Sealife

Vi fick en liten försmak på det här med att ha barn i huset i lördags och söndags då T:s guddotter (visserligen 9 år gammal, så kan inte helt jämföras med en spädis) kom hit på övernattning. Vi hittade på lite allt möjligt, bland annat var vi i hundparken och på café, men det mest spännande för henne och oss var nog besöket på Sealife på Borgbacken på lördagen. Vi for dit med en open mind, men jag måste nog erkänna att såhär efteråt får jag lite illa till vara av hela spektaklet.
Jag vet inte för det första riktigt vem Sealife är till för, 9-åringen var lite för ung ännu och vi som är 20+ var lite för gamla. 11-12-åringar som är snabba att läsa och som liksom tycker om att beundra saker tror jag får mest ut av det, men jag vet inte. Alla fiskar och djur är inträngda på ett mycket litet område, vissa av akvarierna är väldigt, väldigt små. Du kommer åt att om du vill slänga saker i många av akvarierna, knacka på glaset och ta bilder av djuren (blixt är förbjudet men ingen övervakar). Den mest spännande bassängen är ju såklart den med alla hajar, flera stycken inträngda i en liten bassäng, simmande runt, runt, runt.
Allt det här fick mig att börja fundera på en artikel jag läste någon gång i somras, hittar inte den nu, men den handlade i korthet om hur djurparker och dylika ställen egentligen bara är till för människors underhållning, att djuren oftast mår riktigt illa (vissa däggdjur får exempelvis ångestdämpande mediciner hävdades det i artikeln och på andra håll på internet), att det sällan gynnar arterna att enstaka djur hålls i små burar och att ju djurparksverksamheten också måste gå med vinst, annars skulle ingen hålla på med det. Till exempel Peta skriver om varför djurparker inte är bra ställen.
På Sealife fanns det såklart mycket information om hur många fiskarter, hajar, korallerna och annat som lever i haven är hotade, men tror inte det är många som inser det. Till Sealife far man ju för att underhållas, inte för att påminnas om hur hemskt ställe världen är. Det är underhållning. På djurens bekostnad.
Allt det här säger jag ju givetvis inte till 9-åringen. Åt henne var det allt en rolig utflykt. Men för mig känns det såhär i efterskott lite olustigt att ha stött en verksamhet som går ut på att göra pengar på att visa upp utrotningshotade djur med gulliga namn i alltför små akvarier och påstå att man på det viset hjälper de utrotningshotade djuren.