Jag vill inte skapa matångest

Jag känner numera att min relation till mat är helt frisk. Det finns ingen sjukdom, inga tvångstankar, ingen ångest, inga måsten eller förbud som styr vad, hur och när jag äter - kanske är det starkt att säga så men jag upplever det faktiskt så. Däremot har jag inte på något sätt en perfekt kosthållning. Jag har en kost som många skulle kalla normal (det skrev i alla fall hälsovårdaren i mitt mödravårdskort då hon i början av graviditeten frågade hur jag äter). Jag äter lite för mycket socker och lite för lite fiber och har en svaghet för bananer (minst en per dag ska det vara). Dessutom dricker jag mjölk som de flesta andra, äter både kött och fisk och inleder alla mina dagar med rågbröd och kaffe som vilken typisk finländare som helst. Min kost har inte förändrats alls från tiden före graviditeten och jag hoppas att den inte ska behöva förändras under eventuell amning heller.
Men sedan då, när ungen är så stor att hen äter det vi äter? I helgen läste jag det här inlägget av Lady Dahmer och alla kommentarer hon fått och så började tankarna gå kring hur just jag vill lära vårt barn att äta sådant som är bra för kropp och knopp men också njuta av det goda livet har att erbjuda. Det blir knappast en lätt balansgång, men jag tror det är fullt möjligt att uppfostra barn att känna att de vill äta i huvudsak sådant som är bra för dom men också sådant som ger välbefinnande på ett helt annat sätt. Ibland är de två det samma, ibland är de mil från varandra.
Det allra allra viktigaste för mig när jag funderar på hurdan relation till mat jag vill skapa hos vårt barn är att barnet aldrig ska behöva uppleva ångest kring maten. Det ska inte finnas tvång, förbud, regler, barnet ska inte mutas med mat och inte heller belönas med mat för det tror jag också leder till ångest i längden och barnet ska aldrig behöva förknippa rädsla eller sorg med mat. Jag vet precis hur det känns att tänka att det där får jag inte äta för det gör mig tjock/oönskad/ful/vadnuanorexinpåstodattmatenskulleorsaka och det är något jag önskar att mitt barn aldrig behöver känna. Jag vill uppfostra ett barn som aldrig behöver känna att det är fel att äta något visst eller att man måste äta något annat.
Samtidigt är det ju otroligt viktigt att ge näringsrik mat som mättar och som dessutom är god, tycker jag. Men här tycker jag precis som Lady Dahmer och många av de som kommenterat, att det kan man göra utan att samtidigt totalt dissa den "sämre" maten.
Åh jag har så mycket tankar kring det här men vi får ta det en annan gång... Summa summarum så hoppas jag att jag kan vara en förälder som lär barnet att mat inte är lika med ångest, utan mat är lika med näring och bra fiilis. Man får äta utan att behöva tänka på vad som är så otroligt hälsosamt hela tiden.

P.S Läs gärna Lisas kommentar på inlägget (finns alldeles i början) om du bara läser en. Den berörde mig djupt.