Litet kan vi göra, men vi kan åtminstone vara medvetna

Förra veckan dök det upp sådana här affischer i Helsingfors och det var något med dom som fick det att hugga till i hjärtat på mig. Det är alltså SOS Lapsikylä som samlar in pengar för att kunna garantera att alla barn i Finland har en bra jul och slipper bli misshandlade eller se på när föräldrarna misshandlar varandra. SOS Lapsikylä hjälper alltså barn som kommer från hem där föräldrarna inte kan ta hand om barnen exempelvis på grund av våld eller rusmedel.

 

Jag vet inte vad det var som påverkade mig mest. Var det vetskapen om att den här organisationen, en av många i Finland med ungefär samma mål, måste samla in pengar för att det här samhället ska kunna hjälpa barn som far så illa att de inte kan bo kvar hemma? Eller var det vetskapen om att medan andra folk inför och under julen stressar med hur man ska få den perfekta skinkan eller om barnen ska få 10 eller 15 julklappar och vad det är de önskar sig och hur julgranen ska se ut (fan ändå den var inte alls som vi hade tänkt oss!) så finns det barn som inte ens kommer att få äta sig mätta på helt vanlig mat på julafton, inte kommer att få någon som helst present och som kommer att tvingas se på när pappa misshandlar mamma.

Jag vet att inget utsatt barn får det bättre av att jag skippar julskinkan eller låter bli att köpa julklappar eller ägnar alla de här barnen en tanke under julafton. Men jag mår illa av vetskapen att klyftorna är så stora i det här landet, att det finns så massiva skillnader mellan verkligheten i de olika hemmen. Och jag tror att vi bara blir bättre människor av att erkänna och vara medvetna om att det finns barn och familjer som far riktigt, riktigt illa medan vi har lyxen att säga att "i år köper jag endast julklappar åt de allra närmaste för jag tycker att konsumtionshetsen gått över styr".