inte bra. Man ska vara stolt över det man gör. Speciellt över det man gör bra. Och ger någon en en komplimang om sådant man har gjort bra ska man säga: tack, jag var minsann ganska duktig!
Det ska jag själv också försöka komma ihåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar