Amos Arv

Jag kan inte låta bli att vara stolt över att min kurskamrat från Soc&kom Annica Lindström har varit en så stor del i projektet Amos Arv som du kan köpa i e-form här. Riktigt bra jobb hon och Lina Laurent har gjort! Jag väntar med spänning på vad deras nästa projekt kommer att vara!

Riktigt dålig insats av Svenska Yle i det hela dock... OBS Debatt förra veckan var en katastrof. När man kunde bjuda in kloka människor med kloka tankar och visioner så bjuder man in en gammal man med ena foten i graven och noll visioner och så den stora boven i dramat som dessutom inte ens klarar av normalt hyfs utan hotar med att gå hem om han inte får diktera villkoren för direktsändningen... Jag hoppas K-G Bergh skäms näsan av sig efter det han gjort. Först bottennappet i intervjun i Amos Arv  - han tror inte att de finlandssvenska tidningarna har någon framtid och han tycker att alla lika bra kan läsa på finska eller engelska - och så debattcirkusen. Förstår inte varför han sitter kvar.

Jag är så glad att jag hittat jobb utanför de finlandssvenska medierna och kan följa med deras utveckling från utsidan. För läget är svårt, det kan knappast någon förneka. Papperstidningen har ingen framtid men de finlandssvenska tidningarna vill jag tro att har en. De behöver bara göras om rejält. Hur? Så att de är nära människan och samtidigt globala. Det får inte kosta för mycket att få ut dem till läsaren - de pengarna ska istället investeras i journalistiken. Papperstidningen är död, men de finlandssvenska tidningarna lever - ännu.

Min karriärlista

Karriärlistan har figurerat på ett par bloggar och jag tycker det är en strålande idé.

KARRIÄRLISTAN!

Vad ville du bli när du var liten?

Veterinär. Men så insåg jag i något skede i högstadiet att det krävs lång matematik för det och njäe, där tog motivationen slut.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Något akademiskt. Ett tag funderade jag på att läsa geografi, ett tag på att läsa etologi. Så fanns det också ett tag jag ville komma enkelt undan och bli världsberömd författare. Tur att jag släppte den drömmen...

Gick du på någon nischad gymnasielinje?

Nej, Borgå gymnasium var alltid enda alternativet och där läste jag allt möjligt förutom fysik, kemi och lång matematik. Det var ett bra val.

Vad hade du för betyg?

Jättebra. Har alltid haft. Blev student med toppenbetyg.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?

Bästa: modersmål var jag bra i, geografi och biologi tyckte jag om och den korta matematiken behärskade jag också. Sämst var jag alltid i konst och musik... Fattar inte att de ska betygsättas. Är det fortfarande så?

Utbildade du dig efter gymnasiet?

Japp, kom in på journalistutbildningen omedelbart och nu åtta år senare har jag fast jobb sådär delvis inom den egna branschen.

Vilket var ditt allra första jobb?

Gjorde prao i en djuraffär i Borgå, det måste ha varit på sjuan, åttan i högstadiet? Men det första betalda jobbet var som sommaranställd på Borgå stads parkavdelning. Jag klippte buskar och rensade rabatter och plockade upp skräp. Det var hett och fysiskt tungt. Det måste ha varit efter första året i gymnasiet. Så fick jag också ganska tidigt jobb som frilans på Borgåbladets Ung-redaktion som gjorde ett par sidor i varje fredagstidning - det var skitroligt!

Vad har du mer haft för yrken?

Jag jobbade två somrar plus inhopp på åldringshemmet i Ebbo i Borgå. Det lärde mig massor om livet, vårdyrket, verkligheten. Så har jag varit reporter/redaktör/journalist på Borgåbladet, FNB och Svenska Yle Nyheter. Nu översättare.

När hamnade du i den banan du är i idag?

Det var nog när jag sökte inhopparjobb på FNB, där arbetet långt går ut på översättning. Efter att ha provat på nyhetsreporterjobbet "på riktigt" på Yle Nyheter så visste jag att det inte är något jag gör hela livet och så när den här chansen kom framför mig så tog jag den!

När visste du att du var på rätt väg?

Kan man veta det? Livet är det som sker medan man funderar på sitt nästa steg. Man ska inte fundera så mycket. Jag är inte typen som känner efter och analyserar. Jag trivs jättebra och det är bra så!

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?

Jag har bra språkkänsla. Jag är snabb och effektiv när det krävs. Jag kan organisera och planera.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?

Ärligt? Jag är kontrollfreak och ogillar överraskningar. Samtidigt arbetar jag bra under press...

Tre saker du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb?

Nuvarande jobbet: att jag fick det och att jag klarat de första månaderna så bra. I övrigt är jag stolt över att ha fått så fin feedback när jag slutat på tidigare jobb. Jag är också stolt över att ha prövat på närvårdarjobbet och fått med mig alla erfarenheter därifrån - det är värdefullt arbete som alla våra tusentals närvårdare i det här landet gör och de skulle alla förtjäna minst två tusen euro till i månaden.

Vad går ditt jobb ut på mest?

Översätta från finska till svenska. Jag handskas med alla former av texter, från pressmeddelanden till blanketter till interna meddelanden.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?

Jag skulle vilja vara jumppainstruktör eller något liknande. Alternativt postiljon. Få röra på mig hela dagen och använda kroppen istället för knopppen! Det skulle jag tycka om.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Nu blev det svårt. Det skulle kanske vara något utåtriktat jobb som till exempel försäljare av något slag. Prata med folk hela dagen och övertyga dem om att köpa något. Ne, skulle inte hålla för det trycket. (Det är just vad min man håller på med!)

Vad gör du om fem år?

Är en viktig del av min nuvarande arbetsplats organisation. Vet inte i hurdana uppgifter exakt, men jag vet att här finns möjligheter för utveckling.

Vad gör du när du är 60 år?

Hoppeligen något som jag vid det laget kan som rinnande vatten så jag inte behöver anstränga den trötta hjärnan alltför mycket. Kanske har jag gått ner i tid och har något underbart sommarställe där jag kan dricka vin och äta god mat och tillbringa långa veckoslut.

Historien om hur jag som flitig och arbetsam bestraffas med 3000 euro i böter

Skolgång och studier har alltid varit lätt för mig. Det var egentligen inget stort beslut för mig att börja studera på universitet. Studierna gick bra och jag kände aldrig att det blev för mycket eller för tungt. Sedan var det av flera orsaker självklart att fortsätta studera till magister. Jag jobbade också under hela studietiden, dels för att dryga ut kassan eftersom studiestödet är ett skämt och knappt räcker till mat för en månad, dels för att studierna var så pass enkla för mig att jag behövde något annat att göra också, dels för att det är livsviktigt att ha arbetserfarenhet om man ska ha en chans på arbetsmarknaden. Jag tänkte ganska länge att studierna och allt jobb jag gör vid sidan av är en investering i min egen framtid. Att jag gynnas av det. Nu inser jag att så inte är fallet. Jag inser att jag har lurat mig själv i alla dessa år. 6 år tog det. I 6 år studerade jag till politices magister och vad gav det mig? Inget. Inte ett skit. Inte ens ett jobb. Jag har ett utmärkt studenbetyg, ett snygg kandidatbetyg och ett lika snyggt maigsterbetyg men här sitter jag med en flera tusen euros skuld till staten och inte ens ett fast jobb att gå till. Inga besparingar har jag på banken och inget äger jag av värde.

När brevet från FPA kom igår var det sista spiken i kistan. De vill ha nästan 3000 euro av mig för att jag jobbat för mycket under mitt sista studierår. Det där sjätte studieåret då jag också blev mamma. Då har jag jobbat för mycket och nu ska allt studiestöd från det året betalas tillbaka med 15 procents ränta. Jag som blev magister på 6 år när andra blir det på 7,8,9,10 år. Jag som hade stödmånader kvar när jag blev klar. Jag som vägrat vara slapp utan jobbat under hela studietiden. Jag som hade utmärkta vitsord i otaliga kurser jag gått. Jag som studerat metodiskt och utan att vara till besvär för någon. Jag som nu är mamma, som höll vårledigheten så kort som möjligt, som placerade sonen på daghem för att fortsätta jobba (på jobbet där de inte vill anställa mig utan har mig på nollavtal). Jag ska böta 3000 euro för att jag inte tackade nej till studiestödet medan jag var studerande och hade all rätt till studiestödet.

Jag vill inte ens börja försöka räkna ut hur mycket det har kostat mig att bli magister. Jag kommer att betala för det resten av livet för jag har fallit så långt efter så många andra i och med det. Jag borde ha läst till närvårdare när jag hade chansen. Då hade jag haft fast jobb i flera år redan, jag hade ägt mitt eget hem och jag hade kunnat planera en framtid. Nu sitter jag här med en timanställning där jag kan planera tre veckor framåt i taget och där jag bara jobbar strödagar nu och då. Och med en flera tusen euros skuld som ska betalas i början av maj. Jag kan inte spara några pengar, jag kan inte planera mitt liv. Den här magisterutbildningen känns som den sämsta investeringen i mitt liv. Den har inte gett mig någonting. Det finns ingen framtid längre, inte ens för högt utbildade i det här landet. Du kan göra så gott du kan i så många år och så kommer systemet och ger dig en fet käftsmäll i form av inget framtidshopp men däremot krav på återbetalning av det stöd som du hade rätt till och som du behövde för att försörja dig medan du studerade.

Nu när studiestödet ska reformeras så hoppas jag faktiskt de tar bort det helt. För att ge 250 euro i månaden är som att kasta matrester till de studerande. Du gör ingenting, absolut ingenting med 250 euro i det här landet. Jag behövde varje cent jag fick i studiestöd under hela studietiden och det var inte mycket jag fick eftersom jag ofta tvingades tacka nej till månader för att jag tjänade så mycket på de jobb jag hade. Det är inte som att jag har skickat pengarna till ett konto på Bahamas. Jag har köpt mat och betalat hyra med studiestödet och lönen jag har fått. Jag har försökt leva ett hederligt liv. Men det har inte varit bra utan nu ska jag straffas för det.

Nej jag tycker inte att "regler är regler" och de måste följas. Jag var en mönsterstuderande under hela studietiden och jag blev färdig med stödmånader kvar - jag hade inte utnyttjat alla stödmånader jag hade rätt till! Att jag samtidigt klarade av att jobba - varför ska det vara till min last? Varför ska jag straffas för att jag är flitig och klarade av att heltidsstudera samtidigt som jag jobbade vissa dagar i veckan? Det här om något är en flitfälla. Du ska helst sitta hemma och ruttna som studerande, tydligen. Att jobba lönar sig i alla fall inte, det blir alltför dyrt i längden.

Fest hela lördagen

Ännu för några år sedan trodde jag att en fast anställning är en reell chans någon dag. Jag borde för länge sedan ha förstått att så inte är fallet. Vår journalistubildning på Soc&kom inleddes ungefär med orden det finns inga jobb i mediebranschen... Men det betyder förstås inte att det inte går att överleva!

Nu är vi dessutom två magistrar i det här hushållet! T är nu ekonomie magister och det firade vi i lördags. För hans del ser det lite ljusare ut vad gäller att eventuellt få fast anställning.

Champagnen var en gåva.

Vackra rosor. Snart ska vi plantera påskgräs också!

På tal om i lördags. Det var ju mello också. Bästa deltävlingen hittills. Alla förutom en låt var skitbra. Tänker inte peka ut den jag tyckte var sämre. Men alltså, varje år förvånas jag av nivån på bidragen i Melodifestivalen. Hur är det möjligt med en sådan standard? År efter år!

Men det ska också vara sagt att vi i Finland har väldigt många väldigt bra bidrag i årets UMK. BarbeQBarbies. Cristal Snow. Sandhja. Mikael Saari. Annica Milán & Kimmo Blom. Sjukt bra låtar har alla hämtat med sig. Jag håller tummarna för att antingen Cristal Snow eller BarbeQBarbies representerar oss.

Magister in the making

Marry a hankeit, they said.

It'll be fun, they said.

*sitter och läser en 145 sidor lång gradu om konsumentengagemang för att vi vill ju båda ha det förbi*

Oh well. Snart är vi två magistrar i det här hushållet.

Och sedan när vi båda är ute i arbetslivet som magistrar då jävlar ska det rassla in pengar. Signerat hon som nu i över ett år levt lite sådär att ska vi ha råd att handla den här veckan eller inte. Ne, riktigt så illa har det väl inte varit (förutom under några veckor där i juli/augusti när vi precis hade köpt bil som behövde åka på service 15 gånger och min föräldrapenning ersattes av vårdbidrag men jag ännu inte jobbade alls utan vi levde på T:s lön). Men ska vi säga såhär: jag har tänkt rätt mycket på pengar sedan jag blev mammaledig. På tal om pengar så har Linn frågat folk vad de tjänar. Intressant.

Studenten -08 och studenten -15

Jag känner att det har blivit lite väl mycket me myself and I på bloggen de senaste veckorna. Förra veckan kom i alla fall listorna på vårens studenter och jag vill önska dem alla ett stort lycka till och säga grattis!

