Amningen och barnet

En av de första sakerna jag gjorde när jag fick veta att vi får barn i år är att jag lånade Peppes bok Livet & barnet. Den läste jag redan då den kom ut men det kändes som om det var bra för mig att läsa den en gång till. Sen låg jag där i soffan och mådde illa och läste och tog in varje ord.

 

Det finns så otroligt mycket jag funderar på gällande den första tiden med barnet. Graviditeten är jag inte så oroad över så länge jag kan fortsätta leva någorlunda som förut och förlossningen försöker jag förtränga. Men den där tiden med ett spädbarn... Oj herregud hur klarar någon av det? Och här kommer jag in på samma banor som Peppe: hur klarar moderna heterosexuella par av det så att de inte förlorar sig själva och blir något sorts förälder nummer 1: mamma och förälder nummer 2: pappa och faller in i gamla modeller för hur man är som förälder. Det vill säga: hur klarar man av att fortsätta leva någorlunda jämställt när ett barn föds i förhållandet?

Jag är skiträdd för att jag och T ska förlora det vi har byggt upp och ska bli ännu ett par där "det bara är enklast så" att jag, mamman, stannar hemma och sköter allt som har med barnet att göra och T, pappan, jobbar och sköter ekonomin och sen har kvalitetstid med barnet två timmar på lördag eftermiddag när de är ute i parken.

Jag är också skiträdd för amningen. Hur gör man det? Det är ju en sådan sak man inte får säga högt, att man är fundersam över den. "Amning är bäst för barnet" - det ska inte ifrågasättas. Det fick vi erfara på det första besöket på mödrarådgivningen där jag hänvisades till imetys.fi (på svenska skulle det vara amning.fi) och andra sajter som kan ge info om första tiden med spädbarnet. Jag läser om amning och jag kan liksom inte förstå hur man får det att fungera i praktiken. För att inte tala om att jag är mycket tveksam till att bli en vandrande matmaskin för en annan människa. Att tvingas anpassa hela mitt liv kring en annan människas matbehov i minst sex månader...? Det är liksom inte som att man kan säga åt ett spädbarn att nu sitter jag på toan, du får mat om 5 minuter, nej, är de hungriga så ska brösten fram, eller hur? Hur ammar man när andra personer är i närheten. Det finns en person i världen jag är beredd att visa min bröst för och det är T. Hur gör man då om man är på besök hos någon? Nå man går till ett annat rum och så känner man sig mycket isolerad.

Jag förstår inte överhuvudtaget hur det är meningen att man ska kunna vara jämställda föräldrar om kvinnan ammar. Det sägs att amning är så roligt för det är så mysigt men vad händer med pappans behov av mysig tid med barnet? Ska han liksom bara byta blöjor och torka spyor? Man kan pumpa och ge från flaska men då förstör man barnets förmåga att suga från bröstet och då upphör ju det där mysiga. Och hur är det meningen att man ska kunna reglera mjölkmängden? Det sägs överallt att produktionen anpassar sig efter behovet men ändå skriver alla mammor på alla forum om hur deras bröst läcker hela tiden...

Jag är så full av frågor som jag knappast kommer att få svar på före jag själv sitter där med en bebis i famnen. Jag får bara hoppas det går som så många beskriver det - att det känns så naturligt när du sedan är i det läget.