Det gör mig ledsen när jag läser eller hör hur kvinnor beskriver sina sammandragningar och hur de kände sig så starka när de födde barn (gäller givetvis inte alla, för en del har deras vaginala förlossning varit en mardröm). Jag läser om hur det känns när en värk kommer och jag tänker på hur ledsamt det är att om jag aldrig blir gravid igen kommer jag att ha barn men inte veta hur en sammandragning känns. Jag hade ju inte en enda. Och jag är rädd att även om jag blir gravid igen så kanske jag ändå inte får uppleva en sammandragning. Kanske min kropp på riktigt inte vet hur man gör? Och jag vet inte hur jag reagerar om det igen blir kejsarsnitt... Jag återhämtade mig snabbt, men jag vill inte gå igenom det igen.
Jag hade tänkt ta upp det här på rådgivningen men det blev aldrig av och nu känns det som om det är för sent. Jag är ju också väldigt besviken på hela processen som ledde till snittet, som jag anser hade kunnat undvikas. Men jag vet att det är lönlöst att börja peka finger, det hjälper inte mig. Jag försöker vara tacksam att allt gick bra med mig och A verkar inte ha tagit skada heller. Men jag är ledsen och besviken på den egna kroppen och processen. Och på mitt eget beteende. Gjorde jag något som fick honom att bli så stor? Åt jag fel? För mycket?
Jag bearbetar den här sorgen varje dag, för jag vet att jag måste annars kommer den att äta upp mig senare i livet.
Luulen, että elämään kuuluu se, että vain harvalla synnytys menee kuten ihminen itse olisi toivonut. Itse olisin mielelläni ottanut leikkauksen, koska suvussamme on niin pahat synnytysvauriot - nyt myös minulla.
SvaraRaderaItse koin vaikeaksi sen, että sairaala oli niin täynnä, etten saanut lasta viereeni vaan lapsi vietiin vauvalaan ja minä valvoin muiden synnyttäneiden äitien kanssa hormoonien jyllätessä kehossa. Isä oli lähetetty kotiin nukkumaan. Työstin kuukausia tätä tylyä alkua. Otin vauvan sänyymme väliimme ja kuvittelin, että hän on juuri syntynyt ja saamme nyt olla perheenä yhdessä. Ajan mittaan asia tyyntyi mielessäni, mutta muistan varmaan pettymykseni läpi elämäni. Toisaalta sukulaisperheessä lapset syntyivät keskosina, eikä ollut puhettakaan vierihoidosta.
Ehkä ongelma onkin siinä, että surun ja pettymyksen taustalla on tietoisuus, että omalla kohdalla olisi voinut olla toisin. Perhettä ja synnyttäjää voitaisiin nykyisin kuunnella hyvin pitkälle, mutta on yhteisön arvovalinta, ettei sitä tehdä. Ruuhka, sattuma, asuinpaikka ratkaisevat synnytyskokemuksen, joka on kuitenkin naiselle tässä ajassa hyvin uniikki kokemus ja niitä harvoja, joissa on ensisijassa ihminen, osa luontoa, luonnon luovuutta, osa ikiaikaista biologista tapahtumaa, jossa äitien ketju jatkuu taaksepäin historian hämäriin.
Minua auttoi tehdä asiasta myös runo. Ehkä joku toinen maalaa tai muotoilee tunteensa esiin. Tai jotain. Sellainen "synnytys on vaarallinen polku ja minulle kävi näin" -tarina. Naiset kuulemma kertovat synnytystarinansa liittäen sen usein luonnonelementteihin ja säähän synnytyksen aikaa. Minulla meri ja yötön yö liittyvät synnytykseen. Aina mennessäni tuttuun rantaan, tunnen miten meri ja syntymä kuuluvat yhteen. Luonto synnyttää kaiken aikaa. Minä sen osana olen oman tarinani kautta sidoksissa kaikkiin muihin syntytarinoihin maailmassa.
Just nu känns det som om alla andra kvinnor fått sina drömförlossningar, men du kan ha rätt i det att en förlossning sällan blir som kvinnan önskat sig.
SvaraRaderaJag förstår din koppling till naturen, biologin. Ofta sägs det ju om förlossning att "det har kvinnor alltid gjort och gör hela tiden, det är inget speciellt med det!". Men det moderna samhället har ju förändrat förlossningen totalt...
Det där med att skriva dikt var ett bra tips, tack för det! Det ska jag pröva.