Jag är en sådan typ av person som kan ta stress för minsta lilla och oroa mig över saker i en lång lång tid. Jag stressar upp mig över saker jag inte kan påverka och jag går och har ont i magen över sådant som jag inte ens har att göra med. Ibland önskar jag att jag vore lite mer avslappnad, men en psykolog skulle antagligen säga att jag är sådan här för att det hjälper mig att överleva.
Ofta är det små saker jag har ångest för, andra gånger kan det vara sådant som på riktigt är ett bekymmer, inte bara för mig. Just nu har jag en långtidsångest på gång över samhällsekonomin, sysselsättningsläget i Finland och huruvida det finns för många högt utbildade i landet (hör hur vuxenpoängen rasslar in).
Det intressanta är balansen. Att det alltid finns något jag bekymrar mig över. Är det inte något smått som hur min rygg ska hållas frisk tills jag är 80 så är det något som påverkar hela samhället, som massuppsägningar. Ännu intressantare är det att det är så lätt att bli så egoistisk med sina problem. Så att om jag har något just nu jag bekymrar mig för helt privat, så känns alla andra stora problem i hela världen som ingenting. Så att om jag har något privat bekymmer så bryr jag mig inte om klimatförändringen och brottsligheten i Mexiko och homosexuellas rättigheter i Ryssland.
Det är lätt att ta sig an inrikespolitiken i Afghanistan om man själv har ett bekymmerslöst liv men liksom behöver något att fundera på och engagera sig i. Men blir man sedan sjuk, arbetslös, drabbas av sorg eller något annat personligt så glömmer man lätt bort det.
Sedan finns det ju förstås dom som på riktigt engagerar sig i de stora frågorna i världen oavsett hur deras egna problem ser ut.
Och så tror jag att det också finns sådana typer som bara gillar att ta det lugnt och inte tar stress av diverse problem, varken stora eller små.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar