10 nov. 2014

Du och jag, lillen

Idag är jag för första gången ensam med lille A medan T jobbar en heldag på jobbet. Det känns inte alls som jag trodde det skulle kännas. Det känns bra, jag vet vad jag gör största delen av tiden.
Det är så lustigt det här med spädbarn, hur de är så hjälplösa och så svåra att tolka men ändå så tydliga i sitt budskap. En baby ljuger inte, skojar inte, hittar inte på. Du kan liksom lita på bebisen. Jag litar på Alexander. Han berättar när något är fel. Alltid förstår jag inte, men jag hör och ser ju i alla fall och så är det att börja gissa. Ett ganska vanligt problem verkar vara luft i magen...

I lördags åkte vi för andra gången under Alexanders liv till Borgå ett varv. Hans yngsta kusin, bara några veckor äldre än han, döptes. Alexande sov i fem timmar, från det att vi satt honom i bilstolen tills vi var hemma igen. Det blir något att berätta för honom när han är äldre!

Att A fyller tre veckor betyder också att det gått tre veckor sedan snittet. Jag har sällan ont numera, närmast sliter det i såret när jag gör någon konstig rörelse. Men matsmältningen har inte riktigt återhämtat sig ännu... Det kan ju förstås hända att det skulle vara så oberoende av snittet, men jag som är van att ha effektiv matsmältning lider. Mer om det en annan gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar