Klassresan

Lady Dahmers inlägg om klass fick mig att fundera på min klassresa. Eller ja, resa vet jag inte... Inte är jag säker på vilken klass jag tillhör nu eller vilken klass jag föddes in i, men tittar man på min utbildningsnivå är det ett rejält hopp jag gjort. Min mamma blev student men började sedan jobba (och är kvar på samma arbetsplats idag 40 år senare) men pappa lärde sig nätt och jämnt läsa, skriva och räkna i skolan och började sedan jobba - han gick alltså ungefär det som motsvarar grundskolan idag. Det sista jobbet han hade var som bilmekaniker. Mina far- och morföräldrar var helt vanliga donare dom också. Min bror gick en yrkesutbildning, men hans förutsättningar var aldrig de samma som för mig. Själv har jag en magisterexamen i fickan och har också redan haft jobb som motsvarar den examen. Däremot blev jag ju mammaledig nästan direkt efter att jag blev klar med studierna, så jag hoppade liksom inkomstmässigt från att vara studerande till att leva på mammapeng. Utbildningen kan ingen ta ifrån mig, men det blir intressant att se hur attraktiv jag är på arbetsmarknaden när det igen blir aktuellt. Jag är säker på att jag blir sysselsatt, men har för länge sedan gett upp hoppet om något fast kontrakt.
Anyway, nu skulle det handla om klass. Jag faller ju rätt naturligt in i klassen högutbildad, men beroende på vad jag jobbar med och vem som betalar lönen varierar ju såklart inkomstnivån. Tittar man på var och hur vi bor så antar jag att vi faller in i någonsorts medelklass, kanske till och med ännu lägre, arbetarklass. Jag växte upp i medelklassen sett till livsstil och inkomstnivå vågar jag påstå. Vi hade två bilar (tre när jag och brorsan blev så gamla), sommarstuga, egnahemshus i gamla Borgå landsbygd, åkte på resor nu och då, både mamma och pappa heltidsjobbade, det fanns möjlighet till hobbyer och fritidssysselsättning och pengar var aldrig en bristvara men inte körde föräldrarna en Mercedes per man heller.
Nu är jag ju inte typen som siktar mot stjärnorna. Jag är nöjd med en inkomst som ger mat på bordet och möjlighet till lite nöje nu och då utan att man måste dra centen avlång, precis som mamma och pappa också var när vi var små. Jag har inga drömmar om stora hus, sommarstugor, fina båtar, dyra bilar, aktieplaceringar, jordenrunt-resor, guldsmycken eller couturekläder. Mat på bordet, tak över huvudet (behöver inte ens vara eget tak, jag börjar bli mer och mer bekväm med att bo på hyra), räkningarna betalda och som sagt utrymme för att njuta av livet nu och då är allt jag begär av min inkomstnivå. Sen ska ju förstås jobbet också vara en plats och ett uppdrag jag trivs på. Men jag vet inte, kanske kan man säga att arbetsmässigt är jag nöjd om jag får hänga kvar i medelklassen resten av livet. Sett till utbildningsnivån kan jag ju ändå aldrig komma från att jag är högutbildad. T är ju också högutbildad, målet är att han är magister före sommaren, men han drömmer inte heller om någon viktig post som tar mer än den ger. Beroende på hur och var vi väljer att bo samt hur mycket vi kommer att jobba och ungefär hur vi väljer att spendera de pengar som blir kvar när boendekostnaderna och maten är betald så antar jag att vi faller in någonstans mellan medelklassen och någon "högre" klass.
Och det är ju en av de underbaraste sakerna jag vet med mitt fosterland Finland. Att tack vare dagvårdssystemet och utbildningssystemet så kan man göra klassresor, och jag har åtminstone aldrig behövt se det som något jobbigt. Det här var min väg och ingen har försökt säga åt mig att jag ska hålla mig till något som hade varit mer naturligt med tanke på den oskrivna regeln och statistiken som säger att barn tenderar att välja ungefär samma väg som föräldrarna valde. Ibland funderar jag på hur det funkar åt andra hållet. Det vill säga, om ett barn till högutbildade, höginkomsttagande föräldrar väljer att yrkesutbilda sig och leva i arbetarklassen. Kom inte och säg nu att det är inget val man gör, för jag är helt säker på att folk också medvetet väljer arbetarklassen. Vi är alla olika och den enda man behöver motivera sina livsval för är sig själv.