Jag förstår att man på universitetet måste dela upp litteratur i hög och låg kultur. Universitetet ska såklart stå för den höga kulturen. Men den här artikeln inspirerade mig till en reflektion över högt och lågt, fint och nöje, såhär i vardagslivet.
Min tes är att den höga kulturen, den fina litteraturen med mera, är mer svår att greppa och mindre njutbar för majoriteten av folket. Däremot säljer nöjeskultur bra. Ta nu en normal Hollywoodfilm som exempel. Och jämför med en kanske lite mer udda teaterpjäs. Filmen lockar betydligt fler att titta och också diskutera.
Inte heller jag, trots att jag är inne på mina magisterstudier, är ett stort fan av den mer svårgreppade kulturen. Ge mig en film med Ben Affleck i huvudrollen och jag är såld. Men försök locka mig till operan? Nej, det är inget för mig.
Men jag tror inte att den här uppdelningen är riktigt så enkel som många tänkare försöker föreslå. Ta nu den helt briljanta författaren Kaj Korkea-aho som exempel. Enligt den här artikeln så är han i den höga ligan. Däremot är alltså Staffan Bruun (också han helt briljant) lägre, nöjeslitteratur. Men vem har egentligen bestämt det?
Jag har läst mina kurser i litteratur, jag kan analysera sönder en postmodernistisk dikt om du så önskar. Men jag kan också läsa dikten som nöje. Jag kunde också analysera sönder Bruuns deckare.
Ja. Det här ett tema som kräver en hel följetong. Jag måste filosofera lite vidare. Mat kan också delas upp på samma sätt i finare och vardagligare, men också där är gränsen inte helt vattentät. Och det har jag tankar kring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar