Hunden och barnet

Det är nu mindre än en månad kvar till bf. 5.10 är det magiska datumet, men jag har på känn att bebben kommer några dagar efter det, kanske 10.10 eller 12.10. T tror att hen kommer före bf. Jag har ändå inte haft några som helst förvärkar eller annat som tyder på att det är dags, så jag tror vi får vänta ännu. Å andra sidan kan ju en förlossning starta också utan några som helst "varningar".
Hur som helst börjar vi vara redo nu. Igår steriliserade jag tuttar och flaskor och sådant, vi har fått spjälsängen hem, vagnen har ju stått redo hur länge som helst och nu började vi också packa bb-väskan.
Hunden verkar också börja inse att det är på väg att ske en större förändring här hemma. Hon har varit alldeles exemplarisk genom alla förberedelser. När vi varit på promenad med vagnen har hon hållit avståndet, babygymet och alla babyleksaker som vi testar henne med genom att låta ligga på golvet låter hon vara ifred (det räcker att säga nej första gången hon går fram och ska snusa, sen vänder hon om och så tittar hon inte längre på sakerna) och hon fattade genast då vi flyttade hit att in i det ena rummet, det som ska bli barnets rum, får hon inte gå. Vi har försökt förbereda hunden så gott vi kan och vi tror att det ska gå alldeles utmärkt för henne att anpassa sig. Det svåraste blir det praktiska, att får vardagen att fungera från morgon till kväll varje dag. Hunden ska ju ut minst tre gånger per dag, helst få en längre länk per dag och få mental stimulans åtminstone ett par gånger i veckan, helst oftare.
Vad jag har förstått efter diskussioner med andra hundägare som fått barn och vad jag själv också kan tänka ut i och med att jag känner vår hund utan och innan, så är det inte spädbarnstiden som blir svår. Däremot kan hunden tänkas få det jobbigt sedan då ungen börjar röra på sig, allra svårast blir det då ungen får en egen vilja och kanske bestämmer att nu vill jag krypa in i hundens säng och sova. Det kommer Essi inte att gilla. Men där gäller det ju att vara ett steg före, alltid. Se till att det aldrig uppstår situationer då Essi måste "ta itu med" något som barnet gör fel mot henne. Det är alltid vi vuxna som sätter reglerna och som ser till att alla följer reglerna, hunden och barnet. Hunden får aldrig tro att den får uppfostra barnet, det är alltid de vuxna människornas ansvar. Vi vet vilka Essis egenheter är och vi vet hur man undviker att de blir till ett problem i samband med att barnet kommer in i hennes liv. Dessutom förstår vi att om det uppstår problem och vi inte vet hur de ska lösas så finns det gott om personer som är mycket bättre än vi är på att träna hundar, hjälp finns alltid att få.
Vårt mål är att Essi ska fortsätta vara en familjemedlem precis som tidigare med samma regler som vi alltid har haft. Hon är en hund och ska så förbli, det tummar vi aldrig på. Vi strävar efter att hon och barnet ska komma överens, eventuella problem löser vi as we go. Sedan gäller det ju också att komma ihåg att barnet kan lida av hundallergi och då gäller det att lösa också det.