För ett år sedan

Idag för ett år sedan hade vi beräknad förlossning. Den 5 oktober 2014. Vi var så spända och nervösa för när det skulle sätta igång.

Istället föddes A med planerat kejsarsnitt den 20 oktober 2014, 15 dagar senare. Jag är så ledsen för hur hela processen gick till där. Det kunde ha gått så annorlunda, vi kunde ha sluppit kejsarsnittet.

Vi har hur som helst en frisk pojke och det är det allra viktigaste.

Här, och här kan du läsa om förlossningen. Här kan du läsa lite tankar kring det "planerade" snittet (som alltså bestämdes om tre dagar före det genomfördes).

Jag minns de här två veckorna från den 5 oktober till den 20 oktober i fjol som några av de mest ångestfyllda i mitt liv. Det blev värre efter att vi några dagar efter bf besökte Barnmorskeinstitutet för att jag hade så högt blodtryck och de då skrämde upp mig med att bebben är enorm och att jag kommer behöva kejsarsnitt om inte hen föds inom några dagar. Jag kunde ligga i timmar i sängen och stirra/gråta. Det var hemskt och inget jag önskar att någon ska tvingas uppleva. Och sedan blev det då kejsarsnitt för förlossningen började aldrig och jag kände mig så sviken av kroppen som inte visste hur man ska göra...

Det här inlägget skrevs på söndagen, ifall du undrade om min #someton -vecka håller i sig.

Förlossningsvården i Finland

Det sägs ofta att vi i Finland har den bästa förlossningsvården i världen, eller i alla fall ligger i topp. Men ibland undrar jag om det inte är så att kvinnan som ska föda har mindre betydelse än att barnet fås ut på sätt eller annat. Det sista är förstås också viktigt, men kvinnor ska inte bli behandlade fel i processen.

Nu tror jag att texten är bakom betalmuren, men för den som kommer åt och inte ännu läst så rekommenderar jag Hbl:s text från i tisdags om förlossningsvården och hur den brister. Min upplevelse av vården under graviditeten är lite liknande - jag är också besviken, men i mitt fall så slutade det ju i kejsarsnitt (som jag tror hade kunnat undvikas med mer korrekt vård).

"Anna" i Hbl säger såhär om vården inför förlossningen:

"– Läkaren vägrade diskutera kejsarsnitt. Jag kommer aldrig att glömma hennes ord för de kändes så förbluffande banala. Hon sa kort att "små kvinnor töjer förunderligt mycket". Jag blev behandlad som en idiot."

Det slutade med ett söndertrasat underliv.

Besvikelsen

Jag läser om amningsbesvikelser på nätet och i amningsgrupperna på Facebook och det är jag glad över att jag tills vidare verkar slippa. Men ju längre det går från min förlossning desto mera funderar jag på min förlossningsbesvikelse. Och jag vet att om jag någonsin är gravid igen så kommer jag att behöva bearbeta det faktum att jag i nio månader gick och väntade på en vaginal förlossning som aldrig blev av. Eller, jag måste bearbeta den besvikelsen även om jag aldrig blir gravid igen.

Det gör mig ledsen när jag läser eller hör hur kvinnor beskriver sina sammandragningar och hur de kände sig så starka när de födde barn (gäller givetvis inte alla, för en del har deras vaginala förlossning varit en mardröm). Jag läser om hur det känns när en värk kommer och jag tänker på hur ledsamt det är att om jag aldrig blir gravid igen kommer jag att ha barn men inte veta hur en sammandragning känns. Jag hade ju inte en enda. Och jag är rädd att även om jag blir gravid igen så kanske jag ändå inte får uppleva en sammandragning. Kanske min kropp på riktigt inte vet hur man gör? Och jag vet inte hur jag reagerar om det igen blir kejsarsnitt... Jag återhämtade mig snabbt, men jag vill inte gå igenom det igen.

Jag hade tänkt ta upp det här på rådgivningen men det blev aldrig av och nu känns det som om det är för sent. Jag är ju också väldigt besviken på hela processen som ledde till snittet, som jag anser hade kunnat undvikas. Men jag vet att det är lönlöst att börja peka finger, det hjälper inte mig. Jag försöker vara tacksam att allt gick bra med mig och A verkar inte ha tagit skada heller. Men jag är ledsen och besviken på den egna kroppen och processen. Och på mitt eget beteende. Gjorde jag något som fick honom att bli så stor? Åt jag fel? För mycket?

Jag bearbetar den här sorgen varje dag, för jag vet att jag måste annars kommer den att äta upp mig senare i livet.

Förlossningstankar

Det går inte att styra allt i livet. Det går inte att påverka det som varit. Om jag kunde så skulle jag ändå åka tillbaka till tiden då jag var gravid. Göra något annorlunda, vet inte vad, så jag inte skulle behöva uppleva det där att jag faller på mållinjen och läkaren i sista stund bestämmer att det blir snitt. Snittet var ingen katastrof, men jag känner mig som att jag blev rövad på det som jag väntat på så länge, värkarna, förlossningen. En "naturlig" förlossning.

Alla jag träffat efteråt, senast idag rådgivningsläkaren, frågar varför blev det nu snitt då? Och jag vill säga att jag vet inte, kan inte du berätta?!? Men jag säger bara han var stor. Och så blir det ingen mer diskussion om saken. Jag har fått poängsätta förlossningen och den var ju hur bra som helst, men varför?

Visst känner jag skuldkänslor. Jag vet ju att dieten påverkar bebisars storlek. Jag borde ha ätit mindre, tänker jag. Tillsvidare mår han ju bra, men varje gång  han är sjuk eller om han får allergier kommer jag att tänka att det beror på snittet.

Snittet - min förlossning del 3

Det är några saker jag inte kan släppa med förlossningen för sju veckor sedan.
Jag känner sån enorm kluvenhet inför de som jobbade i operationssalen den dagen. På ett sätt beundrar jag dem, det är helt sjukt att de står där varje dag och välkomnar bebisar och mammor till världen. På annat sätt känner jag att det är så konstigt det där att för dem är det vardag, för mig var det dagen då jag blev mamma. Åh, jag tänker på alla barnmorskor i världen, sådant jobb de har. Oerhörd glädje i de flesta fall och oerhörd sorg när det går fel. Det går knappast att åka hem efter en arbetsdag som barnmorska och tänka att jaha, en sådan tråkig dag det var idag...
Jag har inget ont att säga om någon av barnmorskorna på Kvinnokliniken, vi fick bra vård före snittet och efter snittet och vi fick tycker jag bra guidning inför bebislivet. Men ändå känner jag att amningsrådgivningen, den kan de bättra på. Amningen började ju till vår stora glädje fungera utan problem trots att jag gavs en amningsnapp direkt i första amningen utan att det förklarades varför eller sades att den här ska du sen göra dig av med så snabbt som möjligt för den gör mer skada än nytta i många fall. Nappen blev jag sedan av med efter två veckor eller så när jag själv började läsa på om den och fattade att sluta använda den. Men amningen funkade alltså för oss nästan direkt, så kanske behövde vi inte så mycket stöd heller, hoppas att de som behöver det får det. För oss var det mera som att barnmorskorna, om de råkade komma in mitt under amningen, sa att det ser bra ut eller pröva den här ställningen istället och så flyttade de bebisen i någon konstig ställning som inte alls kändes bra (men det kan de ju inte veta, amning handlar ju om teamwork mellan mamma och barn - och pappa! -så de kan bara föreslå saker och sedan kan man förkasta förslaget om det känns illa).
Lite kan jag ju fundera på det där med att A fick ersättning på flaska under de första dagarna på grund av sockret. Det var ju alltid vi själva som gav det, ingen tvingade oss, men vi uppmuntrades ju att göra det för att han var stor och sockret under de första dygnen nu och då var lågt ("ni får snabbare åka hem om sockervärdena är bättre" sa den ena barnmorskan). Han blev aldrig förvirrad av det, men det finns ju bebisar som blir det, som inte vill ha bröstet längre efter ett par flaskportioner. Och då är det ju synd om de inte på bb kan varna för det här, kanske föreslå att ungen matas med sked eller dylikt istället (det handlar ju om väldigt små portioner de första dygnen).
Själv fick jag ju mer än utmärkt vård efter snittet, alla var så stöttande och hejade på mig att stiga upp, röra på mig, sade att jag ser så stark ut och peppade på alla sätt, och det var såklart underbart. Maten var god, rummet var rent, all personal var trevlig och tja, det var överlag hur bra som helst på Kvinnokliniken. Vi fick ju också sådan oerhörd perspektiv på A:s bebistid tack vare att han föddes där. På Kvinnokliniken sköter de ju nu bara de svåraste fallen och så då de planerade snitten, så vi fick verkligen se allt. Bland annat råkade jag se att en bebis hade en tresiffrig födelsevikt... Då uppskattar man ju liksom ännu mer det faktum att A föddes frisk, pigg och kry, alltid har velat äta, skiter och sover och är för det mesta nöjd med livet.

I'm back!

Nu, fem veckor plus någon dag efter förlossningen kan jag ärligt säga att jag är helt återställd. Det var i helgen jag plötsligt kom på att fan det känns bra i kroppen nu! Jag var ute med hunden när det hände och så fick jag sådant där lyckorus när jag gick där på Böles skumma gator ensam med den lilla fjantiga hunden (fjantig för att det hade snöat och det var halt och det var kallt). Ingen smärta, inga kramper i magen, inga konstiga känslostormar, ingen styvhet. Det känns som om jag aldrig varit med om ett kejsarsnitt, det enda som är kvar som visar att jo, det hände, är ärret på magen. Och det liknar mest ett tunt streck nu.
Nu håller jag ju ändå inte på och ljuger för mig själv. Jag vet att det kommer att ta månader om inte år att få tillbaka samma styrka i rygg, mage och tja, hela kroppen som jag hade före graviditeten. Om jag någonsin får det, det beror helt på hur mycket jag orkar kämpa med träningen... Tillsvidare har jag noll energi att träna, annat än promenader. Men med återställd så menar jag alltså att jag inte känner av de negativa effekterna av snittet eller graviditeten mera.
Jag hade aldrig trott att jag skulle återhämta mig så snabbt och jag är så tacksam för min starka, underbara, härliga kropp som klarat av både en graviditet och ett kejsarsnitt. Visst krävdes det starka värkmediciner till en början och helt vanliga värktabletter åt jag ju en dryg vecka eller så, men det måste man ju räkna med. Direkt efter operationen fick jag förresten något mycket, mycket starkt, har ingen aning vad det var men hög blev jag och T har efteråt skrattat åt hur borta jag var. Jag klagade bland annat på den starka belysningen när det egentligen var ganska dunkelt i rummet...
Så, cirka fem veckor tog det för mig att känna mig som före graviditeten igen. Det positiva med kejsarsnitt är ju förstås att man inte behöver ha ont i underlivet, som så många har i långa tider efter en vaginal förlossning (jag skriver alltid vanlig förlossning men måste sedan korrigera mig själv, för vaginal betyder inte vanlig!)
Summa summarum så är kejsarsnitt en stor operation som alla operationer där man går in i magen på en person. Men återhämtningstiden kan vara snabb, det tycker jag att min var. Hemligheten i mitt fall var kanske att jag aldrig tillät mig bli sittande. Jag började genast göra promenader, vissa dagar flera om dagen, och det tror jag var helt avgörande. Nu finns det säkert läkare och andra därute som säger att det var dumt gjort, man ska låta kroppen vila, men jag gjorde det beslutet och tillsvidare har det inte skitit sig. Kanske det gör det ännu, men då är det ju mitt eget ansvar och enkom jag som lider av det.

Dessutom: amningen verkar funka över förväntan och där är ännu en sak jag är tacksam för. Kejsarsnitt kan ju göra sitt för att förstöra amningen, men det hände inte oss.

Skulle jag få ge vitsord åt kejsarsnittet och tiden efteråt skulle jag ge det en 8. Det negativa med det hela var ju att jag inte fick uppleva en vaginal förlossning, att jag missade Alexanders första timmar utanför magen samt att jag var svag i några dagar.

Snittet - min förlossning del 2

Jag skrev att jag känner att jag borde skriva ner en förlossningsberättelse och nu har det gått snart fyra veckor och jag börjar redan glömma vissa detaljer märker jag. Det är alltså dags. Jag ska försöka vara så sanningsenlig som möjligt, men vissa grejer kan jag alltså redan ha glömt eller förträngt. Jag vill också börja med att tacka min make T för det underbara stöd han var under hela förlossningen samt dagarna efteråt när vi försiktigt försökte lära känna Alexander. Dessutom vill jag tacka hela personalen på Kvinnokliniken, bättre vård kan man knappast be om.

Varför snitt?

Alexander föddes alltså på Kvinnokliniken (där alla planerade snitt görs) den 20 oktober 2014 klockan 13.30. Han föddes med planerat kejsarsnitt eftersom han var så stor. Beslutet om kejsarsnittet fattades den 17 oktober, då var jag i vecka 41+5 och samma dag som han föddes gick jag alltså in i vecka 43. Varför han plockades ut först då vet jag inte, det kräver ett helt eget inlägg att redogöra för alla konstigheter som ledde fram till det. Klart var ju ändå i det här skedet att förlossningen kommer inte igång och sätts den igång med mediciner så kommer han knappast ändå att komma ut nedre vägen. Vikten uppskattades den 17.10 till 4500-4600 gram och han vägde 4605, 54 cm lång när han plockades ut.

Före ingreppet:
 
Den 20 oktober skulle vi vara på Kvinnokliniken klockan 8.45. Först togs labbprov, jag vet faktiskt inte vad de testade då. Sedan tog vi oss upp till förlossningen, avdelning 51 tror jag det heter. En ung, trevlig barnmorska tog emot oss, guidade oss in på ett konstigt litet rum, jag fick lägga mig ner i en säng och så pratade hon med oss om ingreppet. Först sade hon att "det är många ingrepp idag, ni kanske flyttas till imorgon" och då tänkte jag börja gråta. Som tur är blev det inte så... Hon lade i något skede dropp på mig, jag fick ett armband på varje handled med mina uppgifter, och så väntade vi. Jag hade ju inte fått äta eller dricka sedan midnatt så droppet satt ganska bra (du måste ha tom mage när du snittas ifall de behöver söva dig). Vi satt där i rummet en stund, men ganska snabbt fick vi ett familjerum och kunde föra in våra saker dit, göra oss lite hemmastadda. Vi promenerade också runt lite, gick upp till cafét med mera. T var lika nervös som jag, det var min första operation någonsin och dessutom skulle vi ju bli föräldrar samma dag (ÄNTLIGEN)! Hela förmiddagen var alltså en enda lång väntan. Vi fick aldrig någon tid att då sker snittet, men så plötsligt cirka klockan 13 står kirurgen (också en ung mycket trevlig kvinna som gav ett väldigt proffsigt intryck) i vårt rum, undrar om vi har några frågor om ingreppet och säger att jaha, då åker vi ner till operationssalen då så börjar vi ingreppet! Jag och T bara jaha, okej, jo vi far väl då... Det här är förstås helt logiskt: akuta snitt går före de planerade snitten, som sköts när det blir en lucka.

Ingreppet:
 
Barnmorskan tog min säng med sig, själv fick jag gå och T rullade den där "barnsängen" med sig ner. Operationssalen fanns alltså någon våning ner. Och var inte alls som jag tänkte mig att en operationssal ser ut. Både jag och T väntade oss något mera sterilt, men det här var ett rum med en skjutdörr, massa datorer, apparater, sladdar och så då ett operationsbord i mitten. Rummet var fullt av folk, jag räknade aldrig, men där måste ha funnits 5-6 sjukskötare och så minst 3 läkare. Plus då jag, T och barmorskan vars enda uppgift nu var att vänta tills ungen kom ut. Så började sjukskötarna lägga fast en massa grejer i mig, slangar och blodtryksmätare och syremätare och ditt och datt. De förklarade precis vad de gjorde, men jag brydde mig inte. Jag satt på operationsbordet och skakade, delvis av köld, delvis av spänning. Sedan var det dags för anestesiläkaren att lägga epiduralen. Han bedövade först huden, så fick jag böja mig fram och så stack han in grejen i ryggen på mig. Det kändes inte alls, svårt var det bara att få ryggen så böjd som de ville att den skulle vara.
Och så plötsligt låg jag på operationsbordet, genast började jag känna hur benen försvann. Det blev först varmt, sen bara försvann de. Samtidigt lades den där duken upp så jag eller T inte såg något av själva ingreppet. Anestesiläkaren testade ett par gånger om jag känner när han drog en trasa över huden, det tog inte många minuter så kände jag inte längre något nedanför brösten. En kateter sattes in, huden rengjordes och så plötsligt sa någon att ingreppet har börjat. Sedan kunde jag känna hur det drog på olika ställen i magen, men noll smärta. Jag frös och skakade helt okontrollerat, mådda illa, fick plötsligt kraftig huvudvärk, men alltid när jag sade att något var fel så var snabbt läkaren där och ordinerade någon medicin och så mådde jag lika snabbt bra igen. Och så plötsligt sa barnmorskan att vauva syntyy och så hörde vi ett argt skrik! Han andas! tänkte jag då (anestesiläkaren sa genast att poika tuli så då visste jag ju genast). Han gavs till barnmorskan, som tror jag genast visade honom för mig och T, så fick T följa med henne och börja ta hand om honom. Ingreppet fortsatte, moderkakan plockades ut och så putsade de rent i livmodern och i något skede fick jag Alexander på bröstet i någon sekund och sedan försvann T, Alexander och barnmorskan (han skulle ju tvättas, vägas och mätas och sedan tas om hand tills det var dags för första amningen). I något skede spydde jag, men så plötsligt var operationen förbi. 13.18 började den och 15.18 avslutades den, tror jag det står i pappren.
Så flyttades jag till min säng och rullades till uppvaket. I samma veva började känseln återkomma och det började ta ont, så nu började de också pumpa i mig smärtlindrande.

Direkt efter:

På uppvaket låg jag i tror jag cirka 2 timmar. Sköterskan där frågade nu och då hur ont jag har, kollade hur mycket jag blöder, gav smärtlindrande och, tja, övervakade helt enkelt. Blodtrycket seglade visst lite omkring, plus att jag klagade på smärtan så jag låg väl kvar lite längre än vad man gör om allt är helt normalt (jag fick visst en hel del starka smärtmediciner, T säger att jag var lite out of it hela kvällen...). I något skede kom T, A och barnmorskan in för första amningen. Av orsaker jag aldrig förstått hade hon med sig en amningsnapp som jag ju sen använde i drygt en vecka tills jag fattade att det inte är så bra alls... Men alltså, amningen funkade, A hade redan fått lite näring och skulle fortsätta att få extra i tre dygn på grund av sin storlek, men sedan dess har han levt på min bröstmjölk.

Timmarna och dagarna efteråt:

Så, typ 17.30 tror jag att jag återvände till familjerummet. Katetern satt kvar i ett dygn, men redan samma kväll stod jag på benen igen. Det var de svåraste stegen i mitt liv och det gjorde ont som fan, men det allra viktigaste för återhämtningen är att man tar sig upp! Det är också viktigt att duscha såret 2-3 gånger om dagen samt låta det lufta. Dessvärre hann jag duscha såret 3 gånger per dag i kanske två dagar, de resterande dagarna duschade jag det 1-2 gånger. I flera dagar åt jag smärtlindrande dygnet runt, men vi talar alltså om helt vanlig burana och paracetamol. Jag tror jag hade fem stygn i det yttersta lagret, huden, som togs bort en vecka senare. Allt som allt är jag sydd i fem lager.

Kejsarsnitt var ingen upplevelse jag kommer att drömma mardrömmar om. Men visst var det en omtumlande upplevelse, en jag önskar att jag hade fått slippa. Jag ville ha en vaginal förlossning och det togs ifrån mig. I månader förberedde jag mig, i en månad gick jag och visste att det kan börja när som helst. Men det började aldrig. Istället var det för mig främmande människor som bestämde att nu plockas han ut och som sedan fick vara de första att hålla honom. Jag missade hans första timmar i livet för att jag låg på operationsbordet och sedan på uppvaket. Hans första dagar var jag helt hjälplös, kunde knappt gå, hade ont. Det gör mig ledsen. Men jag försöker att inte vara bitter, lägga energi på det. För jag har ju fått det vackraste man kan få. Ett barn.

I ett senare inlägg ska jag skriva lite mer detaljerat om vissa grejer som hände, men det här får vara nog just nu. Alla förlossningsinlägg taggas.

Snittet - min förlossning del 1

Idag fyller Alexander två veckor. Jag känner att jag borde skriva ner en förlossningsberättelse för att inte glömma... Nu finns inte tiden, men jag kan ju dra den korta versionen.

Han föddes ju med snitt. Beslutet fattades på övertidskontrollen den 17 oktober och ut kom han (på Kvinnokliniken) den 20 oktober. Vi hade förvarnats, men när beslutet kom ville jag mest gråta (det gjorde jag ungefär hela sista veckan, grät). Jag var rädd, inte för att dö men för att allt som kan skita sig under och efter ett snitt skulle göra det. Men här är vi nu två veckor senare, jag och A mår hur bra som helst, amningen verkar funka och jag har alltså knappt ens ont i såret mera.

Men snittet var en helt sjuk upplevelse. Det var så absurdt i operationssalen. Stämningen. Jag var omringad av typ 10 personer som alla hade sitt specifika uppdrag, samma sak som de gör flera gånger per dag, deras vardag, inget dramatiskt, pratar om den där ena filmen de såg på bio i helgen. Och så ligger jag där, förlamad från brösten neråt och blir mamma mitt i allt. Samtidigt som jag upplever min första operation. Jag darrade av köld, spänning och epiduralen, efteråt hade jag ont som fan när bedövningen började släppa och de där första 10 stegen jag tog på måndagskvällen på svaga, skakiga ben var de svåraste stegen i mitt liv!

Jag hade önskat en vaginal förlossning, förberett mig i 9 månader, men så blev det inte. Just nu sörjer jag inte det. Vi klarade oss båda, ju. Men kanske någon dag. Hoppas inte. Hela processen som ledde till att det blev planerat snitt var mycket konstig... Kanske orkar jag någon dag berätta. En mer utförlig förlossningsberättelse utlovas åtminstone, för jag vet att folk älskar sådana.

P.s jag åt paracetamol och ibuprofen som godis de första dagarna/första veckan. Det var förjävligt ont. Jag menar inte att skryta med min snabba återhämtning (som ju ännu teoretiskt kan skita sig), men jag är glad att det gick så smidigt.