Ätstörningsvården - varför finns det ingen vettig sådan?

Jag började för någon vecka sedan läsa en ung kvinnas blogg och fastnade sedan där. Hon heter Linnea och skriver om sin tid på ett behandligshem. Hon vårdas för ätstörning men har varken anorexi, ortorexi eller bulimi utan kan bara inte äta "normalt". Själv har hon förklarat sin relation till mat som att hon använder maten som ett självskadebeteende. Jag blir så ledsen när jag läser Linneas texter. Hon är inlagd med psykpatienter, personer med helt andra problem än hon har och vården verkar vara minst sagt bristfällig och ingen verkar ha koll på vad de borde göra för att få henne att må bättre.
Så läste jag för en vecka sedan det här inlägget på Kostdoktorns blogg. En ung kvinna berättar om hurdan "vård" hon stötte på när hon behandlades för anorexi och ortorexi och andra problem. Så här skriver kvinnan:

"På behandlingshemmet/sjukhuset matades vi med raffinerade produkter fulla av socker, åt minimalt med protein och överöstes av vegetabiliska, förstörda fetter. Glass, godis och sötsaker ingick varje dag under behandlingen. Min mage bokstavligen skrek efter varje måltid, illamående, magont och diarré blev vardag för mig."

Du kan läsa hela hennes brev under länken ovan. Och jag blir så ledsen igen.
Så tänker jag tillbaka på min tid som anorektiker/ortorektiker. På behandlingen jag fick. Jag kom ju slutligen till en på många sätt underbar näringsterapeut - den enda vården jag fick förutom då att jag också sattes på p-piller av läkare som ansåg att det viktigaste var att jag fick min mens tillbaka. Problemet var bara att näringsterapeutens uppdrag i huvudsak var att hjälpa personer som åt för mycket, alltså var feta. Det sade hon åt mig under det första besöket: "de flesta människor äter för mycket, men du äter för lite, det är viktigt att hitta en balans". Men det var helt onödigt att hon sade det. För jag satt ju inne på hennes mottagning då, ett rum fyllt från golv till tak med produkter, affischer, infoblad som berättar hur du går ner i vikt. Några av de där planscherna redovisade hon för mig: "såhär äter man om man vill vara normalviktig". Jag fick också med mig hem infoblad fulla med info om hur man ska välja lättmargarin, äta 6-9 skivor rågbröd per dag och helst välja produkter med mindre salt och bara lite fett för att se till att inte midjan sväller ut. Det var minst sagt lite tokigt. Det var ju inte hennes fel, hon hjälpte mig, det kan jag inte förneka. Men det kunde åtminstone ha funnits ett annat rum där jag och hon hade kunnat träffas för de där samtalen, och gärna broscyrer som inte poängterade vikten av att inte bli för fet. Och jag kommer aldrig att kunna släppa det hon sade under en av de tidigaste besöken. Det var något om att "man får äta glass varje dag, jag gör det också". Hon var nämligen en stor kvinna, överviktig. Och det där satte sig i min hjärna. Människor som äter glass varje dag ser ut som hon såg ut då.

Någonstans här ser jag ett mönster. Ett mycket tydligt mönster. Ätstörningsvården fungerar inte, inte i Finland och inte i Sverige. Anorexipatienter ska inte vara inlagda med psykpatienter, anorexipatienter ska inte tvingas äta socker och enbart vegetabiliska fetter och anorexipatienter ska inte behöva lära sig äta rätt genom att läsa i broschyrer som handlar om hur man går ner i vikt.