Den dagen - för resten av livet

När jag var ung sade jag alltid att jag aldrig ska gifta mig. Jag antar att det var någon sorts rebell-grej att "jag ska inte göra som alla ni vuxna har gjort". Jag tyckte att "varför behöver man ett papper för att bevisa att man är tillsammans?" och "jag behöver väl inte ställa mig framför en folksamling i kyrkan för att det ska vara officiellt" och "det är gammalmodigt!".
Mamma sade alltid att "jaa, jaa så sade jag också i din ålder". Men jag höll fast vid min åsikt, till och med när jag träffade T och vi flyttade ihop, skaffade hund, levde våra liv som ett. Men så den 22.10.2011 ändrade jag åsikt. Nå egentligen hade jag ändrat åsikt redan tidigare och gått och väntat på att få frågan, men datumet är alltså det officiella. Hur det gick till när vi förlovade oss är en helt annan, privat historia. Vi planerar att ordna bröllop, sannolikt sommaren 2014, men det är också en helt annan historia och inte så enkel... Det enda som väl är klart i det här skedet är att det kommer att ske.

Just nu tänkte jag ändå skriva av mig lite gällande det här med äktenskap. Onekligen tycker jag att det är en aningen föråldrad institution och jag ska försöka motivera varför. Men jag tycker också att det är väldigt romantiskt och vackert och också praktiskt. Äktenskap är som regel endast en bra sak, det ger liksom inget ont åt ett förhållande. Men äktenskap tillför inte heller i min mening så mycket annat än flera praktiska fördelar och ett sorts säkerhet plus då såklart ett "avtal". Som äktenskap någon gång har varit, så vill jag inte ha det. Men äktenskap idag är väl snarare, och för mig, ett löfte om att dela allt. Det är ganska fint att kunna säga det enkelt - "vi är gifta" - i betydelsen vi delar allt vi äger och har, för alltid.
Låt mig börja med det här med kyrkan. Äktenskap har väldigt lite med religion eller tro att göra för mig. Jag hör inte till kyrkan men är kristen och tror på både det ena och det andra. Jag kan alltså tänka mig att lova också Gud att älska min man för alltid, men jag är lite kluven där. Gud utgör liksom ingen större del i mitt dagliga liv, så varför ska han vara med mig för att bevisa något den dagen jag gifter mig? Jag har svårt att motivera för mig själv varför Gud ska spela en så stor roll just den dagen. Beroende på utformning kan man säkert få det att kännas bra, men det är alltså en sak jag måste jobba på isåfall.
Så är det det här med löftet om evig kärlek. Vi behöver inget äktenskap för att vi ska veta att vi alltid (så kan man aldrig säga, men ni förstår idén) kommer att vara där för varandra. För mig är äktenskap jo, ett kärleksband mellan två personer, men också något mycket byråkratiskt. Livet blir så mycket enklare om man är gift. Det är ju fortfarande så att gifta par har det mycket enklare på många fronter än par som inte är gifta. Till exempel anses maken automatiskt vara pappan till ett barn som föds inom äktenskapet och inga intyg behövs, men en man som blir pappa i ett samboförhållande måste skilt skriva under ett papper där han erkänner sitt faderskap. Samhället är alltså uppbyggt enligt att man ska vara gift. Är man inte det krävs det extra åtgärder. Det samma gäller arv och exempelvis ägandet av fastigheter etcetera.
Äktenskap är alltså ännu ett sätt att anpassa sig till samhället. Ni vet: studera, bli klar, jobba, gifta sig, köpa volvo och hus, bli föräldrar. Det är så mönstret går. Och jag antar att jag på ett sätt är så pass tråkig och lat att jag hellre anpassar mig än bråkar om saken.
Men stopp stopp! Inte är det bara byråkrati heller. Som jag sade så handlar äktenskap ju fortfarande om evig kärlek, åtminstone i teorin (jag behöver knappast referera till skilsmässosiffror för att bevisa att det här kanske är på väg att bli en utopi) även om jag tycker att jag inte behöver ett avtal och en storslagen festdag för att bevisa att jag är där jag planerar att stanna. Såklart ser jag romantiken i ett bröllop - hur det än utformas i praktiken - att framför sina närmaste fira förhållandet. Det är vackert och romantiskt och jag upplever gärna en sådan dag.
En sak jag ändå vägrar gå med på är att äktenskap ska vara en räddning för kvinnan. "Puh, nu har hon fått sig en man, nu kan vi sluta oroa oss för henne." Förr var äktenskap ett avtal om att mannen ska försörja kvinnan. Javisst, när man gifter sig blir den gemensamma egendomen verkligen gemensam också enligt lag, så vem än nu har mindre sådan får givetvis mer. Men det handlar om att dela. Fritt fram för den kvinna som ser det som sin livsuppgift att ge upp sina drömmar för att stöda sin man, men sådan är inte jag. Jag vägrar låta mig försörjas. Jag vägrar ta en roll någonstans i bakgrunden. Jag tror att det fortfarande ofta blir så, kanske omedvetet, att kvinnan börjar leva endast för sin mans ambitioner och drömmar. Det kan bero på många saker, men exempelvis att kvinnan blir hemma med barnen och därför inte har så mycket tid eller ork att följa sina egna drömmar. En sak jag också vägrar gå med på är det där tramset om att kvinnans pappa ska överräcka sin dotter åt mannen. Sådant hör definitivt till en förgången tid. Ändå såg vi ju det exempelvis då kronprinsessan Viktoria gifte sig med sin Daniel...
Nu låter det som om äktenskap för mig bara handlar om att anpassa mig och om vad jag inte vill att det ska vara. Såklart är det inte så enkelt. Den viktigaste orsaken att faktiskt göra det är... Varför inte? T vill och har alltid velat gifta sig, Jag kan inte komma på en vettig orsak att säga nej för vi ska ju faktiskt vara tillsammans tills, ja, döden typ. Varför inte make it official och ställa till med en fest? Vi är två som blivit en och som alltid (där kom det igen) kommer att vara en. Då kan vi lika gärna slå till med en stor fest för att fira det och skriva under lite papper som intygar saken. Och så skålar vi på det! Mycket skumvin ska det finnas. Kanske någon flaska champagne. För det är vi värda.
Och det bästa av allt. Efter den dagen då vi gifter oss har vi tre dagar att se fram emot alla år då vi kan fira att vi hittat varandra. Dagen då vi blev tillsammans, dagen då vi förlovade oss och dagen då vi gifte oss! Förutom då alla dagar däremellan.

För att klargöra ännu en gång så tycker jag att äktenskap ska vara en rättighet för alla, men det har jag redan skrivit om. Allt det som äktenskap ger mig rätt till och alla orsaker jag har för att gifta mig ska också alla andra ha rätt till oavsett könet på personen de älskar.