För sju år sedan (gissa hur länge det tog för mig att räkna 15 minus 8 och komma fram till det!) blev jag student med sex L och ett E. Jag jobbade inom hemvården den våren och det var en morgon strax efter klockan 9 som en radioreporter på Vega Östnyland ringde och önskade mig grattis och ville intervjua mig eftersom jag var en av dem med flest L i östnyland det året. Han var alltså den som berättade det här för mig, jag var på väg till skolan för att se resultaten själv efter jobbet. Så vi bestämde att vi skulle ses på skolgården för en intervju senare samma dag. På kvällen kom också tidningen Uusimaa hem till oss och intervjuade mig och tog foto. Det var ganska huisigt!

Kuriosa: året efteråt var jag reporter då Borgå Gymnasiums studenter fick sina mössor. Jag var alltså med under tillställningen i skolan och tog också foto på alla studenter med mössorna på. Det var då jag fick höra av en proffsfotograf som också tog bilder att jag inte duger till att fotografera... Han var en äldre man, jag var en ung kvinna som hade läst ett år på journalistlinjen på Soc&kom. Bilden blev hur bra som helst och publicerades i Borgåbladet några dagar senare.

Nu har jag glömt 99 procent av allt jag lärde mig i gymnasiet och kunde rabbla upp utantill inför skrivningarna. Alla de där timmarna, bortkastade... Nånej, inte är de bortkastade. Jag har ju en allmänbildning som få andra har och har givetvis nytta av allt det jag lärde mig, men ibland känner jag att var det verkligen någon idé att sitta alla de där timmarna och räkna "kort" matematik när jag nu knappt kan räkna 15 - 8 i huvudet... Jag tycker definitivt att gymnasieutbildningen behöver en facelift. Det behövs inte detaljkunskap i en massa olika ämnen i dagens värld. Det behövs kunskap om var man hittar kunskap.

Ännu en gång: GRATTIS till alla nya studenter! 

Jag minns tyvärr inte fotografen för den här bilden. Eva nybakad (och oskarp) student -08.

Bokmål - läsa på finska!

Jag fick ett infall en kväll när jag promenerade med hunden.

Jag skrev ju tidigare om jobbfunderingar och jag och T pratade om det här en dag. Att med en politices magister-examen i fickan, utmärkta betyg under hela skoltiden, en hel del jobberfarenhet och väldigt fina rekommendationsbrev från alla mina arbeten så torde det inte var en omöjlighet för mig att hitta ett jobb som vill ha mig.

Men så tänkte jag vidare på saken och kom till att om jag måste hitta en svag punkt i mig själv så är det finskan. Den är alltså inte dålig på något sätt men den kan bli bättre. Jag skrev Laudatur i alla ämnen i studentexamen förutom finskan, där fick jag ett E. Jag har helt enkelt inte en tillräckligt stark finska för att jobba med finska språket som mitt verktyg. Om jag hade det så skulle genast antalet teoretiskt potentiella arbetsgivare öka med tja, hur mycket som helst. Och nu kommer vi alltså till mitt infall: jag ska börja läsa mera på finska. Att läsa är bästa sättet att få ett bättre språk och nu har jag ju verkligen tid att göra just det. Jag funderade på att ha något mål, kanske 2 romaner per månad på finska. Det ska jag klara galant. Imorgon styr jag till bibban, alltså!

Tips tas emot!

Boktips: Borgåprofiler av BoGys elever

Den här boken fick vi i julkapp av svärisarna. Den är skriven av nuvarande elever vid Borgå Gymnasium där också jag blev student 2008.
Jag tycker det är så bra, smart och positivt på alla sätt att gymnasieeleverna får vara med i sådana här projekt, bättre sätt att sporra till skrivande finns inte. Det var faktiskt under gymnasietiden som mitt intresse för att skriva startade (jag hade alltid älskat att läsa!). Jag var bland annat med och skrev årsboken, om jag inte minns helt fel var det under andra läsåret där. Sedan började jag ju också skriva för Borgåbladet Ung under tiden i BoGy. Och det är ett intresse som finns kvar, bland annat därför har jag ju bloggen också, för att få skriva.

I Borgåprofiler kan man alltså läsa om kända Borgåansikten som Anne Hietanen och Klaus Härö. Är tyvärr inte helt säker på var man får tag på boken, men det lär gymnasiet kunna svara på, så slå en signal om du letar efter den!

Klassresan

Lady Dahmers inlägg om klass fick mig att fundera på min klassresa. Eller ja, resa vet jag inte... Inte är jag säker på vilken klass jag tillhör nu eller vilken klass jag föddes in i, men tittar man på min utbildningsnivå är det ett rejält hopp jag gjort. Min mamma blev student men började sedan jobba (och är kvar på samma arbetsplats idag 40 år senare) men pappa lärde sig nätt och jämnt läsa, skriva och räkna i skolan och började sedan jobba - han gick alltså ungefär det som motsvarar grundskolan idag. Det sista jobbet han hade var som bilmekaniker. Mina far- och morföräldrar var helt vanliga donare dom också. Min bror gick en yrkesutbildning, men hans förutsättningar var aldrig de samma som för mig. Själv har jag en magisterexamen i fickan och har också redan haft jobb som motsvarar den examen. Däremot blev jag ju mammaledig nästan direkt efter att jag blev klar med studierna, så jag hoppade liksom inkomstmässigt från att vara studerande till att leva på mammapeng. Utbildningen kan ingen ta ifrån mig, men det blir intressant att se hur attraktiv jag är på arbetsmarknaden när det igen blir aktuellt. Jag är säker på att jag blir sysselsatt, men har för länge sedan gett upp hoppet om något fast kontrakt.
Anyway, nu skulle det handla om klass. Jag faller ju rätt naturligt in i klassen högutbildad, men beroende på vad jag jobbar med och vem som betalar lönen varierar ju såklart inkomstnivån. Tittar man på var och hur vi bor så antar jag att vi faller in i någonsorts medelklass, kanske till och med ännu lägre, arbetarklass. Jag växte upp i medelklassen sett till livsstil och inkomstnivå vågar jag påstå. Vi hade två bilar (tre när jag och brorsan blev så gamla), sommarstuga, egnahemshus i gamla Borgå landsbygd, åkte på resor nu och då, både mamma och pappa heltidsjobbade, det fanns möjlighet till hobbyer och fritidssysselsättning och pengar var aldrig en bristvara men inte körde föräldrarna en Mercedes per man heller.
Nu är jag ju inte typen som siktar mot stjärnorna. Jag är nöjd med en inkomst som ger mat på bordet och möjlighet till lite nöje nu och då utan att man måste dra centen avlång, precis som mamma och pappa också var när vi var små. Jag har inga drömmar om stora hus, sommarstugor, fina båtar, dyra bilar, aktieplaceringar, jordenrunt-resor, guldsmycken eller couturekläder. Mat på bordet, tak över huvudet (behöver inte ens vara eget tak, jag börjar bli mer och mer bekväm med att bo på hyra), räkningarna betalda och som sagt utrymme för att njuta av livet nu och då är allt jag begär av min inkomstnivå. Sen ska ju förstås jobbet också vara en plats och ett uppdrag jag trivs på. Men jag vet inte, kanske kan man säga att arbetsmässigt är jag nöjd om jag får hänga kvar i medelklassen resten av livet. Sett till utbildningsnivån kan jag ju ändå aldrig komma från att jag är högutbildad. T är ju också högutbildad, målet är att han är magister före sommaren, men han drömmer inte heller om någon viktig post som tar mer än den ger. Beroende på hur och var vi väljer att bo samt hur mycket vi kommer att jobba och ungefär hur vi väljer att spendera de pengar som blir kvar när boendekostnaderna och maten är betald så antar jag att vi faller in någonstans mellan medelklassen och någon "högre" klass.
Och det är ju en av de underbaraste sakerna jag vet med mitt fosterland Finland. Att tack vare dagvårdssystemet och utbildningssystemet så kan man göra klassresor, och jag har åtminstone aldrig behövt se det som något jobbigt. Det här var min väg och ingen har försökt säga åt mig att jag ska hålla mig till något som hade varit mer naturligt med tanke på den oskrivna regeln och statistiken som säger att barn tenderar att välja ungefär samma väg som föräldrarna valde. Ibland funderar jag på hur det funkar åt andra hållet. Det vill säga, om ett barn till högutbildade, höginkomsttagande föräldrar väljer att yrkesutbilda sig och leva i arbetarklassen. Kom inte och säg nu att det är inget val man gör, för jag är helt säker på att folk också medvetet väljer arbetarklassen. Vi är alla olika och den enda man behöver motivera sina livsval för är sig själv.

B-E-T-Y-G-E-T

Igår var den dagen här. Jag fick mitt magisterbetyg. Politices magister. Nästan 20 års skolgång har jag bakom mig. Det är helt sjukt. Och jag är så oerhört tacksam över den chansen som getts till mig, gratis. Jag har inte betalat en cent för undervisningen och hör nu till den lilla lilla bråkdelen av världens befolkning som har en utbildning på den här nivån.
Utbildning är inget som ska tas för givet. Det är en sådan sak som en stor del av världens folk kan drömma om. För mig är det verklighet.

Gradun avklarad, ser fram emot sommaren och hösten och allt som komma ska

Igår när jag loggade in på uni-mejlen så hade jag fått ett mejl om att mina studiepoäng för gradun nu ha registrerats. 40 studiepoäng, de allra allra sista studiepoängen jag någonsin kommer att få (förutsatt att alla mina studier också har godkänts, det vet jag inte ännu). Det där med att läsa till doktor funderade jag på en tid, men just nu känns det som att jag har annat jag hellre gör före det. Kanske den dagen kommer då jag blir sugen, då är det ju bara att ansöka.
Hur som helst: kanske jag kan kalla mig politices magister nu då! Jag är stolt och så oerhört tacksam över den finländska utbildningen. Tänk att jag har fått gå i skola i nästan 20 år helt gratis (nå, gratis är det ju inte, men åtminstone kostar inte själva undervisningen). Tänk att jag har fått bli expert på kommunikation utan att tvingas betala för det. Det är något man lätt glömmer, vi är ganska privilegierade här i Finland i just den här saken.
Så tycker jag också att man har en skyldighet att ge tillbaka för det man har fått - det vill säga jobba och betala skatt. Ge tillbaka till samhället, helt enkelt. Och förvalta all den kunskap man har fått. Det är ju meningen att den där magisterutbildningen ska utnyttjas också.
Jag ser i alla fall just nu fram emot en händelserik sommar då jag till skillnad från de senaste somrarna inte behöver fundera på studierna alls utan kan fokusera på att jobba och vara gravid och flytta och planera bröllop och köpa vagn och allt sådant där. Och så ser jag också mer och mer fram emot att vara mamma- och föräldraledig sen i höst och vinter. Både med tanke på att jag får umgås med mitt barn, obviously, men också med tanke på att jag kommer att ha en längre period av lugnare dagar. Jag minns inte när jag senast har varit ledig mer än några dagar i ett kör, helt ärligt. Det har alltid varit antingen studier eller jobb. Jo, det måste ha varit hösten 2011, då jag besökte T på Island, då hade vi båda semester den hela veckan och bara njöt. Det är faktiskt senast jag haft ledigt på det viset.

Språkdebatten fortsätter

Mitt inlägg från några veckor tillbaka om skolsvenskan, eller som jag valde att kalla det, svenskans ställning i Finland, har väckt debatt på vapaakielivalinta.fi (men de som debatterar har inte velat stressa upp mig genom att kommentera på min blogg eftersom jag är gravid - hahha så roligt titta så jag skrattar!).
Debatten fortsätter och det är bra, det här är en demokrati och här debatterar vi. Jag vägrar ändå se hur det att finskspråkiga lär sig svenska i skolan på något vis är bort från dem, om de så bor i Villmanstrand, Uleåborg, Tammerfors, Helsingfors eller Ekenäs. Varje språk är en rikedom för individen och för kollektivet och det här landet har och ska ha två nationalspråk. Och jo, jag tror stenhårt att skolsvenskan och svenskans ställning i det här landet hänger samman. Det är inte två skilda diskussioner.

Veckorna flyger iväg

Det är mycket på gång nu och jag känner att det är svårt att fokusera. Jag gör lite ditt och datt, mejlar, ringer, fixar, donar.

1. Vi flyttar i juni. Vi har ingen brådska utan tar det helt lugnt men det som grämer mig är att vi är så beroende av andra när vi flyttar. I alla andra sammanhang i livet sköter vi oss själva, men just i flytten måste vi ha hjälp. Jag ogillar att tvingas begära hjälp och känna att jag stjäl andra personers tid. Men vi har helt enkelt ingen chans att sköta allt själva och jo visst kan man hyra in flyttbil och -karlar men sådana summor kan vi inte lägga ut.
2. Jag borde få min examen nu i juni. Men det är enklare sagt än gjort att få ut pappren. Pust, suck och stön på den! De har verkligen inte gjort det lätt där på uni...
3. Graviditeten kräver ju sitt med fortsatt illamående som gör mig deppad och trött, rådgivningsbesök, ultraljud (nu i veckan), laboratorieprov och så borde man någonstans hitta tiden att fundera på tiden när ungen är ute och vi ska ha barnvagn och allt. Vilken djungel det där med barnvagnar, alltså! Herremingud.
4. Jag börjar jobba mera regelbundet nu från nästa vecka. Det är också ett pusslande med hunden och dens länkar, jag måste hitta ro att vila mellan arbetsturerna och så har vi ju gärna tid tillsammans också, jag och T. Plus att flytten ska passa in någonstans där.
5. Jag har ett skrivprojekt på gång som jag gärna skulle ha mer tid för, men det är så svårt att fokusera som sagt...
6. Den här veckan jobbar jag söndag kväll, det vill säga EU-valskvällen, på nyhetsredaktionen på Yle. Det blir första valkvällen för mig och jag ser verkligen fram emot det samtidigt som jag fasar för stressen och pressen. Det blir dessutom sent, jobbar sannolikt till 2 på natten.
7. På söndag är det också Naisten Kymppi! Men det är ju förstås bara roligt! Jag hoppas att höften håller, den har varit ond nu i flera veckor men bråkar sällan när jag går utan främst när jag står/böjer mig.

Svenskan i skolan, eller svenskans ställning i Finland som det egentligen handlar om

Hbl skriver idag som alla andra medier om gårdagens debatt i riksdagen om svenskundervisningen för finsktalande skolelever i Finland. Eller, pakkoruotsi, som gruppen bakom medborgarinitiativet så gärna kallar det. Tvångssvenskan.
Jag tycker inte man behöver hymla med det att den här frågan inte handlar om vad elever läser eller inte läser i skolan och på vilka årskurser. Det handlar om svenskans ställning i Finland. Inte bryr sig initivativtagarna om huruvida eleverna lär sig svenska eller tyska eller engelska först och bäst, de vill ha bort svenskan som nationalspråk i Finland. Och det beror sen på en massa konstiga och förlegade åsikter och attityder.
Om det skulle handla om skolämnet så skulle vi också debattera alla andra skolämnen i Finland. Inte har jag någonsin under mitt liv behövt veta varför en vulkan får utbrott, vad alla huvudstäder i Afrika heter, vilken som är den största sjön i Finland eller hur man räknar ut vad x och a och b är i olika komplicerade räkneoperationer. Men allt det har jag lärt mig och det har format mig och gjort mig till den jag är idag. Jag skulle inte vara den jag är utan allt det där. Jag hör till den allra mest utbildade och allmänbildade eliten i världen. Varför skulle vi vilja ta bort skolsvenskan från de finsktalande och samtidigt göra skolsystemet så mycket fattigare? Det finns ingen vett i det. Kanske Matti Meikäläinen i Villmanstrand aldrig någonsin behöver ett enda ord svenska i sitt liv men har han läst det i skolan har han fått så mycket mera än bara förmågan att tala och skriva svenska.
Någon klok person sa någon gång att den människan som blir framgångsrik i dagens värld inte är den som har någon specifik färdighet, är jättebra på något. Den som klarar sig är den som har förmågan att lära sig, glömma och lära sig något igen.
Den finländare som inte ens klarar av att lära sig svenska har ändå inte en chans i dagens värld. Kan vi inte fokusera på inlärandet istället för det där att "ingen behöver svenska idag"?

Tre tonårspojkar berättar i dagens Hbl sin åsikt om skolsvenskan.

Läkartid och graduavslutning

Idag hade jag läkartid för någon sorts granskning på grund av graviditeten. Jag fattade aldrig varför jag var där och läkaren säger att det dessutom var några veckor för tidigt, att granskningen ska göras först senare. Så man börjar ju lite tvivla på rådgivningsexpertisen eftersom det var där tiden bokades...

Dessutom kommer det nu mixed messages från alla håll. Blodtrycket kommer att döda mig, blodtrycket är helt normalt. Vikten är bra, man får inte gå ner. Man ska inte äta salt eller sött, man ska inte hålla igen... Ja, förvirringen är ganska total just nu.

Anyhow, idag lämnade jag också in min gradu i två exemplar, utskrivet på papper. DET var stort! Nu vill jag bara glömma det...

Kan det ha varit det?

Oj oj oj oj hörni. I lördags skrev jag sannolikt, om alla mina studier godkänns, min sista tent på uni någonsin. Så nu är det liksom att påbörja det massiva pappersarbetet att få ut sina papper... Håll tummarna för att allt är i sin ordning och jag får min examen!
I lördags hade jag också födelsedag. Den 25:e i mitt liv. Vi firade efter tenten med hela fyra kalas. På två olika ställen dock. Jag fyllde, pappa fyllde, T:s bror fyllde och T:s brorson fyllde. Så det blev liksom fyra födelsedagar på en dag. Jag kan berätta att jag drack lite för mycket kaffe och åt lite för mycket sötsaker...

Tentläsning

Jag har sakta börjat läsa på min tent den 22 mars. Det är ju en tid sen jag senast läste på en tent på det här viset, att det bara är en massa litteratur. Och varje gång jag gör det känns det så otroligt trögt till en början. Nu har jag cirka 800 sidor att plöja igenom och det är är ju inte så kul när man först börjar. Men ofta när jag kommit igång så gillar jag det, att få lära mig nytt och att få ägna fokus åt en så konkret sak som en tentbok. Det är ju också lätt att mäta sina framsteg, varje sida man läser är en sida man aldrig mer läser för första gången.
Men nej, jag kommer inte att sakna tenterna när jag blir klar i maj/juni. Jag börjar vara klar med det nu, seriöst. Nästan 20 år har jag gått i skola utan pauser.

Hur är det meningen att man ska klara av det?

Hmm, det jobbigaste med att bli klar i vår blir nog vid närmare eftertanke att man måste ge upp sin @helsinki-mejl. Jag vet inte hur lång tid man har på sig före den stängs efter att man blir klar, men klart är att man i det skedet borde ha koll på vem/vilka instanser som har ens helsinki-mejl och på något vis göra klart att man inte längre kommer åt den. Tips?

Studierna som var

Det känns lite konstigt att jag nu har reserverat och lånat de böcker jag behöver för att skriva min sista tent på uni. Härriguuud det ska bli skönt att lämna tentsalen den 22 mars, men jag kommer också att sakna att vara studerande. Du är så fri, du kan planera dina dagar mycket mer självständigt än när du jobbar. Och jag älskar att lära mig nytt. Såklart kommer jag att lära mig nytt hela livet, men inte på samma sätt.
Plussidorna är att jag får mer tid för att läsa annat än tentböcker eller min egen gradu. Samt att jag slipper all ångest över att aldrig ha en ledig dag med gott samvete. Du har alltid studierna där, oavsett om det är en måndag i oktober eller julafton, när du är studerande (åtminstone har jag haft det, andra kanske kan planera bättre och släppa studierna över jullovet).

Hej, tack, ursäkta mig, varsågod!

Jag är inte en sådan människa som är bra på att småprata om ditt och datt med halvbekanta och i precis alla lägen. Tvärtom är jag mer tystlåten och lyssnar hellre än jag leder diskussionen. Men en sak som är mycket viktig mig är att alltid vara trevlig i min kommunikation med andra människor.
Jag försöker inte vara glad om jag inte är det, jag är inte alltid så himla positiv eller så otroligt framåt, men jag strävar efter att alltid vara trevlig. Det här är speciellt viktigt för mig i sammanhang där jag umgås med personer jag inte valt att umgås med men ändå måste komma överens med. Som på jobbet, i studierna eller när jag sköter ärenden.
Såhär ser jag på saken: jag har i de flesta fall inte valt mina kolleger utan jag har valt mitt jobb. På jobbet finns ändå personer jag måste umgås med oavsett om min personlighet klickar med de andras eller inte. Jag slipper inte personerna och de slipper inte mig, vi måste inte älska varandra men vi måste kunna kommunicera. Då är det otroligt viktigt att vi är trevliga och respekterande. Jag behöver inte gilla varenda människa omkring mig, men jag måste i många fall ha människan omkring mig. Då är det bara negativt för alla att vara otrevlig.
Det är inte som med vänner eller ens partner. Gillar man inte någon vän kan man dumpa personen, gillar man inte sin partner ska man avsluta relationen. Men det är mycket jobbigt att sluta på jobbet för att man inte gillar någon kollega. Därför är min utgångspunkt alltid att få kollegerna att uppfatta mig som trevlig och artig. Om jag märker att någon är otrevlig så försöker jag bara ännu hårdare. Tack, snälla, förlåt, hej, ursäkta, kan du, vill du, har du lust att, varsågod - alla är mycket viktiga ord. Har jag någon i min närhet som jag anser att inte använder de orden tillräckligt så försöker jag istället använda dom ännu mera. Bara på det viset kan man få den andra att också börja använda dom. Att snäsa tillbaka är aldrig lösningen.
Det är mycket destruktivt att tänka att man inte gillar en person alltså kan man inte jobba/studera med personen. Vi stöter hela tiden på personer vi inte gillar, sånt är livet. Då ska man inte låtsas gilla personen, det är onödigt, men man kan åtminstone vara artig och saklig.