För en stund sedan när jag och T vandrade ensamma genom mörka Kottby och Böle för att ta oss till det mycket tidiga morgontåget till Åbo hamn tänkte jag på hur det kändes då för ungefär två år sedan när vi gjorde en liknande promenad genom Reykjavik på Island.
Det är så att vi åker till Mariehamn för en natt för att äta gott och sova på hotell och det var som sagt en mycket tidig start eftersom vi måste gå.
En liknande promenad gjorde vi för snart exakt två år sedan men då alltså i Reykjavik. Det var ungefär samma sträcka som vi nu gick, kring 2 kilometer. Det var sent i oktober, en tidig morgon. Vi hade precis varit en vecka tillsammans på Island och det hade varit en av de bästa veckorna i mitt liv. Hela den hösten, fyra månader, tillbringade T på Island som utbytesstudent och den här ena veckan åkte jag dit för att vi skulle få vara tillsammans. Det var också under den här veckan vi förlovade oss. Men den här promenaden genom Reykjavik den där tidiga morgonen var alltså en mycket mycket ledsam promenad för nästa gång skulle vi ses den 23.12. Jag grät inte just under promenaden men det var så tyst och så mörkt så det kändes som om hela staden liksom sörjde med oss där och då. Det är i sådana stunder man inser hur stark man är.
Den promenaden vi gjorde i morse var ju hur trevlig som helst i jämförelse med den för två år sedan. Nu sitter vi på tåget mot Åbo, ska ta 8.45 färjan till Mariehamn och jo, vi har frukost på färjan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar