Maten till barnet

Om jag förstått saken rätt så ska man helst inte uttala sig om hur man tänker uppfostra sitt barn före barnet är minst 18 år gammalt och man kan titta tillbaka och se hur det hela fungerade. Det man absolut inte får säga något om före barnet är minst 25 är vad man tänker ge för mat till sitt barn.
Men nu tänker jag ändå säga några ord om hur jag planerar att vi ska mata vårt barn (OBS - JAG, det här är helt mina egna personliga tankar men jag tror T håller med mig i ganska mycket, vi har bara inte hunnit prata om det ännu för att vi liksom har hela den här graviditeten och förlossningen och de första sex månaderna att ta oss igenom först).
För det första: amning ska man inte ta för givet, det kan skita sig, det kan löpa hur bra som helst. Jag är öppen för det mesta i den frågan. Men jag tycker inte att amning är något heligt, något som alla barn måste få, något som på något magiskt sätt kan göra barn sååå mycket friskare än andra barn. Det är ett sätt att mata, liksom. Det enklaste, naturligaste och i många fall mysigaste sättet, men det är inte något måste som jag kommer att gråta mig till sömns över om jag inte får det att löpa. Tänker jag nu i alla fall.
För det andra: har jag förstått saken rätt så ska barn i ungefär sex månaders ålder få börja smaka på ditt och datt, helst inte sådant som är otroligt sött för då kommer de att bara villa ha det. Typ så.
Och sedan då? I något skede ska barnen väl klara sig någorlunda bra på helt vanlig mat. Det här skedet kommer väl när de är kring ett år. Nå, jag tycker att barn ska äta det som de vuxna äter. Förstås ska det kanske vara mindre kryddor och mindre salt och så vidare, men i grunden är det samma mat. Och det är liksom nu det svåra börjar. För här måste man se till att vara kreativ och rolig och det ska vara gott och näringsrikt och barnet ska tycka om det men det får inte vara för gott så att barnet skäms bort och det ska vara grönsaker och vitaminer (men inte från en burk!) och kalcium (men den där fettfria mjölken är ju basically utspätt vatten blandat med lite hormoner från kossan) och fett i rätt mängder och kvalitet (ska det vara smör eller olivolja?!) och så vidare.
Och sockret. Det får det inte finnas för mycket av. Min tanke är att vårt barn ska lära sig att socker, det äter de flesta nu och då, vissa varje dag, andra mer sällan. En del undviker det helt av olika orsaker. Och man måste inte äta socker, men socker är gott. Socker kan orsaka problem av olika slag, men socker hör till livets goda. Så man ska hitta en balans. Det ska inte vara förbjudet med socker, inte heller ska man tvingas äta godis om man inte just nu vill ha godis utan hellre tar en banan.
Godisdagar låter lite tokigt i mina öron, det kommer jag nog aldrig att förespråka. Det är bäddat för matproblem i framtiden när man lär små barn att man FÅR INTE äta socker sex dagar i veckan men den här ena dagen ska du TRYCKA I DIG så mycket du bara hinner från morgon till kväll.
Mat ska inte heller vara belöning för barn. Det ger också bara matproblem i framtiden när man lär små barn att du måste äta allt det där du tycker att smakar skit och inte orkar med så får du sen äta det här goda (ofta söta) till efterrätt. Eller du måste bete dig nu, så får du sen belöning i form av glass/godis/läsk/bulla. Eller om du slutar skrika efter godis nu så kan du få godis om en timme. Nej. Jag vill helst inte ge barnet ätstörningar så det tänker jag försöka undvika.
Och ja, så ska barn äta mycket grönsaker precis som vuxna. Mindre bröd och pasta och halvfabrikat och näringsfattiga lightprodukter och mer äkta mat. Problemet är bara att barn ju tar efter sina föräldrar, så det skulle gälla att först själv börja följa allt det här...
Som tur är finns det folk med mycket mer expertis än jag har i den här frågan. Som Monique Forslund, som skrivit Barnmatsboken - Laga bra mat från början. Kostdoktorn skriver om boken här. DEN ska jag klicka hem vid lämpligt skede! Går det riktigt bra så får både jag och T också lite bättre matvanor på köpet.