Den levande diskmaskinen

Vi har ingen diskmaskin. Ibland tänker vi att det är en sådan där sak att om vi skulle äga en sådan skulle vi var lyckliga för alltid. Att inget skulle längre kunna få oss att känna att livet på något vis är jobbigt eller problematiskt. Så är det ju inte förstås. Personer med diskmaskin är knappast lyckligare än andra. Jag har också märkt en sak. Den där 10-15 minuter cirka varannan dag (vi käbblar ibland om vem som ska diska idag, för vi båda påstår att "jag har diskat mycket mera än du dom senaste dagarna" - det sägs att ett bra sätt att veta att förhållandet är jämställt är om båda upplever att de gör 60 procent av hemarbetet så på det viset har vi det ju ganska bra) med diskborsten i handen gör mig sannolikt mer harmonisk än om jag inte skulle ha den stunden. För det har blivit en tid för reflektion och funderingar och tankar. Jag stänger ofta av helt då och bara gör det mekaniska jobbet samt funderar.

Sen är det ju förstås det att jag alltid när T är hemma måste vara uppmärksam på var han befinner sig för han gillar att smyga fram till mig när jag är oförberedd och skrämmas...