Han föddes ju med snitt. Beslutet fattades på övertidskontrollen den 17 oktober och ut kom han (på Kvinnokliniken) den 20 oktober. Vi hade förvarnats, men när beslutet kom ville jag mest gråta (det gjorde jag ungefär hela sista veckan, grät). Jag var rädd, inte för att dö men för att allt som kan skita sig under och efter ett snitt skulle göra det. Men här är vi nu två veckor senare, jag och A mår hur bra som helst, amningen verkar funka och jag har alltså knappt ens ont i såret mera.
Men snittet var en helt sjuk upplevelse. Det var så absurdt i operationssalen. Stämningen. Jag var omringad av typ 10 personer som alla hade sitt specifika uppdrag, samma sak som de gör flera gånger per dag, deras vardag, inget dramatiskt, pratar om den där ena filmen de såg på bio i helgen. Och så ligger jag där, förlamad från brösten neråt och blir mamma mitt i allt. Samtidigt som jag upplever min första operation. Jag darrade av köld, spänning och epiduralen, efteråt hade jag ont som fan när bedövningen började släppa och de där första 10 stegen jag tog på måndagskvällen på svaga, skakiga ben var de svåraste stegen i mitt liv!
Jag hade önskat en vaginal förlossning, förberett mig i 9 månader, men så blev det inte. Just nu sörjer jag inte det. Vi klarade oss båda, ju. Men kanske någon dag. Hoppas inte. Hela processen som ledde till att det blev planerat snitt var mycket konstig... Kanske orkar jag någon dag berätta. En mer utförlig förlossningsberättelse utlovas åtminstone, för jag vet att folk älskar sådana.
P.s jag åt paracetamol och ibuprofen som godis de första dagarna/första veckan. Det var förjävligt ont. Jag menar inte att skryta med min snabba återhämtning (som ju ännu teoretiskt kan skita sig), men jag är glad att det gick så smidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar