Före vi åkte var jag inte så intresserad av landets kultur och nuvarande politiska läge. Det enda jag visste var att landet har haft en civilisation hur länge som helst och att där finns rikligt med pyramider som bevis på det. Och att det ligger i norra Afrika. Men jag tänkte liksom inte på politiken där. Sedan, när vi var där såg vi rikligt med fotografier på den här Mubarak. Han fanns på en massa affischer i stan, men vi tänkte att det berodde på att folket gillar honom så mycket. Senare insåg vi att det sannolikt var något som staten hade bestämt...
Jag kände mig lite dum när folkresningen sedan började ett par veckor efter att vi kom hem. Jag började läsa om hur folket var förtryckt. Folk började dö för rätten att rösta i fria val. Samtidigt var jag givetvis glad att vi redan var hemma då. Men tanken på att vi hade varit där, pratat med folk om varifrån vi är och såvidare, skrattat åt egyptierna och varit lite rädda ibland samtidigt som de levde på det viset var ganska ledsam.
Situationen ser ju dessvärre inte bra ut just nu. Folket är fortfarande förtryckt. Fria val är endast en dröm. Kvinnor har det ännu sämre än männen. Det här inlägget kan inte gottgöra för min ignorans för problemen i landet, men det känns bra att kunna sprida budskapet om hur otroligt vackert land det är fråga om och hur härliga de flesta egyptier är.
När jag sade att vi var rädda ibland så syftade jag dels på mängden vapen i landet. Jag såg fler vapen under en vecka i Egypten än jag sannolikt kommer att se under resten av mitt liv totalt. Det fanns poliser, vakter, militär och andra random människor med vapen överallt. Min pappa kommer aldrig att glömma dagen då han ställde sig för att kissa i en pissoar och en man ställde sitt vapen bredvid honom på golvet så att han stirrade rakt in i pipan. Nu har jag förstått att mängden vapen dels var till för att ge en falsk känsla av trygghet för alla turister, dels var till för att hålla medborgarna i schack.
Det andra vi var rädda för var trafiken. Vi åkte en dag till Luxor, där konungarnas dal finns. Att säga att chauffören körde som en galning är att underskatta läget. Det går inte att beskriva i ord. Vägen mellan Hurghada och Luxor går genom öken, det är flera hundra kilometer av sten, sand, kyla på morgonen och kvällen och extrem hetta på dagen. Förresten. Du som trodde att öken består av mil efter mil med fin, gyllene sand. Du har fel. Öken kan också vara hårda klippor.
Och så var åtminstone jag förstås rädd när vi dök. Men det kan jag säga att den där ena dagen på den där båten ute i Röda havet kommer jag aldrig att glömma. Det var där vi träffade de mest härliga, vänliga människor som finns på den här jorden: våra dykinstruktörer.
Lite bilder från veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar